Tankar om mål och prestation

[Ray]

Jag ville ge mina barn känslan och vetskapen om att de alltid är älskade oavsett vad. Att de vet och aldrig behöver undra.
Att de vet att jag alltid står bakom och tar emot dem om de faller och att de alltid är välkomna hem.
Jag ville ge mina barn förmågan och styrkan att stå upp för sig själva och det de tror på och att våga följa sina hjärtan oavsett vad det gäller.
Jag ville ge mina barn kunskap om livet. Hur man gör och vad man behöver kunna för att klara sig bra. Det gäller allt ifrån att planera, handla och laga mat, betala räkningar i tid och sköta sin budget, städa, tvätta osv osv. vardagssaker som blir jobbiga om man inte kan eller vet hur.
Jag ville också ge dem kunskapen och förmågan att lita på människor men att inte lita blint.
För mig är varken fortsatt utbildning eller högstatusjobb en sådan fråga som jag har lagt mig i, jag vill att mina barn ska vara lyckliga oavsett vad de väljer att göra med sina liv. Visst är jag stolt över att båda mina barn har bra jobb men det som är viktigast för mig är att de trivs och mår bra i det de gör.
För mig är mina barns lycka viktigast och den viktigaste kunskapen i det är att sin lycka skapar man själv.

Känner du att detta är något du själv fått med från din uppväxt?
Eller är det tvärtom så att du fått den insikten på egen hand?

 

[glittra]

Det de flesta nämner angående stöd hemifrån och valfrihet gällande utbildning är sådant som jag fått med mig från mina föräldrar (och som jag såklart vill föra vidare i min tur).

Det enda jag riktigt känner att jag saknat i min uppväxt är en hund. Jag ville ha en hund från det att jag förstod vad en hund var i stort sett, men det blev aldrig någon när jag bodde hemma. I nuläget har vi hund och jag hoppas att vi kommer ha möjlighet att fortsätta ha det.

 

[LiZH]

Jag önskar att våra barn väljer en väg längs vilken de kan vara lyckliga och självständiga. Vägen kan säkert vara krokig- lycka är ett stort begrepp och kanske inte genomsyrar varje dag av ens liv. Men i det stora hela. Jag önskar att de ser sina möjligheter och förutsättningar, att de vågar följa sina drömmar och intuitioner, att de träffar en partner de är lyckliga med( för en del är den partnern helt enkelt sig själv). Att de vet att vi alltid älskar dem. Att de vet att det inte är viktigast att vi gillar vad de väljer-det viktigaste är att de trivs.

 

[Tassetass]

* Även om vi föräldrar och även manga andra i släkten har högre utbildningar sa ska barnen alltid känna sig fria att välja den utbildning/yrkesväg dom vill. Ingen press pa bra betyg utan att dom gör sitt bäst räcker langt (tyvärr motarbetas den punkten av min svärfar).

Den här punkten är viktig för mig. Jag har alltid haft läshuvud och hög arbetskapacitet. När jag inte fick till det i skolan, framförallt i gymnasiet, fick jag höra att jag "är ju så smart" och "skulle kunna få högsta betyg i allt om jag bara ansträngde mig". Jag mådde inte bra, men jag bedömdes ha så "lätt" för mig att det skulle inte påverka min prestation. När jag sökte motivation och anledningar för att försöka kämpa mig igenom så handlade även de argumenten mer om prestation än om det faktiska syftet med utbildningen. Alternativa vägar diskuterades inte överhuvudtaget, för jag behövde ju bara anstränga mig lite så skulle det trilla in MVG på löpande band. Det hela slutade med att jag hoppade av gymnasiet både en, två och tre gånger.

Så jag tänker se till att motivera och stötta min unge bättre, så att hon oavsett vilja och val inte känner sig misslyckad.

 

[TinyWiny]

Är intresserad av just följdfrågan- varför tror du dina barn valt att ha "bra jobb"?
Är det normen i familjen?
Hur kommer det sig att man väljer den lite mer ambitiösa vägen så att säga- istället för att nöja sig med mindre?

För att de är ambitiösa. Båda är uppvuxna med att ska man göra något så gör man det ordentligt, har man tänkt slarva eller bara hafsa över så behöver man inte göra det alls. Båda två började "på golvet" på respektive företag men steg snabbt i graderna just för att de är duktiga, ambitiösa och ansvarstagande.

