Tjockistråden 5

[Fd Diabetikern]

Wohoo, trots midsommarorgien av mat så ligger jag kvar stabilt. Trodde jag aldrig. Nu ska jag dock försöka komma tillbaka till en sundare livshållning och inte baka jordgubbstårta med rabarberkompott, hur gott det än är.

Tänk på att jordgubbar och rabarber är dåliga för njurarna så går det kanske lättare

Fast det fungerade föga för mig som bakade rabarberpaj igår och äter lite jordgubbar var dag till morgonkvargen

Mennjuts nu är de ju så goda. Tur de är dyra

 

[Petronilla]

Måste vara något inom din region för häromkring har ingen någonsin mätts. Vare sig på diabetes mottagningen i förra staden min stad där jag går i nu eller närområdet. Frågade mina andra vänner med diabetes och de har aldrig hört talas om detta.

Inte för att jag misstror dig men är lite chockad över att du mäts så regelbundet när ingen annan ens hört talas om det. Inte bland mina manliga vänner heller.

Det är nog vår region som mäter. Jag får oxå midjan mätt av diabetessjuksköterskan. Hon vill även väga mig men då säger jag bara senaste siffran hemifrån. Vägrar ställa mig på andra vågar

 

[Fd Diabetikern]

Det är nog vår region som mäter. Jag får oxå midjan mätt av diabetessjuksköterskan. Hon vill även väga mig men då säger jag bara senaste siffran hemifrån. Vägrar ställa mig på andra vågar

Låter sjukt.

Helt ärligt skulle jag nog aldrig gå med på att mäta midjan. STäller mig på vågen men enbart sen jag påbörjade dialys. Aldrig varit fråga om innan.

Bara fått frågan och under tiden man varit inlagd där man vägs varje morgon typ.

 

[MJLee]

Det är nog vår region som mäter. Jag får oxå midjan mätt av diabetessjuksköterskan. Hon vill även väga mig men då säger jag bara senaste siffran hemifrån. Vägrar ställa mig på andra vågar

Jag blir också vägd varje gång jag går till diabetesläkare/ssk. Alltid lika deprimerande eftersom jag väger mer på den vågen även om man drar av för kläder och skor.

 

[bettysmatte]

Jag blir också vägd varje gång jag går till diabetesläkare/ssk. Alltid lika deprimerande eftersom jag väger mer på den vågen även om man drar av för kläder och skor.

Men be dem om att inte få veta vikten? Om du inte mår bra av det (och det är det många som inte gör) så finns det ingen anledning att de talar om det för dig.

 

[MJLee]

Men be dem om att inte få veta vikten? Om du inte mår bra av det (och det är det många som inte gör) så finns det ingen anledning att de talar om det för dig.

Man ser den ju automatiskt när man ställer sig på den

 

[stjarnhimmel]

Man ser den ju automatiskt när man ställer sig på den

När jag gick på ätstörnimgsmottagnimg brukade man få stå baklänges pga det. Eller så höll de ett papper för.
Om du inte vili se så kan man kanske lösa det så?

 

[MJLee]

När jag gick på ätstörnimgsmottagnimg brukade man få stå baklänges pga det. Eller så höll de ett papper för.
Om du inte vili se så kan man kanske lösa det så?

Jag bryr mig inte om det. Däremot har mätandet varit lite jobbigt. Ffa för att jag själv mäter mig hemma. Försöker att inte göra det för ofta.

 

[Fd Diabetikern]

Låt bli att mäta. Mår man bara dåligt av det så sluta. Du jobbar tillräckligt med vikten så säg Nej när de vill väga och mäta. Det är faktiskt inget krav så länge du håller koll på det själv vilket du gör.

 

[Fd Diabetikern]

Woho! Nu när mensen kommit igång har det släppt på vätskan innan igen så nere på "normalt" nu kan jag jobba på igen

Idag blir det gymmet och matlåda är med. Ikväll blir det något hittepå med kycklingfärs och efterrätt De sista jordgubbarna sen midsommar

 

[cewe]

Tredje vägningen på exakt samma vikt, börjar tro min våg fastnat
börjar känna mig som på bilden
Tog en paus från träningen för att se om det blev någon skillnad på axeln (akupunktören är fortfarande sjukskriven)
Men nej inte ett dugg så nu skiter jag i den och kör på som vanligt

 

[stjarnhimmel]

Jag känner mig så trött och uppgiven nu. Känner bara att jag har kämpat så himla hårt.
Jag började på mounjaro för 1,5 år sedan. Jag älskar den medicinen då jag för första gången blivit frisk från hetsätningsstörning tack vare den samt blivit fri från värk, ångest och massa andra saker. Men det var ju det där med vikten. Jag har gått ner nästan 30 kg på 1,5 år vilket förstås är fantastiskt. Startade på 138 kg.
Men 27 kg av dem gick jag ner första nio månaderna. Och efterföljande nio månader har jag bara gått ner 3 kg.
De första 27 kg gick jag ner pga jag lyckades bryta hetsätningar och överätande. Sen tog det helt stopp.

Jag tar hjälp av dietist och har vägt, mätt, fotat och registrerat utifrån vad jag ska äta. Vi har också provat olika mängd kalorier. På 1500 kalorier om dagen står jag still. För att gå ner i vikt behöver jag ligga på ca 1200 kalorier. Problemet är bara att jag inte mår bra på så få kalorier trots att jag följer det dietisten säger. Både att jag blir orkeslös men också mentalt- jag blir ledsen. Dessutom på 1200 kalorier så går jag inte ner mkt utan enbart ca 0.5 kg i månaden.

När jag pratat med henne så säger hon det som jag redan vet dvs att det är tecken på att min kropp behöver mera mat och det måste man lyssna på. Så hon tycker att jag antingen om jag ska fortsätta med så få kalorier ska ta en VLED-diet dvs Very low Calorie Diet där man bara äter vissa saker. Det har jag dock redan gjort och mådde jättedåligt på. Eller så säger hon att jag kanske måste inse att min kropp vill vara på den vikten där jag är nu. Att jag ska tänka på att jag gått ner 30 kg.

Och jag fattar att det är stort att ha gått ner 30 kg. Jag har kämpat järnet för det. Men det känns helt sjukt att jag som idag väger ca 108 kg inte ska kunna gå ner i vikt. Alltså jag har fortfarande grad 3 fetma och är så överviktig att jag anses ha stor risk att bli sjuk.
Förutom att jag förstås vill vara frisk från hetsätningar så har ju min tanke varit att jag vill kunna vara mer aktiv tex börja rida eller fjällvandra. Men då bedömmer jag att jag behöver gå ner ca 20 kg till. Jag kan i alla fall inte väga 108 kg.

Och det känns bara så jäkla orättvist och jag känner mig bara så ledsen. Först har jag fått kämpa järnet med ett liv med hetsätningsstörning som gjorde att jag inte ville leva längre och höll på att äta ihjäl mig med en vikt på 138 kg. Och nu även om jag biter ihop så måste jag äta 1200 kalorier för att kunna gå ner i vikt och då är det ändå bara 0,5 kg i månaden och jag mår dåligt. Det känns så hopplöst liksom.

Jag har ofta funderat på om något är galet med min kropp. Men sköldkörtel har de ju tagit blodprov på flera gånger och säger att det är normala värden. Visst dietisten säger att klimakteriet kan påverka dvs jag är 50 år. och dessutom säger hon att det kan påverka att min kropp är stressad efter alla år med att blanda att hetsäta eller att inte äta alls. Och jag har ofta märkt att jag inte kan äta lika mkt som andra. Tex om jag är på semester en vecka så går jag upp två kilo när mina vänner som ätit exakt samma som jag har gått ner ett kilo.

Känner mig bara uppgiven och trött. Bara att vara viktstabil är en kamp för mig dvs för att vara det ska jag ligga på 1500 kalorier. Och det känns så meningslöst att kämpa så hårt om resultatet ändå bara är att jag väger 108 kg.

Jag vet att jag har ett bra liv och är priviligierad på många sätt. Men när det gäller det här tycker jag bara att det är så orättvist. Det är så svårt för mig att förlika mig med att jag inte fick det liv jag ville ha. Hetsätsningstörningen och övervikten gjorde att jag inte fick leva som jag ville. Jag ville ha ett aktivt liv och jag ville ha barn. Men jag fick aldrig det. Och nu ska jag försöka hitta ett sätt att leva mitt liv på ett sätt som jag inte vill.
Känns bara så orättvist.

 

[Happimess]

Jag känner mig så trött och uppgiven nu. Känner bara att jag har kämpat så himla hårt...

Det låter som en riktigt pissig och tröttsam situation. Som sagt, det är ju fantastiskt att du blivit fri från hetsätningsstörning, värk, ångest och dessutom gått ned 30 kg! Men jag förstår verkligen att det känns motigt att ha hamnat i ett så låst läge.

Jag vill verkligen inte slå in några öppna dörrar eller tro mig komma med några lösningar men du skriver ingenting om motion/träning i inlägget. Du kan inte öka på på den fronten någonting? Ibland behöver man ju bara bryta något mönster och liksom chocka igång kroppen, inte gör det lika förutsägbart.

 

[Marje]

Jag förstår att du är uppgiven och att det känns mörkt, men jag hoppas kunna ge ett lite ljusare perspektiv. Jag har mest läst i tråden för pepp och inspiration under min egna viktresa som började på 145 kg. Nu är jag på ungefär samma vikt som du, så en ordentlig minskning men fortfarande långt från målbilden.

