Uppdateringstråd 31

[Lillefrun]

Sov på natten och så får du vakna om han vaknar. Risken med att du ligger vaken och kikar på honom är att hundarna lär sig att det kan hända saker på natten och då har du hundar som inte sover sen.
Bättre att det råkar hända nån olycka på natten i början än att skapa aktivitet på natten.

Ja jag kikade mest i början av kvällen men sen märkte han inget och då tänkte jag som du. Att jag inte skulle störa. Ska vara ännu mindre vaksam i natt ifall han inte väcker mig. Tack för input.

 

[Lillefrun]

Jo just det, mitt hus ser för närvarande ut som en militärbas med hinderbana. För att vänja honom vid massor av olika underlag. Det ligger en lång matta av sändare därt långt omslagspapper man får i paket när man köper saker, ett kompostgaller, två säckar det varit ved i och ett vedträ man kan klättra över. Inte minsta rädsla för något underlag eller ljud när jag går runt i huset eller tappar något eller när jag imorse råkade sparka till kompostgaller där han sov tre gånger. Ingen reaktion.

Har bara en sak han tycker är jobbigt och det är när man trär på halvstryp halsband när man vill ut snabbt. Annars är det bara att han tycker det är kallt ibland. Annars har han inte visat rädsla för något och jag vet att sånt kan komma senare så jag ser till att förebygga. Att det är helt naturligt som det är nu.

Måste plocka ihop min lilla övningsbas så jag kan dammsuga bara.

 

[Nepenthe]

Jag gjorde världens grej (i mitt huvud) av att Knut skulle va ensam 4 timmar men idag har han varit det och de gick jättebra
Han va glad när ja kom hem men inte stressad så de känns som han klarade det bra!

 

[Trott]

Jag och Tilda har tagit årets första cykeltur! Knappt 2 km totalt, gick första och sista ca 300 metrarna för att värma upp/ner lite, så aktiv cykel blev inte så mycket, men det är för att vi har haft en ganska lugn vinter där det inte varit särskilt mycket långa rundor så jag räknar med att ingen av oss har någon kondis att tala om
Inget flås när vi kom hem så det känns bra!
Håller vädret i sig tänker jag att vi börjar så här lugnt nu ett par tre gånger i veckan i någon vecka till innan vi tar lite längre sträckor.

 

[tanten]

På vift idag och tog med Oskar.

Letade upp den stadens hundpark. Den var öde och anska stor. Han sprang runt och undersökte. Men kom till mig när jag ville klappa. Lovande!

Efter en stund tyckte jag det var nog och bad honom stanna och sätta sig. Gick fram, kopplade och överröste med beröm! Absolut första gången jag inte behövt finta honom, eller luras med jättegott godis.
Fina fina Oskar

 

[Nepenthe]

Jag och Tilda har tagit årets första cykeltur! Knappt 2 km totalt, gick första och sista ca 300 metrarna för att värma upp/ner lite, så aktiv cykel blev inte så mycket, men det är för att vi har haft en ganska lugn vinter där det inte varit särskilt mycket långa rundor så jag räknar med att ingen av oss har någon kondis att tala om
Inget flås när vi kom hem så det känns bra!
Håller vädret i sig tänker jag att vi börjar så här lugnt nu ett par tre gånger i veckan i någon vecka till innan vi tar lite längre sträckor.

Tycker de är jättebra o börja lugnt
En vill inte ha några skador o så ska de ju va roligt!

 

[dobbis]

Jo just det, mitt hus ser för närvarande ut som en militärbas med hinderbana. För att vänja honom vid massor av olika underlag. Det ligger en lång matta av sändare därt långt omslagspapper man får i paket när man köper saker, ett kompostgaller, två säckar det varit ved i och ett vedträ man kan klättra över. Inte minsta rädsla för något underlag eller ljud när jag går runt i huset eller tappar något eller när jag imorse råkade sparka till kompostgaller där han sov tre gånger. Ingen reaktion.

Har bara en sak han tycker är jobbigt och det är när man trär på halvstryp halsband när man vill ut snabbt. Annars är det bara att han tycker det är kallt ibland. Annars har han inte visat rädsla för något och jag vet att sånt kan komma senare så jag ser till att förebygga. Att det är helt naturligt som det är nu.

Måste plocka ihop min lilla övningsbas så jag kan dammsuga bara.

Du har PM

 

[dobbis]

Jag och Tilda har tagit årets första cykeltur! Knappt 2 km totalt, gick första och sista ca 300 metrarna för att värma upp/ner lite, så aktiv cykel blev inte så mycket, men det är för att vi har haft en ganska lugn vinter där det inte varit särskilt mycket långa rundor så jag räknar med att ingen av oss har någon kondis att tala om
Inget flås när vi kom hem så det känns bra!
Håller vädret i sig tänker jag att vi börjar så här lugnt nu ett par tre gånger i veckan i någon vecka till innan vi tar lite längre sträckor.

Hade oxå tänkt cykla , men näääääääää det fanns ingen luft i något däck, misstänker att slangarna är slut så kör den till cykelverkstaden nästa vecka.

 

[Wenniz]

Jag är tacksam över att whippar (åtminstone min ) verkar lugna som filbunkar i jämförelse med vad man hör här jag valpsäkrade ingenting, det enda Tilda tuggat på är en pinne på en stol, och hon bet hål på 2 elfiltar annars ingenting, och jag plockade heller inte bort/stängde av något rum.
Hade heller inga problem att göra det jag skulle hemma, alltid haft öppen dörr på toa och inte ens som valp gjorde hon mer än kollade var jag var sen gick och la sig medan jag duschade till exempel.
Detta är enda synliga beviset sen hon var valp

Visa bifogad fil 164170

Det värsta vår Whippet gjorde som valp var att gå och lägga sig så vi inte hittade hunden.

 

[Philosophia]

För bakgrunden:
https://www.bukefalos.se/threads/uppdateringstrad-30.1528992/post-20643794

Nu finns inte lilla D mer och mitt hjärta går sönder. Jag har gråtit mer de senaste dagarna än vad jag har gjort under min livstid. Det är sorg. Det är oro som släpper. Det är skuldkänslor.

För drygt en månad sedan mådde hon bra - jättebra. Hon var pigg, började bygga muskler igen och åt med god aptit. Njurvärdena var bra och blodtrycket bra. Det som inte var helt bra än var tarmen (kronisk tarminflammation). Hon var mycket bättre, men inte helt bra för optimal viktuppgång. Så hon sattes på kortison som skulle trappas ner långsamt.

Jag märkte redan efter någon vecka att hon ville börja beta gräs och uppvisade tecken på sur mage, men tarmen blev bättre. För 1,5-2 veckor sedan började hon dock tappa aptiten. Hon ville inte den vanliga maten men åt när jag bytte till annat foder eller när jag gjorde den mer smaklig genom att värma den. Så jag tolkade det inte som generell matvägran utan som att maten inte smakade.

För drygt en vecka sedan eskalerade matvägran och jag började koppla det till kortisonet (magkatarr eller magsår) och återkopplade till veterinär, som tyvärr var sjuk just den veckan. Under helgen vände det lite uppåt och aptiten blev bättre och hon hon var pigg i skogen och spanade efter rådjur. I måndags hörde veterinären av sig och ville att vi skulle trappa ner kortisonet snabbare och sätta in Losec.

Hon hann inte gå många dagar på Losec. I tisdags hade hon diarré och matvägrade helt den vanliga maten och jag fick laga egen njursnäll och tarmsnäll mat som hon fick i sig i små portioner. Natten till onsdagen blev diarrén vattnig, så jag jobbade hemma under onsdagen. Hon var inte direkt superlåg men hade ont i magen och jag fick inte i henne någonting alls - inte ens medicinen. Jag märkte dock på den andra hunden att det nog var värre än vad som var synbart för mig, för hon var väldigt orolig och satte sig till och med på lilla D där hon låg för att liksom uppmärksamma mig på problemet. Jag sms:ade min sambo att jag åker in till veterinären om det inte vände inom några timmar.

