Svärmorsrelation, blir de någonsin bra?

Vår relation är väldigt bra! :) De gillar mig jättemycket och jag gillar såklart dem och vi är alla rara mot varandra. Detta funka bra eftersom vi inte lägger oss i varandras liv så mycket. Verkar så rörigt för många på Buke där svärföräldrarna nästan verkar vara med i förhållandet liksom. En tredje part som bara stör och rör till.
 
Jag älskar mina svärföräldrar + alla deras ungar och de är förtjusta i mig också, så det är helt suveränt.
Tyckte väldigt mycket om mina förra svärföräldrar också, saknar dem faktiskt en del även om vi ibland har lite kontakt osv. :)

Min sambo tycker lika mycket om min familj, och de är dökära i honom.

Har inte haft några problem med svärföräldrar alls, och det är jätteskönt. Nu vill jag inte vara en skata, men om man gång efter gång har problem med alla svärföräldrar kanske det är dags att börja se till sig själv?
 
Jag har haft flera pojkvänner och relationen med svärmor/svärföräldrar har alltid vart komplicerad.

Nuvarande svärmor är jag trött på, hon ska ha hjälp med ditt och datt hela tiden och min sambo är snäll och ställer upp trots att han har mycket att göra. Mina svärföräldrar är friska och nyblivna pensionärer och har inte mycket att göra så de hade absolut kunnat klara sig själva men de gör de inte...

Dessutom håller då på med byggtjaffs med kommunen som pågått i 10 år och min sambo får sköta det för dem, gå på möten ringa folk, läsa på info m.m trots att de mycket väl kunnat göra de själva, de har ju massa tid! De ringer honom hela tiden och frågar hur det går och tjatar om det...

Jag tycker man hjälps åt, mina föräldrar hjälper mig, jag hjälper dem. Men i min sambos fall är det bara han som hjälper hela tiden...

Droppen kom när vi flyttade ihop. Svärföräldrarna erbjöd sig inte att hjälpa till med flytten och hörde inte ens av sig på hela helgen för att fråga hur flytten gått eller hur lägenheten var. Jag blir så förbannad. Mina föräldrar har hjälpt till och hört av sig flera gånger...

Hur ser relationen till era svärföräldrar ut?

Som tidigare nämnts, bad du/ni dem om hjälp vid flytten? Om inte, så är det inget att vara arg för kan jag tycka. Hjälp med flytt tycker jag man kan be om, det är aldrig kul att bära flyttkartonger, inte sina egna och verkligen inte någon annans.. ;)

Om din sambos hjälpande går ut över ert liv tillsammans tycker jag att det är dags att sätta ner foten. Det är känsligt, men man måste få leva sitt eget liv också!

Min sambo är, som många andra, mammas pojke, och det kan reta mig till vansinne ibland, men det är viktigt för både honom och hans mamma att höras av väldigt ofta (varje dag, minst en gång om dagen..) så jag har lärt mig leva med det. De lägger sig inte i vad vi gör annars, och det uppskattar jag verkligen!

Annars är de hemskt goa båda två, de ställer upp om vi behöver hjälp med nått och de frågar oss om vi kan hjälpa till med något ibland. De vet att jag inte orkar med hela deras familj på samma gång i för stora doser (17 stycken med alla syskon och syskonbarn, jag får migrän av bara tanken ibland..) och de tar inte illa vid sig längre när jag går ut ensam på långpromenad med hundarna mitt i allt stoj.

Det är väldigt avslappnat när vi umgås med dem, fötterna på bordet över en kopp kaffe för det mesta, och det kan jag leva med!

Jag har haft hemska svärföräldrar också som jag inte alls kommit överens med, tack och lov så slipper jag dem nu!
 
Jag har alltid varit populär hos svärföräldrarna och alla pojkvänner har varit omtyckta hos mina föräldrar.
Mina svärföräldrar träffar vi flera ggr i veckan och de ringer nog sambon nästan varje dag.
Vi har en nära och avslappnad relation och hjälper varandra.
Ett liv utan dem skulle vara jobbigt.
Mina föräldrar har vi också en bra relation till, men helt annorlunda.
Vi ses och hörs sällan, när vi ses så går tiden oftast till att hjälpa dem med tunga och svåra saker.
Men de bor långt bort och är väldigt sjuka så de kan liksom inte hjälpa tillbaka.
Men det gör oss ingenting, vi hjälper dem gärna :)

Men om jag aldrig skulle komma överens med svärföräldrarna så skulle jag börja fundera på vad jag gör för galet.
Måste vara sjukt jobbigt att ha en så dålig relation med familjen?
 
Mina ex svarforaldrar var helt underbara och behandlade mig som en familjemedlem aven efter skilsmassan. De barnvaktade ofta barnen, ibland bara den som inte var deras son's sa att vi kunde agna mer tid at de tva stora. De sag alla tre barn som deras barnbarn och hade bilder pa alla tre framme, tillsammans med ex'ets nya son. Helt underbara manniskor!

Maken's mamma var dock riktigt besvarlig. Det gick bra tills vi gifte oss, men efter det var jag aldrig bra nog. Sa jag log och var artig nar vi traffades och sag till att maken alltid var med sa hon inte kunde ge sig pa mig. Maken fick ocksa skota all kommunikation med dem, aven vad det gallde barnen.

Maken och jag hade valdigt olika synpunkter pa vad som var ett "normalt" umgange med foraldrarna. Mina foraldrar var valdigt "enkla" att ha att gora med, vi var alltid valkommna dit och att ringa och fraga om de hade middag for oss nar man akte forbi var en sjalvklarhet. Med maken's foraldrar fick man vanta pa en inbjudan ... och betala halften av maten. LOL. Mina foraldrar skulle ha varit dar och hjalpt till med flytten, medan maken's foraldrar inte skulle ha haft en tanke pa att ringa och hora hur det gick.

Sjalv har jag en mycket nara relation med tva av sonerna's fruar. Den tredje's fru har inte ett nara forhallande till sina egna foraldrar och haller sig pa avstand fran hela var familj som har mycket nara forhallande (broderna ar i kontakt med varandra, eller oss dagligen. Jag pratar med en av dem nastan varje dag och de pratar med varandra lika ofta). Det ser dock ut som om sonen anser att skillnaderna ar for stora och vi misstanker att en skillsmassa ar ganska nara forestaende.
 
Senast ändrad:
Jag har haft flera pojkvänner och relationen med svärmor/svärföräldrar har alltid vart komplicerad.

Nuvarande svärmor är jag trött på, hon ska ha hjälp med ditt och datt hela tiden och min sambo är snäll och ställer upp trots att han har mycket att göra. Mina svärföräldrar är friska och nyblivna pensionärer och har inte mycket att göra så de hade absolut kunnat klara sig själva men de gör de inte...

Dessutom håller då på med byggtjaffs med kommunen som pågått i 10 år och min sambo får sköta det för dem, gå på möten ringa folk, läsa på info m.m trots att de mycket väl kunnat göra de själva, de har ju massa tid! De ringer honom hela tiden och frågar hur det går och tjatar om det...

Jag tycker man hjälps åt, mina föräldrar hjälper mig, jag hjälper dem. Men i min sambos fall är det bara han som hjälper hela tiden...

Droppen kom när vi flyttade ihop. Svärföräldrarna erbjöd sig inte att hjälpa till med flytten och hörde inte ens av sig på hela helgen för att fråga hur flytten gått eller hur lägenheten var. Jag blir så förbannad. Mina föräldrar har hjälpt till och hört av sig flera gånger...

Hur ser relationen till era svärföräldrar ut?
Kommer överens bättre med svärfar än svärmor. Svärmor är lite speciell och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör att det känns som vi inte går s bra ihop.

Det är lite jobbigt när de ringer min sambo om ibland småsaker, som de teoretiskt skulle klara att lösa själva. Jag blir skogstokig, speciellt när sambons syster ringer och frågar om ditten och datten angående datorn och när sambon säger något så har hon redan testat men de inte funkar, å när han åker dit å gör de han sa att hon skulle göra så funkar det..

Visst det är väl bra människor men ibland känns det som om de utnyttjar min sambo och det känns inte riktigt rättvist. T ex systern som skiter att fixa bilen till besiktningen i god tid och det måste göras i sista minuten och vem får göra det, jo sambon och svärfar och de är inte glada..
 
Mina svärföräldrar ringer min sambo jämt och ber om allt! Allt från att hämta hö till deras hästar till att hjälpa till att bära sängar när det kommer gäster. Dom är snälla men håller på att bli galen och sambon blir i perioder också stressad... Men han säger aldrig nej! Dom har tre barn till men har mer eller mindre uttryckt att dom är odugliga när det gäller att be om hjälp.. Min sambo är redan mkt hos sina föräldrar pga intresse för jordbruk, det känns som om att han inte behöver vara där jämt ändå! Han ligger ute på jobb och när han är hemma så är han hos svärföräldrarna, kontentan blir att vi aldrig ses...
 
Mina svärföräldrar ringer min sambo jämt och ber om allt! Allt från att hämta hö till deras hästar till att hjälpa till att bära sängar när det kommer gäster. Dom är snälla men håller på att bli galen och sambon blir i perioder också stressad... Men han säger aldrig nej! Dom har tre barn till men har mer eller mindre uttryckt att dom är odugliga när det gäller att be om hjälp.. Min sambo är redan mkt hos sina föräldrar pga intresse för jordbruk, det känns som om att han inte behöver vara där jämt ändå! Han ligger ute på jobb och när han är hemma så är han hos svärföräldrarna, kontentan blir att vi aldrig ses...
Återigen snarare problem med sambon än svärföräldrarna. Han måste dra gränser och DU måste dra gränser.
 
Återigen snarare problem med sambon än svärföräldrarna. Han måste dra gränser och DU måste dra gränser.
Måste är väl egentligen att ta i? Det sambon måste är väl att se till att han har tid för sitt förhållande på ett sätt som gör bägge parter nöjda, men i strikt mening så måste han ju inte sluta hjälpa sina föräldrar för det.

Apropå TS fråga så tror jag att man gör klokt i att se över vad som sakligt faktiskt innebär ett problem (tex att ekonomin försämras eller att planer ständigt måste rivas upp pga svärföräldrarnas behov) till skillnad från vad som bara i största allmänhet handlar om att man stör sig för att man tycker att svärföräldrarna är lata och bekväma av sig.
 
Verkar så rörigt för många på Buke där svärföräldrarna nästan verkar vara med i förhållandet liksom. En tredje part som bara stör och rör till.

Jag undrar också ofta vad man förväntar sig av sina svärföräldrar och hur nära man tänker sig att det är lämpligt att ha dem.

För min del räcker det bra om vi har hyfsat trevligt när vi ses några gånger om året - förslagsvis över en god middag - och att det funkar att prata allvar med varandra i händelse av kriser och sjukdomar som man måste hantera gemensamt. Om sedan bara alla är någorlunda barnkära också, så får det duga så.

Jag menar, vad förväntar man sig?

Att tex bo på samma gård i något slags generationsboende, ställer ju enorma krav på relationen. Det skulle jag inte stå ut med ens en vecka, varken med mina egna eller min partners föräldrar. Jag förstår inte varför man gör livet så svårt för sig.
 
Att tex bo på samma gård i något slags generationsboende, ställer ju enorma krav på relationen. Det skulle jag inte stå ut med ens en vecka, varken med mina egna eller min partners föräldrar. Jag förstår inte varför man gör livet så svårt för sig.

