Vad är normalt?

Han menar att barnen tar skada av att flytta rakt in, men det kommer att ta tid att sälja gården och jag menar att vi kan fasa in dem under tiden vi har gården kvar, men det vill inte mitt ex. .
Känner barnen den nya mannen? Annars kan jag hålla med om att det skulle bli märkligt att flytta in hos honom. Jag hade inte velat tvingat flytta in hos någon jag inte känner som helt plötsligt ska bli "pappa".

Men hur/var du ska bo under tiden är ju helt upp till dig. Jag tänker ur barnens synvinkel, inte din fd.
 
Att psykologen tycker att mannen ska prata med dig för att må bättre kan vara en lögn - men det kan också vara sant. Psykologer är följsamma och hur hans perspektiv skulle det kanske vara en bra lösning.

Men det innebär inte att du måste gå med på det. Du har inget ansvar för hans mående, säg bara nej. På det stora hela låter det som en bra övning att börja lära dig säga nej till honom.
 
Att psykologen tycker att mannen ska prata med dig för att må bättre kan vara en lögn - men det kan också vara sant. Psykologer är följsamma och hur hans perspektiv skulle det kanske vara en bra lösning.

Men det innebär inte att du måste gå med på det. Du har inget ansvar för hans mående, säg bara nej. På det stora hela låter det som en bra övning att börja lära dig säga nej till honom.


Det är så himla svårt... "Vill du inte att detta ska gå smidigt?" Jo... "Vi måste göra vad som är bäst för barnen." Naturligtvis. "Alla psykologer jag har pratat med håller med mig." Ja... *suck*
Och jag vill bara bort, jag vill inte bo i något slags limbo med honom hemma, fortsätta dela säng med honom - även om han öht inte närmar sig mig. Han vill bara hålla en hand på mig när han får sina ångestattacker, vilket iofs kan vara ett par ggr i timmen. Jag hade hellre sovit på soffan om jag nu måste vara hemma.
 
Det är så himla svårt... "Vill du inte att detta ska gå smidigt?" Jo... "Vi måste göra vad som är bäst för barnen." Naturligtvis. "Alla psykologer jag har pratat med håller med mig." Ja... *suck*
Och jag vill bara bort, jag vill inte bo i något slags limbo med honom hemma, fortsätta dela säng med honom - även om han öht inte närmar sig mig. Han vill bara hålla en hand på mig när han får sina ångestattacker, vilket iofs kan vara ett par ggr i timmen. Jag hade hellre sovit på soffan om jag nu måste vara hemma.

Vill du inte så ska du inte. Att han hänvisar till vad som är bäst för barnen är utstuderad manipulation. Tänkte han på barnens bästa skulle han ta sig samman i stället - för deras skull.
 
Självklart ska ni göra vad som är bäst för barnen. Men vad som är bäst för barnen bestämmer inte han. Kan ni inte enas ska du inte vara rädd för att ta in utomstående hjälp.

Det han sysslar med nu är bara ytterligare manipulationer för att få dig dit han vill. Han har släppt dig fri och ska nu försöka kontrollera dig ändå. Gå inte på det.

Behåll lugnet, meddela att du förstått hans uppfattning och att om ni inte kan samsas får ni ta hjälp av Familjerådgivning http://www.socialstyrelsen.se/barnochfamilj/familjeratt-familjeradgivning. Det kan ju i flera avseende vara bra för dig att få lite stöd i föräldrarskapet med tanke på hur dysfunktionell familjen varit. Att ta hjälp är inte till nackdel för dig, det kommer att ge dig stöd och hjälp i en utsatt situation. Att du dessutom är den som tar steget ligger dig absolut till fördel.

Var inte rädd för att söka stöd är mitt entydiga budskap, du behöver det. Det är ingen trevlig person du valt att leva med tidigare och han vill nog gärna försöka styra ditt liv även efter en separation.
 
Självklart ska ni göra vad som är bäst för barnen. Men vad som är bäst för barnen bestämmer inte han. Kan ni inte enas ska du inte vara rädd för att ta in utomstående hjälp.

Det han sysslar med nu är bara ytterligare manipulationer för att få dig dit han vill. Han har släppt dig fri och ska nu försöka kontrollera dig ändå. Gå inte på det.

Behåll lugnet, meddela att du förstått hans uppfattning och att om ni inte kan samsas får ni ta hjälp av Familjerådgivning http://www.socialstyrelsen.se/barnochfamilj/familjeratt-familjeradgivning. Det kan ju i flera avseende vara bra för dig att få lite stöd i föräldrarskapet med tanke på hur dysfunktionell familjen varit. Att ta hjälp är inte till nackdel för dig, det kommer att ge dig stöd och hjälp i en utsatt situation. Att du dessutom är den som tar steget ligger dig absolut till fördel.

Var inte rädd för att söka stöd är mitt entydiga budskap, du behöver det. Det är ingen trevlig person du valt att leva med tidigare och han vill nog gärna försöka styra ditt liv även efter en separation.


