Sv: Träningsmetod som jag fint ställer mig undan!
Barn är inte hundar. Du är helt ute och cyklar om du jämför dem.
Du har dragit den mjuka metoden så långt att det i sig börjar bli oschysst mot hunden.
Nä. Det har jag inte. Om min hund gör fel så informerar jag om att det inte var det beteendet jag efterfrågade (håller mig neutral, typ "hoppsan, nu blev det lite fel, vi gör såhär istället!"), och guidar honom rätt.
Jag är inte alls otydlig eller flummig i mitt sätt att handskas med hundar. Men det jag INTE gör, är att bete mig hotfullt. Då jag inte anser att det behövs.
Häromdagen på jobbet, så sa min kollega (som inte har samma syn som jag har) nåt i stil med: "ryck tag i honom bara och säg åt honom på skarpen! ta i ordentligt så han lär sig! jag vet att du har svårt för det men det gör inte ont och är inte farligt", när en av frallorna stressade omkring när vi skulle koppla dem.
Varpå jag fick förklara att det handlar inte om att jag har svårt för att ta i en hund om jag skulle anse det behövas. Det som skiljer sig är vid vilka tillfällen vi anser det behövs. Jag har hittills aldrig upplevt ett tillfälle då jag känt det nödvändigt eller funktionellt att rya ut en hund. Men skulle jag någon gång känna att det var bästa alternativet så hade jag väl gjort det då.
I fallet med frallan så var jag fullt medveten om vad han gjorde, och hade min egen plan, och i den ingick inte att försöka skrämma honom till att lugna ner sig. Utan jag brukar helt enkelt sätta honom ner mellan mina ben, koppla i lugn och ro, sitta kvar tills han tar kontakt, och sen be om bibehållen kontakt hela vägen ut från dagiset.
Kan tillägga att jag är den enda som kan gå med honom utan att han stresskastar sig emot de andra hundarna varannan sekund, under HELA promenaderna på cirka en timme.
Detta beror på att jag hela tiden gör diskreta och enkla kontaktövningar med honom när vi är ute (aldrig med godis då jag alltid har händerna fulla av en hög andra hundar, utan med röst och kroppsspråk). Han tycker jag är intressant.
Det ser inte de andra på jobbet, och tycker "du måste vara strängare mot honom, sätt upp halsbandet högst upp på halsen" osv.
Att jag är den som nått överlägset bäst resultat med honom har de inte ens reflekterat över, utan tycker att jag är en idiot när jag låter honom gå först ut genom dörren och såna larviga grejer som har noll betydelse.
Men de får gärna tycka jag är en idiot, jag är fortfarande den enda som kan promenera med honom utan att han stressar ihjäl sig, och utan att behöva rycka och slita, sätta upp halsbandet till där det gör mest ont, säga till på skarpen osv.
Skulle han börja flänga omkring med mig så räcker det med att jag säger "Buster, nu går vi Här." med neutral och saklig ton. Han vet ju att det brukar vara lattjo att ha kontakt med mig, så han skärper sig direkt. Inte för att han vet att han får spö annars, utan för att han minns att det brukar vara himla kul att umgås med mig. Mycket roligare än att stressa mot de andra hundarna.
Jag tramsar inte runt med min hund som du verkar tro. Men jag lirkar med honom. Det funkar både för honom och mig. Och på alla hundar jag jobbat med hittills.
Stress är min största fiende när det gäller hundar, finns inte en textrad jag inte läst om det. Så det du säger om att jag skapar stresspåslag stämmer helt enkelt inte.
Det är exakt det jag vägrar låta ske.
Hellre löser jag en konflikt på två röda än kämpar med det i månader och har en hund med stresspåslag under den tiden. Och självklart hotar jag hunden om den hänfaller åt ett skadligt beteende, exempelvis jaga katt med mål att klippa den. Då är det ge fan i katten eller dö som gäller för min katt skadar man inte.
Om min hund skulle springa mot ett tåg i rörelse, skulle jag börja med att kalla in honom vanligt, sen med snäll ton men högre volym. Funkade inte det så skulle jag i total panik skrika vafan som krävdes för att bryta honom, i vilket tonläge som helst. Det anser jag, precis som din kattsituation där, vara ett extremfall som inte har att göra med min vardagliga hantering av hunden.
Blev lite långt, sorry...
