Ung och oförmögen att arbeta samt utan framtid - finns det något för mig?

[Amehliksomorka]

Jag är medveten om att fler kommer vara fullt medvetna om vem jag är, och det gör mig helt detsamma, jag vill bara inte ha den här tråden sparad under mitt ordinarie nick.

Så rakt på sak.

Jag har kommit till insikten att jag aldrig kommer kunna ta mig ut i arbetslivet. Jag är 24, saknar diagnoser men har likväl dragits med psykisk problematik sedan 15-årsåldern, tidigare framför allt social fobi, ångest och depression, numer "endast" de två sistnämnda samt en påstådd dysmorfofobi (vilket dock inte stämmer, men det står väl ändå i mina journaler).

Jag saknar utbildning, har ett i princip blankt CV sedan jag var 17 eftersom jag jobbat svart; Den enda chansen jag haft till inkomst. Jag har inte körkort, har ingenting. Jag försökte nyligen studera - det gick bra i ungefär två timmar innan jag drabbades av en blackout, följt av en så enorm ångestattack att det var snudd på panikångest. Har därefter pendlat mellan apati med självmordstankar och att ligga hemma i sängen i dygn, till att någon timme här och var ha det okej.

Har gått i mer eller mindre regelbunden vård i fem år utan framsteg. Terapi hjälper inte, psykolog hjälper inte, medicin hjälper inte, och jag tvingas nu inse att det är kört. Även om jag mot förmodan en dag skulle bli stabil nog att arbeta är jag inte dummare än att jag inser att ingen arbetsgivare någonsin skulle ta i mig med tång.

Det enda jag egentligen vill ha klart för mig nu är om det finns några möjligheter för mig att leva. Mina föräldrar står för kanske 50% av min försörjning i dagsläget, men jag inser ju att det inte längre fungerar och att jag behöver klippa all kontakt med dem, inte minst efter att ha läst tråden om hemmaboende barn på senior. Jag bor förvisso i egen lägenhet, men ändock, principen är ju detsamma och jag vill inte vara orsaken till någons olycka och depression.

Vad finns det för mig i resten av mitt liv, finns det någonstans jag kan vända mig, finns det någon form av permanent stöd hos kommunen att få? Finns det minsta möjlighet för mig att på "laglig" väg leva ett annat liv än i någon sjaskig etta i stans ghetto, eller kan jag redan nu förbereda mig på att fortsätta leva på att vara eskort tills jag är för gammal för att tjäna pengar på min kropp, och kan skjuta mig själv?

Det finns ingen framtid för mig, och det säger jag som realist, inte pessimist, och jag har verkligen varken kunskap eller energi för att på egen hand ta reda på om det liksom är lika bra att livet är över nu.

 

[MiniLi]

Sv: Ung och oförmögen att arbeta samt utan framtid - finns det något för mig?

Först - du är ung och även om 5 år känns som en jättelång tid så betyder inte det att det är kört. Fortsätt du inom vården, kämpa på och hoppas på förbättring!

Om ens arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom så kan man bli sjukskriven. Och om ens arbetsförmåga bedöms vara permanent nedsatt så kan man få sjukpenning (sjukpension).
Detta kan du få hjälp med via psykiatrin (som jag antar att du har kontakt med?)

I övrigt är det a-kassa eller socialbidrag som gäller, i de fall du "bara" är arbetslös.

 

[Amehliksomorka]

Sv: Ung och oförmögen att arbeta samt utan framtid - finns det något för mig?

Även om fem år kanske inte är mycket i en genomsnittlig människas totala livslängd, så är ett glapp på sju, snart åtta år i CV:t en dealbreaker för vilken arbetsgivare som helst. Det kommer inte ske, jag har bara gått raskt djupare in i min nuvarande depression och jag vill helt enkelt inte mer. Fegt och svagt, kanske, men jag kan gärna vara det när alternativet är att slita och må sämre i resten av livet, och utan att uppnå ett dugg. Det är kört på den punkten.

Jag är ju inte medlem i a-kassan, och sjukpenning kan jag ju inte få mtp att jag saknar anställning. Sjukersättning gäller väl först från 30 år?
Vanligt försörjningsstöd från kommunen är jag ju dessvärre också exkluderad från, eftersom det kräver att jag söker jobb eller studerar, och jag kan ju inte göra varken eller.

 

[Molntuss]

Sv: Ung och oförmögen att arbeta samt utan framtid - finns det något för mig?

Har ett ex som är i en situation liknande din.

Han är nu 25 år och har aldrig jobbat. Försöker läsa upp kurser på komvux (eftersom han inte är klar med gymnasiet) med väldigt varierande resultat. Oftast misslyckas han eftersom bland annat ångesten tar överhanden.
Han börjar må bättre nu, sakta men säkert, med hjälp av KBT.

Pengar får han från försäkringskassan. Har för mig det är aktivitetsersättning han får. Kanske är något du har rätt till?
Lite info om det:
http://www.forsakringskassan.se/wps...-nedsatt+arbetsförmåga_130102.pdf?MOD=AJPERES

 

[Teilani]

Sv: Ung och oförmögen att arbeta samt utan framtid - finns det något för mig?

Jag kanske inte är den bästa att ge råd, för jag har aldrig mått så dåligt som du beskriver. Men spontant kan jag känna att om man pallar att "jobba" som eskort så klarar man mycket mer än man tror.

Ångest är ju skit och det finns väl egentligen ingen enkel väg, medicin under attackerna och så härda ut till det är över.

Jag tror att du egentligen är stark, och smart, nog att ha ett högkvalificerat jobb inom vad som helst. Om du bestämt dig för något tror jag att du är enveten nog att gå i land med det, diagnos eller ej. Att jobba mot ett specifikt mål är ofta lättare än att "må bättre och göra nåt positivt med sitt liv", att hitta målet är den svåra biten. Kanske tom den svåraste.

 

[kolblakkur]

Sv: Ung och oförmögen att arbeta samt utan framtid - finns det något för mig?

Glappet i ditt CV kvittar - OM du ser till att klara en utbildning inom ett yrke där det är personalbrist. Kanske någon KY eller YH-utbildning?

 

[sthu]

Sv: Ung och oförmögen att arbeta samt utan framtid - finns det något för mig?

Att vara 24 med ett nästan blank CV är inget konstigt. Jag känner en kille som är 34, bor hos mamma och har haft ett sommarjobb i hela sitt liv. Men, tro det eller ej, nu är till och med han på väg åt rätt håll och har fått ett timvik.

Jag tror att du ska ta upp hur du känner med din psykolog (om du har en, annars skaffa en). Be om hjälp och stöd. Försörjning verkar vara en stor del av din ångest, be om rådgivning för hur du ska göra!

Jag är bipolär, i omgångar kommer jag knappt ur sängen och får panikattacker för minsta lilla småsak (så sent som igår bröt jag ihop för att jag var tvungen att köpa nya dammsugarpåsar, det var alldeles för svårt för mig just nu). Men med hjälp av psykiatrin på min vårdcentral har jag lyckats komma ur ett negativt mönster. Jag accepterar att jag mår dåligt på ett helt annat sätt än vad jag gjorde tidigare.

Arbetsmarknaden är stentuff just nu, oavsett om man har utbildning eller ej. Det är bara att försöka och försöka, ta minsta timme varsomhelst bara för att få en anledning att komma ut! Märker själv hur mycket lättare det blir med vardagen om man tvingar sig att ha rutiner.
Volontär"arbeta" med något du är intresserad av. Gå ut med grannens hund någon gång i veckan eller vad som helst! Det brukar kännas mycket bättre då.
Jag hjälpte till i ett stall här i närheten ett tag, mockade och borstade hästar (gratis, men det hamnar i CVt ändå). Det tvingade mig att gå upp på morgonen och fick mig att känna mig betydelsefull. Det gjorde också att jag tog tag i mina egna hästar med ny energi.

Vi har alla svackor ibland, ibland djupare än andra. Men jag är helt övertygad om att alla har något att leva för. Det finns alltid någonting som ger livskvalitet. Det kan vara riktigt jävla svårt att se, men det finns där.

 

[Amehliksomorka]

Sv: Ung och oförmögen att arbeta samt utan framtid - finns det något för mig?

Svarar alla:

Molntuss: Tack för länken. Tyvärr förutsätter det rehabilitering, förstås, och där går jag bort.
Hoppas att det fortsätter gå framåt för ditt ex.


Och.
Jag kan ju inte studera. Jag hade så hemskt, hemskt gärna velat och jag hade vetat exakt vad jag skulle vilja läsa, men jag skulle inte ens kunna plugga svenska på gymnasienivå på tyå 25%. Jag kan inte tänka, jag har inte den intelligensen, jag kan inte ta ansvar, jag kan inte ta krav - framför allt inte mina egna - det går inte. Och även om jag lyckats studera och tagit examen, så hade det ju inte spelat någon roll, för ingen arbetsgivare hade anställt mig. Som någon sa i den nämnda seniortråden: Finns det konkurrens om platsen (och det gör det) så ryker den som har varit en deppig uggla hemma i fler år.

Att slita på i fler år framöver med samma jäkla mående för att kanske, möjligtvis kunna ta ett sommarjobb när jag är typ 35, är dessvärre ingen tröst. Jag skulle aldrig kunna leva med den förnedring det skulle innebära för mig, jag skulle inte kunna ha vänner, intressen eller partner - det enda som kan ge en liten ljusglimt i deppet ibland - och jag kan framför allt inte må så här i tio år till. Jag har liksom inte ens någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning att "skylla på", så att det åtminstone funnits en orsak som kunnat tas hänsyn till, jag är tydligen bara dum i huvudet av mig självt ändå.

Jag kan inte heller "jobba" ens med de enklaste volontära sysslor (annars hade jag fortfarande jobbat svart hos de bekanta där det liksom var okej att jag kom och gick och mådde som jag gjorde), när jag inte ens klarar av vardagssysslorna. Har inte tvättat själv på typ ett år, för det är för mycket ansvar och planering och energi och ångest i att bara gå ned i tvättstugan och boka en tid.

Det är jättesnällt och fint av er att ni orkar försöka peptalka och vara positiva, verkligen. Men jag har gett upp det tankesättet, tyvärr, skadan är redan gjord, och nu vill jag egentligen bara reda ut om det finns någon form av försörjningsstöd att få, eller om jag bara kan lägga mig ner och hoppas på att självdö eller något, för både mitt och familjens och samhällets bästa. Så jag åtminstone kan få ett hum om jag har något år kvar i livet att åtminstone försöka leva så "bra" jag kan på.

Och låter jag otrevlig i tonen till någon så är det inte meningen alls, jag har bara inte riktigt energi till att tänka på exakt hur jag uttrycker mig ATM.

 

[Trissa]

Sv: Ung och oförmögen att arbeta samt utan framtid - finns det något för mig?

Jag kan inte tänka, jag har inte den intelligensen,

Snicksnack, med tanke på hur väl du uttrycker dig i skrift så stämmer inte det för fem öre.

 

[em-pirre]

Sv: Ung och oförmögen att arbeta samt utan framtid - finns det något för mig?

Du behöver byta psykolog. Nu. För just nu tror du att du inte kan, att det inte går, det är ingen vits, det är lönlöst, tyvärr hit och tyvärr dit. Du kanske måste byta tio gånger innan det klickar, men fortsätt.

Ditt problem är inte att hitta nån ersättning, utan att hitta rätt vårdform. Du är otroligt skicklig på att uttrycka dig i skrift, och bara med det kommer du långt!

 

[Amehliksomorka]

Sv: Ung och oförmögen att arbeta samt utan framtid - finns det något för mig?

Jag har bytt fyra gånger bara det senaste året. Det finns inte obegränsat med psykologer i öppenvården på min ort.
Hur många jag sedan haft under de fem år jag gått i behandling har jag tappat räkningen på.

Jag orkar inte försöka mer och jag vill inte försöka mer, finns ingen mening och inget mål, och det enda det resulterar i är nya nederlag, djupare depressioner och ett sämre allmänmående. Jag vill bara se på mitt fortsatta liv som en form av vård i livets slutskede, att bara underlätta så mycket som möjligt utifrån de mörka förutsättningar som finns. That's that.

 

[Rosett]

Sv: Ung och oförmögen att arbeta samt utan framtid - finns det något för mig?

Och om ens arbetsförmåga bedöms vara permanent nedsatt så kan man få sjukpenning (sjukpension).

Sjukersättning, inte sjukpenning...men då TS är under 29 är det isf aktivitetsersättning som kan komma i fråga.

 

[Rosett]

Sv: Ung och oförmögen att arbeta samt utan framtid - finns det något för mig?

Vad finns det för mig i resten av mitt liv, finns det någonstans jag kan vända mig, finns det någon form av permanent stöd hos kommunen att få? Finns det minsta möjlighet för mig att på "laglig" väg leva ett annat liv än i någon sjaskig etta i stans ghetto, eller kan jag redan nu förbereda mig på att fortsätta leva på att vara eskort tills jag är för gammal för att tjäna pengar på min kropp, och kan skjuta mig själv?

Du kan ansöka om aktivitetsersättning från Försäkringskassan, dina vårdkontakter kan säkert hjälpa dig med det.
Aktivitetsersättningen är inte stor, kanske runt 6000 kr men du kan även ansöka om bostadstillägg, som täcker upp till 93% av hyran.

 

[Teilani]

Sv: Ung och oförmögen att arbeta samt utan framtid - finns det något för mig?

Inte smart nog, den neurosen känner jag tyvärr igen. Jag har också trott att jag varit dummast i världen. Tills jag en dag insåg att alla andra är lika dumma som jag! Har du tittat dig omkring på sistone? Hur smarta är människorna runt dig egentligen? Vad har de som du inte har? Hur smart måste du vara för att ge dig själv lite kred?

Nä, intelligens hänger det inte på. Det är något annat som felas dig. Kalla det självförtroende eller depression eller blockering, men inte dumhet.

Jag kände det som om jag hade fuskat mig in första gången jag gick på högskolan. Som om någon när som helst skulle komma fram och säga till mig att jag inte hörde hemma där och kunde jag vänligen avlägsna mig. Men jag lurade dem i flera år och fick till slut min examen och på något sätt så hade jag lärt mig en massa och var riktigt bra på att jobba.

För mig funkade mantrat "fejk it till you fucking make it" kombinerat med "hide the crazy".

Jag fattar att din tröskel är högre, men jag är säker på att allt jag har varit smart/dum nog att klara kan alla andra göra med ena armen bakbunden.

Sen undrar jag varför du byter psykolog hela tiden, som du säger du har pratat med alla som finns. Var det verkligen ingen av dem som du kunde ha försökt få hjälp av? Vad skulle hända om du gav den du ogillade minst en chans?

För övrigt har jag en vän som kraschade i samma ålder som du och inte kunde något och gjorde massa destruktiva saker mot sig själv. Hennes lösning var att gifta sig med en man som inte har något emot en hemmafru. Jag tycker det är sorgligt för fram tills hon gick i väggen så hade hon högsta betyg i allt. Det borde varit hon som pluggade vidare och inte den här medelmåttan.

 

[ginnies]

Sv: Ung och oförmögen att arbeta samt utan framtid - finns det något för mig?

Mina föräldrar står för kanske 50% av min försörjning i dagsläget, men jag inser ju att det inte längre fungerar och att jag behöver klippa all kontakt med dem, inte minst efter att ha läst tråden om hemmaboende barn på senior. Jag bor förvisso i egen lägenhet, men ändock, principen är ju detsamma och jag vill inte vara orsaken till någons olycka och depression.

I den där tråden på senior står det en hel del väldigt mycket dumt- för mig och många är det självklart att man vill hjälpa sina barn, att någon bor hemma till din ålder och längre och behöver mer hjälp, det rör inte mig i ryggen. Tvärtom tycker jag det är självklart att man backar upp-man är ju en familj, en dag får man tillbaka.

 

[Whirlie]

Sv: Ung och oförmögen att arbeta samt utan framtid - finns det något för mig?

Klockrent beskrivet!
Lite, lite som du har jag också tänkt. Men sedan har jag bitit ihop och försökt. Och rest mig upp om jag misslyckats och försökt igen!

Jag tror alla känner sig missplacerade ibland. Vissa är bara bättre på att dölja känslan!

Hur ser din omgivning i övrigt ut? Har du människor omkring dig som tror på dig eller finns det andra som säger att du inte duger? Bryt med dessa!

 

[Lillagoajag]

Sv: Ung och oförmögen att arbeta samt utan framtid - finns det något för mig?

Inte smart nog, den neurosen känner jag tyvärr igen. Jag har också trott att jag varit dummast i världen. Tills jag en dag insåg att alla andra är lika dumma som jag! Har du tittat dig omkring på sistone? Hur smarta är människorna runt dig egentligen? Vad har de som du inte har? Hur smart måste du vara för att ge dig själv lite kred?

*KL*

Jag läser just nu på universitet och kan intyga att alla är inte direkt Einstein Men det gör inget. De flesta kommer att komma igenom utbildningen ändå. Utbildning är inte reserverat för extrem-intelligenta människor. Så länge man är "normalbegåvad" vilket du TS verkar vara så klarar man en utbildning (om man vill och är motiverad såklart), är man inte "normalbegåvad" finns det hjälp att få så man klarar det i alla fall.

Sedan TS, det finns hopp - det är jag övertygad om. Det kanske tar tid att komma dit - men det går. Det finns de som har varit på samhällets absoluta botten och ändå lyckats ta sig upp och få ett fantastiskt liv. Så det går, om man ger det lite tid.

Sedan undrar jag också; säljer du din kropp idag? Och isf vet din psykolog om det? Annars skulle jag försöka börja i den änden. Min "erfarenhet" är att det är väldigt svårt att jobba upp ett självförtroende och tro på sig själv samtidigt som en låter folk utnyttja en.

 

[astrid_n]

Sv: Ung och oförmögen att arbeta samt utan framtid - finns det något för mig?

I den där tråden på senior står det en hel del väldigt mycket dumt- för mig och många är det självklart att man vill hjälpa sina barn, att någon bor hemma till din ålder och längre och behöver mer hjälp, det rör inte mig i ryggen. Tvärtom tycker jag det är självklart att man backar upp-man är ju en familj, en dag får man tillbaka.

+ 1 på det.

 

[Amehliksomorka]

Sv: Ung och oförmögen att arbeta samt utan framtid - finns det något för mig?

Du kan ansöka om aktivitetsersättning från Försäkringskassan, dina vårdkontakter kan säkert hjälpa dig med det.
Aktivitetsersättningen är inte stor, kanske runt 6000 kr men du kan även ansöka om bostadstillägg, som täcker upp till 93% av hyran.

Tack för svar. Vet du om det finns några krav på motprestation för att få det, eller kan jag se det som en slags förtidspension?

 

[Eilífur]

Sv: Ung och oförmögen att arbeta samt utan framtid - finns det något för mig?

Jag tror att du skulle ha mycket hjälp av att prata med någon inom KBT, för utifrån din text i dina inlägg ser jag någon som är duktig på att uttrycka sig i skrift med ett bra språk och med bra insikt. Det du behöver hjälp med är att hitta ett sätt att skapa ordning i ditt "kaos", men detta måste du själv upptäcka och utveckla och där kan KBT vara en stor hjälp.