Syskon

[Palermo]

Vissa saker kanske är naturliga, som människa, att hämta en keps osv. Dvs de delar som är -vi vuxna tillsammans, de som ger äldre syskonet nästan fördelar sedan som vuxen. De delar som man/vissa kanske förnekar pojkar. Medan andra är mer tärande, som att om man kräver att den äldre inte får vara ifred och inte ha sina saker ifred, acceptera att bli slagen och ledsen och vara hjälplös inför yngre syskonet.

(vet inte hur många gånger man åkt bil och varit bilbarnvakten medan förälder kör väldigt långt som tonåring till två små kusiner. Där yngre trackar äldre hela tiden och det äldre har blivit inlärd en total hjälplöshet inför det och det yngre har lärts in att det är ett acceptabelt sätt att fördriva tiden. (så frustrerande, borde gå att typ bygga en hög väskor emellan och ge äldre hörlurar.)

Tänker att, som en person som varken har syskon, eller flera barn , att det som förvånat en genom tiderna är acceptansen av bråk och ret som framstår som väldigt tärande och ledsamt och att typ försöka notera att stora barnet fick ta ansvar x vid 4 år och fick hjälp med läxorna vid 7, att man rättvist ger yngre barnet detsamma. -dvs hämta kepsen, hjälp i panik osv.

Nivån av bråk mellan syskon som uppenbarligen anses helt normalt, har jag ofta förvånats av. Många föräldrar verkar knappt ens tolka det som bråk.

För mig är det helt obegripligt.

 

[Asko]

Jag har blivit nyfiken på syskonrelationer, och om och i så fall hur ordningen i syskonskaran påverkar saker. Det finns ju en populär uppfattning om att storasyskon blir lite mer analytiska och ansvarstagande, och småsyskon mer utåtriktade och sociala. För att göra en förenklad beskrivning. När jag ser till mina egna barn, syskonpar jag ser runtom mig och även min egen syskonskara så kan tycka att det ligger någonting i det. Det sägs ju även att storasyskon är överrepresenterade på chefstjänster vilket kan ligga i linje med uppfattningen om deras egenskaper.

Tittar man på forskningen så verkar det inte finnas något stöd i att ordningen i syskonskaran påverkar ens personlighet. Vi föds med en del av vår personlighet och den andra delen påverkas av helt andra faktorer i livet. Däremot verkar den sociala konstruktionen spela in något, där man kan se tendenser på att storasyskon har blivit lärda att ta mer ansvar och det kanske funnits mer utrymme för småsyskon att ta fler risker och därmed utveckla andra förmågor (här verkar det dock som att just risktagandet i sig försvinner i vuxenlivet när familjekonstruktionen luckras upp). Sen finns det ju fler sociala konstruktioner som tämligen måste påverka mycket, könsroller, exempelvis.

När jag och barnen lyssnade på musik i morse drog Spotify iväg på en egen Disney-spellista och jag blev inte förvånad över att låten "Surface Pressure" är tilldelad en storasyster.

Ni som har syskon, eller fler än ett barn, kan ni se dessa tendenser? Ni som är storasyskon, hur har ni upplevt det? Har ni behövt ta mycket ansvar i familjen, har ni upplevt att ni haft höga förväntningar på er?

Jag själv är ett sladdbarn så jag jämför inte med mig själv - men med mina två äldre syskon som växte upp tillsammans. Den äldre är inte så ansvarstagande i privatlivet, bägge är sociala på sina sätt och den yngre är den som haft/har chefpositioner i yrkeslivet.

Den yngre har även tre barn själv. Där den äldsta inte är så social och är inte mer ansvarstagande än normalt, har behövt lite mera stöd under uppväxten. Mellanbarnet är den ansvarstagande och mest sociala. Den yngsta är lite mera klassiskt yngsta barnet.

Utifrån dessa drar jag slutsatsen att personligheten har större betydelse än vilken plats man har i syskonskaran

 

[Skojamindoja]

Storasyster till en lillebror knappt 3 år yngre. Upplever väl mest att han fick göra saker vid yngre ålder än jag typ börja använda spisen tidigare under lite översyn av mig men annars har vi nog varit hyfsat lika så ingen stor skillnad mellan oss egentligen bortsett från att jag var jobbigast

Så var det här också men det handlade mer om att vi är två kullar, om än med samma föräldrar. Jag och min bror var skyddade längre, mamma följde med på typ tandläkare och frisör längre och så medan de två små mer åkte med. De fick börja göra en massa saker tidigt som jag och min äldre lillebror aldrig hade fått. De fick också stanna hemma från skolan om det var typ idrottsdagar och sånt vilket vi aldrig hade fått. När jag började gymnasiet och därmed ansågs så vuxen att jag skulle börja klara vissa grejer själv var mina yngsta syskon bara tio och åtta och lite ändrades reglerna även för dem. Tror det är ganska vanligt i konstellationer med större åldersskillnader, de äldre syskonen banar ju väg för de yngre på ett annat sätt.

Mina småsyskon såg filmer och tv-program som deras jämnåriga med mer jämnåriga syskon absolut inte fick se. Men vi hade bara en tv och vi som nästan var vuxna ville ju inte se barn-tv heller. Å andra sidan är även vi uppväxta med det våra föräldrar tittade på. Vi såg skilda världar och rederiet redan som små och visste en massa som det känns som att sjuåringar idag absolut ska skyddas från.

 

[Skojamindoja]

Jag är ensambarn så jag har inga egna erfarenheter.
Däremot har jag genom åren sett hur olika syskon behandlas av sina föräldrar.
En vän har en lillasyster. I den familjen ansåg den bistra modern att lillasysten inte kunde göra fel. Medan storasyster inte kunde göra något rätt. Sett samma i flera familjer. Ena syskonet kan ursäktas för allt.

I exets familj daltades väldigt med en bror. T.om. den andra brodern hyste stor beundran för sin bror. När det snöade åkte exet 7 mil enkel resa för att ploga gården trots att den andra brodern bodde med föräldrarna.

Så familjer med likställda syskon - finns det ens?

Så är det i pappas ursprungsfamilj också. De är tre syskon, pappa i mitten, hans storebror är 18 månader äldre så de två är väldigt tajta. Sen kom det en lillebror när de äldre barnen var tio och åtta. Honom har det daltats med på ett sätt som är helt orimligt. Han behöver inte göra någonting, inte ens jobba. Hela tiden är han ett offer som det är synd om.

En gång när pappa blev helt galen för att han inte ens fick låna farfars bil när vår var sönder så han fick be grannen (när vi var små och skulle hämtas från dagis/fritids och båda mina föräldrar jobbade oregelbundet) sa farfar att pappa klarar ju sig själv så han har inte tid med honom. Farmor skämdes nog lite, främst för att mormor och morfar fick ta jättemycket ansvar för oss på grund av våra föräldrars jobb och att pappa reste mycket i jobbet ett tag, men samtidigt har inga som helst krav ställts på min farbror.

Han är snart 60 och bor fortfarande hos farfar. Han har aldrig jobbat längre en månad på något jobb i hela sitt liv. Farfar är över 90 och om någon frågar hur han tänkt lösa sin situation när farfar inte finns mer svarar han antingen inte alls eller hotar med att ta livet av sig.

Men det är ju helt klart inte det barn som blivit bortdaltad med som gynnats av det i livet i alla fall.

 

[Fjordfrälst]

Så var det här också men det handlade mer om att vi är två kullar, om än med samma föräldrar. Jag och min bror var skyddade längre, mamma följde med på typ tandläkare och frisör längre och så medan de två små mer åkte med. De fick börja göra en massa saker tidigt som jag och min äldre lillebror aldrig hade fått. De fick också stanna hemma från skolan om det var typ idrottsdagar och sånt vilket vi aldrig hade fått. När jag började gymnasiet och därmed ansågs så vuxen att jag skulle börja klara vissa grejer själv var mina yngsta syskon bara tio och åtta och lite ändrades reglerna även för dem. Tror det är ganska vanligt i konstellationer med större åldersskillnader, de äldre syskonen banar ju väg för de yngre på ett annat sätt.

Mina småsyskon såg filmer och tv-program som deras jämnåriga med mer jämnåriga syskon absolut inte fick se. Men vi hade bara en tv och vi som nästan var vuxna ville ju inte se barn-tv heller. Å andra sidan är även vi uppväxta med det våra föräldrar tittade på. Vi såg skilda världar och rederiet redan som små och visste en massa som det känns som att sjuåringar idag absolut ska skyddas från.

Håller med och känner igen mig i mycket av det du skriver

 

[Hajfisk]

Jag tänker att det är ganska självklart att man blir olika som syskon utifrån bl.a. att man föds in i helt olika familjekonstellationer. Dvs om man föds och lever i början som ensambarn, om man kommer till världen med ett eller flera äldre syskon, med halvsyskon eller bonussyskon, syskon med sjukdom eller speciella behov, hur många år det är mellan syskon osv.

Man kommer ju på det viset även till världen till andra versioner av sina föräldrar än ens syskon gör, dvs är de unga och oerfarna (naiva och förstår inte barns behov? extremt engagerade och lägger tid och uppmärksamhet som de inte har möjlighet till med kommande barn?), erfarna föräldrar, äldre föräldrar, frivilliga eller ofrivilliga föräldrar, nyförälskade föräldrar eller nära skilsmässa, föräldrar med förlossningsdepression eller svårigheter att knyta an, föräldrar i en harmonisk fas i livet eller i kris osv osv osv. Förutom då att varje syskon har sin egen genuppsättning, sitt eget medfödda temperament och sina unika erfarenheter och sociala miljö som förskola/skola, kompiskrets, fritidsaktiviteter m.m.

Med det och säkert tusen andra faktorer som spelar in så självklart att syskon blir olika, men jag har svårt att se att just ordningen i syskonskaran skulle ha sådan betydande påverkan i sig. Även om jag själv lätt identifierar mig med det klassiska försummade mellanbarnet.

Men bara ta en sån sak som ansvarskänsla, det klart det kan bli så att ett äldre syskon får hjälpa till med de yngre eller alltid förväntas vara den mogna och duktiga och därför blir väldigt ansvarstagande som vuxen. Men det kan ju lika gärna vara den yngsta som växer upp med "struliga" äldre syskon och måste ta ansvar därför, eller kanske är den enda som får en känslomässig trygghet eftersom föräldrarna mognat och därför blir ansvarstagande medan äldre syskon går bananas. Eller så kan det vara nåt av mellanbarnen som lär sig att enda sättet att få uppmärksamhet och bekräftelse är genom att vara "duktig flicka", alternativt behöver lära sig ta ansvar och sköta sig själv för att ingen hjälper en. Eller tusen andra varianter.

Edit: oj vad långt det blev!

 

[Badger]

Jag är ensambarn så jag har inga egna erfarenheter.
Däremot har jag genom åren sett hur olika syskon behandlas av sina föräldrar.
En vän har en lillasyster. I den familjen ansåg den bistra modern att lillasysten inte kunde göra fel. Medan storasyster inte kunde göra något rätt. Sett samma i flera familjer. Ena syskonet kan ursäktas för allt.

I exets familj daltades väldigt med en bror. T.om. den andra brodern hyste stor beundran för sin bror. När det snöade åkte exet 7 mil enkel resa för att ploga gården trots att den andra brodern bodde med föräldrarna.

Så familjer med likställda syskon - finns det ens?

Jo jag har alltid varit förvånad över hur syskon alltid är fantastiskt, aldrig är fel och så har man sett hur de behandlar varandra och hur föräldrarna behandlar dem? Det är liksom ok att vara rädd för storasyster, det är ändå liksom bättre än att inte ha en.

 

[Bison]

Nivån av bråk mellan syskon som uppenbarligen anses helt normalt, har jag ofta förvånats av. Många föräldrar verkar knappt ens tolka det som bråk.

För mig är det helt obegripligt.

Det är väl en normalisering som så mycket annat.

Tänker på folk med hundar som skäller satan i gatan och ägarna verkar inte ens höra det.

 

[Badger]

Det är väl en normalisering som så mycket annat.

Tänker på folk med hundar som skäller satan i gatan och ägarna verkar inte ens höra det.

Onekligen, hämtade min unge hos en familj en gång, när den svala modern öppnade dörren hördes en smärre kalabalik av skrik och gråt och tjut från källaren (där hon verkade ha ett visst antal söner). Hon verkade inte höra, men när min unge komm uppspringande storgråtandes från trappan såg hon lite generad ut. Hennes äldre söner verkade roa sig med att verkligen tracka de yngre + deras vänner.

(en av flera orsaker till att jag lider lite av fördomen att vissa människor med gossebarn verkar ägna exakt 0 minuter åt någon som helst uppfostran eller interaktion med dem (pengar och dyra grejer är inte uppfostran eller interaktion). Och innan bla bla utsatta och dålig förmåga och inga förutsättningar så, villa med trädgård och akademikerföräldrar, svala trevliga eleganta.)

 

[Midsommarblomster]

Onekligen, hämtade min unge hos en familj en gång, när den svala modern öppnade dörren hördes en smärre kalabalik av skrik och gråt och tjut från källaren (där hon verkade ha ett visst antal söner). Hon verkade inte höra, men när min unge komm uppspringande storgråtandes från trappan såg hon lite generad ut. Hennes äldre söner verkade roa sig med att verkligen tracka de yngre + deras vänner.

(en av flera orsaker till att jag lider lite av fördomen att vissa människor med gossebarn verkar ägna exakt 0 minuter åt någon som helst uppfostran eller interaktion med dem (pengar och dyra grejer är inte uppfostran eller interaktion). Och innan bla bla utsatta och dålig förmåga och inga förutsättningar så, villa med trädgård och akademikerföräldrar, svala trevliga eleganta.)

Jag är nog av motsatt uppfattning, de flesta jag träffar i vårt villa med trädgård och akademikerföräldrar-område verkar lägga nästan ängsligt mycket tid på uppfostran och interaktion med sina barn. Till den grad att jag själv nästan känner mig skamset oengagerad över att jag inte hängt med på att förskolan frångått sin tydliga ekologiska inriktning i köket, till att vi tycks vara de enda som inte åtagit oss uppdrag i barnens föreningsliv.

Däremot är vi föräldrar till "den där pojken" som jag tror att andra föräldrar med lugnare barn kan sucka åt. En gång var jag faktiskt tvungen att be om ursäkt till några föräldrar efter en middagsbjudning vi haft, jag var orolig för att de inte skulle vilja komma hit igen. Men vi gör allt vi kan för att försöka rikta hans energi åt rätt håll och att ingen ska råka komma i vägen för den, samtidigt som jag är rädd för att alla tillrättavisningar dagarna i ända ska få honom att känna sig fel. Vilket han ibland gett uttryck för.

Jag förstår att du avser något helt annat. Jag ville bara lägga till i diskussionen att högintensiva pojkar är... svårt. Och vad som syns utåt behöver inte alltid vara vad som sker bakom stängda dörrar, och samtalen på huvudkudden på kvällen.

 

[Skojamindoja]

Det är väl en normalisering som så mycket annat.

Tänker på folk med hundar som skäller satan i gatan och ägarna verkar inte ens höra det.

Tänker också det. Har man barn som bråkar satan så är man ju van vid det. Jag hade två barndomskompisar som nästan hade ihjäl sina syskon. Den ena hade en tre år äldre storasyster, de bets och revs och slogs och drog varandra i håret konstant. Den andra hade en fem år yngre lillasyster (samt en sju år yngre lillebror, ingen av systrarna bråkade dock med honom), de var såna ovänner så en gång när jag fick följa med dem och deras morföräldrar på utflykt fick jag sitta mellan dem i baksätet så att de inte kom åt att slå varandra... Deras mamma och min pappa är kusiner, pappa har berättat att han fick sitta likadant mellan deras mamma och hennes storebror (i det fallet var det dock bara brorsan som slogs, men med den yngre generationen bråkade båda lika mycket).

 

[Badger]

Jag är nog av motsatt uppfattning, de flesta jag träffar i vårt villa med trädgård och akademikerföräldrar-område verkar lägga nästan ängsligt mycket tid på uppfostran och interaktion med sina barn. Till den grad att jag själv nästan känner mig skamset oengagerad över att jag inte hängt med på att förskolan frångått sin tydliga ekologiska inriktning i köket, till att vi tycks vara de enda som inte åtagit oss uppdrag i barnens föreningsliv.

Däremot är vi föräldrar till "den där pojken" som jag tror att andra föräldrar med lugnare barn kan sucka åt. En gång var jag faktiskt tvungen att be om ursäkt till några föräldrar efter en middagsbjudning vi haft, jag var orolig för att de inte skulle vilja komma hit igen. Men vi gör allt vi kan för att försöka rikta hans energi åt rätt håll och att ingen ska råka komma i vägen för den, samtidigt som jag är rädd för att alla tillrättavisningar dagarna i ända ska få honom att känna sig fel. Vilket han ibland gett uttryck för.

Jag förstår att du avser något helt annat. Jag ville bara lägga till i diskussionen att högintensiva pojkar är... svårt. Och vad som syns utåt behöver inte alltid vara vad som sker bakom stängda dörrar, och samtalen på huvudkudden på kvällen.

Om jag inte hade först bott i en stadsdel med mer blandad befolkning och hyres/bostadsrättshus, villor, studenter, doktorander, brandmän osv hade jag nog inte reagerat på hur sexistiska de är i rent villaområde. Dvs hur stor skillnad de gjort på pojkar och flickor. Hur väldigt uppdelad förskolan och skolan var osv. Hur personalen pratar om pojk och flicklekar och förundras om de leker tillsammans.

Tänker att de familjer jag stött på inte hade högintensiva pojkar utan helt vanliga barn. Jag har ju aldrig mött ett barn som jag uppfattat som högintensivt så jag har ju inte något direkt att jämföra med.

Det är ju en sak att ha livliga barn, en annan att inte engagera sig i att de ska kunna prata, läsa osv.

Jag menar inte alls att de inte varit ängsliga, de har varit ängsliga, skjutsat, sportat, engagerat sig i mat osv, så inga eller få barn har varit ute och lekt osv.

 

[Midsommarblomster]

Om jag inte hade först bott i en stadsdel med mer blandad befolkning och hyres/bostadsrättshus, villor, studenter, doktorander, brandmän osv hade jag nog inte reagerat på hur sexistiska de är i rent villaområde. Dvs hur stor skillnad de gjort på pojkar och flickor. Hur väldigt uppdelad förskolan och skolan var osv. Hur personalen pratar om pojk och flicklekar och förundras om de leker tillsammans.

Tänker att de familjer jag stött på inte hade högintensiva pojkar utan helt vanliga barn. Jag har ju aldrig mött ett barn som jag uppfattat som högintensivt så jag har ju inte något direkt att jämföra med.

Det är ju en sak att ha livliga barn, en annan att inte engagera sig i att de ska kunna prata, läsa osv.

Jag menar inte alls att de inte varit ängsliga, de har varit ängsliga, skjutsat, sportat, engagerat sig i mat osv, så inga eller få barn har varit ute och lekt osv.

Jag har verkligen inte samma upplevelse. Tänker du att personalen som arbetar i skolan och förskolan i villaområden även de bor i samma område? Eller är det just sexistiska pedagoger som dras som magneter från kommunens alla hörn och vrår till just villaområdena?

 

[Trasmatta]

Jag har blivit nyfiken på syskonrelationer, och om och i så fall hur ordningen i syskonskaran påverkar saker. Det finns ju en populär uppfattning om att storasyskon blir lite mer analytiska och ansvarstagande, och småsyskon mer utåtriktade och sociala. För att göra en förenklad beskrivning. När jag ser till mina egna barn, syskonpar jag ser runtom mig och även min egen syskonskara så kan tycka att det ligger någonting i det. Det sägs ju även att storasyskon är överrepresenterade på chefstjänster vilket kan ligga i linje med uppfattningen om deras egenskaper.

Tittar man på forskningen så verkar det inte finnas något stöd i att ordningen i syskonskaran påverkar ens personlighet. Vi föds med en del av vår personlighet och den andra delen påverkas av helt andra faktorer i livet. Däremot verkar den sociala konstruktionen spela in något, där man kan se tendenser på att storasyskon har blivit lärda att ta mer ansvar och det kanske funnits mer utrymme för småsyskon att ta fler risker och därmed utveckla andra förmågor (här verkar det dock som att just risktagandet i sig försvinner i vuxenlivet när familjekonstruktionen luckras upp). Sen finns det ju fler sociala konstruktioner som tämligen måste påverka mycket, könsroller, exempelvis.

När jag och barnen lyssnade på musik i morse drog Spotify iväg på en egen Disney-spellista och jag blev inte förvånad över att låten "Surface Pressure" är tilldelad en storasyster.

Ni som har syskon, eller fler än ett barn, kan ni se dessa tendenser? Ni som är storasyskon, hur har ni upplevt det? Har ni behövt ta mycket ansvar i familjen, har ni upplevt att ni haft höga förväntningar på er?

Jag är äldst och har två yngre systrar.
Jag har haft lätt att ta ansvar när jag tyckt det varit värt det så det stämmer delvis men har också varit den som varit stökigast och mest upprorisk av oss utöver det.
Mellansyrran är ett praktexemplar som gjort allt enligt skolboken och är alldeles lagom social och den minsta syrran är superextrovert och social

 

[Kakis]

Jag är lillasyster, har en 2 år äldre syster.
Jag är analytisk, planerande, ansvarstagande och introvert, min äldre syster är mer social, spontanare och tar dagen mer som den kommer och tänker att saker löser sig.

 

[Badger]

Jag har verkligen inte samma upplevelse. Tänker du att personalen som arbetar i skolan och förskolan i villaområden även de bor i samma område? Eller är det just sexistiska pedagoger som dras som magneter från kommunens alla hörn och vrår till just villaområdena?

De kan ju bo nära självklart. Men det är ju också en interaktion mellan barnen och personalen.

Om Pelle fått höra att det är dåligt att vara så som en flicka så påverkar ju det gruppen. (en pappa i grannhuset sa till sin son att om du ska gråta kan du lika gärna ha rosetter)

Eller så är det bara så att personalen på vår fösta förskola var forskningsanknyten och därmed väldigt mycket mer noga med att arbeta med empati och lek och interagera med barnen mycket.

 

[Midsommarblomster]

De kan ju bo nära självklart. Men det är ju också en interaktion mellan barnen och personalen.

Om Pelle fått höra att det är dåligt att vara så som en flicka så påverkar ju det gruppen. (en pappa i grannhuset sa till sin son att om du ska gråta kan du lika gärna ha rosetter)

Eller så är det bara så att personalen på vår fösta förskola var forskningsanknyten och därmed väldigt mycket mer noga med att arbeta med empati och lek och interagera med barnen mycket.

Jag tror anekdotiska erfarenheter i sin helhet är ganska irrelevant, vare sig det är mina eller dina. Det jag ville säga är att jag inte delar samma erfarenheter som du, och säga något om att vilken dialog mellan barn och föräldrar som syns utåt inte alltid är desamma som sker privat. Personligen är det en del diskussioner som jag medvetet inte tar med min son publikt, då jag prioriterar att få det rätt med honom snarare än att skådespela uppfostran inför andra föräldrar. Jag tror man ska vara försiktig med att döma andras föräldraskap baserat på ögonblicksbilder, det var mitt medskick.

 

[Badger]

Jag tror anekdotiska erfarenheter i sin helhet är ganska irrelevant, vare sig det är mina eller dina. Det jag ville säga är att jag inte delar samma erfarenheter som du, och säga något om att vilken dialog mellan barn och föräldrar som syns utåt inte alltid är desamma som sker privat. Personligen är det en del diskussioner som jag medvetet inte tar med min son publikt, då jag prioriterar att få det rätt med honom snarare än att skådespela uppfostran inför andra föräldrar. Jag tror man ska vara försiktig med att döma andras föräldraskap baserat på ögonblicksbilder, det var mitt medskick.

Jag var mer inne på även att väldigt många pojkar har problem med läsning och att man vet att föräldrar använder mindre språk, böcker osv med sina söner. (jag menar att det verkar gälla även akademikerfamiljer i villa.)