Uppgiven hästmänniska

[Stina12]

Hej,

Gissar att jag inte är den första som misströstar och tycker den ekonomiska biten med hästar är jobbig ibland. Så skriver lite här för att ventilera och se om någon här med lite andra perspektiv känner sig manad att svara.

Börjar med att säga att jag inte bor i Sverige utan i ett annat EU land. Ifall något skulle låta konstigt/annorlunda...

Har haft min häst sedan 2014. Älskar den så mycket och det är verkligen den finaste och mest perfekta hästen till mig. Sa till säljaren att hon har ett hem för livet hos mig. Hästen tävlades 1m i fälttävlan när jag köpte den men rör sig också mycket trevligt med 3 riktigt fina gångarter och tanken var att få en allroundhäst mot dressyr. Tävla, träna, ha kul och göra öite allt möjligt med. Visst har vi hunnit med lite (ett par dressyrstarter, en hopptävling, mycket uteritter och lite träningar på hemmaplan några gånger om året), men det har inte blivit som jag tänkt...

Hade velat komma iväg på träningar ich tävlingar. Vill lära mig grunderna i terränghoppning. Detta vore den perfekta hästen till det. Men eftersom jag inte har transport har jag alltid prioriterat att stå på bra anläggningar med (flera) ridhus, utebana, tränare som kommer, fina uterittsmöjligheter och full service pga ett ganska krävande jobb. Pga av kostnadsskäl har jag valt bort en dragbil. Så hyra släp hjälper inte.

Nu har jag inte ens nämnt alla skador vi dragits med. Ibland trauma i hagen och ibland mer subtila hältor och bekymmer i ridningen. Tex har hon haft och blivit opererad för kissing spine 2016. I slutet av förra året blev hon diagnostiserad och behandlad för artros i SI-leden och jag var på väg tillbaka in i ridning väldigt försiktigt när hon för en månad sen sparkades på hasen och fick köras akut till klinik och opereras. Hon var där i över två veckor så ni kan ju tänka er vad det kostar... Får kanske en tredjedel tillbaka på försäkringen och det är ju fler fakturor som kommer med olika uppföljningar. Hon har fått den absolut bästa veterinärvården så det läker iaf bra och jag har förstått från kirurgen och veterinär att hon kommer bli 100% återställd från denna skada åtminstone.

Men jag känner mig så j*kla uppgiven. En del av det orsakas av jämförelse. Ser alla dessa exempel på vad jag tycker verkar vara relativt okomplicerat hästägande. Folk som åker iväg på träningar och tävlingar och köper ditten och datten till sina hästar. Vissa har två. Eller ännu fler...

Jag å andra sidan är så rädd att hästen ska ha ont att lagom till jag har rehabiliterat min häst från senaste skadan och faktiskt kommit igång lite så kommer nästa grej. Eller så passar inte hoppsadeln längre och jag måste spara 6-12 månader innan jag kan köpa en ny och kan inte ta hopplektioner. Eller så är det något annat. Veterinärräkningar som tömmer mitt sparkonto så jag får vända på varenda slant i flera månader innan jag repat mig. Finns mycket småsaker som läggs på hög; hästen går skodd runt om. Hon blir öm i fötterna annars. Har försökt utan bak i flera månader (1 år tror jag tom) när hon var avställd men hon var fortfarande känslig. Har linser. Kostar mig 2,000 kr om året. CSN lån osv...

Intresset och motivationen finns där. Vill vara hästägare och ryttare men känner mig ganska urlakad just nu om jag skall vara ärlig... Det roligaste som hänt det senaste halvåret i mitt hästliv var att jag investerade i riktigt fina tömkörningsgrejjor i vintras under rehabiliteringen. Har alltid velat lära mig att tömköra men inte haft grejjor till det. Var jättekul att lära mig något nytt och tror att hästen tyckte det med.

En del av det svåra är att jag är sambo och försöker så gott jag kan att bidra till förhållandet med små resor, något restaurangbesök i månaden och att ha ett liv utanför stallet också. Kostnader för att åka tillbaka till Sverige åtminstone en gång per år ingår liksom också när man bor utomlands... Sambon är underbar och förstående och kommer till stallet då och då och betalar även mer av de gemensamma kostnaderna då han också tjänar mer men har ofta känslan att jag försöker hålla jämna steg med andra hästlösa. Han har heller ingen bil eller dyra intressen. Han lägger pengar på sushi. Men man kan äta rätt mycket sushi för allt det jag betalar varje månad. Vill inte tacka nej till alla inbjudningar till aktiviteter, fester, bröllop etc så gör så gott jag kan där också med resultatet att det blir hemskt lite sparat. Jag har ett ganska ok betalt jobb och även en löneökning på 20% som väntar i september. Men skulle behöva mer ändå så letar fortsatt lite nytt jobb och funderar på ett helgjobb i något tävlingsstall tex för att få lite extra fickpengar och kanske lära min någonting även om det är från marken.

F*n vad svårt allt ska vara...

 

[Ajda]

De flesta av oss får försaka mycket för att ha råd med hästen.
Vi har haft 3 hästar inackorderade, och då får man ju välja stall med en lägre standard för att ha råd. Skulle vi stått i stall med ridhus, full service osv hade vi fått sälja minst en häst. Det är ju val man gör.
Jag äter sällan ute, köper aldrig saker till mig själv osv.

Sen suger det när man hamnar i en spiral av skador. Det kostar väldigt mycket och glädjen med ridningen uteblir…

 

[SiZo]

Det här är anledningen till att jag slutade med hästar. Det är för dyrt för att det ska kännas värt det. Livet blir så mycket lättare när man slipper vända och vrida på varenda krona. Det är också lättare att njuta av annat på riktigt när man kan gå ut o äta och slipper tänka "har jag verkligen råd med det här".

Klart man kan kämpa ett tag om det troligen är något tillfälligt, men år ut och år in? Nej jag insåg efter ett ofrivilligt uppehåll att det inte var värt det. Och den här gången är uppehållet helt frivilligt, och jag tvivlar starkt på att jag någonsin kommer skaffa häst igen.


Klart att jag kan sakna hästarna ibland ändå, men på det stora hela så är det skönt att slippa den ekonomiska pressen.

 

[nightcrawler]

Jag har alltid haft det kämpigt för att ha råd. Nu är det dessutom extra kämpigt och jag löser inte träning och tävling. Transporten behöver besiktas och fixas med och det har jag inte heller råd med nu. Möjligen att jag besiktar men då gäller det att den går igenom. Att lägga ner hästarna är inget alternativ för mej. Kommer kämpa för att lösa det. Det är en viktig del av mitt liv och utan min häst mår jag inte bra.

 

[Ajda]

Sen TS vill jag säga att det är okej att ta en paus från hästarna och få njuta av det ”vanliga” livet.
Kanske vill man snart tillbaka till hästlivet igen, eller så hittar man andra intressen.

När min häst stod skadad förra året tappade jag glädjen rejält. Hade precis innan sålt min andra häst, då jag inte kände att jag hann med två (och hade även en 3 åring som skulle komma hem från en flock). Helt plötsligt på 2 veckor hade jag i stället inget att rida. Och vi var inne i behandling och rehab snurran i 9 månader. Ingenting kändes roligt då. Det var bara som ett ok som hängde över mina axlar. Inte att sköta om hästarna, det har jag alltid älskat. Men ut o gå, tömköra, skritta, återbehandla och sen börja om, igen och igen och igen.
Nu när våren och värmen kom börjar det bli roligt igen.

 

[Fiorano]

Tror det flesta måste välja mellan ett "vanligt" liv med resor/resturang/nöjen och livet med häst. Det är ett mycket dyrt nöje som bitvis inte alls är så nöjfullt hela tiden inte. För mig är det inte alls svårt att prioritera bort det vanliga livet för hästarna är allt. Det är det enda jag vill lägga pengar på och syssla med. Har varit i situationen där jag inte kunde rida på några månader och inte hade häst pga skada. Värsta perioden i modern tid för mig, mådde riktigt dåligt.

 

[lizzie]

Det är dyrt att ha häst och det tar all fritid. Jag får ofta kommentarer om att jag inte kan resa bort pga hästarna. Nu är jag ingen reslysten människa, men jag påpekar alltid att allt handlar om prioriteringar.

Man har de pengar man har. Och alla har 24 timmar/dygnet. Hur man väljer att fördela dessa resurser är ju högst personligt. Jag har haft ett liv före egen häst och ett liv efter jag skaffade egen häst Har haft egen häst nu i 26 år och har dessutom 2 stycken. Det kostar mycket pengar och all min tid, men jag skulle inte vilja vara utan det. Inte ens när man står med skador och rehab-arbetet. Även om det är mindre kul, så är det för mig ändå ett sätt att leva. Nu har jag stall hemma, vilket är viktigt för mig. Inte för att det blir så himla mycket billigare mot att stå inackorderad, utan för att jag älskar att ha hästarna nära. Kunna greja i stallet på mina villkor utan att någon annan lägger sig i. Hinner jag inte rida etc så är det ingen annan än jag som bryr sig.

Men visst, icke hästmänniskor blir lite chockade när jag upplyser dem om att mina hästar kostar 6000 kr/månad .

Jag saknar inte heller det andra livet. Umgås med vänner, går på bio, äter ute etc också. Det jag skippar är utlandsresor, men det är absolut ingen förlust då jag är totalt ointresserad. Semester för mig. Det är att vara hemma och greja på gården. Jag jobbar som handläggare inom IT och tycker det är väldigt skönt att jobba rent praktiskt när jag är ledig.

Vad skulle jag göra om jag inte hade hästarna? Förmodligen köpa svindyr kamerautrustning och anlägga värsta trädgården - det är inte heller några billiga hobbysar .

/Lizzie

 

[the_connemara]

Jag brukar säga till mina kollegor att jag jobbar 150% och tjänar 75% men det stämmer inte ens för hästlivet är mycket dyrare än så För mig är det slitigt främst på kroppen både att ha häst (jag har 1.5 st i stall utan andra så gör allt själv) och att inte ha ork/tid att ta bättre hand om kroppen/vila. I övrigt är mitt "hästintresse" helt baserat på att göra det så bra som möjligt för min häst så jag saknar inte öht att rida (han är typ sjukpensionär). För mig är att vara hästmänniska snarare biten att ständigt reflektera över alla val man gör för hästarna och hur de påverkar deras välfärd. Jag köper och säljer inte hästar, det finns verkligen inte på kartan att han inte är hos mig livet ut. Däremot tror jag faktiskt inte det blir någon egen häst igen efter honom. Han kom till mig som 2-åring när jag var 21, min första egna häst och ganska säker på att det också blir den sista. Jag vill liksom följas åt genom livet om jag faktiskt äger ett djur och nu är vi 21 resp 40 och jag har faktiskt inte så mycket kvar att ge en till häst när det nu skulle bli aktuellt. För mig är heller inte hästlivet kompatibelt med ett "vanligt" förhållande, det är väldigt viktigt för mig att tid och pengar inte känns begränsande i ett förhållande. Jag har mycket lite tid och pengar över och det är så jag vill ha det medan jag har min häst helt enkelt men det är ju inget hinder i sig.

 

[Evolution]

Hoppar in här då jag står och väger

Haft egen häst i över 20 år, ridit hela livet. Pausade det hela när barnen kom och jag dessutom blev ensamstående, det gick liksom inte då och min inställning har varit att den tiden är över.

Spola fram några år. Har nu en ny man, när vi träffades hade jag avvecklat hästarna så de är liksom ingenting som han räknade med ingick i mitt paket så att säga. Jag har börjat ta upp hästarna igen och även barnen visar intresse. Det är för mig som att återuppstå från de döda, detta är ju jag!! Jag vill ha 1, 3 nej 5 hästar. Varsin till barnen och en till mig och nån att avla på. Hästgård. Tänker på detta från att ögonen öppnas på morgonen tills jag går och lägger mig.

Ja det finns inget stopp min man är den bästa och vill mig verkligen väl, och han är med på att gård ska vi ha om vi hittar en (vi måste ändå flytta och båda vill bo på landet). Han är med på häst också... men kanske typ bara en?

Vi är gifta, har barn och det är hans liv och pengar också. Hur gör ni andra som inte bara har er själva att tänka på? Hur mycket jag än vill andas och leva häst 100% så kan även jag inse att det är lite magstarkt att orsaka att min man inte kommer kunna unna sig restaurang och resor mer än undantagsvis. Det är ju min dröm inte hans

 

[Ajda]

Hoppar in här då jag står och väger

Haft egen häst i över 20 år, ridit hela livet. Pausade det hela när barnen kom och jag dessutom blev ensamstående, det gick liksom inte då och min inställning har varit att den tiden är över.

Spola fram några år. Har nu en ny man, när vi träffades hade jag avvecklat hästarna så de är liksom ingenting som han räknade med ingick i mitt paket så att säga. Jag har börjat ta upp hästarna igen och även barnen visar intresse. Det är för mig som att återuppstå från de döda, detta är ju jag!! Jag vill ha 1, 3 nej 5 hästar. Varsin till barnen och en till mig och nån att avla på. Hästgård. Tänker på detta från att ögonen öppnas på morgonen tills jag går och lägger mig.

Ja det finns inget stopp min man är den bästa och vill mig verkligen väl, och han är med på att gård ska vi ha om vi hittar en (vi måste ändå flytta och båda vill bo på landet). Han är med på häst också... men kanske typ bara en?

Vi är gifta, har barn och det är hans liv och pengar också. Hur gör ni andra som inte bara har er själva att tänka på? Hur mycket jag än vill andas och leva häst 100% så kan även jag inse att det är lite magstarkt att orsaka att min man inte kommer kunna unna sig restaurang och resor mer än undantagsvis. Det är ju min dröm inte hans

Har en förstående make som också försakar mycket för att jag och dottern har hästar.

 

[animalasia]

Hoppar in här då jag står och väger

Haft egen häst i över 20 år, ridit hela livet. Pausade det hela när barnen kom och jag dessutom blev ensamstående, det gick liksom inte då och min inställning har varit att den tiden är över.

Spola fram några år. Har nu en ny man, när vi träffades hade jag avvecklat hästarna så de är liksom ingenting som han räknade med ingick i mitt paket så att säga. Jag har börjat ta upp hästarna igen och även barnen visar intresse. Det är för mig som att återuppstå från de döda, detta är ju jag!! Jag vill ha 1, 3 nej 5 hästar. Varsin till barnen och en till mig och nån att avla på. Hästgård. Tänker på detta från att ögonen öppnas på morgonen tills jag går och lägger mig.

Ja det finns inget stopp min man är den bästa och vill mig verkligen väl, och han är med på att gård ska vi ha om vi hittar en (vi måste ändå flytta och båda vill bo på landet). Han är med på häst också... men kanske typ bara en?

Vi är gifta, har barn och det är hans liv och pengar också. Hur gör ni andra som inte bara har er själva att tänka på? Hur mycket jag än vill andas och leva häst 100% så kan även jag inse att det är lite magstarkt att orsaka att min man inte kommer kunna unna sig restaurang och resor mer än undantagsvis. Det är ju min dröm inte hans

Jag resonerar att jag kan inte göra allt jag vill med hästarna utan det måste finnas ett VI med mannen också. Jag har en tränare som kommer regelbundet och sätter upp realistiska mål. För nu så får det räcka.

Min man jagar och vi har tre hundar så jag engagerar mig mycket i dem, på helgerna tränar vi dem och tar med fika för att umgås. När jag och mannen träffades så sa han att han inte ville ha djur men för mig var det drömmen. Jag är glad över att han kunde ändra sig.

 

[Stergo]

Hoppar in här då jag står och väger

Haft egen häst i över 20 år, ridit hela livet. Pausade det hela när barnen kom och jag dessutom blev ensamstående, det gick liksom inte då och min inställning har varit att den tiden är över.

Spola fram några år. Har nu en ny man, när vi träffades hade jag avvecklat hästarna så de är liksom ingenting som han räknade med ingick i mitt paket så att säga. Jag har börjat ta upp hästarna igen och även barnen visar intresse. Det är för mig som att återuppstå från de döda, detta är ju jag!! Jag vill ha 1, 3 nej 5 hästar. Varsin till barnen och en till mig och nån att avla på. Hästgård. Tänker på detta från att ögonen öppnas på morgonen tills jag går och lägger mig.

Ja det finns inget stopp min man är den bästa och vill mig verkligen väl, och han är med på att gård ska vi ha om vi hittar en (vi måste ändå flytta och båda vill bo på landet). Han är med på häst också... men kanske typ bara en?

Vi är gifta, har barn och det är hans liv och pengar också. Hur gör ni andra som inte bara har er själva att tänka på? Hur mycket jag än vill andas och leva häst 100% så kan även jag inse att det är lite magstarkt att orsaka att min man inte kommer kunna unna sig restaurang och resor mer än undantagsvis. Det är ju min dröm inte hans

Jag har inte heller riktigt råd med häst utan att behöva ändra hela livsstilen jag har idag till något annat. När jag träffade min man så var jag så trött på djur så jag sa ”kanske en katt typ” Och min man är hästallergisk dessutom så en gård är inte på kartan. Men gällande barnen och häst så är ju det ett intresse för barnen så det borde ju vara gemensam kostnad och prioritet med mannen.

För min egen del så rider jag andras hästar, och dessutom så tränare jag med hunden. Jag blir ibland frustrerad med hästarna i och med att jag inte kan sätta mål över flera år, men å andra sidan så skiljer det sig ju inte så mycket från hur det varit om jag fullföljt min dröm från tonåren och blivit beridare Jag är ju ändå tillräckligt duktig för att få rida bra och svåra hästar på ett seriöst sätt. Så jag utvecklas ju som ryttare. Sedan så försöker jag just nu se till att alla mina löneökningar går till sparande så jag en dag kanske ha dels råd att köpa en ”bra” häst och för att undvika livsstilsinflation som skulle göra det omöjligt att klara löpkostnaderna för en häst. Min man ser dessutom hur min psykiska hälsa har blivit mycket bättre sedan jag började lägga min fritid på djurträning igen. Så han är positiv till att jag skaffar häst, bara jag ser till att jag har en medryttare så jag får sova ibland

 

[chiiliacanth]

Spola fram några år. Har nu en ny man, när vi träffades hade jag avvecklat hästarna så de är liksom ingenting som han räknade med ingick i mitt paket så att säga. Jag har börjat ta upp hästarna igen och även barnen visar intresse. Det är för mig som att återuppstå från de döda, detta är ju jag!! Jag vill ha 1, 3 nej 5 hästar. Varsin till barnen och en till mig och nån att avla på. Hästgård. Tänker på detta från att ögonen öppnas på morgonen tills jag går och lägger mig.

Ja det finns inget stopp min man är den bästa och vill mig verkligen väl, och han är med på att gård ska vi ha om vi hittar en (vi måste ändå flytta och båda vill bo på landet). Han är med på häst också... men kanske typ bara en?

Vi är gifta, har barn och det är hans liv och pengar också. Hur gör ni andra som inte bara har er själva att tänka på? Hur mycket jag än vill andas och leva häst 100% så kan även jag inse att det är lite magstarkt att orsaka att min man inte kommer kunna unna sig restaurang och resor mer än undantagsvis. Det är ju min dröm inte hans

Har varit i samma "situation" på ett ungefär. Vi löste det så att jag står för utgifterna kopplat till hästarna, han ska inte stå för hästinköp, vetkostnader, foder mm. Han står för majoriteten av det som är kopplat till gården (som också är hans intresse) som tex inköp och underhåll av maskiner, underhåll av marken mm. Ibland flyter det ihop men vi har våra huvudansvar. Sen lägger jag mig inte i hur han sköter sina intressen och han lägger sig inte i mina men vi uppmuntrar varandra att hålla på med dem och hjälper såklart varandra! En gård är ju inte heller gratis att ha hand om, så vill han ha en gård är det ju inte något enbart du "orsakar" att han inte har råd eller tid, för det blir ju lite annan livvstil också (med eller utan hästar)

 

[DarkInNight]

Hoppar in här då jag står och väger

Haft egen häst i över 20 år, ridit hela livet. Pausade det hela när barnen kom och jag dessutom blev ensamstående, det gick liksom inte då och min inställning har varit att den tiden är över.

Spola fram några år. Har nu en ny man, när vi träffades hade jag avvecklat hästarna så de är liksom ingenting som han räknade med ingick i mitt paket så att säga. Jag har börjat ta upp hästarna igen och även barnen visar intresse. Det är för mig som att återuppstå från de döda, detta är ju jag!! Jag vill ha 1, 3 nej 5 hästar. Varsin till barnen och en till mig och nån att avla på. Hästgård. Tänker på detta från att ögonen öppnas på morgonen tills jag går och lägger mig.

Ja det finns inget stopp min man är den bästa och vill mig verkligen väl, och han är med på att gård ska vi ha om vi hittar en (vi måste ändå flytta och båda vill bo på landet). Han är med på häst också... men kanske typ bara en?

Vi är gifta, har barn och det är hans liv och pengar också. Hur gör ni andra som inte bara har er själva att tänka på? Hur mycket jag än vill andas och leva häst 100% så kan även jag inse att det är lite magstarkt att orsaka att min man inte kommer kunna unna sig restaurang och resor mer än undantagsvis. Det är ju min dröm inte hans

Vi har löst det genom budgetering.

Hela vår ekonomi är uppdelad i olika poster, där vi även har budgeterat för hobbypengar till var och en.
Hobbypengarna förs över vid lön till våra privata konton, och dessa får vi spendera hur vi vill.
Jag har t.ex häst, så mina pengar går oftast till hästutgifter. Hur sambon väljer att spendera sina pengar är upp till honom, om han vill lägga varenda öre på dyra specialfälgar är det fritt fram att göra det.

Vi har gemensamma konton för allt annat, semester, mat, bilar, hus, gemensamt sparande, barnutgifter osv.

Fungerar hur bra som helst.

 

[Islandshästryttare]

Hade tänkt svara något längre här men TS verkar ju ha övergett tråden så blir ett kortare svar om någon annan är intresserad. Själv har jag aldrig haft egen häst på grund av både kostnad och tidsaspekt. Rider på ett ställe där jag kan hyra häst emellanåt och det räcker för mig. Också kul att rida kurser och testa olika hästar för inspirerande tränare på olika ställen. Tycker jag får ut det bästa av hästlivet till en vettig kostnad.

 

[vemsomhelst123]

Hej,

Gissar att jag inte är den första som misströstar och tycker den ekonomiska biten med hästar är jobbig ibland. Så skriver lite här för att ventilera och se om någon här med lite andra perspektiv känner sig manad att svara.

Börjar med att säga att jag inte bor i Sverige utan i ett annat EU land. Ifall något skulle låta konstigt/annorlunda...

Har haft min häst sedan 2014. Älskar den så mycket och det är verkligen den finaste och mest perfekta hästen till mig. Sa till säljaren att hon har ett hem för livet hos mig. Hästen tävlades 1m i fälttävlan när jag köpte den men rör sig också mycket trevligt med 3 riktigt fina gångarter och tanken var att få en allroundhäst mot dressyr. Tävla, träna, ha kul och göra öite allt möjligt med. Visst har vi hunnit med lite (ett par dressyrstarter, en hopptävling, mycket uteritter och lite träningar på hemmaplan några gånger om året), men det har inte blivit som jag tänkt...

Hade velat komma iväg på träningar ich tävlingar. Vill lära mig grunderna i terränghoppning. Detta vore den perfekta hästen till det. Men eftersom jag inte har transport har jag alltid prioriterat att stå på bra anläggningar med (flera) ridhus, utebana, tränare som kommer, fina uterittsmöjligheter och full service pga ett ganska krävande jobb. Pga av kostnadsskäl har jag valt bort en dragbil. Så hyra släp hjälper inte.

Nu har jag inte ens nämnt alla skador vi dragits med. Ibland trauma i hagen och ibland mer subtila hältor och bekymmer i ridningen. Tex har hon haft och blivit opererad för kissing spine 2016. I slutet av förra året blev hon diagnostiserad och behandlad för artros i SI-leden och jag var på väg tillbaka in i ridning väldigt försiktigt när hon för en månad sen sparkades på hasen och fick köras akut till klinik och opereras. Hon var där i över två veckor så ni kan ju tänka er vad det kostar... Får kanske en tredjedel tillbaka på försäkringen och det är ju fler fakturor som kommer med olika uppföljningar. Hon har fått den absolut bästa veterinärvården så det läker iaf bra och jag har förstått från kirurgen och veterinär att hon kommer bli 100% återställd från denna skada åtminstone.

Men jag känner mig så j*kla uppgiven. En del av det orsakas av jämförelse. Ser alla dessa exempel på vad jag tycker verkar vara relativt okomplicerat hästägande. Folk som åker iväg på träningar och tävlingar och köper ditten och datten till sina hästar. Vissa har två. Eller ännu fler...

Jag å andra sidan är så rädd att hästen ska ha ont att lagom till jag har rehabiliterat min häst från senaste skadan och faktiskt kommit igång lite så kommer nästa grej. Eller så passar inte hoppsadeln längre och jag måste spara 6-12 månader innan jag kan köpa en ny och kan inte ta hopplektioner. Eller så är det något annat. Veterinärräkningar som tömmer mitt sparkonto så jag får vända på varenda slant i flera månader innan jag repat mig. Finns mycket småsaker som läggs på hög; hästen går skodd runt om. Hon blir öm i fötterna annars. Har försökt utan bak i flera månader (1 år tror jag tom) när hon var avställd men hon var fortfarande känslig. Har linser. Kostar mig 2,000 kr om året. CSN lån osv...

Intresset och motivationen finns där. Vill vara hästägare och ryttare men känner mig ganska urlakad just nu om jag skall vara ärlig... Det roligaste som hänt det senaste halvåret i mitt hästliv var att jag investerade i riktigt fina tömkörningsgrejjor i vintras under rehabiliteringen. Har alltid velat lära mig att tömköra men inte haft grejjor till det. Var jättekul att lära mig något nytt och tror att hästen tyckte det med.

En del av det svåra är att jag är sambo och försöker så gott jag kan att bidra till förhållandet med små resor, något restaurangbesök i månaden och att ha ett liv utanför stallet också. Kostnader för att åka tillbaka till Sverige åtminstone en gång per år ingår liksom också när man bor utomlands... Sambon är underbar och förstående och kommer till stallet då och då och betalar även mer av de gemensamma kostnaderna då han också tjänar mer men har ofta känslan att jag försöker hålla jämna steg med andra hästlösa. Han har heller ingen bil eller dyra intressen. Han lägger pengar på sushi. Men man kan äta rätt mycket sushi för allt det jag betalar varje månad. Vill inte tacka nej till alla inbjudningar till aktiviteter, fester, bröllop etc så gör så gott jag kan där också med resultatet att det blir hemskt lite sparat. Jag har ett ganska ok betalt jobb och även en löneökning på 20% som väntar i september. Men skulle behöva mer ändå så letar fortsatt lite nytt jobb och funderar på ett helgjobb i något tävlingsstall tex för att få lite extra fickpengar och kanske lära min någonting även om det är från marken.

F*n vad svårt allt ska vara...

Jag var i det läget för några år sedan, hade visserligen bil och transport och åkte och tränade en del, men så fort något hände (och det hände alltid något, med bilen eller hästen) så var jag tillbaka på nästan noll ekonomiskt. När jag hade sålt både bil och häst kändes det som jag var på semester varje dag i typ 2 år. Jag kommer inte skaffa häst igen förrän jag har råd utan att försaka något annat att ha inackorderad på full service anläggning och inte behöver tänka på pengar till vardags. Insåg när räntorna stack iväg samtidigt som min sambo var ledig hela sommaren för ett år år sedan att jag inte tänkt på pengar på många år (sen jag sålde hästen..) jag fick tillbaka lite av panikkänslan som jag hade ibland när jag hade häst och räknade hur mycket jag kunde göra av med per dag i slutet av månaden.. eller åkte och småtankande bilen den 23:e. Så vill jag aldrig leva igen.