Jag gjorde en gastric sleeve för att jag upplevde att mitt liv var begränsat av min vikt. Gick ner 40 kg, men var fortfarande långt från normalviktig när viktminskningen avtog. Det var dock enorm skillnad i vad jag klarade av. Jag är börjat fjällvandra och vandrat i Sverige, Norge, Dolomiterna och lite här och var. Det går! Jag är långt ifrån snabbast och jag har inte gjort de tuffaste turerna, men jag klarar mer än jag tror och får se fantastisk natur i min takt.

Låt inte siffran på vågen hindra dig. Börja där du är och bygg vidare. Visst är det en del extra att bära på men även tjockisar kan träna och vara aktiva.

Och ett litet tips i all välmening angående maten (take it or leave it). Jag misstänker att din dietist inte har föreslagit att ta bort kolhydrater och socker ur kosten, dvs. någon form av low carb/keto, så jag skulle tipsa om att testa det. Jag fick ganska standardtips av dietist efter min op, och det gick sådär. Viktminskningen avtog som sagt runt samma nivå som du och de senaste åren har jag dessutom gått upp igen till 120 kg innan jag nu i april insåg att jag var tvungen att göra något och började äta keto. Hittills har jag lyckats gå ner 13 kg, men framförallt har jag (efter de första jobbiga veckorna) inte haft något sug över huvud taget och minskade hungerkänslor som gjort det ENKELT att äta runt 1200 kcal/dag.

 

[cewe]

Äntligen ett liten minus efter stått still ett bra tag, den där 100 kg gränsen känns såååå nära och sååå långt bort samtidigt

 

[alazzi]

Jag känner mig så trött och uppgiven nu. Känner bara att jag har kämpat så himla hårt.
Jag började på mounjaro för 1,5 år sedan. Jag älskar den medicinen då jag för första gången blivit frisk från hetsätningsstörning tack vare den samt blivit fri från värk, ångest och massa andra saker. Men det var ju det där med vikten. Jag har gått ner nästan 30 kg på 1,5 år vilket förstås är fantastiskt. Startade på 138 kg.
Men 27 kg av dem gick jag ner första nio månaderna. Och efterföljande nio månader har jag bara gått ner 3 kg.
De första 27 kg gick jag ner pga jag lyckades bryta hetsätningar och överätande. Sen tog det helt stopp.

Jag tar hjälp av dietist och har vägt, mätt, fotat och registrerat utifrån vad jag ska äta. Vi har också provat olika mängd kalorier. På 1500 kalorier om dagen står jag still. För att gå ner i vikt behöver jag ligga på ca 1200 kalorier. Problemet är bara att jag inte mår bra på så få kalorier trots att jag följer det dietisten säger. Både att jag blir orkeslös men också mentalt- jag blir ledsen. Dessutom på 1200 kalorier så går jag inte ner mkt utan enbart ca 0.5 kg i månaden.

När jag pratat med henne så säger hon det som jag redan vet dvs att det är tecken på att min kropp behöver mera mat och det måste man lyssna på. Så hon tycker att jag antingen om jag ska fortsätta med så få kalorier ska ta en VLED-diet dvs Very low Calorie Diet där man bara äter vissa saker. Det har jag dock redan gjort och mådde jättedåligt på. Eller så säger hon att jag kanske måste inse att min kropp vill vara på den vikten där jag är nu. Att jag ska tänka på att jag gått ner 30 kg.

Och jag fattar att det är stort att ha gått ner 30 kg. Jag har kämpat järnet för det. Men det känns helt sjukt att jag som idag väger ca 108 kg inte ska kunna gå ner i vikt. Alltså jag har fortfarande grad 3 fetma och är så överviktig att jag anses ha stor risk att bli sjuk.
Förutom att jag förstås vill vara frisk från hetsätningar så har ju min tanke varit att jag vill kunna vara mer aktiv tex börja rida eller fjällvandra. Men då bedömmer jag att jag behöver gå ner ca 20 kg till. Jag kan i alla fall inte väga 108 kg.

Och det känns bara så jäkla orättvist och jag känner mig bara så ledsen. Först har jag fått kämpa järnet med ett liv med hetsätningsstörning som gjorde att jag inte ville leva längre och höll på att äta ihjäl mig med en vikt på 138 kg. Och nu även om jag biter ihop så måste jag äta 1200 kalorier för att kunna gå ner i vikt och då är det ändå bara 0,5 kg i månaden och jag mår dåligt. Det känns så hopplöst liksom.

