Svärmorsproblem

Han ser inte problemet eller vad han ska göra åt det. Det här med otur och ta ansvar är en vanlig källa till "diskussion".

JAG är det stora problemet. Mitt mående. Bara jag jobbade mindre skulle det bli bättre. Bara jag började med psykofarmaka skulle det bli bättre. Hans ord, inte mina.

Han undrar varför jag är så trött, han var ju pappaledig och det var ju inte så jobbigt.
OK

Du är alltså hans lilla projekt.
Du duger inte som du är, utan allt skulle vara bra om DU ändrade dig.

Synnerligen charmig inställning.(ironi)

Han är tillsammans med den person du ÄR. Idag. Du är en person. Den är du - inte den du skulle unna bli.
 
JAG är det stora problemet. Mitt mående. Bara jag jobbade mindre skulle det bli bättre. Bara jag började med psykofarmaka skulle det bli bättre. Hans ord, inte mina.


En verkligt trevlig prick, din sambo. Det finns säkert ljuspunkter, men det måste väl ändå ses som just PUNKTER i ett annars allrådande mörker?

Hans grundinställning suger ju så hårt att Electrolux skulle gått i taket av glädje över kraften.

Exakt vad är det som gör att du tycker att er relation är värt det du står ut med? Har tanken föresvävat dig att er relation kan vara en del av det som gör dig sjuk? Och att du därför inte blir bättre.
 
Exakt vad är det som gör att du tycker att er relation är värt det du står ut med? Har tanken föresvävat dig att er relation kan vara en del av det som gör dig sjuk? Och att du därför inte blir bättre.

Jag har en bakomliggande orsak till att jag är som jag är, ingen lätt person att leva med. Dock så har tanken föresvävat mig att relationen kan förvärra det hela.

MEN - utöver att han har sina negativa sidor så är han trevlig, rolig, omtänksam (när han blir påmind) och kan diskutera så länge det inte handlar om honom själv. Han är en bra pappa och underlättar mitt liv på många sätt. När jag är i balans och kan ha överseende med vissa saker som händer eller sägs, som det nog är med de allra flesta, så flyter allt på. Det är när jag protesterar som det blir tok.
 
MEN - utöver att han har sina negativa sidor så är han trevlig, rolig, omtänksam (när han blir påmind) och kan diskutera så länge det inte handlar om honom själv. Han är en bra pappa och underlättar mitt liv på många sätt. När jag är i balans och kan ha överseende med vissa saker som händer eller sägs, som det nog är med de allra flesta, så flyter allt på. Det är när jag protesterar som det blir tok.

Jag tycker du ska fundera över hur er relation ser ut - EGENTLIGEN.

Man är INTE omtänksam om man behöver påminnelse. Då har man ett inlärt beteende utifrån vad som belönas/lönar sig. Det är inte omtanke.

Att han är trevlig och rolig handlar ju om de lätta situationerna - när ingen press läggs på honom. Att inte sakligt kunna diskutera sitt eget agerande i en relation är för mig en diskvalificerande signal i ett vuxet förhållande.

När DU är i balans och kan ha överseende - DÅ fungerar er relation. Min tolkning: när du kan curla honom kan han tänka sig att vara i relationen. När allt inte är lätt för honom har han rätt att bära sig åt hur som helst utan eget ansvar. T ex i detta fallet med inblandningen av hans mor. När du är kåt, glad och tacksam fungerar ert förhållande.

Kul situation. Måste kännas tryggt och mysigt.
 
Jag har en bakomliggande orsak till att jag är som jag är, ingen lätt person att leva med. Dock så har tanken föresvävat mig att relationen kan förvärra det hela.

MEN - utöver att han har sina negativa sidor så är han trevlig, rolig, omtänksam (när han blir påmind) och kan diskutera så länge det inte handlar om honom själv. Han är en bra pappa och underlättar mitt liv på många sätt. När jag är i balans och kan ha överseende med vissa saker som händer eller sägs, som det nog är med de allra flesta, så flyter allt på. Det är när jag protesterar som det blir tok.

Läs det där igen och föreställ dig att det handlar om någon annan...
 
Jag tycker du ska fundera över hur er relation ser ut - EGENTLIGEN.

Man är INTE omtänksam om man behöver påminnelse. Då har man ett inlärt beteende utifrån vad som belönas/lönar sig. Det är inte omtanke.

Att han är trevlig och rolig handlar ju om de lätta situationerna - när ingen press läggs på honom. Att inte sakligt kunna diskutera sitt eget agerande i en relation är för mig en diskvalificerande signal i ett vuxet förhållande.