Tack, vi har redan sökt hjälp där, det ska komma en kallelse hem. Tyvärr tror jag att det kommer att ligga flera veckor fram i tiden och tills dess får jag väl leva i ovisshet. Jag har sagt att jag inte vill bestämma hur jag ska bo framöver innan vi pratat med dem, för jag vill inte att det ska vara han som bestämmer hur vi ska göra.
 
När han kommer med manipulerande frågor och påståenden, bekräfta dem inte. Om du alls ska svara, så gör det neutralt. Annars fortsätter du spela på hans planhalva, efter hans regler.

"Jaså."
"Säger du det."
"Jaha."
"Hm."
 
Jag har sagt att jag inte vill bestämma hur jag ska bo framöver innan vi pratat med dem, för jag vill inte att det ska vara han som bestämmer hur vi ska göra.
Nu blir jag lite petig. Du får ha överseende.

Men, NI bör inte prata med barnen. Han ska prata med barnen. Du ska prata med barnen. Det finns ingen anledning att göra det tillsammans.

Maktförhållandet er emellan är så skevt, att det lätt blir hans story som presenteras misstänker jag. Tala med dem var för sig.
 
Han vill bara hålla en hand på mig när han får sina ångestattacker, vilket iofs kan vara ett par ggr i timmen. Jag hade hellre sovit på soffan om jag nu måste vara hemma.

Men sov på soffan då!

HAN vill ha fysisk kontakt med dig i sängen, DU vill inte. Vem bestämmer över vem som ska ha fysisk kontakt med dig?

HANS ångest, HANS problem.
 
Men sov på soffan då!

HAN vill ha fysisk kontakt med dig i sängen, DU vill inte. Vem bestämmer över vem som ska ha fysisk kontakt med dig?

HANS ångest, HANS problem.
Om ni bor på en gård finns det säkert fler rum än ert nuvarande sovrum. Flytta till ett annat rum. Har ni gäststuga, bo i den.
 
Det är så himla svårt... "Vill du inte att detta ska gå smidigt?" Jo... "Vi måste göra vad som är bäst för barnen." Naturligtvis. "Alla psykologer jag har pratat med håller med mig." Ja... *suck*
Och jag vill bara bort, jag vill inte bo i något slags limbo med honom hemma, fortsätta dela säng med honom - även om han öht inte närmar sig mig. Han vill bara hålla en hand på mig när han får sina ångestattacker, vilket iofs kan vara ett par ggr i timmen. Jag hade hellre sovit på soffan om jag nu måste vara hemma.
Bryt kontakten med mannen! Helt och hållet, en tid, iaf! Du kan återuppta den senare, OM DU VILL! förmodligen måste ni ha någon slags kontakt, i o m att ni har gemensamma barn, men reducera den KRAFTIGT!

Bo gärna ensam, med barnen, en period- du kan behöva tid att återhämta dig och hitta dig själv igen, efter detta. Det behöver inte innebära att din nya man försvinner ur ditt liv, under den perioden, och kan vara en bra introduktionsperiod mellan honom och dina barn.

Varför inte, redan ikväll, bädda på soffan, om det är så DU känner det? (Hoppas du har en dörr du kan låsa från insidan, i det rummet!)
 
Det är väl iofs sällan det är något i mitt liv som är normalt...

Jag har iaf slutligen lyckats med att bryta med min sambo och fått honom att förstå att vi inte ska leva ihop längre. Han har alltid haft oerhört stort inflytande över mig och nu undrar jag lite över vad som är rimligt framöver. Vi har två barn i lägre tonåren. Han vill att vi ska göra saker tillsammans med barnen den här sista tiden vi bor ihop, men jag känner att det blir lite att lura barnen, för vi kommer inte att fortsätta tillsammans längre. Är det inte lika bra att de vänjer sig vid att utflykter och semestrar framöver inte kommer att innebära att vi åker allihop, utan det blir med antingen mamma el pappa? Dessutom säger han att han vill fortsätta köpa blomma till mig när jag har namnsdag och kanske en liten present till mig när jag fyller år. För mig låter det väldigt märkligt, brukar man verkligen göra så?

Det jag reagerar över (bl.a) är - måste man bestämma om han får köpa blomma/present eller inte? Måste man bestämma det redan nu?
Vet inte när du har namnsdag eller när du fyller år, men om han nu känner att han vill fortsätta med det, kanske han inte alls har de tankarna då det är de dagarna.

I övrigt känns det som att ni ska bryta, men förhoppningsvis komma överens gällande barnen och annars också vara vänner - inte som bästa kompisar utan så att ni inte är ovänner.
 
Ett tillägg: Känn inte att du måste ligga i samma rum som honom, pga hans ångestattacker! Eftersom ni ska flytta isär är det lika bra att han, redan nu, börjar lära sig att hantera dessa på egen hand...

