Jag har haft en provanställning på tidigare arbetsplats och där var det en månad som uppsägningstid. Dock hade arbetsgivaren en lång lista på personer som sökt jobbet men inte fått det, vi var två på samma tjänst och den andra tjejen sa upp sig i förtid, jag tror arbetsgivaren hade hennes ersättare dagen efter så det var inte precis så att vi inte var ersättbara.
Dock vill jag ge din vän ett råd. Nu vet inte jag varför din vän mår dåligt, men det bör ju vara något ganska allvarligt då problemen verkar så pass stora. Jag jobbade på ett ställe där chefen blev arg (läs: jätte, jättearg) på mig av en helt privat anledning som varken hade med jobbet eller honom att göra. Så arg att han skyllde på att jag var utvecklingsstörd (på riktigt, och hans ordval när han sa upp mig, eller nu citerar jag ”du kanske kan hitta nått ställe där de kan få bidrag för att ha dig där, för du är ju utvecklingsstörd”…!) och försökte förbjuda de andra kollegorna att prata med mig om jag envisades med att jobba uppsägningstiden ut (också en månad). Det var ett halvtidsjobb, så det var långt ifrån varje dag i veckan och jag hade en massa intjänad semester så att de egentligen skulle behöva betala ut en extra månadslön till mig om jag jobbade uppsägningstiden ut (han menade att jag skulle använt mina semesterdagar till det annars), så mamma tyckte att jag varken skulle bjuda på att gå hem med svansen mellan benen när det var han som var en rövhatt och la sig i sånt som han inte hade med att göra, och dels inte ge bort de pengarna. I slutänden fick jag aldrig de pengarna ändå. Och på köpet ett totalt kraschat självförtroende, jag var ett vrak i månader efter det, nästan ett år. Jag tror inte det gick en hel vecka utan att jag grät och hade rejäla ångestattacker för allt han hade vräkt ur sig om mig.
Min nästa arbetsplats är den jag är på idag. Det tog nog minst ett år innan min nuvarande chef hade fått mig på fötter igen så pass att jag vågar lita på att han tycker att jag gör ett bra jobb och att jag kan gå till honom om det är något jag har problem med. Många hade nog inte haft det tålamodet som han haft med mig och det är jag evigt tacksam för. Idag ångrar jag så att jag inte bara gick ut genom dörren och lämnade rövhatten där (mamma har definitivt också ångrat det rådet), för det kom verkligen noll gott ut av att jag förnedrade mig på det sättet. Så om din vän mår så fruktansvärt dåligt måste hen hitta en lösning så personen slipper vara där. Det kan skada så mycket under lång tid framöver om man mår så dåligt eller om det handlar om mobbning eller motsvarande. Önskar i alla fall din vän all lycka till!