När DU är i balans och kan ha överseende - DÅ fungerar er relation. Min tolkning: när du kan curla honom kan han tänka sig att vara i relationen. När allt inte är lätt för honom har han rätt att bära sig åt hur som helst utan eget ansvar. T ex i detta fallet med inblandningen av hans mor. När du är kåt, glad och tacksam fungerar ert förhållande.

Kul situation. Måste kännas tryggt och mysigt.

Det där var ett skrämmande uppvaknande. Jag försöker göra mig kåt och glad för att det ska bli bättre... hur i helvete hamnade jag här och hur tar jag mig härifrån?
 
Andra har ju redan sagt vad jag tycker. Men ungefär så här:
Du måste reda ut med din sambo att hans mamma inte ska lägga sig i er relation. Den saken måste han ta med sin mamma. Det finns inget som du ska reda ut med henne. Det är hans uppgift.
Gå inte på middagen. Ligg hemma och var sjuk i någon lämplig kroppsdel.
 
Här håller jag med Dr. Phil.
Hans föräldrar är hans problem, dina föräldrar är ditt problem.

Om hans föräldrar är ett problem för dig så måste han ta tag i det, INTE du. Du ska inte behöva "prata ut" med dem eller ha en diskussion med dem.

Samma sak åt andra hållet såklart.

I detta fall är det ju dessutom han som sett till att hon ringt dig, indirekt. Hur kan han ens försvara tanken om att du ska ta tag i det problemet?
 
Nu har vi pratat lite till. Han vill inte förstå. Jag berättade hur hans mamma uppenbarligen inte kan hantera information hon får, bland annat får jag veta saker som hans syskon berättat om sina partners i förtroende, saker jag inte skulle vilja att andra fick veta om det var jag som sagt det. Han tycker att det är ju inom familjen. Han ser inte problemet. Hur får jag honom att förstå att det är ett problem?
 
Nu har vi pratat lite till. Han vill inte förstå. Jag berättade hur hans mamma uppenbarligen inte kan hantera information hon får, bland annat får jag veta saker som hans syskon berättat om sina partners i förtroende, saker jag inte skulle vilja att andra fick veta om det var jag som sagt det. Han tycker att det är ju inom familjen. Han ser inte problemet. Hur får jag honom att förstå att det är ett problem?
Du och han är ju familj. Era mellanhavanden är inom er familj.

Samtidigt: du kan inte hindra honom från att ventilera sina upplevda problem med dig med sin mamma. Förstår han inte själv att han borde låta bli, är det inte mycket att göra. Vill du ha det så?
 
Nu har vi pratat lite till. Han vill inte förstå. Jag berättade hur hans mamma uppenbarligen inte kan hantera information hon får, bland annat får jag veta saker som hans syskon berättat om sina partners i förtroende, saker jag inte skulle vilja att andra fick veta om det var jag som sagt det. Han tycker att det är ju inom familjen. Han ser inte problemet. Hur får jag honom att förstå att det är ett problem?
Det är hans syskons problem. Inte ditt.
 
Nu har vi pratat lite till. Han vill inte förstå. Jag berättade hur hans mamma uppenbarligen inte kan hantera information hon får, bland annat får jag veta saker som hans syskon berättat om sina partners i förtroende, saker jag inte skulle vilja att andra fick veta om det var jag som sagt det. Han tycker att det är ju inom familjen. Han ser inte problemet. Hur får jag honom att förstå att det är ett problem?
Nu verkar det som om du skyller er dåliga relation på hans mamma, dvs. du fortsätter tassa istället för att diskutera det som egentligen är problemet = din och sambons relation till varandra. Tacka nej till middagen utan att ljuga ihop något skäl. Du mår dåligt och känner att du inte orkar med middagen helt enkelt. Sedan tar du och sambon och går till en samtalsterapeut eller något liknande. För det här funkar ju inte över huvud taget!
 
Nu har vi pratat lite till. Han vill inte förstå. Jag berättade hur hans mamma uppenbarligen inte kan hantera information hon får, bland annat får jag veta saker som hans syskon berättat om sina partners i förtroende, saker jag inte skulle vilja att andra fick veta om det var jag som sagt det. Han tycker att det är ju inom familjen. Han ser inte problemet. Hur får jag honom att förstå att det är ett problem?

Det är svårt att ha synpunkter - mer än det som redan framfört dvs att du och sambo verkar ha kommunikationsproblem.
Du skriver i ett annat inlägg att du har din historia som gör att du är som du är.

Indirekt utläser jag ur dina inlägg att du just nu är föräldraledig men har svårt att orka med.
Du medicinerar inte, och skriver inget om eventuell samtalskontakt för stöd.
´
Eller så jobbar du eftersom du skriver att din sambo föreslagit att du ska jobba mindre.

Du skriver att du ibland säger elaka saker när du är trött.

Det låter som om ni båda två är orsaker till ett stormigt förhållande.

Även om du har en sjukdom så faller ju konsekvenserna även på sambon i form av obetänkta uttalanden från hans sida.
Att han "försvann" när du bad honom är vettigt, att han åkte hem till mamma för att ha någonstans att sova låter vettigt. Att han möjligen öste ur sig/förklarade/berättade om sin upplevelse för mamma är förståeligt.

Att hon ringde upp dig är inte förståeligt eller OK.

Du och din sambo behöver nog gemensamt jobba på er kommunikation och er situation. Du behöver troligen överväga vilken behandling du ska acceptera mot din depression/utmattning (enbart utifrån vad som framkommit ur tråden).

Din sambo behöver ta sin mamma i örat för att hon valde att ringa dig.
 
Det där var ett skrämmande uppvaknande. Jag försöker göra mig kåt och glad för att det ska bli bättre... hur i helvete hamnade jag här och hur tar jag mig härifrån?
Jag tänker så här:

Det där var nog chockartat. Bra av dig och bra av @Lovisaleonora. Och istället för att försöka praaata och förklaaara för honom nu - du har förmodligen redan gjort det tusen gånger - så kanske du ska vara kvar lite i uppvaknandet.

Hur du hamnade där kanske du kan avvakta lite med, och börja med hur du ska ta dig därifrån. Du kanske ska börja träna, lite försiktigt, på att stå upp för dig själv. På att inte vara glad, parera och avleda för att han ska vara nöjd.

En första träning kan vara att avstå middagen på söndag. Gå inte, säg bara att du inte mår bra. Punkt. Vad han ska säga till mamma? Tja, det får han väl lura ut själv.

Fortsätt sedan att inte parera i vardagen. Sluta försöka hålla honom på gott humör, säg emot när du vill utan att fundera på konsekvenserna. Jag förstår att det kan bli skitjobbigt med tanke på att det är barn inblandade. Men det är inte din sak att skydda dem från hans utbrott, det är hans egen.

Ibland KAN man faktiskt ändra på andra personer genom att ändra på sig själv. Om du slutar parera kanske han får respekt för dig. Och får han inte det så får du kanske fatta nya beslut. Men stå upp för dig.
 
Det här påminner så mycket om tidigare trådar på liknande ämnen. Tex nyttnick och ännu en användare vars man var halvt galen (jag vill inte outa nicket eftersom hon gått vidare och lämnat). Det började men nån liten fnurra, men med tiden kom det fram hur mycket som helst som var på tok.
Kanske hittar de hit.
 
Hur får jag honom att förstå att det är ett problem?
Nu är jag buketypisk och bukejobbig. Du kan inte få honom att förstå. Om han inte värdesätter dina åsikter och inte är mån om att lyssna på dig så KAN du inte få honom att förstå. Det du beskriver i den här tråden är ju ingen överkurs på nåt vis, vi fattar ju allihopa utan problem. För min del känner jag att det ska räcka att jag säger "vet du, jag tycker det känns olustigt att du på en gång vädrar våra bråk med din mamma i och med att hon inte kan hantera informationen. Kan du inte snälla respektera det och låta bli?" och så ska han fan sluta upp med det. Han ska tycka att det min åsikt väger så pass tungt, att mitt välmående och min rätt till privatliv väger så pass tungt att han slutar. Det handlar ju inte om att han inte får prata med andra utan om att han har så dåligt omdöme att han vill prata med en person som på fullaste allvar går över alla gränser och lägger sig i era bråk, uppfostrar dig.

Jag tror inte att du kan ändra den här mannen. Han är så här. Oavsett vad för superbra förklaringar man kan han hitta tills hans beteende så är han så här. Take it or leave it. (jag röstar för leave it).
 

Liknande trådar

Relationer Hej! En situation som känns som ett svek för mig men som jag måste få hjälp med att reda ut annars känns det som att vår relation är...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
8 974
Kropp & Själ Jag väljer att skriva det här inlägget här, då jag trots allt är lite "halvanonym" här. I alla fall så till vida att jag inte är öppen...
2 3 4
Svar
66
· Visningar
4 010
Tjatter Det var en gång en liten blå bil som ägdes av en äldre dam. Damen hade under vintern bestämt sig för att sluta köra bil. Då hon inte...
Svar
0
· Visningar
559
Senast: Rie
·
Relationer Lååångt om min krångliga mor-dotter relation. Har i över ett halvår nu haft paus från min mor. Efter ännu ett storbråk så kände jag att...
Svar
13
· Visningar
2 639
Senast: tanten
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • 🇪🇺EU VALET 2024🇸🇪
Tillbaka
Upp