Tabu psykisk ohälsa

[monster1]

Fast sånt är tokviktigt för den nya arbetsgivaren att veta för att dels förstå huruvida du passar i tänkta tjänsten och dels för att ha möjlighet att anpassa omständigheterna så att du kan göra maximal nytta på arbetsplatsen.

Att anställa någon är en stor satsning som kostar mycket om det inte fungerar.

Om inte arbetsgivaren är min behandlande läkare eller terapeut har jag väldigt svårt att se att hen skulle klara av att göra den bedömningen bättre än jag själv under förutsättning att arbetsgivaren på ett begripligt sätt kan beskriva vad tjänsten jag söker innebär.

Jag anser att min sjukdom är privat, det är upp till mig om jag vill berätta om den eller ej. Jag kan berätta vilken sårbarhet jag har inför stress, men åh andra sidan kan ju inte arbetsgivaren veta vad som gör mig stressad. Jag är helt enkelt extra känslig för dåligt fungerande organisationer men vilken arbetsgivare erkänner att den har en dåligt fungerande organisation? Man kanske skulle skriva ett papper på det med som man kan lägga fram där sedan när man sitter med sin utbrändhet. För det kostar väldigt mycket att vara sjukskriven för den som drabbas av arbetsrelaterad sjukdom också.

 

[sjoberga]

Om inte arbetsgivaren är min behandlande läkare eller terapeut har jag väldigt svårt att se att hen skulle klara av att göra den bedömningen bättre än jag själv under förutsättning att arbetsgivaren på ett begripligt sätt kan beskriva vad tjänsten jag söker innebär.

Jag anser att min sjukdom är privat, det är upp till mig om jag vill berätta om den eller ej. Jag kan berätta vilken sårbarhet jag har inför stress, men åh andra sidan kan ju inte arbetsgivaren veta vad som gör mig stressad. Jag är helt enkelt extra känslig för dåligt fungerande organisationer men vilken arbetsgivare erkänner att den har en dåligt fungerande organisation? Man kanske skulle skriva ett papper på det med som man kan lägga fram där sedan när man sitter med sin utbrändhet. För det kostar väldigt mycket att vara sjukskriven för den som drabbas av arbetsrelaterad sjukdom också.

Jag menar att sannolikheten att lyckas med ett bra samarbete ökar radikalt om du berättar just VAD som gör dig stressad. Fast det är bra om man är mer konkret än "dåligt fungerande organisationer".

Om sjukdomen med signifikant sannolikhet riskerar att bli avgörande för hur man presterar på sin nya tjänst tycker jag att man har en skyldighet att informera om den och hur sjukdomen fungerar. Men det är ingen svartvit fråga, den är ganska komplex.

 

[monster1]

Jag menar att sannolikheten att lyckas med ett bra samarbete ökar radikalt om du berättar just VAD som gör dig stressad. Fast det är bra om man är mer konkret än "dåligt fungerande organisationer".

Om sjukdomen med signifikant sannolikhet riskerar att bli avgörande för hur man presterar på sin nya tjänst tycker jag att man har en skyldighet att informera om den och hur sjukdomen fungerar. Men det är ingen svartvit fråga, den är ganska komplex.

Om du läser det första inlägget du svarade på så har jag konkretiserat en del. Det finns ju fler parametrar. Men brist på processer eller dåligt fungerande processer och rutiner, oklara arbetsuppgifter och ansvarsområden, konflikträdda chefer som inte vågar ta beslut eller backa upp sin personal är ett par av dem.

 

[No1]

Hur som helst så väljer man ju inte att arbeta på en arbetsplats där det är uppenbart att man kommer att gå sönder.

Åh andra sidan är det få arbetsplatser som talar om på intervjun att de är oorganiserade, saknar processer (eller inte följer dem), har konflikträdda chefer som inte vågar ta beslut, otydliga mål för organisationen eller inte vågar backa upp sina anställda när något går fel (på grund av de tidigare nämnda orsakerna). Ge mig den felfria organisationen så ska jag ge den den felfria anställde...

Det kanske förvånar dig men jag kan upplysa om att det idag finns gott om människor som söker jobb som inte passar dem övht just för att de helt enkelt vill ha ett jobb-inkomst-trygghet.