Det finns nog ingen norm i det fallet. Deras bakgrund är spretig med alltifrån fabriksarbetare till akademiska yrken och allt däremellan. Vissa gillar sina jobb medans andra avskyr det varje dag och ytterligare andra jobbar så mycket att allt annat prioriteras bort.
För mig har det alltid varit viktigt att jag trivs med mitt jobb. Man tillbringar så mycket tid där att jag tycker det är viktigt men jag har på samma gång gjort klart för dem att ett jobb man tycker är tråkigt är bättre än inget alls, att inget jobb alltid är roligt och att man alltid kan sträva efter sina mål ändå. Jag har också poängterat att pengar inte är allt. Att trivas med sina uppgifter, att ha bra kollegor är också viktigt. Det höll inte mitt ena barn med om alls förren hen hade varit på en praktikplats på gymnasiet där kollegorna var helt hemska. Då insåg hen också att pengar inte är allt.

De har båda haft jobb som de inte har tyckt var så kul men eftersom de ändå har visat framfötterna så har det tagit dem framåt och uppåt. I mina barns fall så föddes de nog ambitiösa. Sedan har jag på olika sätt försökt hjälpa dem på vägen. Mitt ena barn hade prestationsångest redan som mycket liten (vi pratar förskoleåldern) och var också mycket blyg. Jag och barnet har jobbat mycket på att göra saker bara för att det är kul istället för att prestera och att få prova i trygghet. Det har gjort att hen nu inte är blyg längre och kan göra saker bara för att det är kul och det gör ju också att hen kan visa framfötterna och ta sig fram. Prestation har aldrig varit något som jag har krävt eller hyllat. Har de fått betyg/provresultat de har varit glada och nöjda för så har jag glatts med dem men jag har aldrig tryckt på att de ska prestera än mer (just för att inte skapa än mer prestationsångest) utan de skulle sköta skolan.

Jag tror inte det handlar om att nöja sig eller inte. Jag tror att det snarare handlar om vad man tänker om sig själv. Jag har alltid sagt till mina barn att de kan göra och bli vad de vill. Mitt mål har varit att erbjuda dem hela världen med en trygghet i ryggen så att de kan plocka det de vill ha.

 

[TinyWiny]

Känner du att detta är något du själv fått med från din uppväxt?
Eller är det tvärtom så att du fått den insikten på egen hand?

Nej gud nej! Absolut inte! Jag har aldrig ens fått de mest grundläggande och det är just därför jag ville ge det till mina barn. Jag visste vad jag saknade, önskade och hoppades och därför har jag försökt ge mina barn det de har behövt/behöver.

 

[Ray]

Jag vet inte själv om jag tycker att jag följer min inre övertygelse om vad som är viktigt i livet- eller om jag är rädd för att misslyckas och sätter ribban lite lågt här i livet.
Jag vet att mina föräldrar aldrig pushat eller pressat. Att man ska ta hand om de djur man skaffar och göra läxan typ- det var viktigt. Men om något gått bra har de varit lite... glatt förvånade. Oj var du så duktig?

Jag tycker jag gått min egen väg. Men jämfört med många jag stöter på så känner jag att jag har rätt lågt ställda förväntningar på livet? Jag vet inte om jag tycker det är bra eller dåligt...
Därav alla tankar i ämnet.
Jätteroligt att läsa alla era funderingar.

Lite undrar jag var alla prestationsinriktade föräldrar är?

 

[Ray]

Den här punkten är viktig för mig. Jag har alltid haft läshuvud och hög arbetskapacitet. När jag inte fick till det i skolan, framförallt i gymnasiet, fick jag höra att jag "är ju så smart" och "skulle kunna få högsta betyg i allt om jag bara ansträngde mig". Jag mådde inte bra, men jag bedömdes ha så "lätt" för mig att det skulle inte påverka min prestation. När jag sökte motivation och anledningar för att försöka kämpa mig igenom så handlade även de argumenten mer om prestation än om det faktiska syftet med utbildningen. Alternativa vägar diskuterades inte överhuvudtaget, för jag behövde ju bara anstränga mig lite så skulle det trilla in MVG på löpande band. Det hela slutade med att jag hoppade av gymnasiet både en, två och tre gånger.