Vid lunch gick vi ut på en tur i solen för att rasta oss och jag hade med mig telefonen för att meddela djursjukhuset att vi skulle komma in akut för att se om vi kunde göra något för att lindra magontet, vända magkatarren snabbt och vätska upp henne. Det blev då påtagligt hur dålig hon var. När hon skulle sätta sig för att bajsa så rann det helt absurda mängder vätska ur tarmen och kort senare så kräktes hon upp helt osmält mat från dagen före. Egentligen inget chockerande vid svårare magkatarr, men för en underviktig drygt 14,5 år gammal hund så får det nog sägas vara rätt alarmerande. Där och då så kände jag att det här nog inte går att vända. Jag satte mig ner på en sten och grät en stund och sen gick vi till bilen och åkte in.

På grund av den stora vätskeförlusten så var hon trött och rätt medtagen när vi kom fram. Jag vet heller inte om vätskeförlusten påverkat njurarna och att det påverkade förloppet. Väl inne på djursjukhuset så var hon mycket sämre. Hon var trött, uttorkad och hade ont i magen och jag ville inte att hon skulle få lida, så hon somnade in med mig och G tätt intill sig. Jag har nog aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv.

Jag har inga skuldkänslor över att hon fick somna in. Hon mådde så dåligt och och det hade inte varit försvarbart att sätta in behandling för att hon kanske skulle kunna repa sig. Däremot har jag kontrafaktiska tankar och skuldkänslor för att jag inte tänkte på saker tidigare, som att hon med känslig mage och med många läkemedel i kroppen nog borde ha fått Andapsin eller Losec förebyggande inför kortisonbehandlingen. Varför tänkte jag inte på det? Andapsin har hon ju fått förut? Då kanske vi hade fått ordning på tarmen samtidigt som hon hade fått fortsätta vara pigg och matglad. Hon hade kanske sluppit smärtan i magen och fått något år till med oss. Hon hade fått en sommar till på favoritplatsen i fjällen. Jag vet att det inte är produktivt att tänka så, men det gnager och gnager i mig.

 

[Nepenthe]

För bakgrunden:
https://www.bukefalos.se/threads/uppdateringstrad-30.1528992/post-20643794

Nu finns inte lilla D mer och mitt hjärta går sönder. Jag har gråtit mer de senaste dagarna än vad jag har gjort under min livstid. Det är sorg. Det är oro som släpper. Det är skuldkänslor.

För drygt en månad sedan mådde hon bra - jättebra. Hon var pigg, började bygga muskler igen och åt med god aptit. Njurvärdena var bra och blodtrycket bra. Det som inte var helt bra än var tarmen (kronisk tarminflammation). Hon var mycket bättre, men inte helt bra för optimal viktuppgång. Så hon sattes på kortison som skulle trappas ner långsamt.

Jag märkte redan efter någon vecka att hon ville börja beta gräs och uppvisade tecken på sur mage, men tarmen blev bättre. För 1,5-2 veckor sedan började hon dock tappa aptiten. Hon ville inte den vanliga maten men åt när jag bytte till annat foder eller när jag gjorde den mer smaklig genom att värma den. Så jag tolkade det inte som generell matvägran utan som att maten inte smakade.

För drygt en vecka sedan eskalerade matvägran och jag började koppla det till kortisonet (magkatarr eller magsår) och återkopplade till veterinär, som tyvärr var sjuk just den veckan. Under helgen vände det lite uppåt och aptiten blev bättre och hon hon var pigg i skogen och spanade efter rådjur. I måndags hörde veterinären av sig och ville att vi skulle trappa ner kortisonet snabbare och sätta in Losec.

Hon hann inte gå många dagar på Losec. I tisdags hade hon diarré och matvägrade helt den vanliga maten och jag fick laga egen njursnäll och tarmsnäll mat som hon fick i sig i små portioner. Natten till onsdagen blev diarrén vattnig, så jag jobbade hemma under onsdagen. Hon var inte direkt superlåg men hade ont i magen och jag fick inte i henne någonting alls - inte ens medicinen. Jag märkte dock på den andra hunden att det nog var värre än vad som var synbart för mig, för hon var väldigt orolig och satte sig till och med på lilla D där hon låg för att liksom uppmärksamma mig på problemet. Jag sms:ade min sambo att jag åker in till veterinären om det inte vände inom några timmar.

Vid lunch gick vi ut på en tur i solen för att rasta oss och jag hade med mig telefonen för att meddela djursjukhuset att vi skulle komma in akut för att se om vi kunde göra något för att lindra magontet, vända magkatarren snabbt och vätska upp henne. Det blev då påtagligt hur dålig hon var. När hon skulle sätta sig för att bajsa så rann det helt absurda mängder vätska ur tarmen och kort senare så kräktes hon upp helt osmält mat från dagen före. Egentligen inget chockerande vid svårare magkatarr, men för en underviktig drygt 14,5 år gammal hund så får det nog sägas vara rätt alarmerande. Där och då så kände jag att det här nog inte går att vända. Jag satte mig ner på en sten och grät en stund och sen gick vi till bilen och åkte in.

På grund av den stora vätskeförlusten så var hon trött och rätt medtagen när vi kom fram. Jag vet heller inte om vätskeförlusten påverkat njurarna och att det påverkade förloppet. Väl inne på djursjukhuset så var hon mycket sämre. Hon var trött, uttorkad och hade ont i magen och jag ville inte att hon skulle få lida, så hon somnade in med mig och G tätt intill sig. Jag har nog aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv.

Jag har inga skuldkänslor över att hon fick somna in. Hon mådde så dåligt och och det hade inte varit försvarbart att sätta in behandling för att hon kanske skulle kunna repa sig. Däremot har jag kontrafaktiska tankar och skuldkänslor för att jag inte tänkte på saker tidigare, som att hon med känslig mage och med många läkemedel i kroppen nog borde ha fått Andapsin eller Losec förebyggande inför kortisonbehandlingen. Varför tänkte jag inte på det? Andapsin har hon ju fått förut? Då kanske vi hade fått ordning på tarmen samtidigt som hon hade fått fortsätta vara pigg och matglad. Hon hade kanske sluppit smärtan i magen och fått något år till med oss. Hon hade fått en sommar till på favoritplatsen i fjällen. Jag vet att det inte är produktivt att tänka så, men det gnager och gnager i mig.

Beklagar
Va många år ni fick tillsammans. Jag har under min livstid aldrig fått ha en hund så länge

 

[Viva]

För bakgrunden:
https://www.bukefalos.se/threads/uppdateringstrad-30.1528992/post-20643794

Nu finns inte lilla D mer och mitt hjärta går sönder. Jag har gråtit mer de senaste dagarna än vad jag har gjort under min livstid. Det är sorg. Det är oro som släpper. Det är skuldkänslor.

För drygt en månad sedan mådde hon bra - jättebra. Hon var pigg, började bygga muskler igen och åt med god aptit. Njurvärdena var bra och blodtrycket bra. Det som inte var helt bra än var tarmen (kronisk tarminflammation). Hon var mycket bättre, men inte helt bra för optimal viktuppgång. Så hon sattes på kortison som skulle trappas ner långsamt.

Jag märkte redan efter någon vecka att hon ville börja beta gräs och uppvisade tecken på sur mage, men tarmen blev bättre. För 1,5-2 veckor sedan började hon dock tappa aptiten. Hon ville inte den vanliga maten men åt när jag bytte till annat foder eller när jag gjorde den mer smaklig genom att värma den. Så jag tolkade det inte som generell matvägran utan som att maten inte smakade.

För drygt en vecka sedan eskalerade matvägran och jag började koppla det till kortisonet (magkatarr eller magsår) och återkopplade till veterinär, som tyvärr var sjuk just den veckan. Under helgen vände det lite uppåt och aptiten blev bättre och hon hon var pigg i skogen och spanade efter rådjur. I måndags hörde veterinären av sig och ville att vi skulle trappa ner kortisonet snabbare och sätta in Losec.