Utöver detta finns det gott om studier som påvisar att det är vanligt att människor ljuger vid intervjuer just för att ge ett så gott intryck som möjligt för att kunna få arbete.
De ljuger om sin utbildning, sina privata och yrkesmässiga erfarenheter, sina egenskaper och sjukdomar, huruvida det finns barn med i bilden eller ej.

Precis som @sjoberga förtydligade så ligger det ett (orimligt) stort ansvar på Sveriges arbetsgivare from provanställningen upphört och med tanke på kostnaderna för en felrekrytering (oavsett hur den råkar vara fel) så gäller det att som arbetsgivare att verkligen gå in på djupet när det är dags för anställning.
Det är som jag skrev inte bara en arbetsgivarfråga utan även en arbetsmiljöfråga. Det är sällan bara arbetsgivaren som har ont av en felrekrytering utan även kollegerna och verksamheten i stort.

Du skriver "ge mig den felfria organisationen..." och jag undrar över vilken definition du utgår från.
Jag känner igen yttrandet och många många gånger när det gäller stresskänsliga individer så ligger lösningen i att deras perfekta organisation innebär en dubblering av personalstyrkan.
Lite överdrivet kanske men det innebär att många stresskänsligas behov innebär fler timmar och fler huvuden = plötsligt inte finns lönsamhet nog för att ägaren/ägarna ska vara intresserade av att behålla verksamheten i Sverige.
Man kan tycka vad man vill men det är relativt få arbetsgivare som bedriver välgörande verksamhet och nöjer sig med att verksamheten går +-0
Allt fler arbetsgivare letar efter är någon som kan hantera hög stressbelastning i perioder (långa som korta som konstanta beroende på verksamhet) och kanske tom "går igång på det" (de finns).

Något annat som blivit mer aktuellt är att hitta en anställd som kan organisera sitt privatliv så att det inte går ut över prestationen på arbetet.
Vid mina intervjuer samtalar vi även runt respektive, vad han eller hon arbetar med, om det finns barn, hur många och i vilken ålder. Allt för att fånga upp en bild över hur samarbetet ser ut på hemmaplan.

Det är många bitar som måste fångas upp för att hitta rätt pusslebit att matcha in i en producerande verksamhet tillsammans med övriga personligheter i kollegiet. En pusselbit som verkar ha goda utsikter att hålla för 40h per vecka.

 

[Rialavargen]

Hej!

Det här är en tråd som inte är helt lätt för mig att skapa. Men jag kör ändå! Kan inte bli mer än katastrof.

Jag undrar hur arbetsgivare ser på psykisk ohälsa? Är det okej/bör man vara öppen med att man söker hjälp för problem. Eller ska man tiga?
Det är väl fortfarande ett tabu på många sätt. Och det ska ju helst inte pratas om att man har problem. Så jag tänker att idag när det är så svårt att få jobb. När man ska vara glad, pigg, stresstålig, social och wonderwoman på samma gång för att ens kunna övervägas erbjudas ett jobb. Vad gör man?
Och nu tänker jag väl mer att man har problem, men ändå kan utföra ett gott arbete. Och inte har någon diagnos.

Tacksam för svar!

En arbetsgivare, en verksamhet, mår bäst av viss framförhållning. Då kan man planera personalfrekvensen, så att inte kollegorna får för stor arbetsbörda. Idag är det otroligt tajt på nästan alla arbetsplatser, försvinner någon, blir det ofta ohållbart för de som är kvar.

Samtidigt beror det väl på vilken typ av närmsta chef man har.

 

[MissPumpkin]

För min del är mina sjukdomar privata. Jag brukar inte framhålla att jag är diabetiker och jag berättar absolut inte att jag äter antidepp. Jag är inte mina sjukdomar. Jag är tanten. Jag söker jobb med det jag KAN göra, inte med vad som hindrar det.

Varför ska man berätta mer om psykisk ohälsa än om att man äter levaxin, tar insulin, njurskydd eller nåt annat??

Det är väl vad man kan göra på jobbet som är viktigt?

Nej det är klart att du inte är dina sjukdomar. Men sjukdomarna är ju en del av dig (precis som det är med vem som helst). Och det är bara bra att du vet hur du känner/tycker och tja, någon kanske känner att de vill berätta om sina andra mediciner också? Vet en person som har njurproblem och hon kan få smärtor när som helst (inte så hon måste åka till sjukhus, men det gör jätteont). Nu har jag ingen aning om hennes jobb vet om det, men det skulle ju kunna vara bra om de visste. Ifall hon skulle få ont under möte osv. Eller så väljer hon att inte berätta för det är hennes ensak.

