Svärmorsproblem

[Sleepy]

Det här påminner så mycket om tidigare trådar på liknande ämnen.

Vilket är så tragiskt.

 

[tanten]

Vilket är så tragiskt.

Men samtidigt är det bra att det finns ett buke som kan ge klokskap, nya tankar och kunskaper

 

[Sleepy]

bra att det finns ett buke som kan ge klokskap, nya tankar och kunskaper

Åh, absolut. Det tragiska är just alla femtonåriga män.

 

[Kattennizze]

Men ärligt. Du verkar ha ett kul liv med den här mannen. Eller inte när du inte är kåt glad och tacksam. Funderat på att skaffa dig ett liv i stället där gapande partners inte finns? Saken är väl klar i och med den senaste händelsen? Jag hade flytt fältet för lääänge sen. Orkar inte med gap, skrik och bråk. Varför då? Ska man inte vara tillsammans för att ha trevligt? I allafall litegrann då och då? Är inte livet nog jävligt som det är?

 

[Lovisaleonora]

För min del känner jag att det ska räcka att jag säger "vet du, jag tycker det känns olustigt att du på en gång vädrar våra bråk med din mamma i och med att hon inte kan hantera informationen. Kan du inte snälla respektera det och låta bli?" och så ska han fan sluta upp med det. Han ska tycka att det min åsikt väger så pass tungt, att mitt välmående och min rätt till privatliv väger så pass tungt.

Men så här är det. Precis. Inte svårare än så.

Vill han inte respektera mig och min åsikt, då har vi ju heller ingen relation. Inget förhållande, bara en taskig och för mig ofördelaktig överenskommelse att bo ihop.

 

[Red_Chili]

Vet du TS, du skrev i något inlägg här i tråden att han hade en inställning att det alltid var andras fel med allt osv, hela tiden "stackars honom" när något gick fel.

Så länge han har den grundinställningen så kommer det inte gå att få ut någon bra helhet av den där relationen.

(Jag har själv nyligen brutit kontakten med en som hade sådan inställning, trots att de bra dagarna var fantastiska. Helheten var dock kaotisk och allt handlade i grunden om just det där tänket om att inget var hans fel, att han bara hade otur osv)

 

[tanten]

Magdalena Ribbing i DN (antagligen om något helt annat ämne):
"man kan inte uppfostra vuxna människor så att de gör som man själv tycker är bra"

Det gäller verkligen din partner. Han kan inte uppfostra dig till att bli honom behaglig. Och du ska inte behöva bli uppfostrad.

 

[nyttnick]

Det här påminner så mycket om tidigare trådar på liknande ämnen. Tex nyttnick och ännu en användare vars man var halvt galen (jag vill inte outa nicket eftersom hon gått vidare och lämnat). Det började men nån liten fnurra, men med tiden kom det fram hur mycket som helst som var på tok.
Kanske hittar de hit.

Här är jag. Det har varit alldeles för mycket trådar på ämnet och jag känner igen mig i varenda en av dem. Jag har fortfarande svårt att gå in och skriva mitt hjärtas mening i dessa, för när jag drar upp min historia igen är det lätt att jag börjar älta det som varit och jag vill inte fastna i det träsket.

Vad jag kan säga är att jag ALDRIG någonsin mer kommer att tassa på tå för någon eller anpassa mig på ett sätt så jag utplånar mig själv igen. Det är inte värt att bli någon annan, för det man får tillbaka är verkligen inte kärlek och uppskattning.

Som nummer två. De här männen ändrar sig inte. Det spelar ingen roll vad du gör eller hur du slår knut på dig själv. Han kommer aldrig att förstå vad du menar. Jag fick höra att allt skulle bli så mycket bättre efter separationen, att vi kommer att ha ett bra förhållande som frånskilda föräldrar och gott samarbete, bara känslorna fått lägga sig lite. 1-1½ år ungefär brukar det ta. Sa familjerätten. Sa soc. Sa bekanta. Sa andra separerade/frånskilda. Nu 2½ år senare så är han värre än någonsin. Inga svalnade känslor i världen har lyckats ändra på den här mannen. Han försöker fortfarande styra mig och mitt liv på alla sätt han kan och tyvärr är det så att jag måste uthärda en hel del av detta eftersom vi har barn tillsammans. Skillnaden är att jag behöver inte läsa hans meddelanden klockan 02 på natten, jag kan lägga på telefonen, jag kan stänga av ringsignaler, låta bli att kolla mailen och faktiskt så har jag flera gånger stängt dörren rakt i ansiktet på honom och låst. Jag har mitt eget nu. Mitt hus, Mitt liv. Jag behöver faktiskt inte ta hans skit.

I min separation så trodde jag att det inte fanns något "efter detta". Trodde jag skulle dö känslomässigt, bli förstörd för all framtid. Att inget skulle vara värt det. Allt detta var uttryck för de begränsningar han och jag och vårt destruktiva förhållande hade satt på mig.

