Trivdes ni i skolan?

pajaztar

Trådstartare
Tänker på grundskolan. Trivdes ni i skolan eller inte? Vad tror ni det var som gjorde att ni antingen trivdes eller inte trivdes?

Jag var inte så förtjust i skolan men klarade mig genom den med mycket vånda och stort besvär.
 
Jag trivdes, men var väldigt understimulerad till en början. Kunde läsa när jag var 3½, så lågstadiet var väldigt tjatigt för min del. Hade en bra lärare som lät mig få lite extra stimulans med speciallärare, men det var ju bara någon halvtimme i veckan med speciell diktamen och sånt.

Det blev roligare i mellanstadiet, när vi fick börja med engelska och hade en kul magister som var förtjust i att strunta i vad som stod på schemat och låta oss spela instrument och sjunga och dansa vals och sånt istället.

Högstadiet var lite jobbigare, som det ju ofta är med allt som händer i den åldern - men även för att vi hade följts åt i klassen sedan ettan (vissa av oss innan dess), och när vi började sjuan blandades klassen upp lite grann och eftersom vi var en rätt snäll och beskedlig klass (antar jag) fick vi tre riktigt stökiga element vilket var jobbigt för alla, mobbing och (ofta fysiska) bråk blev vardagsmat och det var inte vi vana vid.

Det som gjorde att jag trivdes var alla fina klasskamrater och många fantastiska lärare. Vissa mindre bra, men jag minns de lärare som utmanade och uppmuntrade med stor värme och tacksamhet.
 
Jag avskydde skolan från första början. Det var bara när det var ämnen som intresserade mej som det var bra. Blev även mobbad men det var inte problemet. Det rörde mej inte i ryggen. Inte då. Problemet var att allt var tråkiga måsten.
 
Tänker på grundskolan. Trivdes ni i skolan eller inte? Vad tror ni det var som gjorde att ni antingen trivdes eller inte trivdes?

Jag var inte så förtjust i skolan men klarade mig genom den med mycket vånda och stort besvär.
Jag trivdes inte med mig själv i skolan och trivdes väl inte riktigt någonstans pga det, förutom i stallet. Jag hade nog tyckt skolan var helt okej om jag mådde bra tror jag. Klart det var tråkigt och allt det där, men så är ju livet nu också, fullt av tråkiga måsten.
 
Jag trivdes med mina vänner och de andra eleverna.
Men jag var uttråkad. Det var för låg nivå på studierna för att hålla mig engagerad. Och jag hade svårt med auktoriteter jag inte hade respekt för av ngt skäl.
Så i högstadiet skolkade jag väldigt mycket. Det hände för lite.
I gymnasiet började jag mogna och började tycka det var kul att lära mig. Jag fick också läsa på min egen nivå och slapp sitta och vänta på folk som inte fattade eller jobbade fort.
Då började skolan bli kul.
 
Jag tyckte skolan var kul, fick börja i 2an direkt då jag läste redan som fyraåring. Räkna kunde jag också så vad jag skulle göra i första klass undrade man. Jag blev lite mobbad i småskolan pga avundsjuka troligen. Min pappa som var vapenvägrare och pacifist sa att om nån slog mig skulle jag slå tillbaka :D och det gjorde jag med besked och sen blev det lugnt. Vetgirigheten har följt mig hela livet , tack gode gud för Google :bow:.
 
Nej, jag avskydde skolan. Hela grejen med att vara jättemånga som måste göra exakt samma sak samtidigt, var helt ohanterligt för mig. Och en massa helt omotiverade regler och påhitt som ingen lärare kunde förklara meningen med.

Från andra klass skolkade jag efter bästa förmåga, och utvecklade med tiden en god kapacitet att vara där så lite som möjligt men ändå få bra betyg.
 
Tänker på grundskolan. Trivdes ni i skolan eller inte? Vad tror ni det var som gjorde att ni antingen trivdes eller inte trivdes?

Jag var inte så förtjust i skolan men klarade mig genom den med mycket vånda och stort besvär.
Nja. Blandat.

Klass 1-3 var vidriga. Otroligt understimulerad (gjorde jag mer än fröken planerade fick jag sudda det som var "för mycket"). Mobbad av fröken vilket bland annat innebar utfrysning från hennes sida och hon fick med hela klassen.

