Tankar om mål och prestation

[Tassetass]

Jag känner mig främmande för den där idén där barn verkar vara någon sorts projekt. Att de är ett råmaterial för föräldrarna att förädla enligt sina önskemål.

"Barn är bara till låns" sa alltid min mamma. Det tycker jag är en ganska sund inställning, både vad gäller att se barnen som projekt, styra över barnens relationer med andra osv.

 

[Tassetass]

Bra resultat i skolan ser jag nästan som en självklarhet, om det inte visar sig att de har ett funktionshinder.

Vad menar du med bra resultat? Ser du utifrån barnet i fråga, alltså att ett bra resultat är relativt barnets förmågor och intressen, eller är exempelvis en funktionsnedsättning den enda godtagbara anledningen till att inte få bra resultat i skolan?

 

[Ray]

Jag tänker mig att de där typiska klassmarkörerna verkar barn plocka upp. Det är inget jag direkt behövt tänka på, för det sker vare sig jag vill eller inte. Och mycket riktigt lever min son ett urbant liv som student i dagsläget. Inom området humaniora-samhällsvetenskap.

Om man faktiskt älskar sina barn, hoppas jag att de får den trygghet som just kärleksfulla föräldrar ger.

Jag känner mig främmande för den där idén där barn verkar vara någon sorts projekt. Att de är ett råmaterial för föräldrarna att förädla enligt sina önskemål.

Det är nog lättare att sätta sig in i den känslan om man kommer från enklare bakgrund och inte alls ser detta som självklara saker.
För det kommer ju såklart påverka mitt barn till att kanske inte se de möjligheter som faktiskt finns. Och just det känns tråkigt. Jag vill ju att alla barn ska ha självförtroendet att vilja bli det bästa de kan och inte begränsas av klass och bakgrund.

Det verkar som att den allmänna tanken är att barnen påverkas extremt mycket av den miljön de växer upp i. Att det blir en självklarhet att vara ambitiös eftersom föräldrarna är det...
Och det är ju precis det som ibland gnager mig! Tänk om jag påverkar mitt barn i tvärtom riktningen? Jag hade kunnat göra mer i livet och det känns lite tråkigt att begränsa mitt barn på samma vis.

Det är ju en önskan att barnet ska våga tro på mer- kräva mer- än vad man själv gjort. Om det är en elitidrottskarriär, ett eget företag som designer eller att bli läkare spelar ingen roll. Mer att inte begränsa sina drömmar av sin bakgrund.
Inte något projekt att förädla. Då har du helt missförstått min tanke.

 

[Badger]

Jag ser väl egentligen inget problem i att man som förälder tänker "Oj, hur ska detta gå?", att man är orolig eller rent av besviken, men om ungen väl har bestämt sig så är det ju bara att backa upp hen och köra på. Det går att vara besviken och stötta samtidigt, faktiskt.

Jag ska dock tillägga att jag har idag rätt svårt att se hur mina föräldrar hade kunnat göra något för att få mig att ta mig igenom gymnasiet, jag tror att jag helt enkelt mådde för dåligt och var för skoltrött. Men utan stöd att utarbeta en plan och utan vilja att tycka att "godkänt är faktiskt good enough" så var det definitivt kört.

Jag har en stark, stark tro på att det finns ALLTID flera sätt att göra saker och ting på. Vissa sätt är helt klart jobbigare än andra, men den "lätta" vägen är inte alltid den rätta. (Jag har en ungdom i min närhet som just nu kämpar sig igenom en tuff tid gymnasiet och jag blev faktiskt lite glad när hon under en diskussion om hur viktigt det är att gå gymnasiet sa till sin mamma att "Men Tassen klarade sig ju bra utan gymnasiet, hon är ju snart färdig jurist.". ) Jag har bestämt mig för att vara beredd på att lotsa min unge på en alternativ väg om så behövs, är hon för lik mig är risken stor att hon hamnar där.

Är det en ny sak att man behövde MVG i allt för att läsa vidare. Båda mina föräldrar hade läst vidare men bra nog betyg var bra nog för dem. Bra nog för att komma in på universitetet, bra nog för att klara tentorna, spela roll vad betygen var, ta dig ut på andra sidan med kurserna bara.

Pappas kommentar, ingen kommer ändå bry sig om dina gymnasiebetyg sedan. Fyror rakt igenom räckte bra. Dvs tillräckligt för att mina föräldrar skulle vara glada (inte tillräckligt för alla utbildningar jag sökte, men för den jag kom in på), såklart inte tillräckligt för att farmor skulle skryta.

Det har jag lidit lite av (och vetat att jag borde låtit bli) mina föräldrar har aldrig skrutit om mig, aldrig flaxat mina betyg, aldrig tillbringat timmar med att visa fotoalbum, aldrig pratat om hur tidigt jag kunde gå och läsa och var sååå försigkommen och söt (nu var jag ju inte det men ändå, möjligen söt, det undvek de extra att påpeka dock så jag trodde jag var ful.). Det gjorde mina kusiners föräldrar och vänners föräldrar däremot. Inte så kul faktiskt, men jag tycker nog deras föräldrar gjorde fel och mina rätt. Jag kan inte förmå mig till att ställa mig där och skryta och skryta om mitt barn inför honom och hans kusiner, det går bara inte.

Så skryt helst inte om era egna barn till förbannelse inför andra barn. Bara försök låta bli liksom.

 

[Tassetass]

Är det en ny sak att man behövde MVG i allt för att läsa vidare. Båda mina föräldrar hade läst vidare men bra nog betyg var bra nog för dem. Bra nog för att komma in på universitetet, bra nog för att klara tentorna, spela roll vad betygen var, ta dig ut på andra sidan med kurserna bara.

Vilka betyg man behöver beror förstås på vad man vill läsa, men generellt har det gått inflation i betygen. Det finns många utbildningar där man snudd på behöver A/MVG i allt, och kanske meritpoäng ovanpå det, men man kan komma in relativt enkelt på högskoleprov.

 

[Badger]

För att de är ambitiösa. Båda är uppvuxna med att ska man göra något så gör man det ordentligt, har man tänkt slarva eller bara hafsa över så behöver man inte göra det alls. Båda två började "på golvet" på respektive företag men steg snabbt i graderna just för att de är duktiga, ambitiösa och ansvarstagande.

Det finns nog ingen norm i det fallet. Deras bakgrund är spretig med alltifrån fabriksarbetare till akademiska yrken och allt däremellan. Vissa gillar sina jobb medans andra avskyr det varje dag och ytterligare andra jobbar så mycket att allt annat prioriteras bort.
För mig har det alltid varit viktigt att jag trivs med mitt jobb. Man tillbringar så mycket tid där att jag tycker det är viktigt men jag har på samma gång gjort klart för dem att ett jobb man tycker är tråkigt är bättre än inget alls, att inget jobb alltid är roligt och att man alltid kan sträva efter sina mål ändå. Jag har också poängterat att pengar inte är allt. Att trivas med sina uppgifter, att ha bra kollegor är också viktigt. Det höll inte mitt ena barn med om alls förren hen hade varit på en praktikplats på gymnasiet där kollegorna var helt hemska. Då insåg hen också att pengar inte är allt.

De har båda haft jobb som de inte har tyckt var så kul men eftersom de ändå har visat framfötterna så har det tagit dem framåt och uppåt. I mina barns fall så föddes de nog ambitiösa. Sedan har jag på olika sätt försökt hjälpa dem på vägen. Mitt ena barn hade prestationsångest redan som mycket liten (vi pratar förskoleåldern) och var också mycket blyg. Jag och barnet har jobbat mycket på att göra saker bara för att det är kul istället för att prestera och att få prova i trygghet. Det har gjort att hen nu inte är blyg längre och kan göra saker bara för att det är kul och det gör ju också att hen kan visa framfötterna och ta sig fram. Prestation har aldrig varit något som jag har krävt eller hyllat. Har de fått betyg/provresultat de har varit glada och nöjda för så har jag glatts med dem men jag har aldrig tryckt på att de ska prestera än mer (just för att inte skapa än mer prestationsångest) utan de skulle sköta skolan.

Jag tror inte det handlar om att nöja sig eller inte. Jag tror att det snarare handlar om vad man tänker om sig själv. Jag har alltid sagt till mina barn att de kan göra och bli vad de vill. Mitt mål har varit att erbjuda dem hela världen med en trygghet i ryggen så att de kan plocka det de vill ha.