 

[MissPumpkin]

Nu är jag i en situation där jag kan vara helt öppen med min psykiska sjukdom när jag söker jobb eftersom jag är så pass tokig i huvudet( ) att en arbetsgivare kan vara lönebidragsberättigad. I övrigt är jag också väldigt öppen eftersom jag vill avdramatisera psykisk sjukdom och motverka fördomar.

Tyvärr så är just det faktum att fördomar är så vanliga något som gör att jag inte skulle berätta om mina diagnoser om jag sökte ett "vanligt" jobb. Naturligtvis skulle jag inte söka något jobb jag inte tror att jag skulle klara av men det är ju minst lika mycket för min egen skull som för arbetsgivaren.

hur känner du att du blir bemött? När du är öppen med din sjukdom?

Och nej jag tror de flesta helst hade avstått från jobb man känner att man inte klarar av

 

[Dentaku]

hur känner du att du blir bemött? När du är öppen med din sjukdom?

Och nej jag tror de flesta helst hade avstått från jobb man känner att man inte klarar av

Väldigt bra faktiskt. Folk brukar bli lite tagna på sängen med att jag är så öppen men efter det så har jag bara fått positiva reaktioner.

 

[MissPumpkin]

Väldigt bra faktiskt. Folk brukar bli lite tagna på sängen med att jag är så öppen men efter det så har jag bara fått positiva reaktioner.

Vad roligt hur känner du att det har påverkat din chans att få jobbet? Eller din situation på arbetet? (Ursäkta min frågvishet, men du är en av de få här i tråden som faktiskt är öppen med sin sjukdom så jag vill ju veta )

 

[Dentaku]

Vad roligt hur känner du att det har påverkat din chans att få jobbet? Eller din situation på arbetet? (Ursäkta min frågvishet, men du är en av de få här i tråden som faktiskt är öppen med sin sjukdom så jag vill ju veta )

Efter att jag insjuknade har jag aldrig sökt jobb på "vanligt" sätt - om jag gjorde det skulle jag som sagt vara tveksam till att vara öppen från start med mina diagnoser med tanke på de fördomar som finns. Naturligtvis skulle jag känna av stämningen på en anställningsintervju och avgöra då om det vore läge att ta upp det då eller inte.

Som det är nu så kommer framtida anställningar med stor sannolikhet bli med lönebidrag eftersom jag har vissa funktionshinder som kan kräva anpassningar och då blir det ju med automatik så att diagnoser är något som diskuteras redan från första början.

 

[MissPumpkin]

Efter att jag insjuknade har jag aldrig sökt jobb på "vanligt" sätt - om jag gjorde det skulle jag som sagt vara tveksam till att vara öppen från start med mina diagnoser med tanke på de fördomar som finns. Naturligtvis skulle jag känna av stämningen på en anställningsintervju och avgöra då om det vore läge att ta upp det då eller inte.

Som det är nu så kommer framtida anställningar med stor sannolikhet bli med lönebidrag eftersom jag har vissa funktionshinder som kan kräva anpassningar och då blir det ju med automatik så att diagnoser är något som diskuteras redan från första början.

Okej. Vad bra att ditt framtida jobb kommer anpassa sig efter dina behov

 

[Björk]

Visst är det så, under åren har det kommit fram ett och annat på den frågan men beroende på lite olika faktorer slutar det ibland med anställning trots allt.

Du har så klart rätt i möjligheten för den anställde att ljuga sig igenom både intervju och ev rehab men jag tror och hoppas att det med professionella vårdgivare kan bli komplicerat att hålla sig fast vid lögnen utan att bli ertappad?
Hittills har jag inte stött på det, däremot brukar de som har ett facit bli synbart spaka/fundersamma när frågan dyker upp.
Jag tror de allra flesta - som inte har lögnen naturligt i ryggraden - har svårt att rakt upp och ner ljuga sin ev framtida arbetsgivare rakt upp i ansiktet och dessutom kvittera lögnen med sin namnunderskrift.

Jag tror också de allra allra flesta är ärliga. Det blir en rätt hypotetisk situation att någon skulle blåljuga sig igenom både intervjuer med direkta frågor och ev senare rehabprocesser. Det förekommer förmodligen knappast någonsin.

