JAg började fundera på denna tråden på lunchen. Det jag funderar på är att jag har också blivit kallad ful, fel etc. Och varför känns det värre att bli kallad för det än andra saker? Eller det kanske bara är jag som känner så?
Om någon kallar mig för korkad tar jag inte åt mig alls. Så är det då att utseendet är känsligare för mig ( och säkert vissa andra) än vad folk tänker om min intelligens?
Jag tycker diskussionen har lite konstigt fokus här just nu.
Jag tror också liksom flera uttrycker att just att det känns "värre" handlar om tidseran; människor som är "snygga" har många fördelar i många lägen i vårt samhälle. Och vi är generellt ganska uppslukade av utseendet.
Det som jag däremot också tror påverkar (och som jag tycker flera glömmer) är att säga till någon att "du är ful" är helt enkelt ett jävligt otrevligt beteende. Varför känner någon ett behov av att ens säga sin åsikt om någons utseende till dem? (Eller till sina barn) Varför är det viktigt att lufta den synpunkten överhuvudtaget?
Det är ju bara så onödigt att kommentera; särskilt om man nu faktiskt inte LÄGGER någon värdering i utseende alls. Om man verkligen inte gör det så tycker jag hjärnan borde vara sån att man liksom inte ens funderar i termer av "snygg" eller "ful" om andra..... eller?
Om nu pappan ifråga sagt att Johanna "är ful" till sin dotter; VARFÖR känner han att det är något som är viktigt att tala om i ord att han faktiskt tycker?
Själv är jag sådan att jag faktiskt sällan tycker någon är "ful" - jag kan tycka någon har ett udda utseende, de kan också ha ett utseende som inte alls attraherar mig. De kan ha ärr, stora näsor, tjocka ögonbryn eller vara kvinnor med grova skäggstrån. Jag SER det, men jag liksom bara konstaterar i mitt huvud att "jaha, hen ser ut sådär...". Jag känner
väldigt sällan något behov av att kommentera det och att kommentera det i negativa ordalag till personen som det gäller är faktiskt helt otänkbart. Varför ska jag tala om en sådan åsikt om någon?
Varför ska jag säga till 150-kilos personen att den är tjock, hon med skäggstråna att "du har skägg" eller någon med synliga ärr "du har ärr där, varför har du det?"
Jag har märkt en stor skillnad på mig och min respektive i detta (och vad gäller våra föräldrar och syskon). Hans nära släkt talar gärna om för varandra om någon gått upp i vikt och fått lite ölmage, om någon ser äldre ut och kommenterar gärna människor omkring sig. Inte konstigt de är betydligt nojigare över sitt utseende än vad jag och min familj är där vi väldigt sällan bryr oss om att kommentera varandras viktuppgångar, slitna utseenden eller om vi ogillar deras klädval. En person på hans släktsida kommenterade en mycket överviktig kvinna i somras; som gick med ett linne med holkärm. Hon sa inte så mycket om kvinnans val ifråga, men sa att hon själv har komplex för SINA armar. Och då är hon betydligt smalare än mig och har inget "gäddhäng" alls i samma omfattning som jag har.
Folk har liksom nog med komplex för sina utseenden ändå (ja, jag är inte heller befriad från en del funderingar, men jag klarar oftast att "slänga dem" i papperskorgen för att jag bara liksom vägrar börja gömma mig på grund av hängmage, gäddhäng eller sånt)- det är ju bara totalt irrelevant att någon annan tycker att någon är ful!
Det är ju ungefär som när någon säger "å, jag gillar gult, det är så fin färg" och någon säger "nej, det är INTE en fin färg, hur kan du tycka det? BLÅ däremot, det är snyggt". Nonsens, ointressant att diskutera....