Syskon

[Skojamindoja]

Jag är storasyster till tre yngre syskon, två, sex och åtta år yngre (två bröder och sen är lillasyster yngst). På ett sätt passar jag in som storasyster sett till att jag är ganska introvert och osocial och fyran är helt klart den som är mest social och utåtriktad, så har det varit sen vi var små. Mamma och pappa, främst pappa, engagerade sig också betydligt mer i min och min äldsta brors skolgång och förhörde på läxor och så betydligt högre upp i åldrarna medan de små mer åkte med.

På ett annat sätt jag är inte alls som en storasyster, mer som ett stort barn. Jag var sjukt, verkligen sjukligt, blyg som barn och min bror som då är 22 månader yngre fick tidigt ta väldigt stort ansvar när vi var någon annanstans eftersom jag inte vågade prata. Det är alltid han som snarare har tagit hand om mig, inte tvärtom. Jag var möjligtvis lite mer ansvarstagande mot min mellanbror som är sex år yngre, men min syster tyckte jag var sjukt jobbig och ville inte ha med henne nånstans. Hon var fem-sex år när jag gick på högstadiet och då ville jag verkligen inte ha henne hängande i hasorna. Jag är överlag ingen barnmänniska och har fortfarande svårt för det. Men jag är också det barn som är mest lik pappa, medan min ansvarstagande bror som är nummer två i syskonskaran är mest lik mamma, så det handlar väl kanske även om det. Om jag är något så påminner jag nog egentligen mest om ett ensambarn, farfar är ensambarn och morfar är uppväxt med en mycket yngre syster så han var egentligen också ensambarn hela sin uppväxt, och frågan är väl om man blir sån av att vara ensambarn eller om det helt enkelt handlar om gener?

Mina föräldrar är däremot komiskt stereotypiska. Mamma är äldst i en syskonskara på fyra, fyra, tolv och tretton år yngre, och hon har varit typ vuxen hela livet. Mormor var bara 22 när hon föddes, och de två har alltid varit mer som jämngamla kompisar. Min morbror och moster har alltid varit lite som mina storasyskon på ett sätt. Pappa däremot är mellanbarn, klämd mellan en två år äldre bror och en som är åtta år yngre. Han är både det bortglömda mellanbarnet som fått klara sig själv och en mästare på att medla.

 

[Badger]

Jag tror att många saker går att lösa om man är medveten, och vi lär oss hela tiden och efterhand ny forskning görs. Det är ju samma med genus.

Men visst kan en del saker vara förbaskat svårt ibland. Vi har ju en storasyster och en lillebror hemma, och storasyster är mycket "duktig flicka" i sitt sätt. Hon har ordningssinne och lägger stor vikt vid att göra saker rätt. Hon lyssnar och hjälper till. Jag har gett mig fan på att hon inte ska behöva känna tyngden av att ta ansvar för hennes fladdriga och explosiva lillebror eller utmattade föräldrar, men visst är det hemskt svårt att inte be henne gå och hämta någonting när makaronerna kokar över samtidigt som man har lillebror på höften som har trasslat in sig i ens hår. Eller när han precis kom på att han måste kissa efter att man dragit på alla ytterkläderna i hallen och måste börja om igen, när bussen snart går och hans keps ligger på övervåningen. Vi försöker kompensera genom att prata mycket med henne, när man får lugna stunder, om att hon inte behöver ta ansvar för sin lillebror. Samt att aldrig säga saker som "du är äldre och borde veta" när de bråkar, utan hela tiden påminna oss om att hon också är liten.

Så jag tänker att vissa saker är relativt enkla att balansera ut. Andra smyger sig på i en pressad vardag, och man får bara göra sitt bästa med det.

Vissa saker kanske är naturliga, som människa, att hämta en keps osv. Dvs de delar som är -vi vuxna tillsammans, de som ger äldre syskonet nästan fördelar sedan som vuxen. De delar som man/vissa kanske förnekar pojkar. Medan andra är mer tärande, som att om man kräver att den äldre inte får vara ifred och inte ha sina saker ifred, acceptera att bli slagen och ledsen och vara hjälplös inför yngre syskonet.

(vet inte hur många gånger man åkt bil och varit bilbarnvakten medan förälder kör väldigt långt som tonåring till två små kusiner. Där yngre trackar äldre hela tiden och det äldre har blivit inlärd en total hjälplöshet inför det och det yngre har lärts in att det är ett acceptabelt sätt att fördriva tiden. (så frustrerande, borde gå att typ bygga en hög väskor emellan och ge äldre hörlurar.)

Tänker att, som en person som varken har syskon, eller flera barn , att det som förvånat en genom tiderna är acceptansen av bråk och ret som framstår som väldigt tärande och ledsamt och att typ försöka notera att stora barnet fick ta ansvar x vid 4 år och fick hjälp med läxorna vid 7, att man rättvist ger yngre barnet detsamma. -dvs hämta kepsen, hjälp i panik osv.

 

[Habina]

Jag har blivit nyfiken på syskonrelationer, och om och i så fall hur ordningen i syskonskaran påverkar saker. Det finns ju en populär uppfattning om att storasyskon blir lite mer analytiska och ansvarstagande, och småsyskon mer utåtriktade och sociala. För att göra en förenklad beskrivning. När jag ser till mina egna barn, syskonpar jag ser runtom mig och även min egen syskonskara så kan tycka att det ligger någonting i det. Det sägs ju även att storasyskon är överrepresenterade på chefstjänster vilket kan ligga i linje med uppfattningen om deras egenskaper.

Tittar man på forskningen så verkar det inte finnas något stöd i att ordningen i syskonskaran påverkar ens personlighet. Vi föds med en del av vår personlighet och den andra delen påverkas av helt andra faktorer i livet. Däremot verkar den sociala konstruktionen spela in något, där man kan se tendenser på att storasyskon har blivit lärda att ta mer ansvar och det kanske funnits mer utrymme för småsyskon att ta fler risker och därmed utveckla andra förmågor (här verkar det dock som att just risktagandet i sig försvinner i vuxenlivet när familjekonstruktionen luckras upp). Sen finns det ju fler sociala konstruktioner som tämligen måste påverka mycket, könsroller, exempelvis.

När jag och barnen lyssnade på musik i morse drog Spotify iväg på en egen Disney-spellista och jag blev inte förvånad över att låten "Surface Pressure" är tilldelad en storasyster.

Ni som har syskon, eller fler än ett barn, kan ni se dessa tendenser? Ni som är storasyskon, hur har ni upplevt det? Har ni behövt ta mycket ansvar i familjen, har ni upplevt att ni haft höga förväntningar på er?

För min familj blir det lite annorlunda då äldsta systern flyttat hemifrån två år innan jag föddes. Mina bröder och jag är närmare i ålder, men med diverse svårigheter hos den äldsta så har det inte alls blivit som ”det ska”.

Jag är yngst men den som tagit mest ansvar och varit organiserad. Mellanbrorsan har varit den som varit utåtriktad och social. Äldsta brorsan har vi hjälpt bägge två på olika sätt/gjort anpassningar.

Det är dock länge sen jag flyttade hemifrån (25 år i år!) och nu har vi alla egna familjer (äldsta brorsan hund+katt, mellanbrorsan klassisk kärnfamilj och jag med två hästar).

 

[Palermo]

Mnja, jag sa att forskningen inte stödjer att det skulle påverka våra personligheter, däremot verkar det finnas en del stöd för att inlärda beteenden och miljöeffekter kopplat till syskonordningen kan påverka våra beteenden och därmed vissa utfall. För en inte helt perfekt jämförelse, är kvinnor mer omhändertagande eller har vi lärt oss att vi ska vara det och därmed också är det? Jag tolkar det därmed inte som att storasyskon exempelvis skulle vara, på ett naturligt sätt för att personligheten formats så, mer ansvarstagande utan snarare att det är en förmåga som de har tränats mer i. På ett generellt plan, och med stora individuella skillnader såklart.

Här tänker jag också att den kulturella aspekten måste spela in mycket. I en kultur där barn tar större ansvar hemma, eller kanske till och med arbetar och tar hand om yngre syskon måste detta tämligen synas betydligt mer än i Sverige där barndomen är mer hopp och lek för alla barn.

Det jag har sett på temat är att det inte är mycket forskning ger stöd för när det gäller skillnader relaterade till syskonposition. När det gäller kön, visar ju forskning mängder av skillnader i allt från hur mycket tid man ägnar åt barn och hushåll, till hurdan sjukvård man får. Det är naturligtvis ingen naturlag som forskningen avtäcker i de fallen, men ett befintligt mönster ändå. Jfr det där med syskon som inte verkar vara ett befintligt mönster.

Jag fattar nog inte helt hur du menar med kulturella grejer här. Givetvis är inte tex mellanbarn genetiskt disponerade på något specifikt vis.

Frågan här är väl mer hur mycket av det kulturella som ligger i betraktarens öga och hur mycket som ligger i det man betraktar, dvs syskon i det här fallet.

 

[Askur2017]

Jag är storasyster till en två år yngre bror och vi båda har fått samma konstellation med flickor först sen pojkar.

Alla tre versioner av samma syskonkonstellation har blivit väldigt olika varandra dock så inget igenkänningsmönster här inte

 

[Midsommarblomster]

Det jag har sett på temat är att det inte är mycket forskning ger stöd för när det gäller skillnader relaterade till syskonposition. När det gäller kön, visar ju forskning mängder av skillnader i allt från hur mycket tid man ägnar åt barn och hushåll, till hurdan sjukvård man får. Det är naturligtvis ingen naturlag som forskningen avtäcker i de fallen, men ett befintligt mönster ändå. Jfr det där med syskon som inte verkar vara ett befintligt mönster.

Jag fattar nog inte helt hur du menar med kulturella grejer här. Givetvis är inte tex mellanbarn genetiskt disponerade på något specifikt vis.

Frågan här är väl mer hur mycket av det kulturella som ligger i betraktarens öga och hur mycket som ligger i det man betraktar, dvs syskon i det här fallet.

Jag tycker mig ändå ha sett en del forskning som tyder på att det finns mönster, även om det också är min uppfattning att genus är en betydligt mer påverkande struktur. Utan konkurrens.

Nej, man kan inte vara genetiskt mellanbarn. Det jag försöker skilja på är personlighet och inlärda beteenden. En person kan ju lära sig någonting, och med tiden få lätt för det och göra det ofta, för att förmågan har drillats av miljön man befunnit sig i. Helt separat från om det är någonting som ligger nära ens person eller inte från början. Kultur spelar såklart in eftersom det kan innebära att du har olika förväntningar på dig från barndom och uppåt.

Vad som är sant och vad man själv läser in med sina subjektiva glasögon på är ju alltid en utmaning.

 

[Askur2017]

Jag tycker mig ändå ha sett en del forskning som tyder på att det finns mönster, även om det också är min uppfattning att genus är en betydligt mer påverkande struktur. Utan konkurrens.

Nej, man kan inte vara genetiskt mellanbarn. Det jag försöker skilja på är personlighet och inlärda beteenden. En person kan ju lära sig någonting, och med tiden få lätt för det och göra det ofta, för att förmågan har drillats av miljön man befunnit sig i. Helt separat från om det är någonting som ligger nära ens person eller inte från början. Kultur spelar såklart in eftersom det kan innebära att du har olika förväntningar på dig från barndom och uppåt.

Vad som är sant och vad man själv läser in med sina subjektiva glasögon på är ju alltid en utmaning.

Jag håller med om logiken i att man i en familj formas av varandra, hur skulle man ens kunna undvika det. Däremot funderar jag på om ålder/syskonordning är så avgörande egentligen.

Om jag jämför mina barns personligheter med dina blir det intressant, för jag uppfattar det som att min dotter som är äldst är lik din son. Och min son som är yngst är mest lik hur du beskriver din dotter. Jag har alltid dragit slutsatsen att man blir en väldigt anpassningsbar och följsam lillebror när man föds in i en familj där det redan finns en storasyster som har lite mer ”vilda” attribut

Men man kan ju se det från andra hållet också, är den äldsta lugnare blir det automatiskt lite mer ”fritt fram” att komma in som yngst och släppa loss kanske…

Så visst formas man av varandra, men lite på alla möjliga sätt oavsett syskonkonstellation skulle jag säga

 

[Midsommarblomster]

Jag håller med om logiken i att man i en familj formas av varandra, hur skulle man ens kunna undvika det. Däremot funderar jag på om ålder/syskonordning är så avgörande egentligen.

Om jag jämför mina barns personligheter med dina blir det intressant, för jag uppfattar det som att min dotter som är äldst är lik din son. Och min son som är yngst är mest lik hur du beskriver din dotter. Jag har alltid dragit slutsatsen att man blir en väldigt anpassningsbar och följsam lillebror när man föds in i en familj där det redan finns en storasyster som har lite mer ”vilda” attribut

Men man kan ju se det från andra hållet också, är den äldsta lugnare blir det automatiskt lite mer ”fritt fram” att komma in som yngst och släppa loss kanske…

Ja, det tror jag också! Vem man har som syskon, eller vilka, måste påverka väldigt mycket. Jag tänker på barn som exempelvis har ett sjukt syskon, det måste nog påverka hur snabbt man måste växa upp och ta ansvar rätt mycket.

Jag och min storebror berörde det här bara här om dagen. Han sa något i stil med att "du var ju också rätt rivig som småsyskon" och min uppfattning är inte alls att jag var rivig, men jag hade däremot en storebror med alldeles för mycket energi för sitt eget bästa så de stunder han inte kunde sporta gick han och retade gallfeber på sin lillasyster i stället. Så ja, han fick stryk. Men mest av allt minns jag att jag såg upp till honom mycket och ville hänga med honom, så hade han inte varit så jävlig så hade nog våra föräldrar inte behövt dra isär oss så ofta. Men vad vet jag? Självinsikten hos ungar är ju inte på topp och idag har man ju inget annat än sina minnen.

 

[Skojamindoja]

Kan väl även tillägga att jag inte alls varit klassiskt flickig när jag växte upp. Eftersom det kom nya småsyskon med jämna mellanrum som tog mammas tid så blev jag nästan direkt pappas flicka. Pojkflickan som enbart ville leka pojkiga lekar, ha pojkkläder på sig och hade pojkiga intressen. Har egentligen alltid, ända sen jag var barn, helst lekt med/umgåtts med pojkar/män.

Jag fostrades inte till att bli den omhändertagande flickan, liksom. Mina tjejkompisar när vi var små var mycket mer "leka med dockor, leka mamma, pappa, barn och hjälpa mamma i köket" medan jag och min bror lekte krig med pinnar. Mamma och pappa var så sjukt inställda på att jag var en pojke, så vet inte om de omedvetet fostrade pojken de inte fick ändå.

På ett annat sätt har jag varit extremt mycket mer ansvarstagande än mina jämngamla eftersom jag fick första hästen vid elva, andra vid tretton och från och med då fick jag sköta precis allting själv plus att jag hade stora krav både hemifrån och på mig själv att vara bra i skolan. Men just att fostras till att jag som äldst och dessutom flicka per automatik skulle ta hand om mina småsyskon, har aldrig skett hemma hos oss.

 

[julgrisen]

Jag tycker det är spännande att jag har enäggstvillingar hemma som det skiljer 1 timme och 18 minuter på och den som kom ut sist känns väldigt mycket lillebror och den ”äldsta” är mer omhändertagande mot sin bror och är den som söker upp mig när det hänt något eller när hans bror behöver hjälp. Det är säkert något som jag bara ser för att jag tänker på det men det är ändå roligt att fundera på.

 

[Skojamindoja]

Jag tycker det är spännande att jag har enäggstvillingar hemma som det skiljer 1 timme och 18 minuter på och den som kom ut sist känns väldigt mycket lillebror och den ”äldsta” är mer omhändertagande mot sin bror och är den som söker upp mig när det hänt något eller när hans bror behöver hjälp. Det är säkert något som jag bara ser för att jag tänker på det men det är ändå roligt att fundera på.

Mina betydligt yngre kusiner är också tvillingar, födda med någon minuts mellanrum. Den äldre (flicka) har alltid varit enormt mycket mer vuxen och omhändertagande, men även mästrande och bestämmande, än den yngre (pojke). Men de har redan från start också varit extremt könsstereotypa så frågan är väl om det är könet mer än den ynka minut tjejen var ute ur livmodern först som gjort den skillnaden. Alltså att de behandlats olika på grund av sitt kön. Hon har alltid varit som om hon var minst ett år äldre hela tiden medan han snarare är barnsligare än sin faktiska ålder. Idag går de i nian och det har följt dem hela vägen.

 

[tanten]

Min uppfattning är entydigt att kopplingen mellan syskonposition och diverse egenskaper är hittepå. Människor är så bra på att se mönster så att vi ser mönster även där de inte finns.

Jag är ensambarn så jag har inga egna erfarenheter.
Däremot har jag genom åren sett hur olika syskon behandlas av sina föräldrar.
En vän har en lillasyster. I den familjen ansåg den bistra modern att lillasysten inte kunde göra fel. Medan storasyster inte kunde göra något rätt. Sett samma i flera familjer. Ena syskonet kan ursäktas för allt.

I exets familj daltades väldigt med en bror. T.om. den andra brodern hyste stor beundran för sin bror. När det snöade åkte exet 7 mil enkel resa för att ploga gården trots att den andra brodern bodde med föräldrarna.

Så familjer med likställda syskon - finns det ens?

 

[Palermo]

Jag är ensambarn så jag har inga egna erfarenheter.
Däremot har jag genom åren sett hur olika syskon behandlas av sina föräldrar.
En vän har en lillasyster. I den familjen ansåg den bistra modern att lillasysten inte kunde göra fel. Medan storasyster inte kunde göra något rätt. Sett samma i flera familjer. Ena syskonet kan ursäktas för allt.

I exets familj daltades väldigt med en bror. T.om. den andra brodern hyste stor beundran för sin bror. När det snöade åkte exet 7 mil enkel resa för att ploga gården trots att den andra brodern bodde med föräldrarna.

Så familjer med likställda syskon - finns det ens?

En av mina bästa kompisars mamma gör enorm skillnad mellan "barnen" (de är ca 57 och 60 år gamla), och jag tror att hon alltid har gjort så. Hon förhåller sig helt olika till dem, den ena umgås hon med som en vuxen på vänligt vis, den andra daltar hon med till förbannelse. Jag tror verkligen inte att det är hon som det daltas med som har dragit vinstlotten där.

Min egen syster och jag är så olika som personer, att det är självklart att relationerna med föräldrarna blir olika, men jag har inte upplevt det orättvist, inte heller i vuxen ålder.

 

[Görel]

Jag växte upp med föräldrar som båda hade varit yngst i sina syskonskaror med två respektive tre äldre syskon. När jag var drygt fem år fick jag en lillasyster. Under hela uppväxten blev jag formad av synsättet att storasyskon är elaka och småsyskon måste skyddas från äldre syskon. Det formade mig inte till att bli ansvarskännande. Jag tror inte att någon av oss gynnades av det då vi inte fick lära oss sånt som andra berättar att de lärt sig av att växa upp med syskon, som att lösa konflikter. Minns när vi var typ fem och tio och hade varit oense om något men börjat diskutera oss fram till någon lösning då mamma kom och lyfte bort lillasyster och sa att vi skulle sluta bråka. Trots att vi hade gjort det och började lära oss nästa steg.
Jag blev istället rebellen som ifrågasatte och gjorde uppror, så då blev min syster mer eller mindre tvungen att bli det snälla barnet eftersom det var den rollen som fanns ledig.

Så absolut påverkas man av dynamiken i familjen, men jag tänker att det mer handlar om olika roller än om platsen i syskonskaran.

 

[Tantan]

Jag har blivit nyfiken på syskonrelationer, och om och i så fall hur ordningen i syskonskaran påverkar saker. Det finns ju en populär uppfattning om att storasyskon blir lite mer analytiska och ansvarstagande, och småsyskon mer utåtriktade och sociala. För att göra en förenklad beskrivning. När jag ser till mina egna barn, syskonpar jag ser runtom mig och även min egen syskonskara så kan tycka att det ligger någonting i det. Det sägs ju även att storasyskon är överrepresenterade på chefstjänster vilket kan ligga i linje med uppfattningen om deras egenskaper.

Tittar man på forskningen så verkar det inte finnas något stöd i att ordningen i syskonskaran påverkar ens personlighet. Vi föds med en del av vår personlighet och den andra delen påverkas av helt andra faktorer i livet. Däremot verkar den sociala konstruktionen spela in något, där man kan se tendenser på att storasyskon har blivit lärda att ta mer ansvar och det kanske funnits mer utrymme för småsyskon att ta fler risker och därmed utveckla andra förmågor (här verkar det dock som att just risktagandet i sig försvinner i vuxenlivet när familjekonstruktionen luckras upp). Sen finns det ju fler sociala konstruktioner som tämligen måste påverka mycket, könsroller, exempelvis.

När jag och barnen lyssnade på musik i morse drog Spotify iväg på en egen Disney-spellista och jag blev inte förvånad över att låten "Surface Pressure" är tilldelad en storasyster.

Ni som har syskon, eller fler än ett barn, kan ni se dessa tendenser? Ni som är storasyskon, hur har ni upplevt det? Har ni behövt ta mycket ansvar i familjen, har ni upplevt att ni haft höga förväntningar på er?

Jag är storasyster, har varit absolut jobbigast av oss, har två yngre syskon. Vi har en toppenrelation, umgås när vi kan för att det är kul trots delvis långa avstånd. Vi är både lika och olika. Och har gjort väldigt olika val i livet. Men vi har roligt ihop, kan semestra ihop frivilligt och ha roligt. Jag är hemskt glad över mina syskon.

 

[parellikusken]

Båda mina föräldrar är ensambarn vilket gör det lite intressant att fundera på hur det påverkar deras relation. De träffades och blev tillsammans när de var 18 respektive 21 år och hållit ihop sedan dess. Jag tror att faktumet att de inte har några syskon har förstärkt deras relation.
Men jag vet inte riktigt varför jag tror det.

 

[Mabuse]

Jag har blivit nyfiken på syskonrelationer, och om och i så fall hur ordningen i syskonskaran påverkar saker. Det finns ju en populär uppfattning om att storasyskon blir lite mer analytiska och ansvarstagande, och småsyskon mer utåtriktade och sociala. För att göra en förenklad beskrivning. När jag ser till mina egna barn, syskonpar jag ser runtom mig och även min egen syskonskara så kan tycka att det ligger någonting i det. Det sägs ju även att storasyskon är överrepresenterade på chefstjänster vilket kan ligga i linje med uppfattningen om deras egenskaper.

Tittar man på forskningen så verkar det inte finnas något stöd i att ordningen i syskonskaran påverkar ens personlighet. Vi föds med en del av vår personlighet och den andra delen påverkas av helt andra faktorer i livet. Däremot verkar den sociala konstruktionen spela in något, där man kan se tendenser på att storasyskon har blivit lärda att ta mer ansvar och det kanske funnits mer utrymme för småsyskon att ta fler risker och därmed utveckla andra förmågor (här verkar det dock som att just risktagandet i sig försvinner i vuxenlivet när familjekonstruktionen luckras upp). Sen finns det ju fler sociala konstruktioner som tämligen måste påverka mycket, könsroller, exempelvis.

När jag och barnen lyssnade på musik i morse drog Spotify iväg på en egen Disney-spellista och jag blev inte förvånad över att låten "Surface Pressure" är tilldelad en storasyster.

Ni som har syskon, eller fler än ett barn, kan ni se dessa tendenser? Ni som är storasyskon, hur har ni upplevt det? Har ni behövt ta mycket ansvar i familjen, har ni upplevt att ni haft höga förväntningar på er?

Jag tror det handlar mer om personlighet. Jag är yngst av tre, tar ansvar på blodigt allvar, och är den av oss tre som blivit chef.

Själv har jag två barn. Den yngre är mycket ordentligare, det är han som tar ansvar och är mer analytisk. Nästan lite läskigt ibland hur skarpa analyser han gör av sig själv och andra, med tanke på hans ålder.

 

[Fjordfrälst]

Jag är ensambarn så jag har inga egna erfarenheter.
Däremot har jag genom åren sett hur olika syskon behandlas av sina föräldrar.
En vän har en lillasyster. I den familjen ansåg den bistra modern att lillasysten inte kunde göra fel. Medan storasyster inte kunde göra något rätt. Sett samma i flera familjer. Ena syskonet kan ursäktas för allt.

I exets familj daltades väldigt med en bror. T.om. den andra brodern hyste stor beundran för sin bror. När det snöade åkte exet 7 mil enkel resa för att ploga gården trots att den andra brodern bodde med föräldrarna.

Så familjer med likställda syskon - finns det ens?

Det där påminner en del om min mammas syskonskara; hennes yngsta syster daltades det med, mest av mormor.

Sambon; hans några år yngre halvbror har alltid fjantats med en hel massa tex fick han fick frukost lagad på morgonen innan skolan och skjuts medan min sambo alltid fick gå till skolbussen och frukost fick han inte ta på morgon pga kunde väcka låtsasmodern.....

 

[Fjordfrälst]

Storasyster till en lillebror knappt 3 år yngre. Upplever väl mest att han fick göra saker vid yngre ålder än jag typ börja använda spisen tidigare under lite översyn av mig men annars har vi nog varit hyfsat lika så ingen stor skillnad mellan oss egentligen bortsett från att jag var jobbigast

 

[Sol]

Jag är lillasyster och storasyster (3 äldre syskon och 1 yngre syskon) och kan inte känna igen mig i det du beskriver. Inte heller ser jag det hos mina två barn. Är det någon jag ser som ansvarstagande och som kan sköta saker är det min yngsta. Ingen av dem är risktagande heller.

Vad gäller min egen uppväxt har inte heller mina äldre syskon givits någon uppgift att ta hand om de yngre hellre. Vi har 2-3 år mellan oss, men har det behövts barnvakt har det alltid tagits in en vuxen person. Vi har lekt tillsammans till viss del, men väldigt begränsat skulle jag säga och när vi väl har nått gymnasietåldern har alla flyttat hemifrån åt olika håll för att plugga vidare.

Jag är nog den enda som har nyttjats för att ta hand om lillebror. En sladdis, jag var 11-12 år när han föddes och jag var barnvakt ganska ofta. Något mina äldre syskon aldrig var, varken till mig eller min lillebror. Varför? Vet ej. Vi har varit en spretig barnaskara, men som vuxna har vi alla funnit våra egna vägar. Ingen särskilt sammansvetsad syskonskara dock.