Det låter bra, det är det som är den driven som jag hade önskat mig och mitt barn. Men svår att lära in.

 

[Badger]

Vilka betyg man behöver beror förstås på vad man vill läsa, men generellt har det gått inflation i betygen. Det finns många utbildningar där man snudd på behöver A/MVG i allt, och kanske meritpoäng ovanpå det, men man kan komma in relativt enkelt på högskoleprov.

Ah, just det, det är såklart den andra sidan av betygsinflationen, när skolorna ger för höga betyg för vissa måste andra kämpa som galningar för att få de högsta. Stress gödd av betygsinflation.

Vi var mer lite stolta över att gå på ett gymnasium som gav notoriskt lite lägre betyg med lite högre krav. Gav bra grund för att läsa vidare. Nu vore det rena döden för alla drömmar, man skulle aldrig få chansen helt enkelt då.

 

[Badger]

Det är nog lättare att sätta sig in i den känslan om man kommer från enklare bakgrund och inte alls ser detta som självklara saker.
För det kommer ju såklart påverka mitt barn till att kanske inte se de möjligheter som faktiskt finns. Och just det känns tråkigt. Jag vill ju att alla barn ska ha självförtroendet att vilja bli det bästa de kan och inte begränsas av klass och bakgrund.

Det verkar som att den allmänna tanken är att barnen påverkas extremt mycket av den miljön de växer upp i. Att det blir en självklarhet att vara ambitiös eftersom föräldrarna är det...
Och det är ju precis det som ibland gnager mig! Tänk om jag påverkar mitt barn i tvärtom riktningen? Jag hade kunnat göra mer i livet och det känns lite tråkigt att begränsa mitt barn på samma vis.

Det är ju en önskan att barnet ska våga tro på mer- kräva mer- än vad man själv gjort. Om det är en elitidrottskarriär, ett eget företag som designer eller att bli läkare spelar ingen roll. Mer att inte begränsa sina drömmar av sin bakgrund.
Inte något projekt att förädla. Då har du helt missförstått min tanke.

Jo fast man tror i så fall den allmänna tanken är fel 1/3 föräldrars påverkan, 1/3 gener, 1/3 miljö (vänner) tror man.

 

[Badger]

Jag tycker att det är jättesvårt att formulera hur mina föräldrar var. Kanske för att jag inte riktigt litar på min egen uppfattning om det? Jag vet inte. Jag vet att jag ofta kände att det jag var bra på inte riktigt räknades/dög. Jag slet med skolan men det var mina syskon som fick beröm. Jag visade inte mina avgångsbetyg från gymnasiet-fast de var riktigt höga och högre än syskonens. Min mamma berättade att hennes kollegas dotter var "kurs-tvåa" på sin utbildning och hur fantastiskt duktig hon var. Jag och kollegans dotter gick samma utbildning-min mamma frågade aldrig vem som var "kurs-etta" ( jag tycker det är en fånig benämning, men ändå). Jag upplevde ofta att det jag gjorde inte var värt ngt-det pratades alltid om andras barn, mina syskon, kusiner osv. Jag är inte ett dugg avundsjuk att de pratade om andra-men de förmedlade i mycket en känsla att de jag gjorde inte var bra nog/räknades. Jag skaffade en hög utbildning, bra jobb, blev framgångsrik, har ett väldigt bra liv på många sätt. Men för flera år sedan hoppade jag av karriären. Den var inte jag- jag hade inte valt den för min skull. Det tog tills jag var över 40 att tillåta mig att riktigt gå min egen väg och det är en liten sorg i mig att det blev så. Jag vill förmedla till mina barn att deras vilja/önskningar/drömmar är viktiga. Att de ska följa sitt hjärta. Och jag hoppas att jag kan förmedla ett fullständigt helhjärtat stöd vad de än väljer. Och om jag inte kan det-att de högsktningsfullt kan strunta i vad deras morsa tycker. För mig fanns inget annat alternativ än univ.studier. Men det uttrycktes inte positivt, utan snarare förmedlades ett missnöje om jag inte skulle läsa vidare. Och dessa jämförelser-hela tiden. Jag hoppas att jag kan bryta trenden och faktiskt helhjärtat och ärligt stötta mina barn. Och att de kan känna det.

