Utseende

[Trani]

Ju mer jag tänker på det, desto färre kommentarer om utseende över huvud taget vill jag ha. Jag känner mig snärjd och trängd av de s k positiva kommentarerna. Om det inte sägs av rätt personer, vill säga.

Snärjd och trängd, verkligen! Det blir ett intrång i ens personliga integritet. En ovälkommen bedömning.

 

[ylvali2]

När mina barn va små, gick dom på Montessori förskola.
Lärarna där, sa aldrig till barnen att dom har ritat en "fin" teckning eller att dom varit duktiga.
Om man säger att teckningen är fin, så betyder det att teckningen nästa gång kanske inte håller måttet, för lärarens/förälderns bedömning..

Intressant! Vad sa lärarna då?

 

[aprilmaj]

Snärjd och trängd, verkligen! Det blir ett intrång i ens personliga integritet. En ovälkommen bedömning.

Vad är det som gör att en del verkligen uppskattar positiva kommentarer om utseendet?

(Delvis KL: Jag har fortfarande inte läst alla inlägg i tråden och kommer nog inte att orka ikväll heller. Har feber och orken räcker i stort sett till att titta på trådar om gulliga hundvalpar )

 

[Gotthard]

Jätteintressant tråd!

Har alltid haft väldigt stark grundtrygghet i mig själv och får jag en kommentar som är menad att verka nedvärderande så tar jag aldrig det som att det är mig det är fel på, utan på den andres beteende/ordval etc. Men ibland går vissa kommentarer in lite djupare och det är svårare att jobba bort den dåliga känslan.

När jag pratar med folk i min egen ålder eller yngre så får jag känslan av att en del tror att det inte är okej att tycka om sig själv, att det är "normalt" att gnälla på ditten och datten och aldrig vara nöjd. Mitt ex hade väldigt dåligt självförtroende och sa alltid att han var ful/tjock/otränad osv. Jag har inga problem med att säga "jävlarrr vad snygg jag är idag" eller "titta vad smal och smäcker jag är". Även om jag sa det med en röst som kunde få mening att låta ironisk eller skämtsam så vet ju bara jag vad den innebär för mig. Jag berättade för honom att det är bättre att säga det som ett skämt till en början, för desto fler gånger man säger det desto större är chansen att man börjar tro på det. Omedvetet så ändras självförtroendet och tillslut kanske man inser att det stämmer. Innan vi gjorde slut så kunde han säga och mena att han var snygg eller hade gjort något som han var stolt över.

Jag tror att det kan vara viktigt att säga till en person med dåligt självförtroende att hen är duktig/har gjort en bra insats/att man är stolt över personen osv. Jag vill gärna höra det eftersom jag aldrig får det. Jag får ofta beröm om mitt utseende från folk och det är väldigt tröttsamt, känns som man ska vara en liten docka i ett hörn och inte göra så mycket ljud från sig. Åt med det säger jag bara. Beröm jaget och inte skalet.

 

[AliceZeta]

Intressant! Vad sa lärarna då?

Visst hade det varit bra om vi alla inte hade varit så bekräftelsesökande, om vi kunde vara nöjda med vårt utseende prestationer oavsett vad alla andra tycker?

Till en början tyckte jag också att det kändes konstigt att läraren inte berömde barnen för vad dom gjort i förskolan.
Istället för att säga att teckningen är fin, så frågade läraren om barnet va nöjd med sin teckning. Jo, självklart va barnet nöjd...sen ville barnet göra något annat som hen kunde vara nöjd med.

Mina barn kände sig alltid bekräftade och duktiga när dom gick på Montessori, det gjorde dom utan att ständigt bedömas av lärare.
Allt material va självrättade, barnen så själva när dom gjort en uppgift, räknat, skrivit, pusslat rätt.

 

[Björk]

JAg började fundera på denna tråden på lunchen. Det jag funderar på är att jag har också blivit kallad ful, fel etc. Och varför känns det värre att bli kallad för det än andra saker? Eller det kanske bara är jag som känner så?
Om någon kallar mig för korkad tar jag inte åt mig alls. Så är det då att utseendet är känsligare för mig ( och säkert vissa andra) än vad folk tänker om min intelligens?

