Svärmorsrelation, blir de någonsin bra?

Att tex bo på samma gård i något slags generationsboende, ställer ju enorma krav på relationen. Det skulle jag inte stå ut med ens en vecka, varken med mina egna eller min partners föräldrar. Jag förstår inte varför man gör livet så svårt för sig.

För oss vore det ett drömscenario att ha både mina och sambons föräldrar på samma gård.
Livet skulle vara så mycket enklare då.
Bara för att man bor nära och har en nära relation där man umgås mycket så betyder ju inte det att man sitter ihop och inte har ett eget liv.
Jag är tämligen säker på att relationen skulle se ganska likadan ut, bara enklare och med mindre knussliga resor.
 
Måste är väl egentligen att ta i? Det sambon måste är väl att se till att han har tid för sitt förhållande på ett sätt som gör bägge parter nöjda, men i strikt mening så måste han ju inte sluta hjälpa sina föräldrar för det.

Apropå TS fråga så tror jag att man gör klokt i att se över vad som sakligt faktiskt innebär ett problem (tex att ekonomin försämras eller att planer ständigt måste rivas upp pga svärföräldrarnas behov) till skillnad från vad som bara i största allmänhet handlar om att man stör sig för att man tycker att svärföräldrarna är lata och bekväma av sig.
Fast om man är missnöjd så måste man ju börja hos sig själv.
 
Jo jag tror det kan bli bra, känns som att vi har bra relationer till svärmödrarna båda två så här långt (och båda erkänner att mammorna har lite quirks.) svärfäderna är lite mer distanserade men helt ok, de bor inte ihop med svärmödrarna.

Tycker nog att det beror lite på både och, tex verkar svärmor ha haft tur med svärdöttrar eftersom hon älskar barn och svärdöttrarna är generösa med dem... det hade kunnat bli katastrof om vi hade varit possessiva om våra barn, hon skulle blivit jätteledsen och stel och arg. Så turmatchning, en av hennes väninnor är varm och älskar barn men har en svärdotter som måste ha full kontroll över barnet alltid, dålig matchning -hade varit bättre med en reserverad svärmor då kanske istället för världens varmaste som är arg och bitter. Sedan kanske det gäller att släkterna har lite liknande variant på umgänge?

Btw ingen aning om hon gillar mig, tycker nog jag är lite stökig men skickar små presenter ibland och tar mitt parti i smågnabb med mannen ibland :).
 
Min svärmor ringde min karl och hade ett långt samtal om hur hemsk jag var och att jag bara var ute efter pengar och att jag skulle göra slut med honom. Jag är 12 år yngre så vet inte om det hade med det att göra? Och att karln haft flera kortare förhållanden tidigare, men inget längre..så jag skulle ju bara såra honom å ta hans pengar. Det är inte ens så att han är rik liksom. Suck.
När vi hade gift oss så sa hon "ni har väl skrivit äktenskapsförord?" Inget grattis eller så.
Min karl han löste det hela genom att säga typ tack och hej. Han hälsar på sin mamma vid jul och kanske någon gång till under året. Nu var jag med i julas och hon var jättetrevlig mot mig? :O Vi var även dit i fredags så hon fick träffa valpen och det är första gången i år som karln var dit, och hon var även nu väldigt trevlig mot mig. Konstigt?! Har hon tinat upp? I dont know, men JAG var anledningen till att vi hälsade på så pass ofta vi gjorde, före mig besökte han typ henne aldrig. Jag är så familjekär så jag tyckte ju det var konstigt. Sen påstod hon att det var mitt fel att de aldrig sågs för att jag inte ville dit..jaja. Det är bättre nu iaf, men jag kommer nog aldrig tycka om henne...
 
Jag tror att man är väldigt olika i hur man vill ha relationen, överlag. När jag läser om alla som stör sig på att svärföräldrarna ber om hjälp/ringer etc så känner jag mest "men vaaa? Det är ju ett finfint tillfälle att hänga lite med dem!!"

Det är inte så att jag vill ha svärföräldrarna (eller mina egna) mitt upp i allting precis hela tiden, men jag vill absolut ha en närmare relation än att ses på stora kalas. Det hade jag tyckt varit supertrist, verkligen.
Det hänger väl ihop med huruvida man tycker om varann?

Det finns människor man är glad om man bara behöver träffa vid stora kalas och människor man gärna vill ha nära i sitt liv. Det finns ingen automatik som säger att just för att personerna är släkt med den man älskar så är de lika trevliga, älskvärda och sympatiska.
Precis som det inte finns någon lag som säger att föräldrar automatiskt tycker om den som deras barn väljer till partner.

Min svärmor avskydde mig. Den andra svärdottern var högt älskad och svågern sa någon gång glatt att om det blev slut (de bor på samma gård) så vore det han som fick flytta ;)

Jag har haft flera väldigt goda relationer med manliga vänners föräldrar, men min svärmor lyckades jag inte med. Vilket var trist eftersom hennes son var väldigt nära fäst vid sin mor. Jag tror ärligt att om han vid något tillfälle skulle behövt välja så hade han valt mamma. Så jag såg till att det valet aldrig fanns.

Det är väldigt fint om man finner varann. Men det finns ingen automatik i det. Precis som det inte finns det med andra människor heller.
 
Det hänger väl ihop med huruvida man tycker om varann?

Det finns människor man är glad om man bara behöver träffa vid stora kalas och människor man gärna vill ha nära i sitt liv. Det finns ingen automatik som säger att just för att personerna är släkt med den man älskar så är de lika trevliga, älskvärda och sympatiska.
Precis som det inte finns någon lag som säger att föräldrar automatiskt tycker om den som deras barn väljer till partner.

Min svärmor avskydde mig. Den andra svärdottern var högt älskad och svågern sa någon gång glatt att om det blev slut (de bor på samma gård) så vore det han som fick flytta ;)

Jag har haft flera väldigt goda relationer med manliga vänners föräldrar, men min svärmor lyckades jag inte med. Vilket var trist eftersom hennes son var väldigt nära fäst vid sin mor. Jag tror ärligt att om han vid något tillfälle skulle behövt välja så hade han valt mamma. Så jag såg till att det valet aldrig fanns.

Det är väldigt fint om man finner varann. Men det finns ingen automatik i det. Precis som det inte finns det med andra människor heller.

Mjaa fast jag tycker att det verkar som om man vill ha olika typer av relationer trots att man trivs ihop & kommer överens. Jag t ex är mycket mer familjär än min förra pojkvän. Det berodde inte på att han tyckte illa om sina föräldrar, utan på att han...tjaa, tyckte att det räckte med släktkalas och inte alls var noga med att varken umgås eller hjälpa till.
 
Min situation ser lite annorlunda ut jämnfört med er som skrivit här, tänkte att det kunde vara intressant att dela med mig hur det är för mig ändå.

Jag har aldrig träffat eller ens pratat med min killes föräldrar, kallar dem inte för mina svärföräldrar direkt, det skulle de inte uppskatta.

Vi har ett långdistansförhållande, han bor i England, men vårt förhållande påverkas ändå av dem.
Mycket pga han bor hemma och för att de tycker att eftersom vi träffades på nätet och för att när vi inte träffas så går vår mesta kommunikation via skype, så är vi inte i ett riktigt förhållande.

De är inte intresserad av att lära känna mig, förstår inte vad det är som gör att han tycker det är värt att vara i en relation med mig när vi bor så långt ifrån varandra och respekterar inte hans önskan att ha den kontakt han vill ha med mig.

Så det blir en hel del störningar i vår kontakt, de respekterar inte när vi pratar, att han har åtaganden gentemot mig och pushar honom att släppa mig.

Vi lärde känna varandra för 2 år sen, började flirta för över ett år sen och är tillsammans sen 6 månader tillbax.
I sommar kommer han och bor hos mig i en månad, mycket för att vi vill se hur det är att ha mer av en vardag tillsammans, sen får vi se hur det blir.
Jag skrev en tråd för någon månad sen om hur det är att flytta till Sverige från ett annat EU land, vi pratar om våra valmöjligheter.

Om vi bestämmer att vi vill ha något mer vardaktigt så kommer jag väl träffa dem någon gång, tror aldrig att vi kommer att stå på god fot med varandra, men det skulle vara ett steg i rätt riktning om de i alla fall accepterade att vi har relation även om de inte behöver bli stormförtjusta i mig, mest för min killes skull som verkligen älskar sin familj och verkligen inte mår bra av att de har den inställningen till vårt förhållande.

Min familj vet att jag träffat någon, pratat mest med mina systrar, min pappa vet om min kille, så länge jag verkar må bra så lägger de sig inte i vad jag väljer göra.
 

Liknande trådar

Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 207
Senast: Whoever
·
Övr. Hund Hej! Jag har sedan 2 år tillbaka min första hund. Hon är det finaste jag har, och att se henne lycklig är det bästa jag vet. Jag gör...
Svar
19
· Visningar
1 657
Senast: Hellhound
·
Kropp & Själ En person jag känner har drabbats av ME (vi kan kalla hen K) K är myndig, bor hemma. Har autism vilket förvärrar sjukdomen. K:s högsta...
2 3
Svar
51
· Visningar
5 206
Senast: TinyWiny
·
Kropp & Själ Nu måste jag få skriva av mig lite. Allt går åt helvete för mig och jag verkar inte kunna göra någonting för att stoppa det. Inte som...
2 3
Svar
51
· Visningar
7 551
Senast: sjoberga
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp