Svärmorsrelation, blir de någonsin bra?

sandig

Trådstartare
Jag har haft flera pojkvänner och relationen med svärmor/svärföräldrar har alltid vart komplicerad.

Nuvarande svärmor är jag trött på, hon ska ha hjälp med ditt och datt hela tiden och min sambo är snäll och ställer upp trots att han har mycket att göra. Mina svärföräldrar är friska och nyblivna pensionärer och har inte mycket att göra så de hade absolut kunnat klara sig själva men de gör de inte...

Dessutom håller då på med byggtjaffs med kommunen som pågått i 10 år och min sambo får sköta det för dem, gå på möten ringa folk, läsa på info m.m trots att de mycket väl kunnat göra de själva, de har ju massa tid! De ringer honom hela tiden och frågar hur det går och tjatar om det...

Jag tycker man hjälps åt, mina föräldrar hjälper mig, jag hjälper dem. Men i min sambos fall är det bara han som hjälper hela tiden...

Droppen kom när vi flyttade ihop. Svärföräldrarna erbjöd sig inte att hjälpa till med flytten och hörde inte ens av sig på hela helgen för att fråga hur flytten gått eller hur lägenheten var. Jag blir så förbannad. Mina föräldrar har hjälpt till och hört av sig flera gånger...

Hur ser relationen till era svärföräldrar ut?
 
Relationen till respektives släkt är inte mer problem för någon av oss. Jag har inte problem som min sambo inte respekterar och vice versa. Känner aldrig igen mig i "svärmors/släkttrådar" :o Vi är nog båda rätt bra på att välja/undvika våra strider.

Varför gör ni inget åt ert problem? Eller är inte inte överrens om graden av problem?
 
Svårt med svärföräldrar. Jag har haft båda sorterna och kommer man inte överens från början brukar det vara svårt senare också, spec om dom bara är krävande
 
Det låter som att din sambo behöver lära sig att sätta gränser.
Trivs han med att hjälpa dom? Vad säger han om dina åsikter?

Jag tycker det låter lite skevt att ta för givet att ens föräldrar ska hjälpa till när man flyttar.
Vissa pratar med sina föräldrar ofta, vissa mer sällan. Jag tycker inte det är konstigt att man inte ringer när nån flyttat.
 
Håller med @martha. Det är svårt med svärföräldrar.

Min sambos föräldrar är helt olika varandra. Den ena av sambons föräldrar är extremt olik honom medan den andra är väldigt lik. Det säger ju sig själv vem jag har lättast att prata med. Jag och sambon har väldigt olika uppfostran och jag är, i det ena sällskapet, totalt missanpassad och har ingen större lust att anpassa mig heller av olika anledningar. Jag vill t.ex att man får ta mig som jag är (ganska avslappnad), utan att jag är otrevlig, i mina ögon i alla fall. Jag tror att sambons föräldrar har accepterat att jag är jag men jag känner mig fortfarande väldigt missanpassad och det känns ofta som att jag bara.. Hänger med utan att betyda något så att säga.

Hur jag hanterar det? Jag lever med att jag är missanpassad i det sällskapet. Väljer ibland lämpliga tillfällen att åka till stallet/jobba och ler och ser glad ut, eller sköter markservice i köket.
 
Eller är inte inte överrens om graden av problem?

Citerar mig själv. Detta tycker jag det brukar låta som är själva grundproblemet.

Vi har väldigt olika relationer till vår släkt, åt båda håll. Gemensamma nämnaren är att vi (jag och min sambo) delar samma åsikter och mer drastiska beslut (som nu delat släkten i två läger...) står vi upp för tillsammans (inkluderar inte bara mig och min sambo alla gånger utan i bland fler släktingar). Det är liksom inga inre stridigheter mellan oss som normalt sett umgås/kommer bra överrens utan vi står allihopa upp för våra åsikter när vi tycker det behövs sas.
 
Nuvarande pratar inte så bra svenska, så inga problem :D

Den förra hälsar glatt när vi ses på stan.

De tidigare har det inte heller varit några problem med men vi har väl inte precis haft en djup relation.

Mamma och pappa umgås med farmor och mormor och morfar på regelbunden basis så det är nog inga problem där heller :) Klart att det inte alltid har varit friktionsfritt men inga gräl eller så.

Jag tror vi är ganska lättsamma av oss rent generellt.
 
@sandig Jag kan trösta dig med att min mamma som avskydde min farmor har haft en god relation till henne på senare år trots att min pappa inte finns längre.
 
Jag har någon slags förhoppning om att vi ska hitta ett avslappnat förhållningssätt till varandra någon gång. Typ om 20 år eller så..?
Under tiden fasar jag över eventuella kommande barn som säkerligen lär bli grund för alla möjliga konflikter.

Annars är mitt bästa tips att vara flexibel men ändå sätta ner foten och tala om när gränsen passeras. Och att försöka hålla lite avstånd, jag följer tex inte alltid med när min sambo ska till någon av hans föräldrar. Ibland, men inte alltid.
Jag försöker också tänka att de säkert menar väl även om vissa grejer driver mig till vansinne.
 
Droppen kom när vi flyttade ihop. Svärföräldrarna erbjöd sig inte att hjälpa till med flytten och hörde inte ens av sig på hela helgen för att fråga hur flytten gått eller hur lägenheten var. Jag blir så förbannad. Mina föräldrar har hjälpt till och hört av sig flera gånger...

Ska du gå och reta dig på sådant kommer det att bli olidligt - för dig. Hade du bett dem om hjälp? Om inte, gå och inte lagra ilska för att de inte läser dina tankar och gör som du tycker att man borde göra. Det kommer att bli ohållbart.
 
För oss är det inga bekymmer åt något håll. Vi har var sin hönsmamma. Sambon har min mamma o jag har hans mamma. :D

Min spontana tanke när jag läser det du har skrivit är att din sambo inte har lämnat pojkrummet än. De har inte kapat navelsträngen än. Det jag är lite fundersam på är vad det är som gör att han inte säger att det kan de göra själva. Har de någon form av makt över honom än?
 
Hur ser relationen till era svärföräldrar ut?
Mina nuvarande svärföräldrar är världens bästa. Jag har dock aldrig haft problem med några av ex-svärföräldrarna heller. Mitt ex mamma kunde vara lite lynnig ibland, men vi kom bra överens ändå.

Det värsta när man gör slut med någon är att man gör slut med släkten också. Jag saknar mitt ex släkt en hel del för det hände alltid så mycket där. Min nuvarande svärsläkt är mer stillsam, men den är jättebra den med.
 
Min sambo har flyttat hit till Sverige från ett annat land, jag har inte träffat hans föräldrar och kommer inte heller göra det. Så jag har ingen relation alls med hans föräldrar.
 
Jag har haft flera pojkvänner och relationen med svärmor/svärföräldrar har alltid vart komplicerad.

Nuvarande svärmor är jag trött på, hon ska ha hjälp med ditt och datt hela tiden och min sambo är snäll och ställer upp trots att han har mycket att göra. Mina svärföräldrar är friska och nyblivna pensionärer och har inte mycket att göra så de hade absolut kunnat klara sig själva men de gör de inte...

Dessutom håller då på med byggtjaffs med kommunen som pågått i 10 år och min sambo får sköta det för dem, gå på möten ringa folk, läsa på info m.m trots att de mycket väl kunnat göra de själva, de har ju massa tid! De ringer honom hela tiden och frågar hur det går och tjatar om det...

Jag tycker man hjälps åt, mina föräldrar hjälper mig, jag hjälper dem. Men i min sambos fall är det bara han som hjälper hela tiden...

Droppen kom när vi flyttade ihop. Svärföräldrarna erbjöd sig inte att hjälpa till med flytten och hörde inte ens av sig på hela helgen för att fråga hur flytten gått eller hur lägenheten var. Jag blir så förbannad. Mina föräldrar har hjälpt till och hört av sig flera gånger...