Så jag tänker se till att motivera och stötta min unge bättre, så att hon oavsett vilja och val inte känner sig misslyckad.

Något av det tyngsta lass man kan lägga på en ung människa är tydligen förväntningar på en talang. Låter lite som att det var det som hände dig...
Min mamma grät när jag berättade mitt gymnasieval. Men det var en gång och inte mer. Och egentligen inget som påverkade mig konstigt nog? Jag hade min plan klar och för mig fanns inga alternativ. På nåt vis gick jag rakt emot mina föräldrar och det undrar jag ibland över.
Jag tror det var min insikt över att se hur jobbigt de tyckte deras jobb var och att allt alltid handlade om hur bra det var när man var ledig. Minns att jag sa till min mamma att jag vill ha ett roligt jobb hellre än ett med stadig lön.... Det var därför hon grät stackarn...

 

[Tassetass]

Något av det tyngsta lass man kan lägga på en ung människa är tydligen förväntningar på en talang. Låter lite som att det var det som hände dig...
Min mamma grät när jag berättade mitt gymnasieval. Men det var en gång och inte mer. Och egentligen inget som påverkade mig konstigt nog? Jag hade min plan klar och för mig fanns inga alternativ. På nåt vis gick jag rakt emot mina föräldrar och det undrar jag ibland över.
Jag tror det var min insikt över att se hur jobbigt de tyckte deras jobb var och att allt alltid handlade om hur bra det var när man var ledig. Minns att jag sa till min mamma att jag vill ha ett roligt jobb hellre än ett med stadig lön.... Det var därför hon grät stackarn...

Jag ser väl egentligen inget problem i att man som förälder tänker "Oj, hur ska detta gå?", att man är orolig eller rent av besviken, men om ungen väl har bestämt sig så är det ju bara att backa upp hen och köra på. Det går att vara besviken och stötta samtidigt, faktiskt.

Jag ska dock tillägga att jag har idag rätt svårt att se hur mina föräldrar hade kunnat göra något för att få mig att ta mig igenom gymnasiet, jag tror att jag helt enkelt mådde för dåligt och var för skoltrött. Men utan stöd att utarbeta en plan och utan vilja att tycka att "godkänt är faktiskt good enough" så var det definitivt kört.

Jag har en stark, stark tro på att det finns ALLTID flera sätt att göra saker och ting på. Vissa sätt är helt klart jobbigare än andra, men den "lätta" vägen är inte alltid den rätta. (Jag har en ungdom i min närhet som just nu kämpar sig igenom en tuff tid gymnasiet och jag blev faktiskt lite glad när hon under en diskussion om hur viktigt det är att gå gymnasiet sa till sin mamma att "Men Tassen klarade sig ju bra utan gymnasiet, hon är ju snart färdig jurist.". ) Jag har bestämt mig för att vara beredd på att lotsa min unge på en alternativ väg om så behövs, är hon för lik mig är risken stor att hon hamnar där.

 

[LiZH]

Jag tycker att det är jättesvårt att formulera hur mina föräldrar var. Kanske för att jag inte riktigt litar på min egen uppfattning om det? Jag vet inte. Jag vet att jag ofta kände att det jag var bra på inte riktigt räknades/dög. Jag slet med skolan men det var mina syskon som fick beröm. Jag visade inte mina avgångsbetyg från gymnasiet-fast de var riktigt höga och högre än syskonens. Min mamma berättade att hennes kollegas dotter var "kurs-tvåa" på sin utbildning och hur fantastiskt duktig hon var. Jag och kollegans dotter gick samma utbildning-min mamma frågade aldrig vem som var "kurs-etta" ( jag tycker det är en fånig benämning, men ändå). Jag upplevde ofta att det jag gjorde inte var värt ngt-det pratades alltid om andras barn, mina syskon, kusiner osv. Jag är inte ett dugg avundsjuk att de pratade om andra-men de förmedlade i mycket en känsla att de jag gjorde inte var bra nog/räknades. Jag skaffade en hög utbildning, bra jobb, blev framgångsrik, har ett väldigt bra liv på många sätt. Men för flera år sedan hoppade jag av karriären. Den var inte jag- jag hade inte valt den för min skull. Det tog tills jag var över 40 att tillåta mig att riktigt gå min egen väg och det är en liten sorg i mig att det blev så. Jag vill förmedla till mina barn att deras vilja/önskningar/drömmar är viktiga. Att de ska följa sitt hjärta. Och jag hoppas att jag kan förmedla ett fullständigt helhjärtat stöd vad de än väljer. Och om jag inte kan det-att de högsktningsfullt kan strunta i vad deras morsa tycker. För mig fanns inget annat alternativ än univ.studier. Men det uttrycktes inte positivt, utan snarare förmedlades ett missnöje om jag inte skulle läsa vidare. Och dessa jämförelser-hela tiden. Jag hoppas att jag kan bryta trenden och faktiskt helhjärtat och ärligt stötta mina barn. Och att de kan känna det.

 

[Krumelur]

Jag har tre barn.
Min äldsta bli 27 nästa vecka och jag fattar inte hur han kan vara en produkt av mig och hans far.
Han gillar dieselmercedesar ( har 11 st!) och klär sig i varseljacka.
WTF ? Jag är fd klubbmänniska från STHLM?
Hur gick det till?
Han är lycklig, då är jag är lycklig.
Han är mer tillfreds nu, än vad jag var när jag var 27.
Jag är stolt.

 

[Ray]

Jag ser väl egentligen inget problem i att man som förälder tänker "Oj, hur ska detta gå?", att man är orolig eller rent av besviken, men om ungen väl har bestämt sig så är det ju bara att backa upp hen och köra på. Det går att vara besviken och stötta samtidigt, faktiskt.

Jag ska dock tillägga att jag har idag rätt svårt att se hur mina föräldrar hade kunnat göra något för att få mig att ta mig igenom gymnasiet, jag tror att jag helt enkelt mådde för dåligt och var för skoltrött. Men utan stöd att utarbeta en plan och utan vilja att tycka att "godkänt är faktiskt good enough" så var det definitivt kört.

Jag har en stark, stark tro på att det finns ALLTID flera sätt att göra saker och ting på. Vissa sätt är helt klart jobbigare än andra, men den "lätta" vägen är inte alltid den rätta. (Jag har en ungdom i min närhet som just nu kämpar sig igenom en tuff tid gymnasiet och jag blev faktiskt lite glad när hon under en diskussion om hur viktigt det är att gå gymnasiet sa till sin mamma att "Men Tassen klarade sig ju bra utan gymnasiet, hon är ju snart färdig jurist.". ) Jag har bestämt mig för att vara beredd på att lotsa min unge på en alternativ väg om så behövs, är hon för lik mig är risken stor att hon hamnar där.

Det tror jag är klokt!
Att alltid leta nya möjligheter och kunna anpassa sig. Det om något är en viktig egenskap i livet!

 

[Ray]

Jag tycker att det är jättesvårt att formulera hur mina föräldrar var. Kanske för att jag inte riktigt litar på min egen uppfattning om det? Jag vet inte. Jag vet att jag ofta kände att det jag var bra på inte riktigt räknades/dög. Jag slet med skolan men det var mina syskon som fick beröm. Jag visade inte mina avgångsbetyg från gymnasiet-fast de var riktigt höga och högre än syskonens. Min mamma berättade att hennes kollegas dotter var "kurs-tvåa" på sin utbildning och hur fantastiskt duktig hon var. Jag och kollegans dotter gick samma utbildning-min mamma frågade aldrig vem som var "kurs-etta" ( jag tycker det är en fånig benämning, men ändå). Jag upplevde ofta att det jag gjorde inte var värt ngt-det pratades alltid om andras barn, mina syskon, kusiner osv. Jag är inte ett dugg avundsjuk att de pratade om andra-men de förmedlade i mycket en känsla att de jag gjorde inte var bra nog/räknades. Jag skaffade en hög utbildning, bra jobb, blev framgångsrik, har ett väldigt bra liv på många sätt. Men för flera år sedan hoppade jag av karriären. Den var inte jag- jag hade inte valt den för min skull. Det tog tills jag var över 40 att tillåta mig att riktigt gå min egen väg och det är en liten sorg i mig att det blev så. Jag vill förmedla till mina barn att deras vilja/önskningar/drömmar är viktiga. Att de ska följa sitt hjärta. Och jag hoppas att jag kan förmedla ett fullständigt helhjärtat stöd vad de än väljer. Och om jag inte kan det-att de högsktningsfullt kan strunta i vad deras morsa tycker. För mig fanns inget annat alternativ än univ.studier. Men det uttrycktes inte positivt, utan snarare förmedlades ett missnöje om jag inte skulle läsa vidare. Och dessa jämförelser-hela tiden. Jag hoppas att jag kan bryta trenden och faktiskt helhjärtat och ärligt stötta mina barn. Och att de kan känna det.

