Utseende

[aprilmaj]

Jag läste Sannah Salameh på Teskedsordens sida. Det handlar om rasism, sexism och vad vi förmedlar till varandra och kanske framför allt till barn. Vad sprider vi när vi kommenterar andras utseende?

http://inteenframling.se/2014/10/22/sannah-salameh/

 

[cirkus]

Det är verkligen så tråkigt detta med att utseende bedöms precis hela tiden
Igår så läste jag en 14 åring sblogg (jag känner tjejen) och hon pratade om att at hon måst se ut på ett speciellt sätt för hon är "sitt egna varumärke" jag blev helt gråtfärdig.

Samtidigt så erkänner jag att jag är rätt kritisk när det gäller utseende, det är en sida jag inte alls är stolt över, det jag retar mig på alla dessa jättesöta tjejer som pumpar läpparna fulla i vad-det-nu-är och sen ser de ut som kopior av varann, dessutom så tycker jag att de vanställer sig och blir fula. Jag har verkligen inte med det att göra och borde ge fullkomligt fan i om de vill se ut så för att de tycker de är fina och jag borde verkligen inte tycka nånting alls, men jag kan inte låta bli att tycka att de gör sig fula och ser korkade ut. Skäms på mig. Jag håller dock käften om jag inte får frågan.

 

[ylvali2]

Jag kan reta mig på vad andra människor gör eller tycker, men av någon anledning är jag helt ointresserad av hur folk ser ut. Så till den grad att jag har svårt att beskriva folks utseende, eller känna igen någon på en beskrivning. Skulle inte kunna beskriva en gärningsman.

 

[aprilmaj]

Samtidigt så erkänner jag att jag är rätt kritisk när det gäller utseende, det är en sida jag inte alls är stolt över

Jag tror att många av oss är det; det var därför jag skrev "vi". Jag måste också bättra mig. Det var det som blev så tydligt för mig när jag läste Salameh.

 

[aprilmaj]

(...) jag helt ointresserad av hur folk ser ut. Så till den grad att jag har svårt att beskriva folks utseende, eller känna igen någon på en beskrivning. Skulle inte kunna beskriva en gärningsman.

Det där var intressant. Om jag får fråga, hur tänker du om ditt eget utseende?

 

[aprilmaj]

14 åring sblogg (jag känner tjejen) och hon pratade om att at hon måst se ut på ett speciellt sätt för hon är "sitt egna varumärke" jag blev helt gråtfärdig.

En produkt, en vara. Så jävla sorgligt.

 

[MM]

Jag dömer nästan aldrig hur andra ser ut, däremot hur jag själv ser ut. Och jag är väldigt kritisk mot mig själv, mer än någon annan någonsin kommer vara.

Men visst, jag har tänkt tankar om andra och deras utseende men då brukar det faktiskt vara andra som jag avundas, tex att någon har en perfekt rumpa enligt mig och jag själv skulle vilja ha en sån.
Tänker aldrig att hen där var ju apful. Kan dock höja ögonbrynen över någons sminkning eller frisyr. Det är svårt att låta bli om jag ser något helknäppt.

Som ett exempel vet jag en kvinna som tatuerade in blåa breda ögonbryn. Ja, det såg inte riktigt rätt ut...

 

[ylvali2]

Det där var intressant. Om jag får fråga, hur tänker du om ditt eget utseende?

Hm. Måste fundera lite på den. Återkommer.

 

[Enya]

Åh vad jag känner igen mig i det hon skriver! Att skilja sig från andra, att inte se "svensk" ut, att få höra "du är ful", att ha breda läppar och konstig näsa m.m.

Vad jag förmedlar till mina barn? Det enda sättet vi pratar om utseende är att alla ser olika ut. Vi pratar liksom inte varken om fula eller snygga människor, vi pratar om människor. Vi kan mycket väl beskriva någon - stor näsa eller breda läppar eller stora och mörka ögonbryn eller inga ögonbryn nästan, lockigt hår, ljust hår o.s.v. Vi lägger ingen värdering i vad som är fult eller snyggt. Ett utseende bara ÄR. Det säger inget om hur en person är, vad den har för egenskaper eller att den inte passar in på ett eller annat vis.

Jag måste ha missförstått frågan?

