Jag känner mig så trött och uppgiven nu. Känner bara att jag har kämpat så himla hårt.
Jag började på mounjaro för 1,5 år sedan. Jag älskar den medicinen då jag för första gången blivit frisk från hetsätningsstörning tack vare den samt blivit fri från värk, ångest och massa andra saker. Men det var ju det där med vikten. Jag har gått ner nästan 30 kg på 1,5 år vilket förstås är fantastiskt. Startade på 138 kg.
Men 27 kg av dem gick jag ner första nio månaderna. Och efterföljande nio månader har jag bara gått ner 3 kg.
De första 27 kg gick jag ner pga jag lyckades bryta hetsätningar och överätande. Sen tog det helt stopp.
Jag tar hjälp av dietist och har vägt, mätt, fotat och registrerat utifrån vad jag ska äta. Vi har också provat olika mängd kalorier. På 1500 kalorier om dagen står jag still. För att gå ner i vikt behöver jag ligga på ca 1200 kalorier. Problemet är bara att jag inte mår bra på så få kalorier trots att jag följer det dietisten säger. Både att jag blir orkeslös men också mentalt- jag blir ledsen. Dessutom på 1200 kalorier så går jag inte ner mkt utan enbart ca 0.5 kg i månaden.
När jag pratat med henne så säger hon det som jag redan vet dvs att det är tecken på att min kropp behöver mera mat och det måste man lyssna på. Så hon tycker att jag antingen om jag ska fortsätta med så få kalorier ska ta en VLED-diet dvs Very low Calorie Diet där man bara äter vissa saker. Det har jag dock redan gjort och mådde jättedåligt på. Eller så säger hon att jag kanske måste inse att min kropp vill vara på den vikten där jag är nu. Att jag ska tänka på att jag gått ner 30 kg.
Och jag fattar att det är stort att ha gått ner 30 kg. Jag har kämpat järnet för det. Men det känns helt sjukt att jag som idag väger ca 108 kg inte ska kunna gå ner i vikt. Alltså jag har fortfarande grad 3 fetma och är så överviktig att jag anses ha stor risk att bli sjuk.
Förutom att jag förstås vill vara frisk från hetsätningar så har ju min tanke varit att jag vill kunna vara mer aktiv tex börja rida eller fjällvandra. Men då bedömmer jag att jag behöver gå ner ca 20 kg till. Jag kan i alla fall inte väga 108 kg.
Och det känns bara så jäkla orättvist och jag känner mig bara så ledsen. Först har jag fått kämpa järnet med ett liv med hetsätningsstörning som gjorde att jag inte ville leva längre och höll på att äta ihjäl mig med en vikt på 138 kg. Och nu även om jag biter ihop så måste jag äta 1200 kalorier för att kunna gå ner i vikt och då är det ändå bara 0,5 kg i månaden och jag mår dåligt. Det känns så hopplöst liksom.
Jag har ofta funderat på om något är galet med min kropp. Men sköldkörtel har de ju tagit blodprov på flera gånger och säger att det är normala värden. Visst dietisten säger att klimakteriet kan påverka dvs jag är 50 år. och dessutom säger hon att det kan påverka att min kropp är stressad efter alla år med att blanda att hetsäta eller att inte äta alls. Och jag har ofta märkt att jag inte kan äta lika mkt som andra. Tex om jag är på semester en vecka så går jag upp två kilo när mina vänner som ätit exakt samma som jag har gått ner ett kilo.
Känner mig bara uppgiven och trött. Bara att vara viktstabil är en kamp för mig dvs för att vara det ska jag ligga på 1500 kalorier. Och det känns så meningslöst att kämpa så hårt om resultatet ändå bara är att jag väger 108 kg.
Jag vet att jag har ett bra liv och är priviligierad på många sätt. Men när det gäller det här tycker jag bara att det är så orättvist. Det är så svårt för mig att förlika mig med att jag inte fick det liv jag ville ha. Hetsätsningstörningen och övervikten gjorde att jag inte fick leva som jag ville. Jag ville ha ett aktivt liv och jag ville ha barn. Men jag fick aldrig det. Och nu ska jag försöka hitta ett sätt att leva mitt liv på ett sätt som jag inte vill.
Känns bara så orättvist.
)