Låter lite som min känsla om andra föräldrars skryt, bortsett från att mina föräldrar bara sällan nämnde hur duktiga andra barn var och jag inte var kursetta eller hade toppbetyg utan ok betyg och det var ok. Och att jag älskade att läsa på universitetet och valde det själv, men inte fick ett "toppjobb".

Men just den känslan av att aldrig vara ens föräldrars stolthet, alla andra föräldrar hade bättre och finare barn. Speciellt deras släkt. Att kanske skulle de skrutit om jag varit vacker som en dag, smärt som en älva och hade betyg i topp och toppjobb. Men jag vet ju att de skulle de inte gjort, för de skryter inte om barn. (de tycker att man kan väl begripa själv att man är söt och smart och duktig och de inte föredrar de andra barnen.) Men jag har fortfarande dippar om det, att kanske om jag hade varit så så.

Det är därför jag ibland blir lite upphetsad i diskussioner om det moderna och bra i att aldrig berömma sina barn som duktiga och söta och fina kläder. För jag hade de moderna föräldrarna och jag hade önskat lite beröm istället för att lyssna på deras släkt och vänner gå på och gå på om sina barn. Jag säger att min son är söt många gånger och att han är duktig! för att kompensera. Men inte bara det.

 

[Petruska]

Det är nog lättare att sätta sig in i den känslan om man kommer från enklare bakgrund och inte alls ser detta som självklara saker.
För det kommer ju såklart påverka mitt barn till att kanske inte se de möjligheter som faktiskt finns. Och just det känns tråkigt. Jag vill ju att alla barn ska ha självförtroendet att vilja bli det bästa de kan och inte begränsas av klass och bakgrund.

Det verkar som att den allmänna tanken är att barnen påverkas extremt mycket av den miljön de växer upp i. Att det blir en självklarhet att vara ambitiös eftersom föräldrarna är det...
Och det är ju precis det som ibland gnager mig! Tänk om jag påverkar mitt barn i tvärtom riktningen? Jag hade kunnat göra mer i livet och det känns lite tråkigt att begränsa mitt barn på samma vis.

Det är ju en önskan att barnet ska våga tro på mer- kräva mer- än vad man själv gjort. Om det är en elitidrottskarriär, ett eget företag som designer eller att bli läkare spelar ingen roll. Mer att inte begränsa sina drömmar av sin bakgrund.
Inte något projekt att förädla. Då har du helt missförstått min tanke.

Nu tycker jag ju inte att klassfaktorer och makt kvittar eller är något att bortse från. Men därutöver så hade det tex varit nästan omöjligt för mig att välja naturbruksgymnasium. Och en massa yrken var omöjliga att ens tänka på. En del på grund av kön och en del på grund av klass och en del på grund av den specifika bakgrund som just min familj har, där man arbetar inom det humanistiska-samhällsorienterade området snarare än tex i vården eller som ingenjör.

Samtidigt har ju landets befolkning gått från att 3% för några decennier sedan gick vidare till högre studier (högskolenivå), medan vi nu har ca 50% av de aktuella generationerna i sådan utbildning.

Men det finns så klart inget sätt att en person inte skulle påverkas av sin bakgrund på en massa sätt, vi är ju inte någon sorts fritt svävande enheter. Vi är och blir till i ett visst sammanhang.

I min familj, tex, är vi rätt många som har havererat vår skolgång (helt klart så många i olika generationer att det är ett mönster). Men vi blir ändå högutbildade vad det lider. Det där med de havererade skolgångarna är ju inte en klassmarkör som stämmer med resten, strikt räknat, men det är ändå något med sättet som vi havererar på, som tydligt är något annat än tex de kriminella bråkstakarnas sätt att haverera sina skolgångar.

