Tabu psykisk ohälsa

[MissPumpkin]

Hej!

Det här är en tråd som inte är helt lätt för mig att skapa. Men jag kör ändå! Kan inte bli mer än katastrof.

Jag undrar hur arbetsgivare ser på psykisk ohälsa? Är det okej/bör man vara öppen med att man söker hjälp för problem. Eller ska man tiga?
Det är väl fortfarande ett tabu på många sätt. Och det ska ju helst inte pratas om att man har problem. Så jag tänker att idag när det är så svårt att få jobb. När man ska vara glad, pigg, stresstålig, social och wonderwoman på samma gång för att ens kunna övervägas erbjudas ett jobb. Vad gör man?
Och nu tänker jag väl mer att man har problem, men ändå kan utföra ett gott arbete. Och inte har någon diagnos.

Tacksam för svar!

 

[Hyacinth]

Ser ingen orsak för någon att berätta faktiskt.
Jag äter mediciner med ibland lustiga biverkningar, jag har meddelat att jag ibland byter medicinering och att jag då kan bli väldigt trött, men jag skulle aldrig berätta varför. Det är min ensak.

 

[pajaztar]

Jag har inte berättat på mitt jobb att jag äter antidepp. Men har bara jobbat där ett halvår. Om någon skulle fråga skulle jag väl berätta det. Kanske borde vara mer öppen med det för sakens skull. Äh, får se hur jag gör framöver!

 

[landsbygdsbo]

Problemet är väl att psykisk ohälsa är väldigt stigmatiserande.
Som arbetsgivare är man medveten om problemen med sjukskrivningar och osäkerhet som följer och är nog inte så förtjusta i det hela, så jag skulle nog hålla tätt.

 

[Fagelungen]

Om det kan påverka jobbet skulle jag informera, men enbart om det jag känner mig bekväm med/behöver berätta.
Personligen är jag nog öppen om det är läge, men att komma dragandes med allt i tid och otid gör jag inte.
Jag jobbar med att inte skämmas och stå för mitt tillstånd och vara öppen med det, för att kanske kunna underlätta för någon annan som inte vågar erkänna sitt mående.
Däremot hade jag förmodligen inte berättat för en arbetsgivare just för att det är en arbetsgivare, så till vida det inte hade varit tvunget.

 

[MissPumpkin]

Ser ingen orsak för någon att berätta faktiskt.
Jag äter mediciner med ibland lustiga biverkningar, jag har meddelat att jag ibland byter medicinering och att jag då kan bli väldigt trött, men jag skulle aldrig berätta varför. Det är min ensak.

Hur kändes det för dig att berätta att du byter medicin? Blev det jobbig stämning eller fick du konstiga följdfrågor?

& enligt dig ( om jag förstått det rätt) är ens psykiska hälsa enbart ens egen ensak?

 

[MissPumpkin]

Jag har inte berättat på mitt jobb att jag äter antidepp. Men har bara jobbat där ett halvår. Om någon skulle fråga skulle jag väl berätta det. Kanske borde vara mer öppen med det för sakens skull. Äh, får se hur jag gör framöver!

Okej. Så du känner inte att du ljuger för någon eller luras (till att tro att du är frisk) när du inte berättar? (Inget menat mot dig, jag vill bara veta hur du känner).

 

[MissPumpkin]

Problemet är väl att psykisk ohälsa är väldigt stigmatiserande.
Som arbetsgivare är man medveten om problemen med sjukskrivningar och osäkerhet som följer och är nog inte så förtjusta i det hela, så jag skulle nog hålla tätt.

Jag förstår vad du menar, och är rädd för att det är sant. Och det borde ju också betyda att folk som varit sjukskriva (av olika anledningar) har svårare att få jobb.

 

[Fraggel_Tess]

Jag hade redan fast tjänst när jag trillade dit i en stressreaktion som utlöste både det ena och det andra. Min dåvarande chef var väldigt mån om mig och ville alltid få reda på vad som kunde göras för göra allt bättre. Tidigare i höstas började jag med medicin. Berättade bara för mina kollegor och inte min nya chef eftersom hon bara är tillfällig.

 

[HotrodKitten]

Jag satt i en intervju till ett jobb för något år sedan. Jag hade ju då ett långt glapp i mitt CV då jag varit sjukskriven. Han frågade vad jag hade gjort då och jag var ärlig och sa att jag fått en utmattningsdepression. Jag sa även att jag inte jobbat heltid sedan dess utan bara arbetstränat upp till 75% och inte kunde lova att jag faktiskt skulle klara av heltid heller.
Han förvånade mig med att faktiskt reagera "positivt" på detta, han menade på att någon som gått igenom något sånt ofta har mycket större insikt i sin egen förmåga och känner sig själv bättre än många andra.
Jag var bland de tre sista till platsen, bland 300 sökande. Sen fick någon annan platsen, men det förstår jag då det var i en bildelsaffär och han som fick jobbet jobbat som bilmekaniker.

Jag har inga som helst problem med att berätta att jag har haft en utmattningsdepression och ibland därför inte orkar samma som alla andra. Men sen är jag sån som person också, jag har inga problem att berätta sånt och hoppas verkligen att den här tabun som ligger kring psykiska besvär ska släppa snart.

 

[Grazing]

Nä, jag berättar aldrig, ser faktiskt inte till att det skulle leda till något bra egentligen. Det är så himla mycket fördommar fortfarande.

 

[MissPumpkin]

Jag jobbar med att inte skämmas och stå för mitt tillstånd och vara öppen med det, för att kanske kunna underlätta för någon annan som inte vågar erkänna sitt mående.

Det är så jag känner också. Jag orkar liksom inte ljuga, och känner mig som en lögnare och bedragare när jag går runt och låtsas som att allt är "så bra".

 

[landsbygdsbo]

Jag förstår vad du menar, och är rädd för att det är sant. Och det borde ju också betyda att folk som varit sjukskriva (av olika anledningar) har svårare att få jobb.

Ja så är det. och om man ser från arbetsgivarens synvinkel så är det ju förståeligt.
Eftersom det hela kan belasta ett litet företag betänkligt.

 

[MissPumpkin]

Jag satt i en intervju till ett jobb för något år sedan. Jag hade ju då ett långt glapp i mitt CV då jag varit sjukskriven. Han frågade vad jag hade gjort då och jag var ärlig och sa att jag fått en utmattningsdepression. Jag sa även att jag inte jobbat heltid sedan dess utan bara arbetstränat upp till 75% och inte kunde lova att jag faktiskt skulle klara av heltid heller.
Han förvånade mig med att faktiskt reagera "positivt" på detta, han menade på att någon som gått igenom något sånt ofta har mycket större insikt i sin egen förmåga och känner sig själv bättre än många andra.
Jag var bland de tre sista till platsen, bland 300 sökande. Sen fick någon annan platsen, men det förstår jag då det var i en bildelsaffär och han som fick jobbet jobbat som bilmekaniker.

Jag har inga som helst problem med att berätta att jag har haft en utmattningsdepression och ibland därför inte orkar samma som alla andra. Men sen är jag sån som person också, jag har inga problem att berätta sånt och hoppas verkligen att den här tabun som ligger kring psykiska besvär ska släppa snart.

Underbart. Jag tror ju ärlighet varar längst, och hade bara landet varit fyllt av lite fler jobb hade jag kanske inte känt pressen av att passa in så som jag gör. & din berättelse påminner om andra arbetsintervjuer jag hört om där folk skitit totalt i så kallade klädkoder och standard svar och bara gjort sin grej och klarat sig eftersom de varit sig själva

 

[MissPumpkin]

Nä, jag berättar aldrig, ser faktiskt inte till att det skulle leda till något bra egentligen. Det är så himla mycket fördommar fortfarande.

Men jag förstår dig...

 

[purity_666]

Jag berättar om jag redan jobbar där. Vid en intervju ser jag ingen anledning till att prata om det. Blir det inga problem behöver ingen veta att jag har en sjukdom. Skulle problem uppstå pga mående så tar jag det då.

 

[Lona]

Jag har inte haft så många jobb och snubblat in på de flesta, har alltså inte suttit på en anställningsintervju och behövt fundera på vad jag skulle säga utan det ena jobbet har lett till det andra.
Mina chefer - och arbetskamrater - har hela tiden vetat om mina psykiska problem vilket för mig har varit en trygghet - jag har kunnat säga som det var om jag var sjuk och inte hitta på migrän, influensa eller annat.
Men jag tycker onekligen att det kändes lite "fult" att vara hemma för psykiskt dåligtmående, lättare att bryta benet...

 

[MissPumpkin]

Jag berättar om jag redan jobbar där. Vid en intervju ser jag ingen anledning till att prata om det. Blir det inga problem behöver ingen veta att jag har en sjukdom. Skulle problem uppstå pga mående så tar jag det då.

Så du känner inte att du döljer en sida av dig själv? Och att någon anställer dig på falska grunder? (Ingen anklagelse, jag vill bara veta)

 

[MissPumpkin]

Jag har inte haft så många jobb och snubblat in på de flesta, har alltså inte suttit på en anställningsintervju och behövt fundera på vad jag skulle säga utan det ena jobbet har lett till det andra.
Mina chefer - och arbetskamrater - har hela tiden vetat om mina psykiska problem vilket för mig har varit en trygghet - jag har kunnat säga som det var om jag var sjuk och inte hitta på migrän, influensa eller annat.
Men jag tycker onekligen att det kändes lite "fult" att vara hemma för psykiskt dåligtmående, lättare att bryta benet...

Jag gillar ju såklart inte att du tycker det är fult...

 

[Hyacinth]

Hur kändes det för dig att berätta att du byter medicin? Blev det jobbig stämning eller fick du konstiga följdfrågor?

& enligt dig ( om jag förstått det rätt) är ens psykiska hälsa enbart ens egen ensak?

Jag bara sade att jag byter mediciner just nu, och i övergången kan jag bli extremt trött. Var inte jobbigt alls.