I de fall där jag varit inblandad i där anställda konfronteras med lögner så har det aldrig handlat om sjukdomsproblem utan om helt andra saker (stöld, grov misskötsamhet osv) och inte ens de personerna (som väl ändå kan kategoriseras som kriminella i vissa avseenden) har ju suttit och ljugit när de blir ställda inför rena fakta. Vanligare är väl reaktionen ångerfullhet.

 

[monster1]

Det kanske förvånar dig men jag kan upplysa om att det idag finns gott om människor som söker jobb som inte passar dem övht just för att de helt enkelt vill ha ett jobb-inkomst-trygghet.

Utöver detta finns det gott om studier som påvisar att det är vanligt att människor ljuger vid intervjuer just för att ge ett så gott intryck som möjligt för att kunna få arbete.
De ljuger om sin utbildning, sina privata och yrkesmässiga erfarenheter, sina egenskaper och sjukdomar, huruvida det finns barn med i bilden eller ej.

Precis som @sjoberga förtydligade så ligger det ett (orimligt) stort ansvar på Sveriges arbetsgivare from provanställningen upphört och med tanke på kostnaderna för en felrekrytering (oavsett hur den råkar vara fel) så gäller det att som arbetsgivare att verkligen gå in på djupet när det är dags för anställning.
Det är som jag skrev inte bara en arbetsgivarfråga utan även en arbetsmiljöfråga. Det är sällan bara arbetsgivaren som har ont av en felrekrytering utan även kollegerna och verksamheten i stort.

Du skriver "ge mig den felfria organisationen..." och jag undrar över vilken definition du utgår från.
Jag känner igen yttrandet och många många gånger när det gäller stresskänsliga individer så ligger lösningen i att deras perfekta organisation innebär en dubblering av personalstyrkan.
Lite överdrivet kanske men det innebär att många stresskänsligas behov innebär fler timmar och fler huvuden = plötsligt inte finns lönsamhet nog för att ägaren/ägarna ska vara intresserade av att behålla verksamheten i Sverige.
Man kan tycka vad man vill men det är relativt få arbetsgivare som bedriver välgörande verksamhet och nöjer sig med att verksamheten går +-0
Allt fler arbetsgivare letar efter är någon som kan hantera hög stressbelastning i perioder (långa som korta som konstanta beroende på verksamhet) och kanske tom "går igång på det" (de finns).

Något annat som blivit mer aktuellt är att hitta en anställd som kan organisera sitt privatliv så att det inte går ut över prestationen på arbetet.
Vid mina intervjuer samtalar vi även runt respektive, vad han eller hon arbetar med, om det finns barn, hur många och i vilken ålder. Allt för att fånga upp en bild över hur samarbetet ser ut på hemmaplan.

Det är många bitar som måste fångas upp för att hitta rätt pusslebit att matcha in i en producerande verksamhet tillsammans med övriga personligheter i kollegiet. En pusselbit som verkar ha goda utsikter att hålla för 40h per vecka.

Nej, för det mesta handlar det inte om att fördubbla personalstyrkan, många gånger handlar det om att byta ut en person, chefen, att skapa processer (som man sedan följer helst) och att prioritera.Vara tydlig med uppdraget så den anställde bara behöver göra sin uppgift och inte behöver lägga en massa tid på att jaga information om vad uppdraget är, hur det ska göras eller få beslut (eller få information om att beslut tagits). Det finns trots allt en anledning till att man arbetar med kvalitetsledningssystem.

En för slimmad organisation blir ju ineffektiv eftersom dess medarbetare inte hinner med att göra "löpande underhåll" eller utveckla verksamheten/planera framåt. Om man sedan lägger till att även de som inte är "stresskänsliga" och blir sjuka fungerar sämre när det är för många bollar i luften. Man glömmer saker, man hinner inte dubbelkolla utan fel stora som små uppstår/rättas inte, konflikter uppstår eftersom människor som är stressade blir irritabla och ödlehjärniga, man har svårt att tänka kreativt så de lösningar man har är ofta inte de bästa osv. Sen blir ju organisationen extremt känslig för bortfall med, blir någon sjuk, gravid/förälder eller dör så stannar stora delar av produktionen av eftersom ingen annan är insatt i den personens arbete.