Hon hann inte gå många dagar på Losec. I tisdags hade hon diarré och matvägrade helt den vanliga maten och jag fick laga egen njursnäll och tarmsnäll mat som hon fick i sig i små portioner. Natten till onsdagen blev diarrén vattnig, så jag jobbade hemma under onsdagen. Hon var inte direkt superlåg men hade ont i magen och jag fick inte i henne någonting alls - inte ens medicinen. Jag märkte dock på den andra hunden att det nog var värre än vad som var synbart för mig, för hon var väldigt orolig och satte sig till och med på lilla D där hon låg för att liksom uppmärksamma mig på problemet. Jag sms:ade min sambo att jag åker in till veterinären om det inte vände inom några timmar.

Vid lunch gick vi ut på en tur i solen för att rasta oss och jag hade med mig telefonen för att meddela djursjukhuset att vi skulle komma in akut för att se om vi kunde göra något för att lindra magontet, vända magkatarren snabbt och vätska upp henne. Det blev då påtagligt hur dålig hon var. När hon skulle sätta sig för att bajsa så rann det helt absurda mängder vätska ur tarmen och kort senare så kräktes hon upp helt osmält mat från dagen före. Egentligen inget chockerande vid svårare magkatarr, men för en underviktig drygt 14,5 år gammal hund så får det nog sägas vara rätt alarmerande. Där och då så kände jag att det här nog inte går att vända. Jag satte mig ner på en sten och grät en stund och sen gick vi till bilen och åkte in.

På grund av den stora vätskeförlusten så var hon trött och rätt medtagen när vi kom fram. Jag vet heller inte om vätskeförlusten påverkat njurarna och att det påverkade förloppet. Väl inne på djursjukhuset så var hon mycket sämre. Hon var trött, uttorkad och hade ont i magen och jag ville inte att hon skulle få lida, så hon somnade in med mig och G tätt intill sig. Jag har nog aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv.

Jag har inga skuldkänslor över att hon fick somna in. Hon mådde så dåligt och och det hade inte varit försvarbart att sätta in behandling för att hon kanske skulle kunna repa sig. Däremot har jag kontrafaktiska tankar och skuldkänslor för att jag inte tänkte på saker tidigare, som att hon med känslig mage och med många läkemedel i kroppen nog borde ha fått Andapsin eller Losec förebyggande inför kortisonbehandlingen. Varför tänkte jag inte på det? Andapsin har hon ju fått förut? Då kanske vi hade fått ordning på tarmen samtidigt som hon hade fått fortsätta vara pigg och matglad. Hon hade kanske sluppit smärtan i magen och fått något år till med oss. Hon hade fått en sommar till på favoritplatsen i fjällen. Jag vet att det inte är produktivt att tänka så, men det gnager och gnager i mig.

Jag beklagar sorgen, jag vet hur det känns och jag har samma känslor. Om jag bara hade.. Men du gjorde det bästa du kunde utifrån situationen ni befann er i. Du konsulterade veterinären. Och tyvärr finns det ingenting som säger att något av det där gjort någon skillnad.. Hon har haft ett fantastiskt liv hos dig.

 

[Philosophia]

Beklagar
Va många år ni fick tillsammans. Jag har under min livstid aldrig fått ha en hund så länge

Jag vet att jag är lyckligt lottad för det. Och förutom att hon har hade en autoimmun sjukdom sjukdom så har hon på det stora hela fått vara väldigt pigg och alert fram tills njurarna och tarmen började tjura i september förra året. Hon har rört sig som en unghund (om än svagare i muskulaturen) och inte haft en tillstymmelse till artros eller liknande. I somras vandrade vi 16 mil i fjällen tillsammans. Det är inte illa för en 14-åring.

Jag försöker ta fasta på sådana saker, så jag är tacksam över att du påminde mig om det!

 

[Bulldoozer]

Har haft en "normal" arbetsvecka (fast gratis då jag är på praktik) och har faktiskt inte orkat nånting annat än ta mig igenom. Det är ett litet problem att jag inte sov mer än två timmar i sträck andra natten och sen har jag helt enkelt vaknat två-halv tre och varit färdigsoven. Så egentligen massa tid innan dax att åka men då maken behöver sova, det är becksvart ute och gymmet öppnar först fem så är det några boortslösade timmar. När jag väl kommit hem vid ca fem på eftermiddagen har ingen ork funnits kvar till hundaktiviteter.

Tacksamt är att jag inte heller behövt ork, husse har varit hemma-husse och både jobbat hemmifrån och aktiverat hundar. Två pass i fårhagen och en agilityträning har de fått under veckan utöver promenader och lösspring . Så glad att jag inte behövt känna dåligt samvete utan försöker lotsa mig i en normal persons 40 timmars vecka långsamt . Två veckor kvar och jag hoppas kunna hitta nån slags rytm, för annars tror jag att jag är dömd till att nattarbeta livet ut..

Nu i helgen har jag såklart fullt upp. På morgonen imorgon ska vi valla och sen ska vi iväg och tävla i agility både lördag och söndag eftermiddag med corgi-fröken och Spock!

 

[Red_Chili]

Nu är jag hos veterinären med Lily. Hon har haft extrem diarré sen i morse, och nu på kvällen spydde hon också, och det kom blod då. Hon är såklart trött och låg pga det, veterinären sa att vi kunde avvakta men komma in om vi ville. När hon plötsligt spydde flera gånger bestämde jag mig för att åka in. Hellre en gång för mycket än en gång för lite. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om det hände henne något för att jag inte åkt in i tid... Men så trött. Och orolig.

 

[dobbis]

Nu är jag hos veterinären med Lily. Hon har haft extrem diarré sen i morse, och nu på kvällen spydde hon också, och det kom blod då. Hon är såklart trött och låg pga det, veterinären sa att vi kunde avvakta men komma in om vi ville. När hon plötsligt spydde flera gånger bestämde jag mig för att åka in. Hellre en gång för mycket än en gång för lite. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om det hände henne något för att jag inte åkt in i tid... Men så trött. Och orolig.

Jag gillade inte att hon är sjuk utan better safe then sorry.

 

[Red_Chili]

Lily mår mycket bättre nu, sådär så att jag nästan känner mig dum som åkte in. Men hon är lite uttorkad så hon ska få något mot illamåendet, vi ska kolla om hon dricker och då försäkra oss om att hon inte spyr upp även vätska. Två veterinärer var inne samtidigt och kollade, klämde, kände och tog tempen. De var imponerade av hur snäll och enkel Lily var att hantera, och jag är glad att hon inte tagit efter dramaqueen Ebrah Lily har även viftat på svansen igen och varit allmänt mycket mer avslappnad. Ser nu fram emot att få åka hem till sängen istället för att ligga på en filt på golvet.

 

[Ceta]

I veckan var jag och Sparven och tränade agility för instruktör igen. 2h i hall med två kompisar. Alltså så himla roligt!

Vi började med att stämma av vår slalomträning, och det känns ändå som vårt nötande haft effekt så här långt
Sen körde vi banan i delar, och på slutet kunde jag sätta ihop banan och ta alla 16 hinder vi kört i rad. Så kul

Film om någon vill se

 

[Red_Chili]

Vi kom hem halv 4 inatt. Lagom trötta idag, men Lily mår betydligt bättre. Sambon ska ta en morgonpromenad till apotek nu och köpa Canikur till henne. Tycker det är svårt när man själv är trött att lyckas avgöra helt om hunden är trött för att den spenderat en natt hos veterinären, eller för att den mår dåligt. Men hon har iaf ätit lite(!) frukost med god aptit och hade förväntad energinivå när vi gick kort morgonrastning, så det är nog ok.

 

[Brie]

Min tasmanska djävul och jag var på lydnads()träning idag med ett gäng andra rottisar