MEN

det var värt det. Det första året av skam, ångest, rädslor m.m. var värt det. Jag trodde inte att livet kunde vara så här fantastiskt! Klart att det är jobbigt fortfarande, men jag mår bra. Jag börjar tycka om mig själv, jag börjar tycka om andra och framförallt så mår jag inte dåligt av att snabbt bryta kontakten med människor som inte är bra för mig. Jag kan välja mitt umgänge själv och väljer människor som får mig att må bra.

INGA bra stunder i världen eller charmiga egenskaper är så bra att det är värt att stå ut med en massa skit från en annan människa. Särskilt inte i ditt eget hem.

Ta hand om dig.

 

[lil-sis]

Bra tråd. Behöver bara hålla med

 

[Mabuse]

Det beror väl väldigt mycket på vad som hänt innan?
Hade min sambo skrikit så att han skrämt mitt barn hade jag nog fasen också bett honom dra åt helvete till slut, tror jag. Sådant där kan man ju inte bara stå ut med och det är nog mindre dramatiskt att den skrikande muppen försvinner än att ta med sig ungar, hundar och annat och själv dra iväg sent på kvällen.

Iofs skulle man väl också kunna förvänta sig av en vuxen förälder att man kan behärska sig bättre än så, och kan förmå sig till att sluta skrika och stanna hemma. Jag har väldigt eldflängt humör, och när barnen var yngre och man aldrig fick sova hände det nån gång att jag gjorde skrikande sorti, och även om jag kom tillbaka efter en kvart, efter att ha gått några varv runt kvarteret och lugnat mig lite, så var min man var inte imponerad. Alls. Numer sover jag mer och kan behärska mig bättre.

 

[Rialavargen]

Jag har funderat länge och väljer nu att skapa ett anonymt konto för det här då jag inte kommer på någon annanstans jag kan ventilera och be om råd i ämnet.

Min sambo och jag har haft ett stormigt förhållande men varefter åren går har det stabiliserat sig. För tillfället är alla mina reserver slut och tålamodet därmed kortare än vanligt. En kväll brakade vi ihop och jag inser att det här går åt fanders så jag säger att det räcker för nu och går iväg och lägger mig. Han ger sig inte utan följer efter och står och gapar så alla i familjen mår dåligt. Enligt honom så skriker han inte men enligt i stort sett alla andra så jo, det är skrik. Till slut tröttnade jag och sa åt honom att dra, bara försvinna, för att få slut på skrikandet. Han åker då till sin mamma. Skönt, alla kunde då få lugn och ro och sova.

Dagen efter kan vi prata i normal ton och allt är lugnt. TILLS - hans mamma ringer. Hon ringer mig och skäller ut mig för hennes stackars son hade ju faktiskt varit ledsen på grund av mig. Och jag har ju varit dum tidigare och så tar hon upp en grej som hände för sex år sen när jag bad om råd, tydligen ett dumt drag. Jag måste höja rösten rejält för att hon ska sluta upp med sin svada så jag får en syl i vädret och upplyser om att det finns alltid två sidor och jag förklarade varför jag bett honom åka. Såklart fortsätter hon försvara honom och jag är häxan som nu gjort illa den stackars sonen, men hon avslutar med att "men jag tycker inte sämre om dig för det". Eh, nehej.

Jag vill inte ha kontakt med henne mer. Hon har sin bild klar av mig och det märktes tydligt under samtalet att hon har en bild av mig som inte är i närheten av sanningen. Bland annat lät sambon henne tro att vi inte träffades/var ihop under långa perioder för han orkade inte med alla frågor, när sanningen var att vi var isär max två dygn om ens det.

Jag orkar inte och jag vill inte. Min energinivå är för låg för att jag ska orka lägga något på den här människan. Nu är vi bjudna på farsdagsmiddag på söndag och jag bara orkar inte. Stressnivån är uppe till över det dubbla och jag vet verkligen inte hur jag ska lösa det här.

Kan ni hjälpa mig, snälla. Sambon tycker bara jag ska ta och prata ut med svärmor men det finns inte på kartan. Hon är ingen person som det går att "prata ut" med.

Vad har ni för en relation där det är tillåtet att skrika emot varandra? Bråka kan man göra, men att stå och skrika för att få ur sig sina aggressioner är väldigt fel. Att därefter åka till sin mamma (förmodligen för att partnern känner skuld och skam för sitt beteende och söker tröst hos sin mamma) i stället för be om ursäkt. Det känns som din partner är en människa som stannat i sin emotionella utveckling till att bli en vuxen människa, att agerar och handla vuxet, i en konflikt.
Jag skulle lägga konflikten med svärmor åt sidan och koncentrera mig på partnern.
Hoppas ni kan finna bättre sätt att få partnern att hantera konflikter. Det finns gott hopp om det. Gamla svärmödrar är svårare att få till en förändring hos, men jämngamla sambos är lättare att förändra ( och jag hoppas att han vill förändra sig, till förmån för er relation).

 

[Lovisaleonora]

Gamla svärmödrar är svårare att få till en förändring hos, men jämngamla sambos är lättare att förändra ( och jag hoppas att han vill förändra sig, till förmån för er relation).

