Svärmorsproblem

Jag har levt i flera år med sonens far som sa åt mig att jag vara sjukskriven bara pga att jag var lat, jag gjorde aldrig något hemma, jag mådde psykiskt dåligt, jag var ingen bra mamma, jag städade aldrig, jag tvättade aldrig, jag lagade inte god mat, jag behövde aldrig hjälp för enlgit honom kunde jag minsann göra allt själv som tex att måla om hemma. Jag var ienligt honom nte social, jag saknade vänner, jag var en elak person mm

Han lyfte inte ett finger.... Han jobbade borta under veckorna och var bara hemma på helgerna.

Jag gjorde allt själv, jag var inte lat, jag var och är sjuk i MS och led av en otrolig hjärntrötthet, men jag såg till att sonen fick middag, gick till skolan och gjorde läxorna, jag gav honom frukost och jag gick med honom till skolan och hämtade honom och en hela massa annat under flera år! Men jag skämdes över mig själv ändå och kände mig vilsen, tom och orolig. Jag gjorde allt för att han skulle må bra och tassade på tårna hemma och passade upp på honom.

Till slut bröt vi upp, jag hade panik i början! Det erkänner jag! Jag trodde aldrig att någon skulle vilja leva med mig i sitt liv, att jag inte skulle klara mig själv utan honom och att jag var värdelös!


Till slut gick det upp ett ljus för mig, jag var medberonde!


Droppen kom när han berättade att han mådde dåligt psykiskt över att ha kontakt med mig och polisanmälde mig för förföljelse och ansökte om kontaktförbud, vi har gemensam vårdnad om sonen och polisen som höll förhöret med mig sa rakt ut att mitt ex måste vara psykiskt labil och inbillningssjuk. Åklagaren la ner allt på engång.

Jag vill inte ha något med honom att göra mer än det nödvändigaste.


Numera mår jag bra, jag har en underbar särbo som har vett att uppskatta mig för den jag är och han accepterar mig och min sjukdom och allt vad den för med sig.

Jag lever själv med min son som nu är 15 år och han är underbar! Han är hos sin pappa varannan helg även om vi bor i samma stad och sonens skola bara ligger 500 meter från pappans bostad medan jag bor 3 km från den.

Nu när jag ser tilbaka på allt så förstår jag inte hur i hela helvete jag kunde stå ut med att höra hur värdelös, dålig och lat jag var i 13 år! Jag har kastat bort 13 år av mitt liv på att försöka få någon annan att må bra medans jag bara mådde sämre och sämre hela tiden!
 
Jag har levt i flera år med sonens far som sa åt mig att jag vara sjukskriven bara pga att jag var lat, jag gjorde aldrig något hemma, jag mådde psykiskt dåligt, jag var ingen bra mamma, jag städade aldrig, jag tvättade aldrig, jag lagade inte god mat, jag behövde aldrig hjälp för enlgit honom kunde jag minsann göra allt själv som tex att måla om hemma. Jag var ienligt honom nte social, jag saknade vänner, jag var en elak person mm

Han lyfte inte ett finger.... Han jobbade borta under veckorna och var bara hemma på helgerna.

Jag gjorde allt själv, jag var inte lat, jag var och är sjuk i MS och led av en otrolig hjärntrötthet, men jag såg till att sonen fick middag, gick till skolan och gjorde läxorna, jag gav honom frukost och jag gick med honom till skolan och hämtade honom och en hela massa annat under flera år! Men jag skämdes över mig själv ändå och kände mig vilsen, tom och orolig. Jag gjorde allt för att han skulle må bra och tassade på tårna hemma och passade upp på honom.

Till slut bröt vi upp, jag hade panik i början! Det erkänner jag! Jag trodde aldrig att någon skulle vilja leva med mig i sitt liv, att jag inte skulle klara mig själv utan honom och att jag var värdelös!


Till slut gick det upp ett ljus för mig, jag var medberonde!


Droppen kom när han berättade att han mådde dåligt psykiskt över att ha kontakt med mig och polisanmälde mig för förföljelse och ansökte om kontaktförbud, vi har gemensam vårdnad om sonen och polisen som höll förhöret med mig sa rakt ut att mitt ex måste vara psykiskt labil och inbillningssjuk. Åklagaren la ner allt på engång.

Jag vill inte ha något med honom att göra mer än det nödvändigaste.


Numera mår jag bra, jag har en underbar särbo som har vett att uppskatta mig för den jag är och han accepterar mig och min sjukdom och allt vad den för med sig.

Jag lever själv med min son som nu är 15 år och han är underbar! Han är hos sin pappa varannan helg även om vi bor i samma stad och sonens skola bara ligger 500 meter från pappans bostad medan jag bor 3 km från den.

Nu när jag ser tilbaka på allt så förstår jag inte hur i hela helvete jag kunde stå ut med att höra hur värdelös, dålig och lat jag var i 13 år! Jag har kastat bort 13 år av mitt liv på att försöka få någon annan att må bra medans jag bara mådde sämre och sämre hela tiden!

Hurra för att du tog dig därifrån! :up:
 
Jag har levt i flera år med sonens far som sa åt mig att jag vara sjukskriven bara pga att jag var lat, jag gjorde aldrig något hemma, jag mådde psykiskt dåligt, jag var ingen bra mamma, jag städade aldrig, jag tvättade aldrig, jag lagade inte god mat, jag behövde aldrig hjälp för enlgit honom kunde jag minsann göra allt själv som tex att måla om hemma. Jag var ienligt honom nte social, jag saknade vänner, jag var en elak person mm

Han lyfte inte ett finger.... Han jobbade borta under veckorna och var bara hemma på helgerna.

Jag gjorde allt själv, jag var inte lat, jag var och är sjuk i MS och led av en otrolig hjärntrötthet, men jag såg till att sonen fick middag, gick till skolan och gjorde läxorna, jag gav honom frukost och jag gick med honom till skolan och hämtade honom och en hela massa annat under flera år! Men jag skämdes över mig själv ändå och kände mig vilsen, tom och orolig. Jag gjorde allt för att han skulle må bra och tassade på tårna hemma och passade upp på honom.

Till slut bröt vi upp, jag hade panik i början! Det erkänner jag! Jag trodde aldrig att någon skulle vilja leva med mig i sitt liv, att jag inte skulle klara mig själv utan honom och att jag var värdelös!


Till slut gick det upp ett ljus för mig, jag var medberonde!

Huvudet på spiken!!! Många tror att medberoende enbart handlar om relationen till missbrukare, men medberoende finns i ALLA destruktiva relationer!
Man ursäktar och mörkar någon närståendes beteende, täcker upp odch försöker hjälpa och stötta...

Medberoende är ett SÅ stort problem , bland såväl partners som barn, och inte bara till missbrukare
 
Nu har det gått en tid. Vi har varit hos en familjerådgivare ett par gånger. Vet ni vad? Jag är inte galen och borde ta in på psyket eller i alla fall börja ta tabletter. Familjerådgivaren säger precis det jag känner, tänker och tycker. Det är nästan larvigt och jag börjar fundera på om det är någon konspiration fast åt andra hållet liksom.

Visst, jag får mig en del att tänka på i mitt beteende men just bekräftelsen att det jag känner är RÄTT, den är så underbar och läkande.
 

Liknande trådar

Relationer Hej! En situation som känns som ett svek för mig men som jag måste få hjälp med att reda ut annars känns det som att vår relation är...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
8 972
Tjatter Det var en gång en liten blå bil som ägdes av en äldre dam. Damen hade under vintern bestämt sig för att sluta köra bil. Då hon inte...
Svar
0
· Visningar
558
Senast: Rie
·
Relationer Lååångt om min krångliga mor-dotter relation. Har i över ett halvår nu haft paus från min mor. Efter ännu ett storbråk så kände jag att...
Svar
13
· Visningar
2 639
Senast: tanten
·
Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
7 821
Senast: lundsbo
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • 🇪🇺EU VALET 2024🇸🇪
Tillbaka
Upp