 

[Bexzor]

Tänker mycket på hur ens uppväxt påverkat livet. Och hur jag som förälder påverkar mitt barn.
Just i självkänslan och självförtroende. Men även mål i livet- ambitioner. Vad man tycker är viktigt.
Så berätta- vad önskar ni ert barn ska få som ni själva kanske inte fick?
Är det viktigt med bra resultat i skolan och att sikta mot ett hyfsat välbetalt jobb?
Eller är det kanske tvärtom så att ni hoppas ert barn ska vara nöjd med mindre? Följa sitt hjärta i alla lägen? Hur viktigt är det att ha mål i livet och prestera?

Vi försöker lära barnen att ingenting är omöjligt - från att arbeta på Mcdonalds till att arbeta som pilot. Livet är fullt av möjligheter, och vilken väg de väljer är deras beslut. Vi finns där oavsett vad de väljer. Likaså finns vi där i alla lägen när det gäller svårigheter, och försöker hitta lösningar så livet kan underlättas för dom. Problemlösning är något jag lärt mig själv genom åren, men något jag hoppas kunna ge vidare till mina barn. Att se möjligheter istället för problem.

Jag skulle dock bli väldigt besviken på mina barn om de vägrar skaffa sysselsättning, utan lever med inställningen att socialen löser allt. (Jo, det finns såna människor som hellre lever på socialen än anstränger sig genom praktik, inringning eller studier. Kommer själv från sån bakgrund, och kan än idag få "fina råd" om att säga upp mig för att stämpla eller sjukskriva mig för psykiskt ohälsa när jag är trött på att åka till jobbet. )
Men vilken sysselsättning (ideellt arbete, praktik, studier, inringning osv) eller i vilken procentgrad är oväsentligt, bara de gör nånting mer än "glider runt".

Jag hoppas att mina barn blir trygga personer som vågar prova sina vingar, och att ingenting är omöjligt.

 

[Ray]

Nu tycker jag ju inte att klassfaktorer och makt kvittar eller är något att bortse från. Men därutöver så hade det tex varit nästan omöjligt för mig att välja naturbruksgymnasium. Och en massa yrken var omöjliga att ens tänka på. En del på grund av kön och en del på grund av klass och en del på grund av den specifika bakgrund som just min familj har, där man arbetar inom det humanistiska-samhällsorienterade området snarare än tex i vården eller som ingenjör.

Samtidigt har ju landets befolkning gått från att 3% för några decennier sedan gick vidare till högre studier (högskolenivå), medan vi nu har ca 50% av de aktuella generationerna i sådan utbildning.

Men det finns så klart inget sätt att en person inte skulle påverkas av sin bakgrund på en massa sätt, vi är ju inte någon sorts fritt svävande enheter. Vi är och blir till i ett visst sammanhang.

I min familj, tex, är vi rätt många som har havererat vår skolgång (helt klart så många i olika generationer att det är ett mönster). Men vi blir ändå högutbildade vad det lider. Det där med de havererade skolgångarna är ju inte en klassmarkör som stämmer med resten, strikt räknat, men det är ändå något med sättet som vi havererar på, som tydligt är något annat än tex de kriminella bråkstakarnas sätt att haverera sina skolgångar.

Låter lite konstigt i mina öron och det gör mig ändå glad...Då kanske jag ändå valde min blygsamma karriär med hjärta och inte klass... Eller så är skillnaden att de enda högskoleutbildade i min omgivning var just mamma och pappa? Jag hade faktiskt ingen lust Att göra som dom. Jag tyckte inte livet såg roligare ut från deras synvinkel än från de som jobbade på Ica eller sågverket eller hemtjänsten.
Jag gör något som ingen i min närhet gjort . Men hade önskat att jag satt ambitionen högre att göra det bättre

 

[Petruska]

Låter lite konstigt i mina öron och det gör mig ändå glad...Då kanske jag ändå valde min blygsamma karriär med hjärta och inte klass... Eller så är skillnaden att de enda högskoleutbildade i min omgivning var just mamma och pappa? Jag hade faktiskt ingen lust Att göra som dom. Jag tyckte inte livet såg roligare ut från deras synvinkel än från de som jobbade på Ica eller sågverket eller hemtjänsten.
Jag gör något som ingen i min närhet gjort . Men hade önskat att jag satt ambitionen högre att göra det bättre

Jag tänker att klass bidrar till att forma hjärtat. Hur skulle det annars gå till? Klass bidrar till att forma drömmar. Formningen är en del av oss. Jag fattar inte hur du tänker när du skiljer ut hjärtat/drömmar från resten.