Jag tycker diskussionen har lite konstigt fokus här just nu.
Jag tror också liksom flera uttrycker att just att det känns "värre" handlar om tidseran; människor som är "snygga" har många fördelar i många lägen i vårt samhälle. Och vi är generellt ganska uppslukade av utseendet.

Det som jag däremot också tror påverkar (och som jag tycker flera glömmer) är att säga till någon att "du är ful" är helt enkelt ett jävligt otrevligt beteende. Varför känner någon ett behov av att ens säga sin åsikt om någons utseende till dem? (Eller till sina barn) Varför är det viktigt att lufta den synpunkten överhuvudtaget?

Det är ju bara så onödigt att kommentera; särskilt om man nu faktiskt inte LÄGGER någon värdering i utseende alls. Om man verkligen inte gör det så tycker jag hjärnan borde vara sån att man liksom inte ens funderar i termer av "snygg" eller "ful" om andra..... eller?

Om nu pappan ifråga sagt att Johanna "är ful" till sin dotter; VARFÖR känner han att det är något som är viktigt att tala om i ord att han faktiskt tycker?

Själv är jag sådan att jag faktiskt sällan tycker någon är "ful" - jag kan tycka någon har ett udda utseende, de kan också ha ett utseende som inte alls attraherar mig. De kan ha ärr, stora näsor, tjocka ögonbryn eller vara kvinnor med grova skäggstrån. Jag SER det, men jag liksom bara konstaterar i mitt huvud att "jaha, hen ser ut sådär...". Jag känner väldigt sällan något behov av att kommentera det och att kommentera det i negativa ordalag till personen som det gäller är faktiskt helt otänkbart. Varför ska jag tala om en sådan åsikt om någon? Varför ska jag säga till 150-kilos personen att den är tjock, hon med skäggstråna att "du har skägg" eller någon med synliga ärr "du har ärr där, varför har du det?"

Jag har märkt en stor skillnad på mig och min respektive i detta (och vad gäller våra föräldrar och syskon). Hans nära släkt talar gärna om för varandra om någon gått upp i vikt och fått lite ölmage, om någon ser äldre ut och kommenterar gärna människor omkring sig. Inte konstigt de är betydligt nojigare över sitt utseende än vad jag och min familj är där vi väldigt sällan bryr oss om att kommentera varandras viktuppgångar, slitna utseenden eller om vi ogillar deras klädval. En person på hans släktsida kommenterade en mycket överviktig kvinna i somras; som gick med ett linne med holkärm. Hon sa inte så mycket om kvinnans val ifråga, men sa att hon själv har komplex för SINA armar. Och då är hon betydligt smalare än mig och har inget "gäddhäng" alls i samma omfattning som jag har.

Folk har liksom nog med komplex för sina utseenden ändå (ja, jag är inte heller befriad från en del funderingar, men jag klarar oftast att "slänga dem" i papperskorgen för att jag bara liksom vägrar börja gömma mig på grund av hängmage, gäddhäng eller sånt)- det är ju bara totalt irrelevant att någon annan tycker att någon är ful!

Det är ju ungefär som när någon säger "å, jag gillar gult, det är så fin färg" och någon säger "nej, det är INTE en fin färg, hur kan du tycka det? BLÅ däremot, det är snyggt". Nonsens, ointressant att diskutera....

 

[Björk]

Först: Har inte hunnit läsa allt än.

Hur tänker ni om de kommentarer vi vuxna (inte alla då...) fäller om andra människor? Vad snappar barnen upp av det och hur påverkar det?

Tänkte på det senast när jag och två av kusinbarnen var hos grannarna och tittade på Idol:
-Vad har hon på sig? Hon ser ju ut som en kille...
-Hur ser hon ut i håret? Hon skulle passa mycket bättre i ljust hår.
osv

Jag tänker att jag hoppas att jag (med min insikt om att mina föräldrar förmodligen ägnat oerhört lite tid åt såna kommentarer i och med att jag märker när jag jämför med t ex makens familj vilken skillnad det är) genom mitt sätt att inte kommentera utseenden så jävla mycket faktiskt ger dem förmågan att bli sådana själva. Och kanske därmed också slippa egna nojor och oroa sig alldeles för mycket (för lite kommer de säkert fundera/oroa sig; om inte annat i tonåren; där kommer ju andras värderingar ofta in som starkt betydelsefulla) i livet över hur de ser ut och om deras utseende "duger".

Jag tror att det SJÄLVKLART påverkar barn som får höra mycket sådant att de lär sig hur man "ska" se ut. Hur man ska se ut för att vara en snygg kille och en snygg tjej och att det är olika. Att det förmodligen är viktigare hur en tjej ser ut än hur en kille ser ut för omvärlden (det finns ju undersökningar på det där; med tidningsrubriker om hur kvinnor och män inom t ex politik eller näringsliv beskrivs i artiklar. Utseende kommenteras i mycket högre omfattning när det är kvinnor det handlar om, när det är män så handlar det mer om vad de gör/presterar).

Jag tror de lär sig att de har liksom rätten att kommentera hur andra ser ut och givetvis indirekt att andra också kan ta sig rätten att kommentera dem. Så då gäller det att "passa in" så gott man kan.

Jag tycker det är bedrövligt när man som jag gjorde för några år sen såg några barn i kanske 7-8årsåldern på badhuset (tjejer) som skulle väga sig på vågen. En av flickorna ville inte gå upp på vågen och visa de andra vad hon vägde (hon var lite rundare). Någonstans finns ju något som gör att den flickan har en uppfattning om att hennes vikt på något sätt bedöms/värderas. Rätt eller fel (kompisarna kanske inte alls hade brytt sig), men det kommer ju liksom inte out of the blue.

 

[Björk]

Det är sant, egentligen skulle man inte behöva bedöma en annan person öht.

När mina barn va små, gick dom på Montessori förskola.
Lärarna där, sa aldrig till barnen att dom har ritat en "fin" teckning eller att dom varit duktiga.
Om man säger att teckningen är fin, så betyder det att teckningen nästa gång kanske inte håller måttet, för lärarens/förälderns bedömning..

.

Oj, vad jag kämpar med det där som förälder. Att INTE spontant alltid värdera teckningar och annat som "fint". Jag hör mig själv säga det alldeles för ofta.

För mig kommer det från Jesper Juul som pratar om självkänsla och självförtroende. Att vi genom ständiga kommentarer om "duktighet" i och för sig boostar självförtroende men att vi alltför mycket glömmer bort att bekräfta barnet som individ; att istället boosta självkänsla genom att försöka säga "åh, har du gjort den åt mig!" som de förmodligen från början önskar. Sen LÄR de sig att just "rita fint" är det som är viktigt. Och att god prestation är viktigt. Och så får vi en mängd "duktiga" barn som ifall de INTE lyckas just med prestationer i livet tappar fotfästet i högre omfattning än den som har en balans i en god självkänsla; en känsla av att jag duger och är älskad bara för att jag är jag.

Prestation är ju en sak, men utseende som vi många gånger (utom i viss mån vikt) faktiskt inte ens KAN påverka. Har jag en stor näsa, ett tunt hår, små ögon eller stora läppar så är det ju faktiskt inget som jag genom "hårt arbete" kan göra något åt ens....

 

[Björk]

Intressant! Vad sa lärarna då?

Jag svarar (oombedd) fritt utifrån vad jag läst av Jesper Juul.
Han brukar beskriva det lilla barnet som kommer med en teckning i handen till mamma/pappa som att barnet visar "hej mamma/pappa; titta; här är jag; titta det här har jag gjort". De förväntar sig inte (när de är små) att man ska BEDÖMA deras verk. De vill ha bekräftelse.
Han säger att man istället kan säga "å, hej vad glad jag är att se dig, har du gjort den teckningen själv?" Och istället fokusera på själva upplevelsen de visar att de haft i och med sitt skapande. "Oj, här har du valt att använda många färger! Vilka färger är det?" "Var det roligt att rita teckningen?" "Du har målat med pensel ser jag; hur kändes det att blanda färgerna såhär som du gjort?" osv.

Han menar inte att man aldrig ska berömma prestation; det behövs OCKSÅ, men vi gör det "per automatik" i kanske FÖR hög grad. Ett större barn kan man däremot ofta tycka VILL ha just "bedömningen", men det är också ofta för att de LÄRT sig det. Att de är "duktiga" när de presterar något fint/bra.

 

[Luff]

Jag funderar ofta över varför tjock, ful, benig, gäddhäng - uttryck som egentligen bara beskriver HUR någon ser ut räknas som negativa.
Jag ÄR tjock, OCH?
Varför ska det vara negativt om någon säger att jag är det om dom ska beskriva mig?