Att föräldrarna uppmärksammar andras prestation kan vara riktigt jobbigt. Det ger ju en signal att det är viktigt samtidigt som man i din beskrivning får känslan att just din prestation var mindre viktig och då är det nog lätt att tänka att man som person inte är viktig heller?

Mina föräldrar var den första generationen som läste vidare och det var de väldigt stolta över tror jag. Jag hade nog tyckt det var jobbigt om jag haft riktigt dåliga betyg men de var aldrig annat än milt förvånade. Jag minns att jag hade en 5:a i fysik och kemi och min pappa skakade på huvudet och sa "hur fan gick det här till? "...
Kändes lite som att han trodde jag var mer korkad än jag var...

 

[Ray]

Jag har tre barn.
Min äldsta bli 27 nästa vecka och jag fattar inte hur han kan vara en produkt av mig och hans far.
Han gillar dieselmercedesar ( har 11 st!) och klär sig i varseljacka.
WTF ? Jag är fd klubbmänniska från STHLM?
Hur gick det till?
Han är lycklig, då är jag är lycklig.
Han är mer tillfreds nu, än vad jag var när jag var 27.
Jag är stolt.

Underbart!

 

[LiZH]

Att föräldrarna uppmärksammar andras prestation kan vara riktigt jobbigt. Det ger ju en signal att det är viktigt samtidigt som man i din beskrivning får känslan att just din prestation var mindre viktig och då är det nog lätt att tänka att man som person inte är viktig heller?}

Huvudet på spiken!

 

[Mabuse]

Tänker mycket på hur ens uppväxt påverkat livet. Och hur jag som förälder påverkar mitt barn.
Just i självkänslan och självförtroende. Men även mål i livet- ambitioner. Vad man tycker är viktigt.
Så berätta- vad önskar ni ert barn ska få som ni själva kanske inte fick?
Är det viktigt med bra resultat i skolan och att sikta mot ett hyfsat välbetalt jobb?
Eller är det kanske tvärtom så att ni hoppas ert barn ska vara nöjd med mindre? Följa sitt hjärta i alla lägen? Hur viktigt är det att ha mål i livet och prestera?

Tittar man på forskningen så slår bakgrund, alltså föräldrarnas yrken, utbildning etc, igenom enormt när det gäller barnens val av yrken och utbildning.

Så man får nog räkna med att barnen får med sig ett socialt arv vare sig man vill det eller inte.

Med två föräldrar som lägger stor vikt vid sitt jobb, och som läst länge på högskolan, så skulle det vara rätt osannolikt att barnen inte går i samma spår. Så de kommer väl följa sitt hjärta, och det hjärtat kommer vara att de vill ha mål och prestera. Bra resultat i skolan ser jag nästan som en självklarhet, om det inte visar sig att de har ett funktionshinder.

Om mina barn får det jag själv fick i termer av akademiskt självförtroende så är jag jättenöjd. Jag har alltid haft känslan av att det är rätt självklart att det kommer gå bra i skolan, och att det inte finns något i skolan som är för svårt för mig, och det goda självförtroendet hoppas jag de kan få också.

Sen att de ska känna sig älskade etc är något helt annat, finns som jag ser det ingen motsättning mellan att känna sig älskad för den man är, och att ha självförtroende i studierna.

När det gäller jobb hoppas jag de får jobb de är engagerade i, tycker om och är bra på. Det är den inställningen både jag och min man har till våra jobb, jag har svårt att se varför barnen skulle bli annorlunda. Går man på universitetet, och sen får ett kvalificerat jobb man är bra på, så brukar lönen vara helt ok, så pengarna skulle jag inte bry mig särskilt mycket om. Pengar är trevligt, men inte särskilt viktigt för mig.