4-6 var rätt okej ändå. Hade en lärare som tog tag i problemet med mobbning så det började lösa sig i klassen. Själva studierna funkade klockrent.

7-9 var rörigt på hemmaplan så det hängde med till skolan så att säga. Det var knepigt att ta in alla ämnen när det var så mycket annat vilket gjorde att vissa ämnen blev lagda på hyllan. Hade ändå ett helt ok snittbetyg och kom in på programmet jag önskade så det var mest att det gick tungt. Vissa lärare var knepiga men den knepigaste var även öppen för kritik när man la fram den prydligt så det blev faktiskt riktigt bra där till slut.
 
Nej, kan nog inte säga att jag trivdes. För det mesta var det bara för tråkigt, speciellt i början. Jag kunde redan läsa och skriva när jag började ettan, men fick ändå traggla bokstäver. Och slöseriet med att lära sig skrivstil, herregud, jag hatade det.

Blev inte bättre heller när jag blev sjuk och var borta från skolan ett halvår, men sedan inte fick någon hjälp när jag väl kom tillbaka. Jag missade baserna av multiplikation och division, men fick inget stöd alls att lära mig det, för på lektionerna skulle ju alla gå genom samma saker. Så jag fick lära mig allt själv, fast jag kunde ju inte gå genom de gamla talen och lära mig från grunden, för vi hade hunnit byta mattebok. Logiken. :meh:
 
Nej, jag hade svårt för att bli intryckt i en mall. Det började dåligt med att jag kunde läsa och skriva medan mina klasskompisar fick öva sig på att skriva bokstäver på tavlan med blöt pensel. Sen lyckades skolan aldrig riktigt leva upp till det tempo jag hade velat ha. De gick för långsamt.
I högstadiet när det inte ens fanns en lärare med helhetskoll började jag skolka och satt på bibliotek och läste om det som intresserade mig. Gymnasiet blev lite roligare eftersom det blev en högre nivå, men jag skolkade där också av ren tristess och understimulans.
 
Trivdes väldigt bra i skolan. Kort och gott.

Har aldrig tyckt det varit trist att gå dit.

Kan säkert hjälpa att jag haft väldigt lätt för mej och haft fina vänner.

Stökig klass i högstadiet plus mycket som händer ändå i utvecklingen så inte direkt den roligaste skoltiden men ja, helt ok.

Gymnasiet var bästa och roligaste tiden.
Men orkade inte vara den enda som fick glirningar om att ’vara duktig’ och alltid hade bra betyg.
Så jag höll igen, för att passa in. Trist idag när man tänker tillbaka.

Jag kunde ha fått mer utmaningar när jag hade så lätt för mej. Det gjordes till viss del men lika ofta ’saktades jag in’ för att de andra skulle komma ikapp...
 
Nej, jag trivdes inte alls. Jag kunde redan mycket av det som stod på läroplanen, så jag var extremt uttråkad och det kändes mest som att jag satt av tiden. Jag hade också svårt för att göra uppgifterna på det sätt som efterfrågades, och det var inte populärt fast jag levererade okej bara jag fick göra på mitt eget vis.

Men värst av allt var mobbningen. Det började redan i förskolan och följde mig till slutet av högstadiet. Lärare och andra vuxna gjorde inte ett skit, de tyckte mest att det var mitt eget fel eftersom jag stack ut. Ingen ville umgås med mig för jag var lika med pest, och var det någon som missat det så nog fick de höra om det ens misstänktes att de varit snälla mot mig.
Cirka elva års helvete fick jag utstå pga att jag är jag... inte konstigt att jag har kass självkänsla och lider av posttraumatisk stress idag. Det är ett jävla mirakel att jag ens lever, egentligen.
 
Nej.

Jag har tänkt på det mycket nu i vuxen ålder och märker att många känt samma.

Man ska in i en mall och skolan fokuserar för mycket på det man inte kan. Tycker det vore bättre om det var mer individanpassat.
Vi ser ju nu hur olika vi är och det vi jobbar med.
Matematiken kuggade jag totalt och nu är jag ingenjör.

Sen det sociala hade jag svårt med också.
Utseendefixeringen. Hur man som tjej bedömdes utefter något man inte kunde göra nått åt. Bröststorlek mm

Nä det var hemskt. Mobbning som satte sina ärr
 
Tänker på grundskolan. Trivdes ni i skolan eller inte? Vad tror ni det var som gjorde att ni antingen trivdes eller inte trivdes?

Jag var inte så förtjust i skolan men klarade mig genom den med mycket vånda och stort besvär.
Jodå det var varken stormtrivas eller en plåga. Det var helt ok. Inte populär, inte mos, inte dålig på allt, inte bra. Ansträngde mig och lyckades hyggligt. Dåligt självförtroende såklart men många har det.
 
Älskade skolan! Försökte gömma mig så jag slapp gå ut, satt hellre inne och räknade eller läste (trots kompisar o.s.v.). Var högpresterande och drömde om att bli lärare! Sen bytte vi skola när vi började sjätte klass... Från liten privatskola med naturinriktning, sju elever i min årskull och fantastiska lärare till en stor kommunal skola med obehöriga lärare. Ville aldrig mer jobba som lärare, var fortfarande högpresterande men det ledde till samarbetsproblem eftersom i princip ingen annan "dög" för mig att jobba med, jag fick migrän och enorm prestationsångest. Migränen försvann under loven och har inte kommit tillbaka sen jag slutade där. Högstadiet var ett smärre helvete, samtidigt som jag hade svårt att acceptera att det var så eftersom jag upplevde att jag egentligen hade det bra med bra hemmiljö, kompisar och bra resultat i skolan.
 
Nej.

Jag har tänkt på det mycket nu i vuxen ålder och märker att många känt samma.

Man ska in i en mall och skolan fokuserar för mycket på det man inte kan. Tycker det vore bättre om det var mer individanpassat.
Vi ser ju nu hur olika vi är och det vi jobbar med.
Matematiken kuggade jag totalt och nu är jag ingenjör.

Sen det sociala hade jag svårt med också.
Utseendefixeringen. Hur man som tjej bedömdes utefter något man inte kunde göra nått åt. Bröststorlek mm

Nä det var hemskt. Mobbning som satte sina ärr
Den är ju mer individanpassad nu än när jag pluggade och ångesten verkar bara öka bland unga samtidigt som vad man ska lära sig smälter ut i "babbla på". Jag är tveksam faktiskt. Då får man väl ha informator eller guvernant men jag tror få har råd.

Kan bero på att jag avskydde alla "eget "arbete"" "forska" om Småland som pesten och föredrog att lyssna, läsa, plugga hemma, prov. Enkelt och lättöverskådligt. (Eget arbete för att lära sig eget arbete eller repetera, eller fördjupa, är ju bra, men för att lära sig någonting centralt?) Universitetet var som en dröm! allt tjafs och slafs borta, men nu håller de väl på att förstöra det med.
 
Evigheternas evigheter sen jag gick i grundskolan och skolan var inte mer dramatiskt än något som var en del av vardagen och som man skötte oavsett mer eller mindre trevliga klass"kamrater".
 

Liknande trådar

Skola & Jobb Jag har funderat mycket över detta sista tiden. Enligt färska siffror ökade andelen barn som fått en adhd- diagnos med 50% mellan åren... 5 6 7
Svar
122
· Visningar
6 522
Senast: Badger
·
Skola & Jobb Jobbar nu på ett äldreboende, det är samma människor, samma rutiner, dag ut och dag in, och allt sker mellan 4 väggar. Såklart händer... 2
Svar
22
· Visningar
1 339
Skola & Jobb Gammal användare, nytt nick pga ämnet. Jag har ett myndigt barn som haft det bitvis kämpigt hela tonåren. Många händelser av olika... 2
Svar
38
· Visningar
1 553
Senast: Rosett
·
Skola & Jobb Hej alla bukefalos medlemmar. Jag har tröttnat på att inte ha några mål i min karriär och att ett jobb är något man går till endast... 2
Svar
21
· Visningar
1 233

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Uppdateringstråd 31
  • Valp med diarré?
  • Valp 2025

Hästrelaterat

Tillbaka
Upp