Amehliksomorka
Trådstartare
Jag är medveten om att fler kommer vara fullt medvetna om vem jag är, och det gör mig helt detsamma, jag vill bara inte ha den här tråden sparad under mitt ordinarie nick.
Så rakt på sak.
Jag har kommit till insikten att jag aldrig kommer kunna ta mig ut i arbetslivet. Jag är 24, saknar diagnoser men har likväl dragits med psykisk problematik sedan 15-årsåldern, tidigare framför allt social fobi, ångest och depression, numer "endast" de två sistnämnda samt en påstådd dysmorfofobi (vilket dock inte stämmer, men det står väl ändå i mina journaler).
Jag saknar utbildning, har ett i princip blankt CV sedan jag var 17 eftersom jag jobbat svart; Den enda chansen jag haft till inkomst. Jag har inte körkort, har ingenting. Jag försökte nyligen studera - det gick bra i ungefär två timmar innan jag drabbades av en blackout, följt av en så enorm ångestattack att det var snudd på panikångest. Har därefter pendlat mellan apati med självmordstankar och att ligga hemma i sängen i dygn, till att någon timme här och var ha det okej.
Har gått i mer eller mindre regelbunden vård i fem år utan framsteg. Terapi hjälper inte, psykolog hjälper inte, medicin hjälper inte, och jag tvingas nu inse att det är kört. Även om jag mot förmodan en dag skulle bli stabil nog att arbeta är jag inte dummare än att jag inser att ingen arbetsgivare någonsin skulle ta i mig med tång.
Det enda jag egentligen vill ha klart för mig nu är om det finns några möjligheter för mig att leva. Mina föräldrar står för kanske 50% av min försörjning i dagsläget, men jag inser ju att det inte längre fungerar och att jag behöver klippa all kontakt med dem, inte minst efter att ha läst tråden om hemmaboende barn på senior. Jag bor förvisso i egen lägenhet, men ändock, principen är ju detsamma och jag vill inte vara orsaken till någons olycka och depression.
Vad finns det för mig i resten av mitt liv, finns det någonstans jag kan vända mig, finns det någon form av permanent stöd hos kommunen att få? Finns det minsta möjlighet för mig att på "laglig" väg leva ett annat liv än i någon sjaskig etta i stans ghetto, eller kan jag redan nu förbereda mig på att fortsätta leva på att vara eskort tills jag är för gammal för att tjäna pengar på min kropp, och kan skjuta mig själv?
Det finns ingen framtid för mig, och det säger jag som realist, inte pessimist, och jag har verkligen varken kunskap eller energi för att på egen hand ta reda på om det liksom är lika bra att livet är över nu.
Så rakt på sak.
Jag har kommit till insikten att jag aldrig kommer kunna ta mig ut i arbetslivet. Jag är 24, saknar diagnoser men har likväl dragits med psykisk problematik sedan 15-årsåldern, tidigare framför allt social fobi, ångest och depression, numer "endast" de två sistnämnda samt en påstådd dysmorfofobi (vilket dock inte stämmer, men det står väl ändå i mina journaler).
Jag saknar utbildning, har ett i princip blankt CV sedan jag var 17 eftersom jag jobbat svart; Den enda chansen jag haft till inkomst. Jag har inte körkort, har ingenting. Jag försökte nyligen studera - det gick bra i ungefär två timmar innan jag drabbades av en blackout, följt av en så enorm ångestattack att det var snudd på panikångest. Har därefter pendlat mellan apati med självmordstankar och att ligga hemma i sängen i dygn, till att någon timme här och var ha det okej.
Har gått i mer eller mindre regelbunden vård i fem år utan framsteg. Terapi hjälper inte, psykolog hjälper inte, medicin hjälper inte, och jag tvingas nu inse att det är kört. Även om jag mot förmodan en dag skulle bli stabil nog att arbeta är jag inte dummare än att jag inser att ingen arbetsgivare någonsin skulle ta i mig med tång.
Det enda jag egentligen vill ha klart för mig nu är om det finns några möjligheter för mig att leva. Mina föräldrar står för kanske 50% av min försörjning i dagsläget, men jag inser ju att det inte längre fungerar och att jag behöver klippa all kontakt med dem, inte minst efter att ha läst tråden om hemmaboende barn på senior. Jag bor förvisso i egen lägenhet, men ändock, principen är ju detsamma och jag vill inte vara orsaken till någons olycka och depression.
Vad finns det för mig i resten av mitt liv, finns det någonstans jag kan vända mig, finns det någon form av permanent stöd hos kommunen att få? Finns det minsta möjlighet för mig att på "laglig" väg leva ett annat liv än i någon sjaskig etta i stans ghetto, eller kan jag redan nu förbereda mig på att fortsätta leva på att vara eskort tills jag är för gammal för att tjäna pengar på min kropp, och kan skjuta mig själv?
Det finns ingen framtid för mig, och det säger jag som realist, inte pessimist, och jag har verkligen varken kunskap eller energi för att på egen hand ta reda på om det liksom är lika bra att livet är över nu.