Hur i hela friden tänker du när du anser att man ska förändra någon annan?

Den enda som kan förändra någon är denna personen själv. Ingen annan. Någonsin. Inte ens för ett aldrig så gott skäl.

 

[Mabuse]

Vad har ni för en relation där det är tillåtet att skrika emot varandra? Bråka kan man göra, men att stå och skrika för att få ur sig sina aggressioner är väldigt fel. Att därefter åka till sin mamma (förmodligen för att partnern känner skuld och skam för sitt beteende och söker tröst hos sin mamma) i stället för be om ursäkt

Det måste väl bero på personerna? Det händer absolut att jag skriker hemma när jag blir tillräckligt arg, men inte sjutton är jag fylld av skuld och skam efteråt. Jag tycker helt enkelt inte att det är så hemskt - inte trevligt eller eftersträvansvärt, men det händer, och det är inte hela världen. Detsamma gäller nog hela min familj, alla blir vi nån gång riktigt arga och höjer rösten. Och efter en stund går det över, och så är man inte sådär arg längre. Lite som ett åskväder.

 

[Squie]

Gamla svärmödrar är svårare att få till en förändring hos, men jämngamla sambos är lättare att förändra ( och jag hoppas att han vill förändra sig, till förmån för er relation).

Jag tolkar dina ord som att det krävs en anpassning i ett förhållande. För det gör det. Men du pratar vi om sunda förhållanden, inte destruktiva.

 

[Petruska]

Iofs skulle man väl också kunna förvänta sig av en vuxen förälder att man kan behärska sig bättre än så, och kan förmå sig till att sluta skrika och stanna hemma. Jag har väldigt eldflängt humör, och när barnen var yngre och man aldrig fick sova hände det nån gång att jag gjorde skrikande sorti, och även om jag kom tillbaka efter en kvart, efter att ha gått några varv runt kvarteret och lugnat mig lite, så var min man var inte imponerad. Alls. Numer sover jag mer och kan behärska mig bättre.

Vad har ni för en relation där det är tillåtet att skrika emot varandra? Bråka kan man göra, men att stå och skrika för att få ur sig sina aggressioner är väldigt fel. Att därefter åka till sin mamma (förmodligen för att partnern känner skuld och skam för sitt beteende och söker tröst hos sin mamma) i stället för be om ursäkt. Det känns som din partner är en människa som stannat i sin emotionella utveckling till att bli en vuxen människa, att agerar och handla vuxet, i en konflikt.
Jag skulle lägga konflikten med svärmor åt sidan och koncentrera mig på partnern.
Hoppas ni kan finna bättre sätt att få partnern att hantera konflikter. Det finns gott hopp om det. Gamla svärmödrar är svårare att få till en förändring hos, men jämngamla sambos är lättare att förändra ( och jag hoppas att han vill förändra sig, till förmån för er relation).

Vad TS möjligen kan göra är väl att ändra hur hon förhåller sig till sambon. Det är ju inte osannolikt att han då svarar på den förändringen med att också själv göra annorlunda. Men om det blir en förändring till det bättre eller till det sämre, går ju inte att förutsäga.

Hursomhelst kan TS givetvis inte direkt ändra på sin sambo. Det finns ju inte ens garantier för att man kan ändra på sig själv. Som jag tolkar vad TS skriver, är inte heller sambon särskilt angelägen om att vare sig bli ändrad på eller att själv ändra på sig.

 

[tott]

Vad TS möjligen kan göra är väl att ändra hur hon förhåller sig till sambon.

Kan du utveckla det här @Petruska ?

 

[Petruska]

Kan du utveckla det här @Petruska ?

Man kan ju prova att svara på andra sätt än man brukar göra. Till exempel låta bli att anpassa sig. Det verkar ju troligt att sambon reagerar på det på något sätt.

 

[Squie]

Man kan ju prova att svara på andra sätt än man brukar göra. Till exempel låta bli att anpassa sig. Det verkar ju troligt att sambon reagerar på det på något sätt.

Jag håller med.

Det går att förändra andra...men man måste ända lite på sig själv först. Via ditt eget uppförande, agerande och tankar kan du få den andre att förhålla sig annorlunda till dig. De vanliga hjulspåren bryts.

 

[Petruska]

Jag håller med.

Det går att förändra andra...men man måste ända lite på sig själv först. Via ditt eget uppförande, agerande och tankar kan du få den andre att förhålla sig annorlunda till dig. De vanliga hjulspåren bryts.

Man kan ju dock inte alls vara säker på att förändringen hos den andra blir till det bättre, enligt ens egen bedömning.

 

[Squie]

Man kan ju dock inte alls vara säker på att förändringen hos den andra blir till det bättre, enligt ens egen bedömning.

Håller helt med. Utgången vet man inte.
Dock förändras "spelregler" och det kommer någon form av förändring, vilket man på något sätt ändå vill.

Har provat - funkar utmärkt.