Hur ser relationen till era svärföräldrar ut?
Jag har verkligen varit välsignad med bra svärföräldrar (de har haft det gemensamt att de haft ytterst trevliga söner också ;) ). Jag tänker mig att det inte är helt lätt att vara svärförälder heller, någon svärson/svärdotter tycker att man är för "på", någon att man inte hör av sig nog ofta etc. Inte helt lätt att göra rätt.

I ditt fall nu tycker jag att det är en skitsak att vara arg för att de inte hört av sig. De tar väl antagligen för givet att ni hör av er om ni behöver hjälp?! Det verkar dessutom som att svärföräldrarna får klä skott för att du blir irriterad på din sambo då du tycker att han hjälper dem för mycket. Det är ju något du ska prata med din sambo om, inte svärföräldrarna.
 
Jag tycker jättemycket om mina svärföräldrar och jag vet att de tycker om mig också. :) Jag värdesätter relationen med dem väldigt högt, inte minst för att de är det närmsta jag kommer till egna föräldrar. Mina egna föräldrar är döda vilket gör att jag gladeligen tar emot allt föräldrajoller som sambon ibland kan irritera sig på. :D
 
Jag har också tur med svärföräldrarna, de är jätterara. Även tidigare har det gått bra med svärföräldrarna, är fortfarande favorit hos ett ex pappa! Helt ärligt har nog ofta min pojkvän varit det större problemet...

@Tassetass: Mina svärföräldrar har också fått bli lite stand-in för mina föräldrar, pappa dog ju i höstas och mamma har svår demens. Det är jätteskönt att dra upp till svärmor och snacka lite när jag är där.
 
Min svärmor avskydde mig som pesten. Hon hade ett ständigt behov av att pinka revir och sätta mig på plats. Vi blev aldrig vänner och hon var knappt ens artig mot mig. Nu är hon tack och lov död och jag är skild.

Jag har en dotter och jag hoppas vid alla makter att jag ska kunna bli en vettig svärmor.
 
@lil-sis Visst är de finska? Jag kan sakna min finska svärmor ibland även om vi inte träffades ofta. Hon tyckte om min hund, det ger alltid pluspoäng:p

kl
Med min nuvarande svärmor fungerar det nästan alltid smärtfritt, tur är det för vi är grannar och umgås flera gånger i vecken. Men därför stör jag mig på saker som jag nog inte hade gjort annars, som att hon är en curlare (det jag stör mig på med min sambo är just att han har blivit curlad så går hand i hand)
Sen att de gick emot vår vilja med sonens mat, men det får nog man släppa.
Relationen har blivit både bättre och sämre sedan vi fick barn, sämre först men nu vet vi nog mer var vi har varandra.
Med svärfar har det aldrig varit problem, han är inte typen för det.
 
Mina ex-svärföräldrar bodde jättelångt bort men var underbara. Mina egna föräldrar var inga bra svärfolk för det mesta. Nu är jag svärmor och försöker verkligen vara hygglig och ställa upp men ändå hålla mig på min kant för att inte klampa in på fel ställe. Inte lätt.
 

Liknande trådar

Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 207
Senast: Whoever
·
Övr. Hund Hej! Jag har sedan 2 år tillbaka min första hund. Hon är det finaste jag har, och att se henne lycklig är det bästa jag vet. Jag gör...
Svar
19
· Visningar
1 657
Senast: Hellhound
·
Kropp & Själ En person jag känner har drabbats av ME (vi kan kalla hen K) K är myndig, bor hemma. Har autism vilket förvärrar sjukdomen. K:s högsta...
2 3
Svar
51
· Visningar
5 206
Senast: TinyWiny
·
Kropp & Själ Nu måste jag få skriva av mig lite. Allt går åt helvete för mig och jag verkar inte kunna göra någonting för att stoppa det. Inte som...
2 3
Svar
51
· Visningar
7 551
Senast: sjoberga
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp