Tjockistråden del 2

[ameo]

Inget ont som inte har nåt gott med sig...
Vi får inte längre vara i bassängen och ttäna.
Och för att göra en lite invecklad historia kort så har jag istället börjat hoa ny sjukgymnast och kimmer träna i sjukhusets gym en gång i veckan en peruod nu. Vi har inte satt någon bortre gräns, utan det får tiden utvisa när det blir.
Det är så många som, med all rätt, stannar hemma. Så gymmet har hittills varit helt tomt när jag varit där...

Alltså, det är ju helt hopplöst att skriva från telefonen , ber om ursäkt för alla stavfel och hoppas det blev begripligt ändå!

Träningsvärk idag, skön smärta!
Nu ska jag bara hoppas att kläderna snart sitter ännu lösare...

 

[Fruentimber]

Startvikt 24 februari: 88,3 kg
5 mars: 83,8 kg
10 mars: 85,2 kg
11 mars: 84,2 kg
12 mars: 82,5 kg
16 mars: 83,5 kg
27 mars: 83,6 kg
4 april: 82,3 kg
14 april: 83,9 kg

Vi kallar denna siffra för "Mens Och Påskkarantän I Kombination".

Mitt gym/viktklubb är lite bekymrade över min frånvaro. Jag har inte varit där på över en månad, eftersom jag själv inte känt mig fräsch i kroppen och sen blev ju sambon också sjuk. De är väldigt gulliga och vill erbjuda mig en nystart, snällt av dom i dessa tider. Frågan poppade upp om jag ville gå på VLCD helfart igen och första tanken var "ja, varför inte" men nu är jag inte riktigt lika säker. Jag vill inte använda det som någon quick-fix för att jag inte går ner tillräckligt "fort". Jag vill nog hellre spendera tiden på att få stöd i mina matval och hjälp med lagom portioner och dylikt? Det känns mer hållbart ur ett långsiktigt perspektiv.

 

[Fruentimber]

Startvikt 24 februari: 88,3 kg
5 mars: 83,8 kg
10 mars: 85,2 kg
11 mars: 84,2 kg
12 mars: 82,5 kg
16 mars: 83,5 kg
27 mars: 83,6 kg
4 april: 82,3 kg
14 april: 83,9 kg
27 april: 84,5 kg

En förtjänad viktuppgång/vätskepåfyllning efter senaste tidens lösaktighet.
Från och med idag går jag på halvfart, alltså ca 1700 kcal/dagen, med mindre kolhydrater på tallriken. Jag trodde att halvfart innebar shakes förmiddag/mat eftermiddag, men icke! Det innebar ju inte shakes alls. Gött att slippa. Mao har jag svultit mig själv hela förmiddagen tills jag satte mig och läste på i vår handbok och har nu 1100 kcal att ta in under kvällen.

 

[Marty]

Startvikt 24 februari: 88,3 kg
5 mars: 83,8 kg
10 mars: 85,2 kg
11 mars: 84,2 kg
12 mars: 82,5 kg
16 mars: 83,5 kg
27 mars: 83,6 kg
4 april: 82,3 kg
14 april: 83,9 kg

Vi kallar denna siffra för "Mens Och Påskkarantän I Kombination".

Mitt gym/viktklubb är lite bekymrade över min frånvaro. Jag har inte varit där på över en månad, eftersom jag själv inte känt mig fräsch i kroppen och sen blev ju sambon också sjuk. De är väldigt gulliga och vill erbjuda mig en nystart, snällt av dom i dessa tider. Frågan poppade upp om jag ville gå på VLCD helfart igen och första tanken var "ja, varför inte" men nu är jag inte riktigt lika säker. Jag vill inte använda det som någon quick-fix för att jag inte går ner tillräckligt "fort". Jag vill nog hellre spendera tiden på att få stöd i mina matval och hjälp med lagom portioner och dylikt? Det känns mer hållbart ur ett långsiktigt perspektiv.

Jag tänkte köra en veckas VLCD under nästa vecka . Jag har stått mer eller mindre still i vikten en månad och känner att det gjorde mig gott förra gången jag körde shakediet. Mest för att jag fick ned portionsstorleken och blev av med sötsuget. Då körde jag dock två gånger, men tänker att det får räcka med en vecka denna gång. Jag ser det inte som någon snabblösning, då jag kunnat fortsätta nedgången efter. Det är dock betydligt mer motiverande att fortsätta när man känner att det händer något . Förväntar mig dock inte lika stora resultat denna gång som när jag kickstartade min viktnedgång i höstas.

 

[Fruentimber]

Jag tänkte köra en veckas VLCD under nästa vecka . Jag har stått mer eller mindre still i vikten en månad och känner att det gjorde mig gott förra gången jag körde shakediet. Mest för att jag fick ned portionsstorleken och blev av med sötsuget. Då körde jag dock två gånger, men tänker att det får räcka med en vecka denna gång. Jag ser det inte som någon snabblösning, då jag kunnat fortsätta nedgången efter. Det är dock betydligt mer motiverande att fortsätta när man känner att det händer något . Förväntar mig dock inte lika stora resultat denna gång som när jag kickstartade min viktnedgång i höstas.

De i min förra grupp som hamnat på platå har de gjort tvärtom med - ökat maten. Då har det börjat släppa igen.

 

[Marty]

De i min förra grupp som hamnat på platå har de gjort tvärtom med - ökat maten. Då har det börjat släppa igen.

Det har funkat tidigare, men inte nu. Gick upp lite över påsk när jag släppte på hämningarna, men har bara gått ned till lägstavikten igen. Denna vecka är det dock dags för mens igen så då brukar det knappt vara någon mening med att väga mig...

Jag har drygt 6 kilo kvar till målvikten. Tur i oturen att bröllopet blev uppskjutet. Då kanske jag hinner gå ned de sista kilona också, även om det går fruktansvärt långsamt just nu .

 

[Fruentimber]

Startvikt 24 februari: 88,3 kg
5 mars: 83,8 kg
10 mars: 85,2 kg
11 mars: 84,2 kg
12 mars: 82,5 kg
16 mars: 83,5 kg
27 mars: 83,6 kg
4 april: 82,3 kg
14 april: 83,9 kg
27 april: 84,5 kg
30 april: 81,9 kg

SWOOOSH sa det med den vätskepåfyllningen!

 

[Viva]

Jag måste jubla lite. Inte för att jag gått ner i vikt utan för att INGEN sagt något och det är SÅ skönt!

 

[Marty]

Jag måste jubla lite. Inte för att jag gått ner i vikt utan för att INGEN sagt något och det är SÅ skönt!

Du menar att ingen kommenterat viktnedgången?

Här kommenterar många min sambos viktnedgång. Han har gått ned några få kilo mer än mig. Mig kommenterar dock väldigt få. Vi kan liksom besöka någon ihop som säger till sambon "oj, du måste ha gått ned en hel del i vikt", men låter mig vara okommenterad. Det får mig mest att känna mig dålig .

Jag är inne på dag 2 på shakes. Bara första dygnet släppte jag mer än ett kilo i vätska. Det har dock varit rätt kämpigt idag och jag har haft huvudvärk och varit trött, men jag vet att det blir lättare. Imorgon ska jag jobba utomhus hela dagen. Då är det lätt att glömma bort hunger. Jag tänkte köra på t om lördag

 

[Viva]

Du menar att ingen kommenterat viktnedgången?

Precis. Antagligen för att de inte sett något ännu så risken är att det kommer men hitills är det så skönt att inte få höra hur duktig man varit.

 

[lizzie]

Du menar att ingen kommenterat viktnedgången?

Här kommenterar många min sambos viktnedgång. Han har gått ned några få kilo mer än mig. Mig kommenterar dock väldigt få. Vi kan liksom besöka någon ihop som säger till sambon "oj, du måste ha gått ned en hel del i vikt", men låter mig vara okommenterad. Det får mig mest att känna mig dålig .

Jag är inne på dag 2 på shakes. Bara första dygnet släppte jag mer än ett kilo i vätska. Det har dock varit rätt kämpigt idag och jag har haft huvudvärk och varit trött, men jag vet att det blir lättare. Imorgon ska jag jobba utomhus hela dagen. Då är det lätt att glömma bort hunger. Jag tänkte köra på t om lördag

Alltså jag har en teori om det där beteendet - helt ovetenskapligt!

Om man generalisererar så är ju kvinnor mer fixerade vid vikten än män. Andra kvinnor blir också avundsjuka gentemot andra kvinnor som lyckas gå ner i vikt. Det är i alla fall min erfarenhet genom mina 30 år som jojobantare.

Lyckas man som kvinna gå ner vikt så är man ju där och tafsar på det dåliga samvetet hos andra kvinnor. De som egentligen känner att de skulle vilja eller behöva gå ner i vikt, men som av en eller annan anledning inte orkar eller kan.

Om man som kvinna känner att man egentligen skulle behöva gå ner i vikt, men så finns det någon annan kvinna i ens närhet som i alla fall är ÄNNU tjockare. Då är man ju i alla fall inte tjockast. När då den tjockaste kvinnan tappar vikt så ändras positionerna i en grupp. Det känns alltid hotfullt! Vilken position man har är viktigt.

Jag har varit med om detta sååå många gånger. Jag är 165 cm lång. Ska väga 68 för att ha ett normalt BMI. När jag ligger på 112-114 kg (vilket jag gjort 3 ggr) och har ett BMI på +40 alltså sjuklig fetma. Då är det ingen av mina arbetskamrater som tror att jag kan väga så mycket.

När jag sedan börjar tappa vikt så tar det minst 10-15 kg innan någon ser nåt över huvud taget. Vid -20-25 kg tycker folk att "gud vad du är duktig", samtidigt som man anar avundsjukan bakom orden.

När jag sedan tappar runt 30-35 kg, men fortfarande har ca 10 kg övervikt och ligger på BMI strax under 30 och storlek 44, då börjar jag få de här samtalen: "men nu måste du sluta gå ner i vikt". "Tänk på att du blir väldigt rynkig", "Du börjar ju bli helt mager", "det kan aldrig vara bra att gå ner så mycket".

Främst från andra kvinnor som är tämligen smala till normalviktiga. Vid min senaste viktresa för 2 år sedan så var det jag och en manlig arbetskamrat som ungefär samtidigt gick ner 35 kg. Jag hörde ovanstående och mannen fick fortfarande hör hur duktig han var och att han skulle hålla ut och kämpa bort de sista kilona.

på min nuvarande arbetsplats är vi 12 medelålders kvinnor - varav vi är 2 kraftigt fetma. De flesta är fullt normalviktiga och någon ligger kanske lite i överkant på övervikt. Jag har nu tappat 13 kg sedan januari, men framför allt har jag tappat 7 kg under april - tror ni att det är någon som sagt något? Tror ni jag fått några uppmuntrande ord från min andra tjockiskollega?

Jag trodde att vi med fetma skulle kunna kämpa ihop - men icke! De övriga kollegorna kommer inte ens med någon uppmuntrande kommentar. Ändå så vet de att jag kämpar som ett djur får att gå ner i vikt.

Så nu har jag slutat prata om min vikt, eller vilken diet jag äter. Fått hjälp att hitta vad jag ska äta för mat för att få ordning på min leptinresistens och har landat i mejerifri strikt LCHF. Det är en diet som uppenbarligen fungerar väldigt bra på min kropp. De andra kan nu sitta och stöna över sina viktproblem men inte inga tips kommer från mig i alla fall.

/Lizzie

 

[Fruentimber]

Alltså jag har en teori om det där beteendet - helt ovetenskapligt!

Om man generalisererar så är ju kvinnor mer fixerade vid vikten än män. Andra kvinnor blir också avundsjuka gentemot andra kvinnor som lyckas gå ner i vikt. Det är i alla fall min erfarenhet genom mina 30 år som jojobantare.

Lyckas man som kvinna gå ner vikt så är man ju där och tafsar på det dåliga samvetet hos andra kvinnor. De som egentligen känner att de skulle vilja eller behöva gå ner i vikt, men som av en eller annan anledning inte orkar eller kan.

Om man som kvinna känner att man egentligen skulle behöva gå ner i vikt, men så finns det någon annan kvinna i ens närhet som i alla fall är ÄNNU tjockare. Då är man ju i alla fall inte tjockast. När då den tjockaste kvinnan tappar vikt så ändras positionerna i en grupp. Det känns alltid hotfullt! Vilken position man har är viktigt.

Jag har varit med om detta sååå många gånger. Jag är 165 cm lång. Ska väga 68 för att ha ett normalt BMI. När jag ligger på 112-114 kg (vilket jag gjort 3 ggr) och har ett BMI på +40 alltså sjuklig fetma. Då är det ingen av mina arbetskamrater som tror att jag kan väga så mycket.

När jag sedan börjar tappa vikt så tar det minst 10-15 kg innan någon ser nåt över huvud taget. Vid -20-25 kg tycker folk att "gud vad du är duktig", samtidigt som man anar avundsjukan bakom orden.

När jag sedan tappar runt 30-35 kg, men fortfarande har ca 10 kg övervikt och ligger på BMI strax under 30 och storlek 44, då börjar jag få de här samtalen: "men nu måste du sluta gå ner i vikt". "Tänk på att du blir väldigt rynkig", "Du börjar ju bli helt mager", "det kan aldrig vara bra att gå ner så mycket".

Främst från andra kvinnor som är tämligen smala till normalviktiga. Vid min senaste viktresa för 2 år sedan så var det jag och en manlig arbetskamrat som ungefär samtidigt gick ner 35 kg. Jag hörde ovanstående och mannen fick fortfarande hör hur duktig han var och att han skulle hålla ut och kämpa bort de sista kilona.

på min nuvarande arbetsplats är vi 12 medelålders kvinnor - varav vi är 2 kraftigt fetma. De flesta är fullt normalviktiga och någon ligger kanske lite i överkant på övervikt. Jag har nu tappat 13 kg sedan januari, men framför allt har jag tappat 7 kg under april - tror ni att det är någon som sagt något? Tror ni jag fått några uppmuntrande ord från min andra tjockiskollega?

Jag trodde att vi med fetma skulle kunna kämpa ihop - men icke! De övriga kollegorna kommer inte ens med någon uppmuntrande kommentar. Ändå så vet de att jag kämpar som ett djur får att gå ner i vikt.

Så nu har jag slutat prata om min vikt, eller vilken diet jag äter. Fått hjälp att hitta vad jag ska äta för mat för att få ordning på min leptinresistens och har landat i mejerifri strikt LCHF. Det är en diet som uppenbarligen fungerar väldigt bra på min kropp. De andra kan nu sitta och stöna över sina viktproblem men inte inga tips kommer från mig i alla fall.

/Lizzie

Alltså, jag förstår nog inte riktigt.
Varför förväntar du dig uppmuntrande ord från din kollega som också är tjock?

Jag tycker att snack om vikt är sjukt problematiskt. Inte en nyhet för de flesta medlemmar här inne. Det är några få väl valda som vet om att jag går ner i vikt just nu. Den som kallar mig "duktig" och "fin" får nog räkna med att få huvudet avslitet - prestationsångesten är tillräcklig ändå och fin är jag fan inte bara för att min kropp blir mindre.

Jag tycker det är otroligt tråkigt att du går ner i vikt och samtidigt vill att din omgivning applåderar. Gå ner i vikt för din egen skull. Inte för någon annans. Din bekräftelse hoppas jag kan komma från annat håll, av andra anledningar.

 

[stjarnhimmel]

Alltså jag har en teori om det där beteendet - helt ovetenskapligt!

Om man generalisererar så är ju kvinnor mer fixerade vid vikten än män. Andra kvinnor blir också avundsjuka gentemot andra kvinnor som lyckas gå ner i vikt. Det är i alla fall min erfarenhet genom mina 30 år som jojobantare.

Lyckas man som kvinna gå ner vikt så är man ju där och tafsar på det dåliga samvetet hos andra kvinnor. De som egentligen känner att de skulle vilja eller behöva gå ner i vikt, men som av en eller annan anledning inte orkar eller kan.

Om man som kvinna känner att man egentligen skulle behöva gå ner i vikt, men så finns det någon annan kvinna i ens närhet som i alla fall är ÄNNU tjockare. Då är man ju i alla fall inte tjockast. När då den tjockaste kvinnan tappar vikt så ändras positionerna i en grupp. Det känns alltid hotfullt! Vilken position man har är viktigt.

Jag har varit med om detta sååå många gånger. Jag är 165 cm lång. Ska väga 68 för att ha ett normalt BMI. När jag ligger på 112-114 kg (vilket jag gjort 3 ggr) och har ett BMI på +40 alltså sjuklig fetma. Då är det ingen av mina arbetskamrater som tror att jag kan väga så mycket.

När jag sedan börjar tappa vikt så tar det minst 10-15 kg innan någon ser nåt över huvud taget. Vid -20-25 kg tycker folk att "gud vad du är duktig", samtidigt som man anar avundsjukan bakom orden.

När jag sedan tappar runt 30-35 kg, men fortfarande har ca 10 kg övervikt och ligger på BMI strax under 30 och storlek 44, då börjar jag få de här samtalen: "men nu måste du sluta gå ner i vikt". "Tänk på att du blir väldigt rynkig", "Du börjar ju bli helt mager", "det kan aldrig vara bra att gå ner så mycket".

Främst från andra kvinnor som är tämligen smala till normalviktiga. Vid min senaste viktresa för 2 år sedan så var det jag och en manlig arbetskamrat som ungefär samtidigt gick ner 35 kg. Jag hörde ovanstående och mannen fick fortfarande hör hur duktig han var och att han skulle hålla ut och kämpa bort de sista kilona.

på min nuvarande arbetsplats är vi 12 medelålders kvinnor - varav vi är 2 kraftigt fetma. De flesta är fullt normalviktiga och någon ligger kanske lite i överkant på övervikt. Jag har nu tappat 13 kg sedan januari, men framför allt har jag tappat 7 kg under april - tror ni att det är någon som sagt något? Tror ni jag fått några uppmuntrande ord från min andra tjockiskollega?

Jag trodde att vi med fetma skulle kunna kämpa ihop - men icke! De övriga kollegorna kommer inte ens med någon uppmuntrande kommentar. Ändå så vet de att jag kämpar som ett djur får att gå ner i vikt.

Så nu har jag slutat prata om min vikt, eller vilken diet jag äter. Fått hjälp att hitta vad jag ska äta för mat för att få ordning på min leptinresistens och har landat i mejerifri strikt LCHF. Det är en diet som uppenbarligen fungerar väldigt bra på min kropp. De andra kan nu sitta och stöna över sina viktproblem men inte inga tips kommer från mig i alla fall.

/Lizzie

Jag tror det är bättre att du skaffar dig support hos några vänner eller bekanta och så kan ni stötta varandra.
Varför har du behov av att kollegorna ska se och berömma dig för viktnedgång? De kanske inte är intresserade av det eller ens vet om du vill ha komplimanger för det.

Så skaffa dig support hos andra och släpp detta med kollegorna.

 

[lizzie]

Jag tror det är bättre att du skaffar dig support hos några vänner eller bekanta och så kan ni stötta varandra.
Varför har du behov av att kollegorna ska se och berömma dig för viktnedgång? De kanske inte är intresserade av det eller ens vet om du vill ha komplimanger för det.

Så skaffa dig support hos andra och släpp detta med kollegorna.

Du missförstår mig. Jag har inget behov av ska se och berömma mig för viktnedgång.

Kommentarerna jag beskrivit har kommit utan att jag bett om det.

Jag klarar mig alldeles utmärkt att gå ner i vikt utan gruppstöd.

/Lizzie

 

[lizzie]

Alltså, jag förstår nog inte riktigt.
Varför förväntar du dig uppmuntrande ord från din kollega som också är tjock?

Jag tycker att snack om vikt är sjukt problematiskt. Inte en nyhet för de flesta medlemmar här inne. Det är några få väl valda som vet om att jag går ner i vikt just nu. Den som kallar mig "duktig" och "fin" får nog räkna med att få huvudet avslitet - prestationsångesten är tillräcklig ändå och fin är jag fan inte bara för att min kropp blir mindre.

Jag tycker det är otroligt tråkigt att du går ner i vikt och samtidigt vill att din omgivning applåderar. Gå ner i vikt för din egen skull. Inte för någon annans. Din bekräftelse hoppas jag kan komma från annat håll, av andra anledningar.

Nej, jag har inget behov av att omgivningen ska applådera åt mig för min viktnedgång. Det var inte det jag försökte beskriva. Jag försöker beskriva gruppdynamiken.

Vid förra viktresan så jag inte till någon vad jag höll på mig, men det är tämligen svårt att gå ner över 30 kg och omgivningen inte reagerar. Och då har jag fått kommentarer som jag inte alls bett om eller uppmuntrat.

Däremot så har jag vid varje viktresa (jag har gjort flera) så har omgivningens reaktion varit ungefär densamma.

Jag och min kollega har tidigare peppat varandra! Framför allt under förra året när jag gick upp 15 kg.

Lizzie

 

[Fruentimber]

Nej, jag har inget behov av att omgivningen ska applådera åt mig för min viktnedgång. Det var inte det jag försökte beskriva. Jag försöker beskriva gruppdynamiken.

Vid förra viktresan så jag inte till någon vad jag höll på mig, men det är tämligen svårt att gå ner över 30 kg och omgivningen inte reagerar. Och då har jag fått kommentarer som jag inte alls bett om eller uppmuntrat.

Däremot så har jag vid varje viktresa (jag har gjort flera) så har omgivningens reaktion varit ungefär densamma.

Jag och min kollega har tidigare peppat varandra! Framför allt under förra året när jag gick upp 15 kg.

Lizzie

Okej. Det var iaf vad jag fick ut av ditt inlägg, att det verkar väldigt viktigt för dig. Förstår nog inte riktigt hur du menar?

 

[lizzie]

Okej. Det var iaf vad jag fick ut av ditt inlägg, att det verkar väldigt viktigt för dig. Förstår nog inte riktigt hur du menar?
[/QUOTJE]

Jag försökte berätta om de erfarenheter jag har av gruppdynamik och positionering i en grupp. Var nog lite otydlig.

/Lizzie

 

[Marty]

Alltså jag har en teori om det där beteendet - helt ovetenskapligt!

Om man generalisererar så är ju kvinnor mer fixerade vid vikten än män. Andra kvinnor blir också avundsjuka gentemot andra kvinnor som lyckas gå ner i vikt. Det är i alla fall min erfarenhet genom mina 30 år som jojobantare.

Lyckas man som kvinna gå ner vikt så är man ju där och tafsar på det dåliga samvetet hos andra kvinnor. De som egentligen känner att de skulle vilja eller behöva gå ner i vikt, men som av en eller annan anledning inte orkar eller kan.

Om man som kvinna känner att man egentligen skulle behöva gå ner i vikt, men så finns det någon annan kvinna i ens närhet som i alla fall är ÄNNU tjockare. Då är man ju i alla fall inte tjockast. När då den tjockaste kvinnan tappar vikt så ändras positionerna i en grupp. Det känns alltid hotfullt! Vilken position man har är viktigt.

Jag har varit med om detta sååå många gånger. Jag är 165 cm lång. Ska väga 68 för att ha ett normalt BMI. När jag ligger på 112-114 kg (vilket jag gjort 3 ggr) och har ett BMI på +40 alltså sjuklig fetma. Då är det ingen av mina arbetskamrater som tror att jag kan väga så mycket.

När jag sedan börjar tappa vikt så tar det minst 10-15 kg innan någon ser nåt över huvud taget. Vid -20-25 kg tycker folk att "gud vad du är duktig", samtidigt som man anar avundsjukan bakom orden.

När jag sedan tappar runt 30-35 kg, men fortfarande har ca 10 kg övervikt och ligger på BMI strax under 30 och storlek 44, då börjar jag få de här samtalen: "men nu måste du sluta gå ner i vikt". "Tänk på att du blir väldigt rynkig", "Du börjar ju bli helt mager", "det kan aldrig vara bra att gå ner så mycket".

Främst från andra kvinnor som är tämligen smala till normalviktiga. Vid min senaste viktresa för 2 år sedan så var det jag och en manlig arbetskamrat som ungefär samtidigt gick ner 35 kg. Jag hörde ovanstående och mannen fick fortfarande hör hur duktig han var och att han skulle hålla ut och kämpa bort de sista kilona.

på min nuvarande arbetsplats är vi 12 medelålders kvinnor - varav vi är 2 kraftigt fetma. De flesta är fullt normalviktiga och någon ligger kanske lite i överkant på övervikt. Jag har nu tappat 13 kg sedan januari, men framför allt har jag tappat 7 kg under april - tror ni att det är någon som sagt något? Tror ni jag fått några uppmuntrande ord från min andra tjockiskollega?

Jag trodde att vi med fetma skulle kunna kämpa ihop - men icke! De övriga kollegorna kommer inte ens med någon uppmuntrande kommentar. Ändå så vet de att jag kämpar som ett djur får att gå ner i vikt.

Så nu har jag slutat prata om min vikt, eller vilken diet jag äter. Fått hjälp att hitta vad jag ska äta för mat för att få ordning på min leptinresistens och har landat i mejerifri strikt LCHF. Det är en diet som uppenbarligen fungerar väldigt bra på min kropp. De andra kan nu sitta och stöna över sina viktproblem men inte inga tips kommer från mig i alla fall.

/Lizzie

Jag tror att jag förstår vad du menar. Det kan säkert ligga något i det .

Jag känner inte heller att jag behöver applåder. Jag har bara konstaterat att det är en skillnad mellan hur jag och min sambo blivit behandlade under resans gång. Jag går ju ned i vikt för min egen skull, inte för omgivningen .

 

[Marty]

Nu har jag klarat av dag 4/7 med shakes. I morse visade vågen -2,2 kg totalt. Såklart är det en del vätska dock. Nu är det inte lika jobbigt som de första dagarna, så jag orkar nog köra på hela vägen till söndag .

En ny lägstavikt idag, 85 kg. Totalt - 16,8 kg.

 

[Marty]

Jag överlevde nätt och jämnt min vecka på shakes. Det var riktigt kämpigt denna gång och jag dustades med lågt blodsocker och mycket trötthet. Men jag och sambon peppade varandra och klarade det!

Jag känner mig mycket mindre sötsugen än innan, och gick dessutom ned ca 3,5 kilo under veckan. Jag gick upp något halvkilo direkt efter när jag började äta mat, men har gått ned det igen nu.

Idag vägde jag in på 83,7 kg, vilket är en nedgång på 18,1 kilo. Dessutom mätte jag mig härom dagen. Jag blir så fascinerad av att jag har gått ned nästan 20 cm runt mage och höfter, 8 cm runt låren och 4 cm runt vaderna. Det märks på hur kläderna sitter .