 

[Björk]

Jag funderar ofta över varför tjock, ful, benig, gäddhäng - uttryck som egentligen bara beskriver HUR någon ser ut räknas som negativa.
Jag ÄR tjock, OCH?
Varför ska det vara negativt om någon säger att jag är det om dom ska beskriva mig?

Kort svar: normer.

Längre svar: Om någon beskriver dig (eller mig) för en annan person och säger "hon som är rätt tjock och har glasögon"; tja, då kan det ju vara rätt värdeneutralt. Som att de ger en fysisk beskrivning i likhet med längd, hårfärg eller färg på kläderna.
Om någon däremot för att beskriva mig för en annan säger "jo, hon som har ett enormt gäddhäng/fläskmage/jättenäsa" så är det kanske inte längre lika värdeneutralt.

Om någon säger "jo,men du vet hon som är så ful" - hur bra beskrivning är det av en person egentligen? Vad som är "fult" är ju faktiskt ganska subjektivt, eller?

Olika ord har också olika värdeladdningar. Att vara en petimeter är inte direkt en komplimang. Att däremot beskriva någon som noggrann är mer värdeneutralt/positivt. Att använda ordet tjock istället för överviktig/stor/rund ger också olika laddningar. Att beskriva någon som smal är skillnad mot att säga anorexioffer eller benget.

 

[Björk]

Kort svar: normer.

Om någon beskriver dig (eller mig) för en annan person och säger "hon som är rätt tjock och har glasögon"; tja, då kan det ju vara rätt värdeneutralt. Som att de ger en fysisk beskrivning i likhet med längd, hårfärg eller färg på kläderna.
Om någon däremot för att beskriva mig för en annan säger "jo, hon som har ett enormt gäddhäng/fläskmage/jättenäsa" så är det kanske inte längre lika värdeneutralt.

Om någon säger "jo,men du vet hon som är så ful" - hur bra beskrivning är det av en person egentligen? Vad som är "fult" är ju faktiskt ganska subjektivt, eller?

Olika ord har också olika värdeladdningar. Att vara en petimeter är inte direkt en komplimang. Att däremot beskriva någon som noggrann är mer värdeneutralt/positivt. Att använda ordet tjock istället för överviktig/stor/rund ger också olika laddningar. Att beskriva någon som smal är skillnad mot att säga anorexioffer eller benget.

Lägger till: sen är det ju en viss skillnad på att beskriva någons utseende och att kommentera personen (till andra eller; ännu större skillnad; direkt till denne). Att tala om för DIG att du är tjock är väl ganska .... onödigt? Du vet ju det själv. Jag vet inte vad jag skulle svara om någon sa till mig "jag tycker du är tjock". - Jaha.....? Jag skulle nog förvänta mig en fortsättning á la "du som är tjock, varför bantar du inte?" eller "är du tjock eller är du gravid?" eller "hur gör jag för att bli lika tjock som du, jag skulle vilja vara lite tjockare" eller "jag tycker du är tjock och jag tycker det är äckligt så jag vill inte se dig". Vad är det liksom för intressant för mig att veta att någon tycker jag är tjock; vad ska jag göra med den upplysningen?

 

[AliceZeta]

Jag svarar (oombedd) fritt utifrån vad jag läst av Jesper Juul.
Han brukar beskriva det lilla barnet som kommer med en teckning i handen till mamma/pappa som att barnet visar "hej mamma/pappa; titta; här är jag; titta det här har jag gjort". De förväntar sig inte (när de är små) att man ska BEDÖMA deras verk. De vill ha bekräftelse.
Han säger att man istället kan säga "å, hej vad glad jag är att se dig, har du gjort den teckningen själv?" Och istället fokusera på själva upplevelsen de visar att de haft i och med sitt skapande. "Oj, här har du valt att använda många färger! Vilka färger är det?" "Var det roligt att rita teckningen?" "Du har målat med pensel ser jag; hur kändes det att blanda färgerna såhär som du gjort?" osv.

Han menar inte att man aldrig ska berömma prestation; det behövs OCKSÅ, men vi gör det "per automatik" i kanske FÖR hög grad. Ett större barn kan man däremot ofta tycka VILL ha just "bedömningen", men det är också ofta för att de LÄRT sig det. Att de är "duktiga" när de presterar något fint/bra.

Visst är det egentligen ganska självklart att inte alltid oombedd bedöma det andra har gjort, ser ut, har på sig...

Vill man ha en bedömning så ber man ju om det.

Ett barn som stolt visar upp en ny teckning, ber inte om ett omdöme.
Börjar man ge omdöme så lär sig barnet att att vänta på bedömning.

Om jag har klippt mig eller köpt nya kläder så kan jag tycka det är ganska jobbigt när kreti och pleti nödvändigtvis måste säga vad dom tycker.
Om jag vill gå ner 2-3 kilo och äter en lättare lunch så får jag ofta höra..
-Du behöver väl inte gå ner i vikt...
-Om jag vägde som du skulle jag vara nöjd...
-Har du fått anorexi så lite som du äter?
-Varför vill du bli smalare???

För mig är det inte okey att andra bedömer hur jag ska se ut, jag har inte bett om deras åsikt.
Hur skulle det se ut om jag sa till dom...
-Du behöver gå ner i vikt
-Om jag vägde som du skulle jag vara missnöjd
-Ha du en ätstörning så mycket som du äter?
-Varför vill du inte bli smalare?

 

[aprilmaj]

Det är ju bara så onödigt att kommentera; särskilt om man nu faktiskt inte LÄGGER någon värdering i utseende alls. Om man verkligen inte gör det så tycker jag hjärnan borde vara sån att man liksom inte ens funderar i termer av "snygg" eller "ful" om andra..... eller?

Så tänker jag också. Jag tror verkligen inte att det finns så många människor som är helt opåverkade av rådande värderingar, fast att man inte håller med om dem (fullt ut). Sedan finns det ingen som helst anledning att verbalisera dem och därigenom fortsätta spridningen. Där har man en valmöjlighet,

 

[Gnist]

Jag säger självklart inte till någon att den är ful, men det finns massor av fula människor i världen, så är det bara, så att förneka det är lite löjligt. Likaväl som det finns de som är genomsnittliga och de som är vackrare än snittet och en hel hop som är däremellan åt olika håll rent utseendemässigt.

Och nej, jag drar som sagt inga som helst paralleller eller värderingar mellan utseende och intelligens etc och har svårt att begripa varför folk gör det faktiskt. Enligt min åsikt så är de som drar såna paralleller troligtvis ointelligenta eller fördomsfulla.

 

[Björk]

Om jag har klippt mig eller köpt nya kläder så kan jag tycka det är ganska jobbigt när kreti och pleti nödvändigtvis måste säga vad dom tycker.
Om jag vill gå ner 2-3 kilo och äter en lättare lunch så får jag ofta höra..
-Du behöver väl inte gå ner i vikt...
-Om jag vägde som du skulle jag vara nöjd...
-Har du fått anorexi så lite som du äter?
-Varför vill du bli smalare???

För mig är det inte okey att andra bedömer hur jag ska se ut, jag har inte bett om deras åsikt.
Hur skulle det se ut om jag sa till dom...
-Du behöver gå ner i vikt
-Om jag vägde som du skulle jag vara missnöjd
-Ha du en ätstörning så mycket som du äter?
-Varför vill du inte bli smalare?

Jamen precis!!
För x antal månader sen blev jag irriterad som F-N på specifikt en person som la sig i att jag skulle köra 5-2. Hen är den värsta tyckaren om allt och alla (och kan dessutom ALLT om precis ALLT). Att folk säger "du behöver väl inte gå ner i vikt..." osv - sånt kan jag ta, det är man liksom van vid. Men denna person (och andra som ligger på gränsen) som ska tala om att det BÄSTA sättet att gå ner i vikt är "minsann att..." och långa haranger om hur man ska göra.

Jag svarade bara "ja, jag vet, men jag hittar det som fungerar för MIG. "
Efter veckor av tjat och "goda tips" (helt oombedda) så gav jag en fin hint om att personen faktiskt själv ju gått upp de kilon hen gick ner för de x antal år sen genom sin "fantastiska metod" - den välkända metoden "ät mindre- motionera mer". Det framgick nog till slut rätt tydligt att jag inte VILLE ha hens fantastiska råd eller kritik för mitt val av hur jag gör med min kropp.