Jag har ofta funderat på om något är galet med min kropp. Men sköldkörtel har de ju tagit blodprov på flera gånger och säger att det är normala värden. Visst dietisten säger att klimakteriet kan påverka dvs jag är 50 år. och dessutom säger hon att det kan påverka att min kropp är stressad efter alla år med att blanda att hetsäta eller att inte äta alls. Och jag har ofta märkt att jag inte kan äta lika mkt som andra. Tex om jag är på semester en vecka så går jag upp två kilo när mina vänner som ätit exakt samma som jag har gått ner ett kilo.

Känner mig bara uppgiven och trött. Bara att vara viktstabil är en kamp för mig dvs för att vara det ska jag ligga på 1500 kalorier. Och det känns så meningslöst att kämpa så hårt om resultatet ändå bara är att jag väger 108 kg.

Jag vet att jag har ett bra liv och är priviligierad på många sätt. Men när det gäller det här tycker jag bara att det är så orättvist. Det är så svårt för mig att förlika mig med att jag inte fick det liv jag ville ha. Hetsätsningstörningen och övervikten gjorde att jag inte fick leva som jag ville. Jag ville ha ett aktivt liv och jag ville ha barn. Men jag fick aldrig det. Och nu ska jag försöka hitta ett sätt att leva mitt liv på ett sätt som jag inte vill.
Känns bara så orättvist.

Jag känner igen mig. Det är exakt samma situation som jag sitter i, minus sprutorna. Pga min sprutskräck så känns sprutor inte som ett alternativ, men det är kanske det enda som kan hjälpa mig. Är 65 år och ligger på din startvikt.

 

[cewe]

Jag känner igen mig. Det är exakt samma situation som jag sitter i, minus sprutorna. Pga min sprutskräck så känns sprutor inte som ett alternativ, men det är kanske det enda som kan hjälpa mig. Är 65 år och ligger på din startvikt.

Det är på G med iallafall Wegovy (GLP-1) i tablettform.

 

[MJLee]

Suck, gått upp till ett kg över ny första, första siffra igen. Jäklar också. Att svälta sig i några dagar känns inte som en bra lösning. Kanske bli fruktarian? Fast kanske inte. Problemet är ju att jag inte tycker om fisk, inte ens lax om jag inte äter en massa till det. Sushi älskar jag, men ja inte så bra av många orsaker. Dessutom blir jag oftast hungrig efter bara några timmar när jag ätit sushi. Kyckling äter jag ibland, bl.a sista tre dagarna.

Jag kan liksom inte äta mat jag inte tycker om för att äta mindre portioner, eller det kanske jag kan göra men känns som ett mycket torftigt och inte hållbart sätt att leva i längden. Återigen är det mängderna som ställer till det. Inte bara frukt och grönsaker men även protein. Tyvärr får jag inte mounjaro eller liknande utskrivet pga att jag har diabetes 1 och de inte vet ännu hur jag skulle reagera långsiktigt. Ozempic etc främjar insulinproduktion vilket inte gäller för oss som inte producerar insulin alls. Iofs finns det vissa studier som ändå visar att det kan vara till hjälp men min läkare säger iaf helt nej just pga att man inte vet hur det påverkar kroppen långsiktigt.

 

[Fd Diabetikern]

Stod emot glassen här på jobbet. BC bjöd hela gänget. Tog en bit kvarg istället och laddar om för att ta långpromenad med dogsen och klippa gräs hos mamma

 

[LenaH]

Suck, gått upp till ett kg över ny första, första siffra igen. Jäklar också. Att svälta sig i några dagar känns inte som en bra lösning. Kanske bli fruktarian? Fast kanske inte. Problemet är ju att jag inte tycker om fisk, inte ens lax om jag inte äter en massa till det. Sushi älskar jag, men ja inte så bra av många orsaker. Dessutom blir jag oftast hungrig efter bara några timmar när jag ätit sushi. Kyckling äter jag ibland, bl.a sista tre dagarna.

Jag kan liksom inte äta mat jag inte tycker om för att äta mindre portioner, eller det kanske jag kan göra men känns som ett mycket torftigt och inte hållbart sätt att leva i längden. Återigen är det mängderna som ställer till det. Inte bara frukt och grönsaker men även protein. Tyvärr får jag inte mounjaro eller liknande utskrivet pga att jag har diabetes 1 och de inte vet ännu hur jag skulle reagera långsiktigt. Ozempic etc främjar insulinproduktion vilket inte gäller för oss som inte producerar insulin alls. Iofs finns det vissa studier som ändå visar att det kan vara till hjälp men min läkare säger iaf helt nej just pga att man inte vet hur det påverkar kroppen långsiktigt.

Jag har en god vän med 1 som går på Ozempic sen ett halvår tillbaka, läkaren var tveksam men hon hävdade (min vän alltså) att nån måste ju pröva och hon är 75 med en massa andra krämpor så det gjorde inte så mycket om det går åt fanders.

Med det sagt så tror jag faktiskt att studier pågår men att det ligger rätt långt fram.