Jag tror aldrig vi kan konkurrera i pris med länder som Indien och Kina vad det gäller arbetskraft iom att de inte har de arbetsmiljöregler som vi har här, det vi kan konkurrera med är kvalitet. För kvalitet är det min absoluta tro att man behöver en mångfald i personalstyrkan där både känsliga personligheter och mer robusta personligheter.

För de personer som du verkar beskriva att du vill anställa genom ditt frågeformulär och det du beskriver i inlägget ovan är enbart ojämställda män och singelkvinnor utan familjeaspirationer eller fysiska och psykiska besvär, 30-50 års ålder. Gärna föräldralösa med så de inte riskerar att belastas av åldrande föräldrar med tillhörande problem, husdjur undanbedes, ej rökare, god fysisk form önsvärt. Med närmare eftertanke kan jag rekommendera nätdejtingsajterna som rekryteringsmarknad.

 

[sjoberga]

Nej, för det mesta handlar det inte om att fördubbla personalstyrkan, många gånger handlar det om att byta ut en person, chefen, att skapa processer (som man sedan följer helst) och att prioritera.Vara tydlig med uppdraget så den anställde bara behöver göra sin uppgift och inte behöver lägga en massa tid på att jaga information om vad uppdraget är, hur det ska göras eller få beslut (eller få information om att beslut tagits). Det finns trots allt en anledning till att man arbetar med kvalitetsledningssystem.

En för slimmad organisation blir ju ineffektiv eftersom dess medarbetare inte hinner med att göra "löpande underhåll" eller utveckla verksamheten/planera framåt. Om man sedan lägger till att även de som inte är "stresskänsliga" och blir sjuka fungerar sämre när det är för många bollar i luften. Man glömmer saker, man hinner inte dubbelkolla utan fel stora som små uppstår/rättas inte, konflikter uppstår eftersom människor som är stressade blir irritabla och ödlehjärniga, man har svårt att tänka kreativt så de lösningar man har är ofta inte de bästa osv. Sen blir ju organisationen extremt känslig för bortfall med, blir någon sjuk, gravid/förälder eller dör så stannar stora delar av produktionen av eftersom ingen annan är insatt i den personens arbete.

Jag tror aldrig vi kan konkurrera i pris med länder som Indien och Kina vad det gäller arbetskraft iom att de inte har de arbetsmiljöregler som vi har här, det vi kan konkurrera med är kvalitet. För kvalitet är det min absoluta tro att man behöver en mångfald i personalstyrkan där både känsliga personligheter och mer robusta personligheter.

För de personer som du verkar beskriva att du vill anställa genom ditt frågeformulär och det du beskriver i inlägget ovan är enbart ojämställda män och singelkvinnor utan familjeaspirationer eller fysiska och psykiska besvär, 30-50 års ålder. Gärna föräldralösa med så de inte riskerar att belastas av åldrande föräldrar med tillhörande problem, husdjur undanbedes, ej rökare, god fysisk form önsvärt. Med närmare eftertanke kan jag rekommendera nätdejtingsajterna som rekryteringsmarknad.

I många yrken är en stor del av arbetet att ta reda på hur saker och ting ska göras. Det är anledningen till att man söker välutbildade personer som kan angripa ett problem eller möjlighet. Tydliga förväntningar vill man alltid ha. Men det är bara nyexade, eller andra anpassade tjänster, där man får ganska tydliga instruktioner om hur arbetet ska göras. De som får uppdragen är högutbildade specialister, det är inte chefen som vet hur arbetet ska göras, med ofta ganska oklara förväntningar eftersom chefen/ledningen inte är den som har bäst förmåga att se vad som är möjligt och hur man bäst ska nå dit. Det blir en iterativ process.

(Sammanhang: Nu jobbar jag i en värld av teknisk FoU där de flesta arbetsuppgifter är av arten att ingen i världen vet vad som är möjligt att göra/tillverka)

Sedan kräver det också en väl fungerande organisation, men just det kursiverade ovan tycker jag antyder en missuppfattning om vad många yrken handlar om.

Om man då får veta att en presumtiv anställd blir stressad av något speciellt, kan man antingen anpassa tjänsten, eller helt enkelt låta bli att anställa till en position som helt medvetet och planerat kommer att utsätta vederbörande för det som stressar, varje dag, hela tiden. Om då vederbörande visste det från tidigare erfarenheter och inte säger ett ord när det tas upp i rekryteringsprocessen, skulle jag bli lack som satan när skiten träffar fläkten.

Det handlar om att rekrytera människor som passar i den organisation man vill ha som företag. Inte att anpassa organisationen för att man ska kunna rekrytera vem som helst. Privat företagande är inte som Samhall.

 

[No1]

Nej, för det mesta handlar det inte om att fördubbla personalstyrkan, många gånger handlar det om att byta ut en person, chefen, att skapa processer (som man sedan följer helst) och att prioritera.Vara tydlig med uppdraget så den anställde bara behöver göra sin uppgift och inte behöver lägga en massa tid på att jaga information om vad uppdraget är, hur det ska göras eller få beslut (eller få information om att beslut tagits). Det finns trots allt en anledning till att man arbetar med kvalitetsledningssystem.

En för slimmad organisation blir ju ineffektiv eftersom dess medarbetare inte hinner med att göra "löpande underhåll" eller utveckla verksamheten/planera framåt. Om man sedan lägger till att även de som inte är "stresskänsliga" och blir sjuka fungerar sämre när det är för många bollar i luften. Man glömmer saker, man hinner inte dubbelkolla utan fel stora som små uppstår/rättas inte, konflikter uppstår eftersom människor som är stressade blir irritabla och ödlehjärniga, man har svårt att tänka kreativt så de lösningar man har är ofta inte de bästa osv. Sen blir ju organisationen extremt känslig för bortfall med, blir någon sjuk, gravid/förälder eller dör så stannar stora delar av produktionen av eftersom ingen annan är insatt i den personens arbete.

Jag tror aldrig vi kan konkurrera i pris med länder som Indien och Kina vad det gäller arbetskraft iom att de inte har de arbetsmiljöregler som vi har här, det vi kan konkurrera med är kvalitet. För kvalitet är det min absoluta tro att man behöver en mångfald i personalstyrkan där både känsliga personligheter och mer robusta personligheter.

För de personer som du verkar beskriva att du vill anställa genom ditt frågeformulär och det du beskriver i inlägget ovan är enbart ojämställda män och singelkvinnor utan familjeaspirationer eller fysiska och psykiska besvär, 30-50 års ålder. Gärna föräldralösa med så de inte riskerar att belastas av åldrande föräldrar med tillhörande problem, husdjur undanbedes, ej rökare, god fysisk form önsvärt. Med närmare eftertanke kan jag rekommendera nätdejtingsajterna som rekryteringsmarknad.

Det fetstilta stämmer givetvis inte.
Det går utmärkt att få en effektiv, högpresterande, slimmad organisation med jämställda småbarnsföräldrar med diverse fysiska krämpor.

I övrigt har vi helt olika uppfattningar och hänvisar till Sjobergas inlägg #74.

 

[monster1]

Det fetstilta stämmer givetvis inte.
Det går utmärkt att få en effektiv, högpresterande, slimmad organisation med jämställda småbarnsföräldrar med diverse fysiska krämpor.

I övrigt har vi helt olika uppfattningar och hänvisar till Sjobergas inlägg #74.

Lycka till med att hitta dom jämställda småbarnsföräldrarna https://www.forsakringskassan.se/wp...nZwMHQ38zUxMDDwt3fwMnXx8jNw8DPULsh0VAT_2h1k!/.

I den organisationen jag arbetar har jag varit bort mindre än mina kollegor som är småbarnföräldrar trots att jag varit långtidsjukskriven. Det är föräldraledighet för flera nya barn, inskolning, vab och sjukfrånvaro.

@sjoberga, Jag är den enda med kunskap i mitt fält på min arbetsplats och jag ska hantera utvecklingen inom det området. Det betyder ju inte att jag inte måste veta vilken ram jag har, min chef och ledning är fortfarande ansvariga att fatta besluten, prioritera (om de inte delegerar det till mig, men då vill jag ha mer betalt), sätta någon form av ramar för uppdraget och konstruera någon form av beställning. Det måste ju finnas ett mål, en uppgift, ett uppdrag, en fråga som ska besvaras eller något beslut som kommit från ledningen som visar på vad det är de förväntar sig att jag ska göra. Jag jobbar inom ett fält där jag kan göra hur mycket eller hur lite som helst. Jag kan göra massor av saker, men jag måste ju veta vad som är uppdraget. Sen kan jag givetvis komma med förslag om uppdraget går ut på det, men då måste det också klargöras. Jag måste också veta vilka befogenheter jag har, hur det är tänkt att organisationen ska fungera, få möjlighet att lära mig programvaror och andra verktyg, osv.