 

[Ray]

Tittar man på forskningen så slår bakgrund, alltså föräldrarnas yrken, utbildning etc, igenom enormt när det gäller barnens val av yrken och utbildning.

Så man får nog räkna med att barnen får med sig ett socialt arv vare sig man vill det eller inte.

Med två föräldrar som lägger stor vikt vid sitt jobb, och som läst länge på högskolan, så skulle det vara rätt osannolikt att barnen inte går i samma spår. Så de kommer väl följa sitt hjärta, och det hjärtat kommer vara att de vill ha mål och prestera. Bra resultat i skolan ser jag nästan som en självklarhet, om det inte visar sig att de har ett funktionshinder.

Om mina barn får det jag själv fick i termer av akademiskt självförtroende så är jag jättenöjd. Jag har alltid haft känslan av att det är rätt självklart att det kommer gå bra i skolan, och att det inte finns något i skolan som är för svårt för mig, och det goda självförtroendet hoppas jag de kan få också.

Sen att de ska känna sig älskade etc är något helt annat, finns som jag ser det ingen motsättning mellan att känna sig älskad för den man är, och att ha självförtroende i studierna.

När det gäller jobb hoppas jag de får jobb de är engagerade i, tycker om och är bra på. Det är den inställningen både jag och min man har till våra jobb, jag har svårt att se varför barnen skulle bli annorlunda. Går man på universitetet, och sen får ett kvalificerat jobb man är bra på, så brukar lönen vara helt ok, så pengarna skulle jag inte bry mig särskilt mycket om. Pengar är trevligt, men inte särskilt viktigt för mig.

Om du och din man INTE hade läst vidare- tror du då att du hade peppat barnen mer?

Alltså- om du kände att du vill mer för barnen än vad ni själva har?

 

[Badger]

Jag vet inte om jag hänger med helt i vad du tänker.
Menar du att man omedvetet påverkar eller att man medvetet gör det?
Eller att slumpen bestämmer- vissa blir städare och andra ingenjörer?

Jag menar att det inte är fel eller fult att se universitetet som en naturlig väg att gå om man tror att det skulle göra barnen lyckliga. Och att man såklart alltid ändå omedvetet påverkar i någon riktning.

Det är väl klart att inte slumpen avgör, vissa tycker om skolan eller är intresserade av vissa ämnen och då läser man väl vidare. Men om man hatar skolan och älskar att meka med bilar så kanske man går en annan utbildning. Eller om man älskar skolan och älskar att meka bilar också. Föräldrarnas förmåga att hjälpa till under skolgången och attityd till -dvs vad de själva tycker om och betraktar som roligt, påverkar vad barnen tycker om och deras chanser att lyckas i skolan (numera tyvärr, tidigare inte lika mycket. Vi har haft en skola där föräldrarnas förmåga att hjälpa inte var lika avgörande.)

Vissa blir ju både ingenjörer och jobbar i hemtjänsten eller städar, medan de pluggar.

 

[Petruska]

Jag tänker mig att de där typiska klassmarkörerna verkar barn plocka upp. Det är inget jag direkt behövt tänka på, för det sker vare sig jag vill eller inte. Och mycket riktigt lever min son ett urbant liv som student i dagsläget. Inom området humaniora-samhällsvetenskap.

Om man faktiskt älskar sina barn, hoppas jag att de får den trygghet som just kärleksfulla föräldrar ger.

Jag känner mig främmande för den där idén där barn verkar vara någon sorts projekt. Att de är ett råmaterial för föräldrarna att förädla enligt sina önskemål.

 

[Badger]

Det de flesta nämner angående stöd hemifrån och valfrihet gällande utbildning är sådant som jag fått med mig från mina föräldrar (och som jag såklart vill föra vidare i min tur).

Det enda jag riktigt känner att jag saknat i min uppväxt är en hund. Jag ville ha en hund från det att jag förstod vad en hund var i stort sett, men det blev aldrig någon när jag bodde hemma. I nuläget har vi hund och jag hoppas att vi kommer ha möjlighet att fortsätta ha det.

Jag fick stöd hemifrån och valfrihet också, jag gillade det och kör på samma. Tror inte jag kompenserar så mycket medvetet i jämförelse med mina föräldrar. Lite mer inkännande kanske jag försöker vara, försöker bemöta utbrott och dylikt mjukare och böjligare.