 

[Ray]

Jag tänker att klass bidrar till att forma hjärtat. Hur skulle det annars gå till? Klass bidrar till att forma drömmar. Formningen är en del av oss. Jag fattar inte hur du tänker när du skiljer ut hjärtat/drömmar från resten.

Jag vet inte.
Jag vet inte vad jag är för klass? Vad jag borde ha för drömmar?
Varför jag drömde sånt som ingen annan drömde?
Jag måste ju identifierat mig med något annat.
Låter ledsamt att ens hjärtas drömmar ska bestämmas av någon klasstillhörighet. Jag förstår ju att uppväxten påverkar men trodde inte det var så mycket...

 

[Ray]

Låter lite som min känsla om andra föräldrars skryt, bortsett från att mina föräldrar bara sällan nämnde hur duktiga andra barn var och jag inte var kursetta eller hade toppbetyg utan ok betyg och det var ok. Och att jag älskade att läsa på universitetet och valde det själv, men inte fick ett "toppjobb".

Men just den känslan av att aldrig vara ens föräldrars stolthet, alla andra föräldrar hade bättre och finare barn. Speciellt deras släkt. Att kanske skulle de skrutit om jag varit vacker som en dag, smärt som en älva och hade betyg i topp och toppjobb. Men jag vet ju att de skulle de inte gjort, för de skryter inte om barn. (de tycker att man kan väl begripa själv att man är söt och smart och duktig och de inte föredrar de andra barnen.) Men jag har fortfarande dippar om det, att kanske om jag hade varit så så.

Det är därför jag ibland blir lite upphetsad i diskussioner om det moderna och bra i att aldrig berömma sina barn som duktiga och söta och fina kläder. För jag hade de moderna föräldrarna och jag hade önskat lite beröm istället för att lyssna på deras släkt och vänner gå på och gå på om sina barn. Jag säger att min son är söt många gånger och att han är duktig! för att kompensera. Men inte bara det.

Det där att skryta om sina barn är inget någon gjorde under min uppväxt. Ser det mer i nya väbskapskretsar.
För mig känns det konstigt att skryta om mitt barn. Jag skryter inte om särskilt mycket alls... Sen kan jag ju skryta till mitt barn.

Är inte det lite svenskt att vara försiktig med att skryta? Jantelagen.

 

[Petruska]

Jag vet inte.
Jag vet inte vad jag är för klass? Vad jag borde ha för drömmar?
Varför jag drömde sånt som ingen annan drömde?
Jag måste ju identifierat mig med något annat.
Låter ledsamt att ens hjärtas drömmar ska bestämmas av någon klasstillhörighet. Jag förstår ju att uppväxten påverkar men trodde inte det var så mycket...

Bidrar till att påverka, skrev jag. Inte att klass helt bestämmer vad man drömmer om.

Det jag far efter är väl snarare just det där att det inte riktigt finns någon tydlig gräns mellan "detta vill jag själv" och "detta vill jag som resultat av den omgivning och bakgrund jag har". Båda delarna är "jag", liksom.

 

[Tassetass]

Bidrar till att påverka, skrev jag. Inte att klass helt bestämmer vad man drömmer om.

Det jag far efter är väl snarare just det där att det inte riktigt finns någon tydlig gräns mellan "detta vill jag själv" och "detta vill jag som resultat av den omgivning och bakgrund jag har". Båda delarna är "jag", liksom.

Jag vet inte om det helt stämmer in på ditt resonemang, men jag kom ändå att tänka på en person jag känner. Hen har gått samma utbildning som jag, dvs en ganska tuff och lång sådan. Redan under andra terminen så berättade hen för mig att hen var en jäkel på matematik. Frågade då varför hen läste juridik och hen sa att valet hade stått mellan juridik och - tror jag - civilingenjör, men omgivning och bakgrund (till stor del föräldrarna) gjorde att vågskålen tippade över. Hade hen valt helt själv hade det helt klart blivit en utbildning med matematikinriktning, men hen var inte på något sätt missnöjd med juridiken.