 

[monster1]

I många yrken är en stor del av arbetet att ta reda på hur saker och ting ska göras. Det är anledningen till att man söker välutbildade personer som kan angripa ett problem eller möjlighet. Tydliga förväntningar vill man alltid ha. Men det är bara nyexade, eller andra anpassade tjänster, där man får ganska tydliga instruktioner om hur arbetet ska göras. De som får uppdragen är högutbildade specialister, det är inte chefen som vet hur arbetet ska göras, med ofta ganska oklara förväntningar eftersom chefen/ledningen inte är den som har bäst förmåga att se vad som är möjligt och hur man bäst ska nå dit. Det blir en iterativ process.

(Sammanhang: Nu jobbar jag i en värld av teknisk FoU där de flesta arbetsuppgifter är av arten att ingen i världen vet vad som är möjligt att göra/tillverka)

Sedan kräver det också en väl fungerande organisation, men just det kursiverade ovan tycker jag antyder en missuppfattning om vad många yrken handlar om.

Om man då får veta att en presumtiv anställd blir stressad av något speciellt, kan man antingen anpassa tjänsten, eller helt enkelt låta bli att anställa till en position som helt medvetet och planerat kommer att utsätta vederbörande för det som stressar, varje dag, hela tiden. Om då vederbörande visste det från tidigare erfarenheter och inte säger ett ord när det tas upp i rekryteringsprocessen, skulle jag bli lack som satan när skiten träffar fläkten.

Det handlar om att rekrytera människor som passar i den organisation man vill ha som företag. Inte att anpassa organisationen för att man ska kunna rekrytera vem som helst. Privat företagande är inte som Samhall.

Jag önskar att arbetsgivare i allmänhet såg det på det viset som du beskriver. Men de flesta ser bara ett jättestort problem och väljer att missa hela ens potential om man erkänner att man har/har haft en psykisk sjukdom. Det finns ju en anledning till att arbetssökanden alltid svarar att de är "lite för ordningssamma" när frågan om ens sämsta egenskap kommer upp, så många pedanter som det verkar finnas bland intervjuoffer har jag inte sett i verkligheten.

Jag hoppas verkligen att det finns arbetsgivare som kan se förbi att jag har en diagnos med tillhörande stresskänslighet och se till min kompetens och mina prestationer i stället.

 

[No1]

Lycka till med att hitta dom jämställda småbarnsföräldrarna https://www.forsakringskassan.se/wp...nZwMHQ38zUxMDDwt3fwMnXx8jNw8DPULsh0VAT_2h1k!/.

I den organisationen jag arbetar har jag varit bort mindre än mina kollegor som är småbarnföräldrar trots att jag varit långtidsjukskriven. Det är föräldraledighet för flera nya barn, inskolning, vab och sjukfrånvaro.
.

Jag har arbetat med personal och rekrytering i snart 20 år, hittills har det faktiskt fungerat bra - men tack ändå för ditt lycka till.

 

[Squie]

O tråden skulle handla om en tjejs funderingar kring psykisk ohälsa?

Tänkte bara om fler än jag noterar OT vi hamnat?

 

[No1]

Jag hoppas verkligen att det finns arbetsgivare som kan se förbi att jag har en diagnos med tillhörande stresskänslighet och se till min kompetens och mina prestationer i stället.

I den organisationen jag arbetar har jag varit bort mindre än mina kollegor som är småbarnföräldrar trots att jag varit långtidsjukskriven. Det är föräldraledighet för flera nya barn, inskolning, vab och sjukfrånvaro.
.

Frånvaro är bara en aspekt och den går att rusta sig för även om lösningen i vissa fall aldrig kan bli optimal.
Det absolut främsta skälet till att jag drar öronen åt mig när det kommer till personer som har en depressiv läggning och/eller mer stresskänsliga än "normalt" är ur arbetsmiljöperspektiv.

När det kommer till rekrytering vill nog de allra flesta arbetsgivare (utöver kompetens) få så många plus-egenskaper som möjligt i en och samma anställning + en lättplacerad personlighet som kommer fungera bra i det redan existerande teamet.