Nej, jag har aldrig varit med om att jag måste ha ett spö.
Och jag vill aldrig mer se spöet som ett hjälpmedel att använda tanklöst. Förr var det en quick fix. Ridskolehästar som tröttnat på sitt jobb och ponnyhästar med okunniga piloter fick stryk. Vi som var med då måste bli arga. För det var inte acceptabelt då och det får inte vara eller bli acceptabelt nu.Spöet kan också vara en "egen" hjälp eller den första hjälp som hästen lär sig för någonting. Tänker att om jag tränat en unghäst från marken innan jag sitter upp på den har den sannolikt lärt sig gå framåt eller gå undan för en spöhjälp innan den lärt sig skänkeln - och då använder jag det när jag lär in skänkelhjälpen (dvs petar med spöet samtidigt som jag lägger till skänkeln). Och även i det arbetet är det ju jätteviktigt att hästen inte är rädd för spöet utan mottaglig för att lära sig!
Jag håller med, men tyckte om alla de övriga idéerna hon hade. Lite lågt insteg till dressyr helt enkelt
Jag har upplevt det, men har oftast ändå inte spö.
Ja så tänker jag också. Om jag höjer spöt mot hästen innebär det att jag vill att hästen ska komma till mig med den kroppsdel som jag pekar mot.
Ja, så jobbar jag med avsuttet. Det är en egen hjälp.
Men kvalgränser stoppar ingen från att tävla .
Det stämmer spöt används som regel till att få hästen mer framåt.Det är väl sällan det används till duttande? Och sen rids det med spö för hästen vet att det används om den inte går fram.
Ja det är ju jättemånga som använder det som framåtdrivande, jag håller verkligen med. Och många som rider vet ju inte ens vad just den hästen har för erfarenheter med spöt. Om den vid ett fåtal tillfälle fått veta att spö kan göra ont så spelar det ju ingen roll om ryttaren som sitter på tänker använda spöt som framåtdrivande eller som förlängd arm. Det blir ju samma stress.
Tror du inte Helgstrands hästar var rädda? Det går utmärkt att lära en rädd häst att lyda olika typer av tryck. Dessutom är det säkert många hästar som genomgår smärtsam ridning utan att vara rädda eftersom de är vana vid det. Men det gör det ju inte mindre smärtsamt ändå.
Helgstrands hästar var säkert rädda (men kanske inte hela tiden) och visst - man kan få igenom saker även på en rädd häst och/eller med hot och hårdhet. Det betyder dock inte att det behövs smärta eller hot om smärta för att använda ett spö som framåtdrivande hjälp vilket var min poäng. Det enda som krävs är att hästen lärt sig vad spöet betyder i olika situationer. Jag är precis lika mycket emot våld och hot om våld som du är, men sätter inte likhetstecken mellan spö och smärta.
Jag har en target-pinne (aka pekpinne med boll) eftersom jag har/har haft småhundar. Jag älskar att nya träningsformer nått hästvärlden. Target för lasttränningJag är lärd från början att använda spöt som egen hjälp från marken, främst sidförande, och använder det likadant från hästryggen. (Med ben så korta att fötterna knappt når nedanför sadelkåporna på "moderna hästar" blir sitsen så mycket förflyttad om jag ska få den räckvidden längre ryttare har.)
Med den användningen ("det är inte meningen att det ska vara ett hot om smärta") tycker jag att det är konstigt att man inte har en annan konstruktion på spön idag. Hade önskat ett lättviktsspö utan vippande snärt, men med något som närmast liknar en pingisboll i änden. Det ger en kontaktpunkt som ger just en förtydligande dutt, utan att göra det minsta ont ens om man är klumpig i rörelsen.
Rider jag ponny har jag spö av den mest använda anledningen; fösa bort flugor från huvudet och bromsar från magen. Mina hästar är inte spörädda.
Kanske inte för själva träningsformerna utan för att ju större verktygslåda desto bättre. Och ju mer man diskuterar inlärning, förtroende och motivation desto bättre.Upplever inte hästar går runt och är konstant rädda för spöt trots att hästen i fråga fått en omgång både en och två gånger av spöt.