 

[aprilmaj]

Jag måste ha missförstått frågan?

Eller att ni faktiskt är helt fria från värderingar gällande utseende.

 

[Enya]

Kan man vara det?

Helt igenom fri? Som barn är man nog, men är man det som vuxen? Jag brukar säga att det inte finns fula människor, men jag tyker att jag själv är ful. Är jag helt fri från värderingar då? Men i barnens värld är ingen ful i alla fall.

 

[Gnist]

Klart att man får tycka att andra är fula, det finns ju helt ärligt faktiskt massor med fula människor i världen, men det fina i kråksången är att det den ene tycker är fult tycker någon annan är vackert liksom. Alla tycker ju inte lika om samma och heller inte när det kommer till utseenden. Tack och lov, det hade ju varit gräsligt trist!

Sen baserat på det, att påstå att "alla" lägger in en värdering om personen, personligheten baserat på vad andra och de själva tycker om utseendet är i mitt tycke att dra saken lite väl långt. Definierar man sig själv som ful och avvikande och därmed också på något vis anser sig vara mindre värd, mindre duglig, mindre smart(?) så är det också så man tror att andra ser på en och då har man lagt in sina egna värderingar på andra. Oavsett om de faktiskt tycker så eller inte.

Jag är inte mitt utseende liksom, det är bara förpackningen och säger inget om innehållet.

 

[aprilmaj]

Kan man vara det?

Helt igenom fri? Som barn är man nog, men är man det som vuxen? Jag brukar säga att det inte finns fula människor, men jag tyker att jag själv är ful. Är jag helt fri från värderingar då? Men i barnens värld är ingen ful i alla fall.

Nej, jag tror inte heller att det går att vara helt fri. Vi lever tillsammans och påverkar och påverkas. Men det är bra att försöka verka i en viss riktning, som du gör med dina barn. Det är så förbannat irriterande att vi ofta är så kritiska och negativt värderande mot oss själva. Och att det också påverkar.

 

[aprilmaj]

Jag är inte mitt utseende liksom, det är bara förpackningen och säger inget om innehållet.

Hur tacklar man om andra definierar en enligt utseendet? Jag tänker på det Salameh beskrev:

En gång när jag och några vänner var i Berlin, gick vi förbi ett gäng neo-nazister som stod och skanderade i ett gathörn. De var upptrissade och stämningen var aggressiv. Mina vänner tyckte att det var provocerande och någon tyckte att vi skulle gå fram och be dem sluta.
Jag var så rädd att jag fick ont i magen. För om de såg oss, om de uppmärksammade oss, var jag den enda som inte var blond och blåögd. En i vårt gäng försökte lugna mig, sa att om nazisterna fick bestämma skulle vi alla bli måltavlor, eftersom samtliga var konstnärer och antirasister.
Men han förstod inte. För mig fanns det ingen väg ut. Inget fripass. Nazisterna på hörnan skulle, oavsett om jag ville det eller inte, aldrig se förbi min hud, mitt hår, mina ögon. Att bli reducerad till sin hud är en hudlös känsla. Utsatt, förödmjukande. Det går inte att resonera kring kroppar. De är tunga, tröga, oföränderliga. En organisk klump av hudceller, benstruktur och fettceller.
Våra tankar, skämt, drömmar, ideal och erfarenheter – allt det som vi vill tro gör oss till människor, reduceras till något obetydligt, blir till luft.

 

[Gnist]

Hon upplevde det ju så, tog för givet att det var så de tänkte och tyckte om henne och en upplevelse kan man inte ta ifrån någon eller säga att någon kände "fel". Kanske tänkte de som hon trodde om henne, kanske inte. Kanske de inte brydde sig ett skit om henne som individ, men det är oväsentligt, för hennes upplevelse, hennes känsla som hon fick där och då är ju hennes liksom, men om man ska dra det en bit i af, så på sätt och viss drog hon ju på sig en kofta som kanske en annan individ inte hade gjort genom att i sin egen hjärna separera sig från de övriga i sällskapet att hon stod ut mer än andra. Garanterat inte medvetet, men ändock, vilket säkerligen färgade upplevelsen för just henne som individ på ett sätt som en annan brunhårig och brunögd kanske inte hade gjort och därmed upplevt situationen annorlunda.

Hennes upplevelse är hennes och verklig, men det går inte att tänka att alla brunhåriga och brunögda skulle ha upplevt situationen på samma vis är min poäng.

Det finns fula människor, det finns vackra människor, det finns mediokra människor, det finns feta människor, det finns smala människor, det finns mitt emellan-människor, det finns genismarta människor, det finns urkorkade människor och det finns massor med människor som är vare sig eller och så kan man fortsätta hur länge som helst. Vi är inte likadana, stöpta i samma form hur gärna många gärna skulle vilja att det är så och vad man lägger för värdering i de olikheterna är individuella.

Vissa lägger in massor i det, vissa pådyvlar "samhället" och alla runt omkring sig sina egna känslor och andra konstaterar att det är så och sen är det inte mer med det.

Jag personligen drar inga paralleller mellan utseende och individ och lägger ingen sån värdering på folk alltså.

 

[No1]

Någonting har iaf gått riktigt fel.

Fokuset på det egna utseende och jaget verkar vara större än någonsin.
Det läggs obegränsat med krut på utsidan, människor blir sitt utseende istället för att odla en intressant personlighet.

Alla dessa selfies och det uppenbara bekräftelsebehovet har runnit över för länge sedan.
Om det ändå bara var barn och ungdomar man behövde oroa sig för men nej, deras morsor är precis lika förlorade och illa däran.

Själslig fattigdom?

 

[aprilmaj]

Jag personligen drar inga paralleller mellan utseende och individ och lägger ingen sån värdering på folk alltså.

Hur har du lyckats hålla dig fri?

 

[Gnist]

Hur har du lyckats hålla dig fri?

Uppfostran var nog en bra start och sen så har ju mina egna erfarenheter i livet lärt mig att det finns faktiskt ingen koppling mellan utseende och hur en individ är som person, vad den har för egenskaper och sen är jag numera rätt så krass rent allmänt. Jag ser saker för vad de är för mig. Konstaterar att "så är det" och sen är det inte mer med det.

Kan dock störa mig ofantligt och bli rätt vrång när andra pådyvlar mig åsikter jag inte har, aldrig har haft eller gett uttryck för, just för att de lägger över sina egna värderingar på andra och sånt kan påverka vad jag anser om en person faktiskt, men då är det ju baserat på beteende och inte på utseende.

Har i och för sig i allmänhet rätt svårt för när människor projicerar sina egna värderingar på andra, oavsett om det gäller en person eller det där "samhället" istället för att säga att "jag tycker", "jag anser", "jag tror", "min åsikt".

 

[TinyWiny]

Jag kan reta mig på vad andra människor gör eller tycker, men av någon anledning är jag helt ointresserad av hur folk ser ut. Så till den grad att jag har svårt att beskriva folks utseende, eller känna igen någon på en beskrivning. Skulle inte kunna beskriva en gärningsman.

Samma här. Jag kan prata med någon en hel kväll och känner inte igen personen dagen efter. Det heter något speciellt när man har svårt att känna igen ansikten men jag minns inte vad det heter nu. Jag blev ganska lättad när jag insåg att det inte bara är jag som har det problemet.

När jag säger att jag inte bryr mig om hur folk ser ut så tror de flesta inte mig förren vi kommer att prata om någon t ex en gammal arbetskamrat och den andre säger, -jaha, hen med glasögon? Ingen aning svarar jag. Jag har visserligen jobbat med människan i x antal år men om hen har glasögon eller inte har jag verkligen ingen aning om.
Däremot om någon som vanligtvis har glasögon en dag skulle komma med linser så hade jag förmodligen gått hela dagen och funderat på vad i utseendet hen har ändrat. Har hen klippt sig? Annorlunda kläder? Andra smycken? Men att det är glasögonen som fattas inser jag först när hen säger att hen har skaffat linser...

 

[Enya]

Hur har du lyckats hålla dig fri?

Menar du hur Gnist har kunnat hålla sig ifrån att t.ex. tycka att fula människor är korkade människor och snygga människor är bra människor? Typ så?

Nu var frågan inte ställd till mig, men jag har personligen svårt att förstå hur man kan koppla ihop människor på sånt sätt. Jag ser inte att utseendet säger något om hur en person är. Är en person korkad så är den ju det av andra anledningar än utseendet.