 

[Sar]

Det är nog lättare att sätta sig in i den känslan om man kommer från enklare bakgrund och inte alls ser detta som självklara saker.
För det kommer ju såklart påverka mitt barn till att kanske inte se de möjligheter som faktiskt finns. Och just det känns tråkigt. Jag vill ju att alla barn ska ha självförtroendet att vilja bli det bästa de kan och inte begränsas av klass och bakgrund.

Jag tänkte på det här för några år sedan då en mamma (båda föräldrarna jobbar inom kommunen)berättade att deras barn inte skulle få något sommarjobb då barnet missat sluttiden för ansökningar till sommarjobb inom kommunen. Jag kontrade med att det inte alls var kört, att det fanns mängder av privata företag att söka på och det visade sig att ingen i familjen (mamma/pappa/barn) ens reflekterat över detta.

Det verkar som att den allmänna tanken är att barnen påverkas extremt mycket av den miljön de växer upp i. Att det blir en självklarhet att vara ambitiös eftersom föräldrarna är det...
Och det är ju precis det som ibland gnager mig! Tänk om jag påverkar mitt barn i tvärtom riktningen? Jag hade kunnat göra mer i livet och det känns lite tråkigt att begränsa mitt barn på samma vis.

Det är ju en önskan att barnet ska våga tro på mer- kräva mer- än vad man själv gjort. Om det är en elitidrottskarriär, ett eget företag som designer eller att bli läkare spelar ingen roll. Mer att inte begränsa sina drömmar av sin bakgrund.
Inte något projekt att förädla. Då har du helt missförstått min tanke.

Jag tror man har kommit långt som förälder genom reflektera över sitt föräldraskap och hur man påverkar barnen. Jag kan nog erkänna att jag skulle tycka att det var lite tråkigt om jag upplevde att barnen inte utnyttjade sin (i mitt tycke) fulla kapacitet. Men det är ju deras liv och så länge de mår bra och är lyckliga med sina livsval så är ju allt som det ska!

 

[TeamLundVer]

Lite undrar jag var alla prestationsinriktade föräldrar är?

Både jag och min man är väldigt prestationsdrivna för egen del. Vår son är dock oerhört långt fram för sin ålder och har alltid varit (han är drygt 1-1,5 år före jämnåriga just nu som tvååring) så vi ser snarare att vår utmaning kommer ligga i att stötta honom så att han inte tröttnar på skolan sedan, så att han inte ställer för höga krav på sig själv (jag var också långt före och drevs av en blandning av tävlingsskalle och prestationsångest) osv. Det blir ännu viktigare för oss att han lär sig stanna upp, njuta o finna glädje i det lilla som att så ett frö och se ngt växa osv.

 

[TeamLundVer]

Låter lite som min känsla om andra föräldrars skryt, bortsett från att mina föräldrar bara sällan nämnde hur duktiga andra barn var och jag inte var kursetta eller hade toppbetyg utan ok betyg och det var ok. Och att jag älskade att läsa på universitetet och valde det själv, men inte fick ett "toppjobb".

Men just den känslan av att aldrig vara ens föräldrars stolthet, alla andra föräldrar hade bättre och finare barn. Speciellt deras släkt. Att kanske skulle de skrutit om jag varit vacker som en dag, smärt som en älva och hade betyg i topp och toppjobb. Men jag vet ju att de skulle de inte gjort, för de skryter inte om barn. (de tycker att man kan väl begripa själv att man är söt och smart och duktig och de inte föredrar de andra barnen.) Men jag har fortfarande dippar om det, att kanske om jag hade varit så så.

Det är därför jag ibland blir lite upphetsad i diskussioner om det moderna och bra i att aldrig berömma sina barn som duktiga och söta och fina kläder. För jag hade de moderna föräldrarna och jag hade önskat lite beröm istället för att lyssna på deras släkt och vänner gå på och gå på om sina barn. Jag säger att min son är söt många gånger och att han är duktig! för att kompensera. Men inte bara det.

Så var det för mig också. Eller såhär i efterhand har jag fått höra av andra att min mor rycker jag är bra på något men aldrig att hon skulle säga det till mig. Vår son får också höra att han är duktig när han gör något som är svårt för honom. Varför skulle vi inte säga det? Han är ju duktig då.