För några år sen fick min förälder en cancerdiagnos dagarna innan en högtid. Det kom som en käftsmäll för mig. Personen som står mig närmst i form av att jag ännu bor hemma som ung vuxen. Dessutom att det är tack vare föräldern som jag trots allt har ett någorlunda liv utanför min komfortzon hemma. Så jag fick panik i förväg innan vi ens visste vad som skulle hända, om hur läget var mm.
Detta i en tid där jag redan var extra känslig och hade problem med självskada och dåliga tankar. Dom där dagarna låstes tankarna på hur skulle resterande familjen/släkten klara av att förlora kanske både mig och föräldern. Fast det var ju inte jag som var sjuk. Men jag såg liksom ingen utväg. Jag fick panik att om inte föräldern finns där oavsett om det så bara var för en kortare period på sjukhus (veckor) eller mer. Så såg jag inte mig själv kunna hantera det alls.
Man gjorde sedan mindre åtgärder på föräldern och andra behandlingar så den större operationen skulle inte göras.
Men nu några senare blir det trots allt en stor operation. Föräldern är inte sjuk så och cancern har inte spridit sig men då den kom tillbaka så ska man operera och ta bort ”problemet” i hopp om att det då inte satt sig någon annanstans.
Det innebär veckor på sjukhus, stor operation på över 6-8timmar. Föräldern är inte direkt ung, och har inte den bästa hälsan sen tidigare. Så man vet ju aldrig hur det kommer gå.
Jag är såklart rädd för hur det ska gå för föräldern. Men jag är också rädd för hur jag ska klara det över tid om tiden på sjukhuset blir längre eller i värsta fall svåra komplikationer uppstår mm.
Men även hur jag ska klara mig själv i veckor, jag som inte ens ”vågar” komma iväg hemifrån själv med bilen, eller gå in en butik, eller ens laga mat.
Pga ångest och att jag begränsar mig hela tiden mm.
Jag kan ändå tänka att det kanske kan komma något positivt i detta med att jag kanske faktiskt kan utvecklas nu när jag måste det. Men samtidigt jag vet inte, det kanske inte heller fungerar. Jag kanske inte orkar så länge att försöka utan kanske står kvar i samma sits även efteråt.
Nu går allt så snabbt att det blir stressigt sista tiden, bara 1-2v kvar liksom till operation. Mycket som ska planeras och diskuteras. Försöker se positivt men så när man diskuterar vissa grejer med föräldern så blir det bara skit.
Och så snabbt vänder det så har jag en annan tankegång som inte alls är lika positiv.
Det är en stor förändring för föräldern, det är okej att inte vara okej. Men det är en stor påfrestning på mig också som försöker vara stark även fast jag står och vinglar på en balansbräda om jag kommer kunna ha en fungerande vardag och ta mig hemifrån in till stan för att uträtta det som behövs. Som troligtvis faller långt ner om föräldern i värsta fall inte skulle klara operationen bra. Samt att jag kommer få hjälpa till extra och ha koll på föräldern eftersom jag bor med denne. Vilket även det inte är helt enkelt alla dagar när vi inte alltid håller sams.
Ville nog bara ventilera lite då jag inte har någon annan att göra det med.
Detta i en tid där jag redan var extra känslig och hade problem med självskada och dåliga tankar. Dom där dagarna låstes tankarna på hur skulle resterande familjen/släkten klara av att förlora kanske både mig och föräldern. Fast det var ju inte jag som var sjuk. Men jag såg liksom ingen utväg. Jag fick panik att om inte föräldern finns där oavsett om det så bara var för en kortare period på sjukhus (veckor) eller mer. Så såg jag inte mig själv kunna hantera det alls.
Man gjorde sedan mindre åtgärder på föräldern och andra behandlingar så den större operationen skulle inte göras.
Men nu några senare blir det trots allt en stor operation. Föräldern är inte sjuk så och cancern har inte spridit sig men då den kom tillbaka så ska man operera och ta bort ”problemet” i hopp om att det då inte satt sig någon annanstans.
Det innebär veckor på sjukhus, stor operation på över 6-8timmar. Föräldern är inte direkt ung, och har inte den bästa hälsan sen tidigare. Så man vet ju aldrig hur det kommer gå.
Jag är såklart rädd för hur det ska gå för föräldern. Men jag är också rädd för hur jag ska klara det över tid om tiden på sjukhuset blir längre eller i värsta fall svåra komplikationer uppstår mm.
Men även hur jag ska klara mig själv i veckor, jag som inte ens ”vågar” komma iväg hemifrån själv med bilen, eller gå in en butik, eller ens laga mat.
Pga ångest och att jag begränsar mig hela tiden mm.
Jag kan ändå tänka att det kanske kan komma något positivt i detta med att jag kanske faktiskt kan utvecklas nu när jag måste det. Men samtidigt jag vet inte, det kanske inte heller fungerar. Jag kanske inte orkar så länge att försöka utan kanske står kvar i samma sits även efteråt.
Nu går allt så snabbt att det blir stressigt sista tiden, bara 1-2v kvar liksom till operation. Mycket som ska planeras och diskuteras. Försöker se positivt men så när man diskuterar vissa grejer med föräldern så blir det bara skit.
Och så snabbt vänder det så har jag en annan tankegång som inte alls är lika positiv.
Det är en stor förändring för föräldern, det är okej att inte vara okej. Men det är en stor påfrestning på mig också som försöker vara stark även fast jag står och vinglar på en balansbräda om jag kommer kunna ha en fungerande vardag och ta mig hemifrån in till stan för att uträtta det som behövs. Som troligtvis faller långt ner om föräldern i värsta fall inte skulle klara operationen bra. Samt att jag kommer få hjälpa till extra och ha koll på föräldern eftersom jag bor med denne. Vilket även det inte är helt enkelt alla dagar när vi inte alltid håller sams.
Ville nog bara ventilera lite då jag inte har någon annan att göra det med.
I samtal om ämnet blir det ofta stort fokus på biten med att städa och hålla fint hemma men dom kan hjälpa med mycket annat också, t ex matlagning eller följa med och handla. Det beror helt på brukarens behov. Utifrån det du skriver så tycker jag att det vore klokt att åtminstone söka och se om du kan få ha på prov ett tag.