Det ställer inte värre krav än att man är bra grannar och att det accepteras att det inte är en familj längre utan två.
På många sätt är det dessutom att göra livet lätt för sig, det finns alltid hjälp med allt från barnpassning, mata djuren, passa gården, eldning, vårbruk/höstbruk, renovering osv. Detta är åt båda hållen hjälpen går.
Att låta min son få växa upp så här är underbart. Vi har kollat på egen gård men det är enorma kostnader dessutom svårt att bara vara vi två för att få det gå ihop.

Att vi är två olika familjer tror jag är det viktigaste, vi måste inte umgås med dem eller äta där. Läste om en tjej här där sambon inte hade flyttat ut trots de bodde ihop, utan de skulle umgås med hans föräldrar dygnet runt nästan. Självklart leder det till problem, det behöver man inte bo på samma gård för att det ska bli problem.
 
Min svärmor är död och svärfar är lite...som han är :angel:

Vi har ingen nära relation, men det har inte sambon till sin pappa heller. Jag tycker svärfar är svår, visst är vi trevliga mot varandra men helt enkelt för olika för att det bara ska flyta på.
Han lever sitt liv och vi lever vårt, medan mina föräldrar är en del av vårt liv.

När jag är hemifrån kan sambon kan ta dottern på promenad för att kolla om svärföräldrarna är hemma (dotterns mormor/morfar) för en kopp kaffe.
Råkar vi hälsa på vid lunch/middagstid så stannar vi alltid på mat, det är en självklarhet. På samma sätt som att de stannar på mat hemma hos oss om vi är på gång att äta.
Mat hos min svärfar betyder att någon fyller jämnt eller något annat stort firande :)

Och på tal om flyttar och hjälpa till, i min släkthalva hjälps vi åt när vi kan. Pappa har hjälpt oss mycket med stallbygget och halva tjocka släkten var inblandad när vi flyttade.
Sambons pappa skulle motvilligt kanske hjälpa till en stund om han blev tvingad, men aldrig att han skulle komma på tanken att erbjuda sig själv.

Vi är olika helt enkelt :)
Men jag tycker det är så himla trevligt att min sambo kommer överens med min familj trots att han är uppfostrad på ett helt annat vis.
 
Det ställer inte värre krav än att man är bra grannar och att det accepteras att det inte är en familj längre utan två.

Jag älskar min familj/släkt, men skulle aldrig kunna bo på samma gård eller granne med dem.
Jag tror vi (iallafall jag) behöver lite lagomt med space ifrån dem för att det ska fungera bäst. Nu har vi fem-tio minuters promenad (½-1 km ngt) till dem och det är alldeles lagomt avstånd för att relationen ska hållas så bra den kan.
Blir det längre än gångavstånd än så känner jag att jag tappar den här spontaniteten att träffas lite när man har möjlighet och lust.

Min syster däremot, hon skulle nog kunna bo granne med våra föräldrar. Hennes sambo skulle nog också klara det bättre än vad jag skulle göra :)
 
Jag älskar min familj/släkt, men skulle aldrig kunna bo på samma gård eller granne med dem.
Jag tror vi (iallafall jag) behöver lite lagomt med space ifrån dem för att det ska fungera bäst. Nu har vi fem-tio minuters promenad (½-1 km ngt) till dem och det är alldeles lagomt avstånd för att relationen ska hållas så bra den kan.
Blir det längre än gångavstånd än så känner jag att jag tappar den här spontaniteten att träffas lite när man har möjlighet och lust.

Min syster däremot, hon skulle nog kunna bo granne med våra föräldrar. Hennes sambo skulle nog också klara det bättre än vad jag skulle göra :)

Jag hade dött (eller begått mord...) om jag skulle bo så här med min mamma. 40 mil bort är helt perfekt avstånd, enligt mig.
Min pappa och bror hade jag velat bo så som du gör med, hade fungerat bäst.

Men med mina svärföräldrar fungerar detta jättebra, kanske för att de innan var den yngre generationen på gården?
Visst kan man bli irriterad, men eftersom man lever så här lär man sig släppa det. Det finns massa nackdelar med mina svärföräldrar, men det gör det antagligen på alla andras grannar med.
 
Det finns massa nackdelar med mina svärföräldrar, men det gör det antagligen på alla andras grannar med.

Tror det kan vara bra att vara medveten om att alla har sina nackdelar och inte ställa sig i försvar om ens partner ser en nackdel hos ens föräldrar.

Här hemma kan vi båda muttra över att dotterns morfar gör si, men i andra sekunden kan vi även muttra över att farfadern gör så. Fritt att gnälla lite åt båda håll liksom :D
Varken hans familj eller min är perfekt. Min sambo beter sig inte heller alltid perfekt, och absolut inte jag heller :o :angel:
 
Jag har haft flera pojkvänner och relationen med svärmor/svärföräldrar har alltid vart komplicerad.

Nuvarande svärmor är jag trött på, hon ska ha hjälp med ditt och datt hela tiden och min sambo är snäll och ställer upp trots att han har mycket att göra. Mina svärföräldrar är friska och nyblivna pensionärer och har inte mycket att göra så de hade absolut kunnat klara sig själva men de gör de inte...

Dessutom håller då på med byggtjaffs med kommunen som pågått i 10 år och min sambo får sköta det för dem, gå på möten ringa folk, läsa på info m.m trots att de mycket väl kunnat göra de själva, de har ju massa tid! De ringer honom hela tiden och frågar hur det går och tjatar om det...

Jag tycker man hjälps åt, mina föräldrar hjälper mig, jag hjälper dem. Men i min sambos fall är det bara han som hjälper hela tiden...

Droppen kom när vi flyttade ihop. Svärföräldrarna erbjöd sig inte att hjälpa till med flytten och hörde inte ens av sig på hela helgen för att fråga hur flytten gått eller hur lägenheten var. Jag blir så förbannad. Mina föräldrar har hjälpt till och hört av sig flera gånger...

Hur ser relationen till era svärföräldrar ut?

Överlag har vi en jättebra relation. Ibland kan jag störa mig på dom. Men vi träffas flera ggr i veckan. Bor bara 5 min ifrån varandra. Dom är väldigt hjälpsamma, och det är det jag kan störa mig på ibland. Dom hjälper till med sånt jag inte bett om hjälp för.
Men dom ställer alltid upp om dom kan.

Passar barn, rensar våran trädgård :p Då jag hatar blommor. Har hjälpt till massor med barnen nu under renoveringen så vi har kunnat göra klart allt. Och svärfar har hjälpt till mycket med renoveringen med insättning av köket.

Jag kunde inte be om bättre svärföräldrar. Vet att jag kan alltid vända mig till dom om det är något.
 
Jag tror att man är väldigt olika i hur man vill ha relationen, överlag. När jag läser om alla som stör sig på att svärföräldrarna ber om hjälp/ringer etc så känner jag mest "men vaaa? Det är ju ett finfint tillfälle att hänga lite med dem!!"

Det är inte så att jag vill ha svärföräldrarna (eller mina egna) mitt upp i allting precis hela tiden, men jag vill absolut ha en närmare relation än att ses på stora kalas. Det hade jag tyckt varit supertrist, verkligen.
 

Liknande trådar

Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 210
Senast: Whoever
·
Övr. Hund Hej! Jag har sedan 2 år tillbaka min första hund. Hon är det finaste jag har, och att se henne lycklig är det bästa jag vet. Jag gör...
Svar
19
· Visningar
1 657
Senast: Hellhound
·
Kropp & Själ En person jag känner har drabbats av ME (vi kan kalla hen K) K är myndig, bor hemma. Har autism vilket förvärrar sjukdomen. K:s högsta...
2 3
Svar
51
· Visningar
5 208
Senast: TinyWiny
·
Kropp & Själ Nu måste jag få skriva av mig lite. Allt går åt helvete för mig och jag verkar inte kunna göra någonting för att stoppa det. Inte som...
2 3
Svar
51
· Visningar
7 551
Senast: sjoberga
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Vad gör vi? Del CXCVI
  • Köpa hus
  • Lunchtips till "matlådehatare"

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp