L
lasseman
Såg att det just startats en tråd i ämnet men ville ändå ta upp mitt "problem" separat. Jag har också en unghäst (fyra år) som är så erbarmeligt seg. Det har varit svårt att få henne att ta ett stöd i handen och hon knäcker gärna av i nacken, dvs bjuder inte framåt. Hon har också ett temperament som gör det ganska svårt att gå på och "väcka" henne. Hon blir lätt sur och stött och kräver en timing vid korrigeringar som jag har svårt att klara av, hon är trots allt sto...:smirk: .
Jag tycker egentligen inte det är något problem i skritt och trav för där börjar jag hitta knapparna för hur jag ska få henne framåt och bjuda, i vart fall i skogen. Men galoppen är hopplös! Jag fick rådet att låta bli galoppen helt på ridbanan för då låser hon sig gärna. Det blev bara pannkaka, jag gjorde fattningar hon inte tog, gick på henne ännu mera och blev då naturligtvis fladdringare i mitt kroppsspråk vilket gör henne asförbannad - då stannar hon.
Hon har just fått en hel månads vila för att få smälta allt och att jag trodde hon kanske växte. Men nu har jag ridit några gånger. Igår i skogen tänkte jag att jag bara skulle ta en liten galoppfattning innan vi vände hemåt. Men inte! Jag fick verkligen jaga igång henne, hon backar mentalt hela tiden och galoppen blir förskräcklig, flack och obalanserad. När jag äntligen fått henne i galopp gav jag upp efter bara några språng, ingen vits att rida på det där sättet och vände hem. Men DÅ var hon jättesugen så jag lät henne galoppera hemåt och fick en jättefin bärig rund galopp. Så här var det även för några månader sedan när jag skulle galoppera på stubben, jag fick skritta bortåt och galoppera hemåt, då gick det jättebra. Galoppen hemifrån - flack och obalanserad helt utan bjudning. Jag har aldrig träffat på maken till bekväm häst!
Jag har prövat att rida med sällskap, då gick hon glatt sist och masade men bjöd bättre i galoppen. Jag trivs annars bäst att rida mina hästar själva och tycker att jag får ett bättre arbete och en bättre kontakt med hästen. Det känns nämligen inte som om det handlar om trygghet. Hon tycker helt enkelt det är väldigt onödigt och tråkigt att springa det fortaste man kan HEMIFRÅN, dvs BORT från maten...
TILL maten känns mer logiskt för henne, suck...
Så till mina frågor. Hur gör man? Ska jag kräva att hon galopperar även hemifrån trots att galoppen blir blaha. Eller ska jag bara galoppera på hemväg för att få fina fattningar och bärighet. Jag har fått rådet att longera henne i galopp inspänd för att få upp lite styrka, vad tror ni om det? Hästen är värdens gulligaste i alla lägen men den här oviljan är så negativ att jag blir alldeles utless. Ge mig hopp och mod, för jag hoppas innerligt att det går över...
Jag tycker egentligen inte det är något problem i skritt och trav för där börjar jag hitta knapparna för hur jag ska få henne framåt och bjuda, i vart fall i skogen. Men galoppen är hopplös! Jag fick rådet att låta bli galoppen helt på ridbanan för då låser hon sig gärna. Det blev bara pannkaka, jag gjorde fattningar hon inte tog, gick på henne ännu mera och blev då naturligtvis fladdringare i mitt kroppsspråk vilket gör henne asförbannad - då stannar hon.
Hon har just fått en hel månads vila för att få smälta allt och att jag trodde hon kanske växte. Men nu har jag ridit några gånger. Igår i skogen tänkte jag att jag bara skulle ta en liten galoppfattning innan vi vände hemåt. Men inte! Jag fick verkligen jaga igång henne, hon backar mentalt hela tiden och galoppen blir förskräcklig, flack och obalanserad. När jag äntligen fått henne i galopp gav jag upp efter bara några språng, ingen vits att rida på det där sättet och vände hem. Men DÅ var hon jättesugen så jag lät henne galoppera hemåt och fick en jättefin bärig rund galopp. Så här var det även för några månader sedan när jag skulle galoppera på stubben, jag fick skritta bortåt och galoppera hemåt, då gick det jättebra. Galoppen hemifrån - flack och obalanserad helt utan bjudning. Jag har aldrig träffat på maken till bekväm häst!
Jag har prövat att rida med sällskap, då gick hon glatt sist och masade men bjöd bättre i galoppen. Jag trivs annars bäst att rida mina hästar själva och tycker att jag får ett bättre arbete och en bättre kontakt med hästen. Det känns nämligen inte som om det handlar om trygghet. Hon tycker helt enkelt det är väldigt onödigt och tråkigt att springa det fortaste man kan HEMIFRÅN, dvs BORT från maten...
Så till mina frågor. Hur gör man? Ska jag kräva att hon galopperar även hemifrån trots att galoppen blir blaha. Eller ska jag bara galoppera på hemväg för att få fina fattningar och bärighet. Jag har fått rådet att longera henne i galopp inspänd för att få upp lite styrka, vad tror ni om det? Hästen är värdens gulligaste i alla lägen men den här oviljan är så negativ att jag blir alldeles utless. Ge mig hopp och mod, för jag hoppas innerligt att det går över...