Uppgiven

[hindalhunned]

Jag svarade precis på andra inlägg om det, men frågar igen om du kanske vet Men vet du om man kan komma i kontakt med fks kundtjänst på annat sätt än genom att ringa?
Och vet du om man har rätt till po och boendestöd om man bor hemma?
Jag har tagit upp med vårdpersonal att jag misstänker autism eller liknande. Har gjort en utredning (innan jag hade de här misstankarna) men när både jag och min dåvarande samtalskontakt började tänka i banor kring autism togs det upp om det skulle göras en ny utredning, men det ansåg de att det inte behövdes.

Nej jag tror inte att chattfunktionen har kommit igång ännu men det går att kolla på FK hemsida för säkerhetsskull. Om du inte vill ringa och kan tänka dig att vänta några dagar så skicka med brev till inläsningscentralen att du önskar kontakt med din nya handläggare men var noga med att skriva ditt namn och personnummer i brevet, säg att du helst vill ha kontakt via mail och ange mailen. Ja du kan ha rätt till personligt ombud och boendestöd även om du bor hemma. Beror mer på din problematik än vilken funktionsnedsättning som du har. Vissa kommuner har möjlighet att ge daglig verksamhet via sol/socialtjänstlagen, det kan även finnas olika samordningsförbund och olika nivåer på praktikplatser beroende på kommun, det behöver inte vara en arbetspraktik med möjlighet till arbete på en gång. Jag tycker inte att du ska nöja dig med att sitta hemma. Även om självskadebeendet oroar mig, vilken hjälp får du för det? Försvann helt din möjlighet till neuropsykiatriskutredning, jag förstår inte riktigt?

 

[Problematisk]

Nej jag tror inte att chattfunktionen har kommit igång ännu men det går att kolla på FK hemsida för säkerhetsskull. Om du inte vill ringa och kan tänka dig att vänta några dagar så skicka med brev till inläsningscentralen att du önskar kontakt med din nya handläggare men var noga med att skriva ditt namn och personnummer i brevet, säg att du helst vill ha kontakt via mail och ange mailen. Ja du kan ha rätt till personligt ombud och boendestöd även om du bor hemma. Beror mer på din problematik än vilken funktionsnedsättning som du har. Vissa kommuner har möjlighet att ge daglig verksamhet via sol/socialtjänstlagen, det kan även finnas olika samordningsförbund och olika nivåer på praktikplatser beroende på kommun, det behöver inte vara en arbetspraktik med möjlighet till arbete på en gång. Jag tycker inte att du ska nöja dig med att sitta hemma. Även om självskadebeendet oroar mig, vilken hjälp får du för det? Försvann helt din möjlighet till neuropsykiatriskutredning, jag förstår inte riktigt?

Jag tror jag ska be någon om hjälp att ringa FK och be min handläggare kontakta mig via mail eller brev.
Har inte jättebra koll på om det finns fler verksamheter/möjligheter till praktik eller liknande, efter jag blev "utskriven" från AF har jag inte fått någon hjälp med det. Var några olika alternativ genom AF men eftersom jag inte ansågs tillräckligt nära arbete så tyckte de inte det var någon idé att jag var inom deras verksamhet och "slösa dagar".
Men jag tycker ändå jag har lite koll på vad som finns här, och inget verkar vara för "min" problematik.

Jag går i samtalsterapi för bland annat självskadebeteendet, har även medicin mot ångest, både vid behov och sånt jag tar varje dag. Men ärligt talat tycker jag inte det är något som hjälper.

Vad det gäller utredning så har jag gjort en utredning, vet inte vad den heter men för t.ex. depression, ångest, personlighetsstörningar, psykossjukdomar osv. Något/några år efter det lyftes frågan om autism, och jag fick komma till en läkare på ett samtal. Hen bedömde då, baserat på det samtalet och tidigare utredningen, att det inte fanns anledning till vidare utredning. Och jag känner väl att ja, klart man ska lita på läkare och psykologers kompetens, och jag hade inte (så stora) problem när jag var liten. Men nu är jag långt ifrån lika välfungerande som flera jag känner med exempelvis autism, vilket gör att jag tvivlar starkt på att jag "bara" är deprimerad. Men för en utredning för t.ex. autism, adhd etc ska man vad jag förstår ha haft problemen sedan man var riktigt liten.

 

[Fibusen]

Tack!
Vill du berätta vad som tog dig från botten till att må helt okej nu? Mer än hunden? T.ex. om det var medicin, samtalsstöd etc.

Absolut! Jag fick medicin. Jag hade mycket problem med sömnen, sov ingenting nästan, låg bara helt tom i sängen, skittrött, men sova gick bara inte. Mycket mycket ångest, och ibland riktiga panikångestattacker där jag hyperventilerade och krampade.

Jag fick setralin först, hjälpte inte alls på mig. Sen fick jag mirtazapin, och det var som en ny värld öppnade sig. Jag kunde från första början på länge äntligen få sova! Jag sov och sov och sov, lugnt och skönt, utan mardrömmar, utan att vakna. Ca en halvtimme efter jag tagit dom så var det bara att lägga sig, sen sov jag på 10 min, och kunde sova 8-12 h sammanhängande. Dom gjorde även så att jag fick matlust och började äta igen. (Hade rasat 18 kg på 4-5 månader) och jag tror att sömn och mat gjorde sitt också. Samtal med sjukvård/psykolog var inget för mig. Jag får aldrig fram i ord vad jag känner, och jag kände mig ännu mer rörig när jag gick därifrån än när jag kom.

Nu är jag medicinfri sen flera månader tillbaka, och visst så har jag mina dippar vissa dagar där jag måste påminna mig själv om att tex äta,och tårar som kommer utan anledning och sömn som går i perioder. Sover mindre än vad jag bör göra, men jag klarar mig på det, kan behöva sova ikapp ibland och då kan jag dra 15 h på raken utan problem. Jobbar heltid och har ett "normalt" liv liksom. Och det funkar bra som sagt, och livet är helt ok, med ögonblick som tom är helt fantastiska! För 2,5 år sen när det var som värst såg jag inget ljus alls, då var allt totalt becksvart. Jag vet inte om jag någonsin kommer bli helt frisk, och slippa bla ångesten helt, men får det iaf vara såhär så är jag nöjd med det.

Jag har noll och absolut inga tankar alls på att avsluta mitt liv längre, inte ens dom mörkaste dagarna då jag vet att det bara är en dipp och kommer kännas bättre i morgon. Och det känns himla skönt att kunna tänka så pass klart igen.

 

[Problematisk]

Absolut! Jag fick medicin. Jag hade mycket problem med sömnen, sov ingenting nästan, låg bara helt tom i sängen, skittrött, men sova gick bara inte. Mycket mycket ångest, och ibland riktiga panikångestattacker där jag hyperventilerade och krampade.

Jag fick setralin först, hjälpte inte alls på mig. Sen fick jag mirtazapin, och det var som en ny värld öppnade sig. Jag kunde från första början på länge äntligen få sova! Jag sov och sov och sov, lugnt och skönt, utan mardrömmar, utan att vakna. Ca en halvtimme efter jag tagit dom så var det bara att lägga sig, sen sov jag på 10 min, och kunde sova 8-12 h sammanhängande. Dom gjorde även så att jag fick matlust och började äta igen. (Hade rasat 18 kg på 4-5 månader) och jag tror att sömn och mat gjorde sitt också. Samtal med sjukvård/psykolog var inget för mig. Jag får aldrig fram i ord vad jag känner, och jag kände mig ännu mer rörig när jag gick därifrån än när jag kom.

Nu är jag medicinfri sen flera månader tillbaka, och visst så har jag mina dippar vissa dagar där jag måste påminna mig själv om att tex äta,och tårar som kommer utan anledning och sömn som går i perioder. Sover mindre än vad jag bör göra, men jag klarar mig på det, kan behöva sova ikapp ibland och då kan jag dra 15 h på raken utan problem. Jobbar heltid och har ett "normalt" liv liksom. Och det funkar bra som sagt, och livet är helt ok, med ögonblick som tom är helt fantastiska! För 2,5 år sen när det var som värst såg jag inget ljus alls, då var allt totalt becksvart. Jag vet inte om jag någonsin kommer bli helt frisk, och slippa bla ångesten helt, men får det iaf vara såhär så är jag nöjd med det.

Jag har noll och absolut inga tankar alls på att avsluta mitt liv längre, inte ens dom mörkaste dagarna då jag vet att det bara är en dipp och kommer kännas bättre i morgon. Och det känns himla skönt att kunna tänka så pass klart igen.

Det låter verkligen jätteskönt! Så bra att du hittade en medicin som fungerar för dig och hjälper med det du behöver hjälp med!
Känner igen mig en del i det där att inte få fram i ord vad jag känner, och att känna sig ännu rörigare när man går ifrån samtal än när man kom dit. Men jag behöver det nog ändå, är det en period då jag inte träffar kurator/psykolog/vem-det-nu-är-då på ett tag så blir det alltid så mycket som jag inte kan hålla inom mig. Så även om jag inte tycker jag får så mycket vettigt sagt alla gånger, så är den "ventilen" välbehövlig för mig.

Att jobba heltid känns som en utopi för min del. Kan jag någonsin jobba ALLS blir jag glad. Så bra att det ändå gått relativt snabbt för dig, från att må så dåligt till att kunna jobba heltid och ha ett normalt liv. Och skönt att slippa tankar på att avsluta ditt liv!
Det är väl just det där att du VET att det blir bättre igen, det vet inte jag. Jag har mer eller mindre varit på botten i rätt många år nu. Visst finns det stunder som känns bra, när jag är med hundarna eller hästarna. Men den där lite mer "fasta" känslan av att livet är okej, den känner jag aldrig. Skulle jag veta att jag KAN må bättre skulle det nog vara lite lättare att stå ut.

 

[hindalhunned]

Jag tror jag ska be någon om hjälp att ringa FK och be min handläggare kontakta mig via mail eller brev.
Har inte jättebra koll på om det finns fler verksamheter/möjligheter till praktik eller liknande, efter jag blev "utskriven" från AF har jag inte fått någon hjälp med det. Var några olika alternativ genom AF men eftersom jag inte ansågs tillräckligt nära arbete så tyckte de inte det var någon idé att jag var inom deras verksamhet och "slösa dagar".
Men jag tycker ändå jag har lite koll på vad som finns här, och inget verkar vara för "min" problematik.

Jag går i samtalsterapi för bland annat självskadebeteendet, har även medicin mot ångest, både vid behov och sånt jag tar varje dag. Men ärligt talat tycker jag inte det är något som hjälper.

Vad det gäller utredning så har jag gjort en utredning, vet inte vad den heter men för t.ex. depression, ångest, personlighetsstörningar, psykossjukdomar osv. Något/några år efter det lyftes frågan om autism, och jag fick komma till en läkare på ett samtal. Hen bedömde då, baserat på det samtalet och tidigare utredningen, att det inte fanns anledning till vidare utredning. Och jag känner väl att ja, klart man ska lita på läkare och psykologers kompetens, och jag hade inte (så stora) problem när jag var liten. Men nu är jag långt ifrån lika välfungerande som flera jag känner med exempelvis autism, vilket gör att jag tvivlar starkt på att jag "bara" är deprimerad. Men för en utredning för t.ex. autism, adhd etc ska man vad jag förstår ha haft problemen sedan man var riktigt liten.

Jag menade att du kan kontakta Försäkringskassan via brev, som en första kontakt men du måste i sånt fall ange ditt namn och personnummer i brevet så att det kommer rätt. I och med att det ser olika ut i olika kommuner så förstår jag att du inte vet hur det ser ut med olika alternativ, jag skrev det för att du skulle förstå att det brukar finnas fler alternativ än arbetsförmedlingen och daglig verksamhet.

Det finns många sjukdomar/funktionsnedsättningar som ger svår problematik några av dem nämnde du ovan som personlighetsstörningar och psykos sjukdomar. Antar att du inte har någon av dessa? Som du skrev kan ren autism kan vara svår att få som diagnos om du inte har haft svårigheter som barn men det finns ju andra diagnoser som autistiska drag och Aspbergers syndrom men även för dessa diagnoser krävs en neuropsykiatrisk utredning. Är det så att medicineringen inte verkar fungera. Det kan i sig vara ett tecken på att du har någon form av autismspektrumdiagnos.

 

[Problematisk]

Jag menade att du kan kontakta Försäkringskassan via brev, som en första kontakt men du måste i sånt fall ange ditt namn och personnummer i brevet så att det kommer rätt. I och med att det ser olika ut i olika kommuner så förstår jag att du inte vet hur det ser ut med olika alternativ, jag skrev det för att du skulle förstå att det brukar finnas fler alternativ än arbetsförmedlingen och daglig verksamhet.

Det finns många sjukdomar/funktionsnedsättningar som ger svår problematik några av dem nämnde du ovan som personlighetsstörningar och psykos sjukdomar. Antar att du inte har någon av dessa? Som du skrev kan ren autism kan vara svår att få som diagnos om du inte har haft svårigheter som barn men det finns ju andra diagnoser som autistiska drag och Aspbergers syndrom men även för dessa diagnoser krävs en neuropsykiatrisk utredning. Är det så att medicineringen inte verkar fungera. Det kan i sig vara ett tecken på att du har någon form av autismspektrumdiagnos.

Jag har (haft?) en personlighetsstörningsdiagnos, men rätt mycket av just de problemen som gav den diagnosen har jag inte längre, så jag är osäker på om jag kvalificerar in där nu. Ibland känner jag nästan det som att jag "måste" vara på ett visst sätt och svara på ett visst sätt kring vissa ämnen, på grund av den personlighetsstörningen. Det utgås liksom från att jag känner på ett visst sätt, av en viss anledning, och då blir det svårt för mig att säga emot när det på sätt och vis stämmer, men på sätt och vis verkligen inte.
Ursäkta för extremt luddigt beskrivet, vet inte riktigt hur jag ska sätta ord på det

Det verkar väldigt svårt att hitta fungerande medicin, ja. Vet inte hur många olika sorter jag provat, både antidepp och mot ångest. Inget har känts som att det har gett någon wow-effekt direkt, och eftersom jag haft olika mediciner så länge vet jag inte vad som är mitt normalläge längre, så jag vet inte om något gör att jag mår bättre eller bara "inte sämre", liksom. Om de mediciner jag tycker fungerar bäst bara är en avsaknad av negativa biverkningar (som jag haft en del av).
Ångestdämpande är helt meningslöst för mig att ta, tyvärr. Blir för det mesta bara trött, men med fortsatt lika mycket ångest.

 

[tuaphua]

Du har fått bra tips från andra redan.
Jag hoppas något av dem kan leda till att du mår bättre!

Det som slog mig i det rent praktiska ang ekonomi är:
Om du har aktivitetsersättning finns ibland möjlighet att ha ridningen som aktivitet. Och då få lektioner betalt, i viss mängd givetvis och genom att du både uppvisar kvitton och ev att din tränare måste skriva ngt intyg.

Om du inte redan har det ordnat så kanske du kan få lite mindre tight ekonomiskt.

 

[Problematisk]

Du har fått bra tips från andra redan.
Jag hoppas något av dem kan leda till att du mår bättre!

Det som slog mig i det rent praktiska ang ekonomi är:
Om du har aktivitetsersättning finns ibland möjlighet att ha ridningen som aktivitet. Och då få lektioner betalt, i viss mängd givetvis och genom att du både uppvisar kvitton och ev att din tränare måste skriva ngt intyg.

Om du inte redan har det ordnat så kanske du kan få lite mindre tight ekonomiskt.

Går det att få lektioner betalt även med egen häst? Jag menar rider gör jag ju (borde göra) mer eller mindre varje dag, men skulle det gå att få lite bidrag för träningarna vore ju det toppen!

 

[tuaphua]

Går det att få lektioner betalt även med egen häst? Jag menar rider gör jag ju (borde göra) mer eller mindre varje dag, men skulle det gå att få lite bidrag för träningarna vore ju det toppen!

Det gick iaf för typ 10 år sen då jag gick på aktivitetsersättning. Jag fullföljde inte ansökan och nyttjade det inte.
Men min handläggare sa att det funkade fint för mig med egen häst.

 

[Problematisk]

Det gick iaf för typ 10 år sen då jag gick på aktivitetsersättning. Jag fullföljde inte ansökan och nyttjade det inte.
Men min handläggare sa att det funkade fint för mig med egen häst.

Det låter ju jättebra, ska fråga om det om/när jag får kontakt med min hanfläggare på FK!

 

[MiaMia]

Men för en utredning för t.ex. autism, adhd etc ska man vad jag förstår ha haft problemen sedan man var riktigt liten.

Det kan vara väldigt olika hur mycket svårigheterna märks i olika sammanhang. Och när man börjar må dåligt på fler sätt så blir man sämre på att kompensera, lägga extra ansträngning och få det att fungera hyfsat trots svårigheter. Vuxenlivet är mer komplext och ställer andra krav så det kan vara att svårigheterna funnits hela tiden, men ger större problem då.

Speciellt flickor som är duktiga på att smälta in och anpassa sig kan få det att se ut som man fungerar lika. Och inte själv förstå att andra inte har det lika som en själv eftersom man inte vet något annat. Och autismen gör det ju inte lättare att sätta sig in i andras upplevelser eller att kunna beskriva sina egna () Så det kan lätt missas om man inte får precis rätt frågor ställda. (t.ex. om de inte är specifikt NPF-kunniga)

 

[Problematisk]

Det kan vara väldigt olika hur mycket svårigheterna märks i olika sammanhang. Och när man börjar må dåligt på fler sätt så blir man sämre på att kompensera, lägga extra ansträngning och få det att fungera hyfsat trots svårigheter. Vuxenlivet är mer komplext och ställer andra krav så det kan vara att svårigheterna funnits hela tiden, men ger större problem då.

Speciellt flickor som är duktiga på att smälta in och anpassa sig kan få det att se ut som man fungerar lika. Och inte själv förstå att andra inte har det lika som en själv eftersom man inte vet något annat. Och autismen gör det ju inte lättare att sätta sig in i andras upplevelser eller att kunna beskriva sina egna () så det kan lätt missas om man inte får precis rätt frågor ställda.

Precis så är det, ju äldre jag blivit, desto mer påtagliga har problemen blivit. Jag känner liksom inte att jag "blivit vuxen", det där steget ut i vuxenvärlden fungerar inte för mig.
Men jag har inte medvetet tänkt på att försöka passa in och att jag anstränger mig, men det kanske man inte alltid är medveten om heller?

 

[MiaMia]

Precis så är det, ju äldre jag blivit, desto mer påtagliga har problemen blivit. Jag känner liksom inte att jag "blivit vuxen", det där steget ut i vuxenvärlden fungerar inte för mig.
Men jag har inte medvetet tänkt på att försöka passa in och att jag anstränger mig, men det kanske man inte alltid är medveten om heller?

Om du tänker bakåt. Kan du se situationer som kan ha likheter med det du upplever nu, men som du inte uppfattade som "problem" då?

Nej, att man anstränger sig extra kan vara svårt att inse själv. (och för andra).
Ifall man lär sig det man ska i skolan och beter sig ok i övrigt så kommer ingen på att man ska ställa frågan om något kan vara fel. Om det inte visas som frustration utåt så man blir "strulig".

 

[Problematisk]

Om du tänker bakåt. Kan du se situationer som kan ha likheter med det du upplever nu, men som du inte uppfattade som "problem" då?

Nej, att man anstränger sig extra kan vara svårt att inse själv. (och för andra).
Ifall man lär sig det man ska i skolan och beter sig ok i övrigt så kommer ingen på att man ska ställa frågan om något kan vara fel. Om det inte visas som frustration utåt så man blir "strulig".

Förlåt, men jag förstår inte riktigt frågan?

Jag hade i stort sett alltid lätt för mig i skolan, var blyg och tillbakadragen med rätt få vänner och sådär men inget extremt, tror jag. Fick höra på alla utvecklingssamtal hela uppväxten att jag skulle "ta mer plats". Så strulig var jag ju inte. Men minns att jag rätt tidigt (mellanstadiet kanske, eller trean typ) önskade att någon vuxen skulle FATTA liksom, inte bara tro att allt var bra hela tiden.

 

[MiaMia]

jag känner bara att "något" är det som är fel

Det är så otroligt många områden jag inte fungerar inom/fungerar dåligt inom, "normala" saker som jag har svårt för.

Tänker lite utifrån detta också:
Har du fått göra tester som tittar på exekutiva funktioner och aktivitetsgenomförande?
Helst av både arbetsterapeut och psykolog.

Sådant som handlar om att hjärnan kan styra, prioritera, sortera, planera - fungera som arbetsledare - för det man gör. Även arbetsminne, fokusera uppmärksamhet etc.

Det kan ge effekten du beskriver att det "bara fungerar dåligt".
Och att man blir slut för man anstränger sig så mycket. Men att man har svårt att kunna sätta fingret på någon direkt orsak eller kunna beskriva problemet.

Är mycket vanligt att ha mer eller mindre av det vid NPF, trots att det inte ingår i diagnoskriterierna för autism.
Men kan finnas separat också av helt andra orsaker.

 

[Problematisk]

Tänker lite utifrån detta också:
Har du fått göra tester som tittar på exekutiva funktioner och aktivitetsgenomförande?
Helst av både arbetsterapeut och psykolog.

Sådant som handlar om att hjärnan kan styra, prioritera, sortera, planera - fungera som arbetsledare - för det man gör. Även arbetsminne, fokusera uppmärksamhet etc.

Det kan ge effekten du beskriver att det "bara fungerar dåligt".
Och att man blir slut för man anstränger sig så mycket. Men att man har svårt att kunna sätta fingret på någon direkt orsak eller kunna beskriva problemet.

Är mycket vanligt att ha mer eller mindre av det vid NPF, trots att det inte ingår i diagnoskriterierna för autism.
Men kan finnas separat också av helt andra orsaker.

Jag har t.ex. alltid gillat listor, men har blivit mer och mer beroende av dem. Nästan vad jag än ska göra behöver jag ha en lista, fysisk eller i huvudet, för vad, hur, i vilken ordning osv. Måste jag bryta ifrån den listan blir det kaos i huvudet.
Lite så har jag väl varit förr också, men som sagt, inte på samma nivå som nu. Jag kommer inte på något konkret exempel just nu på något som har blivit svårare, men allt eftersom jag tagit ansvar själv över tvätt, städning, personlig hygien, ha koll på ekonomin osv så har det blivit svårare och krävt mer av mig. Nu när jag är vuxen och såklart förväntas klara sånt själv utan problem, så är det nästan omöjligt för mig. Även med listor.

Sen är det väl i t.ex. sociala sammanhang också. Har som sagt alltid varit blyg och tillbakadragen, och som liten var det ju inte konstigt om jag mest satt tyst. Men nu behöver jag prata i vissa situationer, lyfta min åsikt osv och där blir det också knas. Känner att hur jag än uttrycker mig blir det fel, folk förstår inte eller feltolkar, eller lyssnar bara inte. Som att jag inte "kan" liksom, vad det nu är jag behöver kunna?

Jag har inte gjort några såna tester du pratar om. Är det via psyk man gör sånt?
Grejen är att när jag gick i (grund-) skolan hade jag väldigt sällan problem med sånt. Men i gymnasiet började det bli svårare, t.ex. projektarbetet som man skulle göra hade jag jättesvårt för att genomföra för att det krävdes så mycket planering, struktur osv. Provade högskolestudier men det gick helt åt skogen av samma anledning.
Jag hade även lätt som liten att "stänga av" t.ex. stök i klassrummet och fokusera på mitt. Men nu kan jag inte det alls längre, jag kan distraheras av småsaker och helt tappa vad jag håller på med/tänker/säger.

Så det är väl lite sånt som inte ligger i linje med autismspektrumdiagnoser vad jag förstått. Att jag inte alltid haft problem med sånt utan att det kommit mer och mer ju äldre jag blivit. Vad det nu kan bero på.

 

[MiaMia]

Förlåt, men jag förstår inte riktigt frågan?

Jag hade i stort sett alltid lätt för mig i skolan, var blyg och tillbakadragen med rätt få vänner och sådär men inget extremt, tror jag. Fick höra på alla utvecklingssamtal hela uppväxten att jag skulle "ta mer plats". Så strulig var jag ju inte. Men minns att jag rätt tidigt (mellanstadiet kanske, eller trean typ) önskade att någon vuxen skulle FATTA liksom, inte bara tro att allt var bra hela tiden.

Det var nog inte så bra formulerat.
Tänker mest om du kan hitta sätt att formulera dina upplevelser som kanske fångar saker som kan bli tydligare argument för att ändå ge en ordentlig utredning.

Om du kan få fram vad det där FATTA handlade om då. Och ifall det handlar om saker som i grunden kan ha samma orsaker som vissa svårigheter idag.
Eller glöm det om jag säger saker som inte är hjälpsamt för dig.

Precis den typen av försynt och pluggduktig kan klara sig länge med autism som "inte märks", och få problem när det är annat man behöver vara bra på än "skolkunskaper". (men man kan naturligtvis vara sådan helt utan diagnoser också)

 

[Problematisk]

Det var nog inte så bra formulerat.
Tänker mest om du kan hitta sätt att formulera dina upplevelser som kanske fångar saker som kan bli tydligare argument för att ändå ge en ordentlig utredning.

Om du kan få fram vad det där FATTA handlade om då. Och ifall det handlar om saker som i grunden kan ha samma orsaker som vissa svårigheter idag.
Eller glöm det om jag säger saker som inte är hjälpsamt för dig.

Precis den typen av försynt och pluggduktig kan klara sig länge med autism som "inte märks", och få problem när det är annat man behöver vara bra på än "skolkunskaper". (men man kan naturligtvis vara sådan helt utan diagnoser också)

Jag tror att det jag önskade att någon kunde "fatta" var att jag liksom inte passade in. Att det fanns känslor och reaktioner i mig som jag inte kunde få fram. Har så svårt för att sätta ord på den där känslan, men liksom att det är ett "lock" på som jag inte kan få bort. Lite så har det nog varit så länge jag minns.
Och den där känslan av att vara missförstådd eller feltolkad, den har nog också mer eller mindre alltid funnits där i vissa situationer.

Men grejen är också att jag haft en del svårigheter utifrån under barndomen också, så jag vet inte vad som är olika reaktioner och skyddsmekanismer för det och vad som är "mina egna" problem. Har alltid behövt ta hänsyn till andra och kommit lite i andra hand.

 

[Ramona]

Har alltid behövt ta hänsyn till andra och kommit lite i andra hand.

Har du alltid behövt ta hänsyn till andra, eller har du valt att ta hänsyn till andra och på så sätt sätta sig själv i andra hand?

 

[Problematisk]

Har du alltid behövt ta hänsyn till andra, eller har du valt att ta hänsyn till andra och på så sätt sätta sig själv i andra hand?

Svårt att svara på faktiskt. Det har alltid funnits andra som behövt/tagit mycket tid och uppmärksamhet, och då har det såklart blivit mindre till mig.
Visst hade jag väl kunnat slänga mig på golvet och skrika liksom, men jag vet inte varför jag inte gjorde det. Troligen för att jag var "den duktiga".