@Kaffekopp
 
@Kaffekopp
Ursäkta ett kanske skarpt inlägg men reagerar ganska kraftigt då mannens beteende/brist på beteende är på tok enligt mig totalt!

Vad är normalt? För mig är det normalt att inte hitta kläder i affären som passar då jag inte är formad efter storlekarna de sys efter, men det är normalt för _mig_ eftersom jag alltid haft det så.

Hans ångest/tankar/mående = hans ansvar!
Eftersom han är han så gammal att han har barn borde han ju kunna ta hand om sig själv, det viktigaste för dig är du, din kropp (VAD ger han rätten att ens peta på dig?!) och antagligen dina/era barn.

Angående blommor, födelsedagar osv. så ta det inte nu tycker jag då ni är i ett mycket jobbigt, känslomässigt tufft läge och jag gissar på även en pågående krisreaktion, allt ändras och står på sin spets, minsta ord kan tolkas och vägas fel och vad säger att ett beslut nu känns rätt när tex. födelsedag/jul/whatever kommer?
En sak i taget tror jag är lämpligt.

Litet exempel av mitt liv:
kille 1: sambo flera år, separation plötsligt men med mycket samtal mellan varandra som sköttes lugnt, ingen direkt kontakt i början bodde mitt emot varandra och såg varandras lägenheter.
Han är idag gift/har barn/hus och mår bra, ringer/sms ibland kort känns okej. Första gången vart jag förvånad och svarade mycket neutralt.
Nu hörs vi kort ibland på tex. jul osv. men jag känner inte att jag måste höra av mig eller svara så känns bra.

kille2: sambo flera år än kille 1: slut mycket oväntat och utan förklaringar och inga samtal, ingen kontakt känns okej men dock dyrbart ekonomiskt tyvärr. ( Ännu en sak att tänka på och inte bara låta vara, svider surt efter)

Lycka till med allt!
Kom ihåg att Buke finns alltid med tips, möjlighet att ösa ur sig eller bara tänka på annat en stund.


Ta det lugnt och var rädd om dig!!
 
Skit i vad man brukar, gör som NI vill.

Det bästa ni kan göra för era barn är att vara vänner trots att ni inte lever ihop längre. Visst kan man köpa presenter till en vän.
Kan bara hålla med här!

TS:
Det viktigaste är att hitta hur det fungerar för just er, det finns inget normalt i en separation. Alla måste hitta sin väg för att kunna gå vidare, och ni måste hitta ett sätt att samarbeta kring barnen så att dom inte kommer i kläm, men det innebär inte att ni måste(eller kanske ens bör) göra saker gemensamt med dom.
Och visst kan man köpa presenter till en vän, men är vännen inte bekväm med att ta emot presenterna så anser jag att man låter bli, och är du inte bekväm med att han köper presenter till dig och magkänslan säger att han gör det av "fel" anledning så har du all rätt att inte ta emot dom.

/Camilla
 
Men han säger hela tiden att han vill barnens bästa (och det vill naturligtvis jag med), vi har bara olika åsikter om vad detta innebär. Tyvärr har han dessutom brutit ihop och psykologen har ordinerat samtal med mig för att få honom på fötter. Jag vill helst inte prata med honom i den omfattningen, för jag blir bara helt förvirrad när han målar upp de värsta scenarierna hela tiden - det är fokus på allt som kan gå fel och det ska man självklart inte bortse ifrån, men allt måste ju ändå inte gå åt skogen hela tiden...
Du har ingen skyldigheter mot hans mående! Du SKA ENBART ställa upp i den mån du själv är bekväm med det.
Och att han säger att han vill barnens bästa, är troligen det han tror sig vilja, men med tanke på hur han verkar må så är jag väldigt tveksam att han klarar se förbi sig själv som det i många fall kan krävas för att göra det bästa för barnen.
Hade jag varit du hade jag brutit så mycket det går, enbart haft den minimala kontakten som krävs för barnens skulle. Kommer han upp fötter och mår bättre så kanske man kan fundera på mer kontakt då om du vill det.

/Camilla
 
Jag känner mig manipulerad, men jag vill ju att allt ska gå så smidigt som möjligt, men det är kanske en utopi?

Nu är han tydlig med att han inte vill fortsätta med mig och kan acceptera att jag ska leva med någon annan. Jag vill flytta till min nya man (som har varit oerhört tålmodig) och det är där sambon sätter sig ordentligt på tvären.

Nu är jag inte särskilt optimistisk till min personlighet, men mitt bud är dessvärre att det enda sättet den separationen kan gå smidigt på, är att han ger upp sin papparoll och umgänget med barnen.

Jag menar inte att du ska uppmuntra det, dock.

Det du skriver att han säger, är skitprat, som jag ser det. Bevisligen accepterar han inte att du lever med någon annan, för då hade han inte haft synpunkter på det där första halvåret osv. Om han menar att barnen tar skada eller inte, spelar ingen roll - anledningen till att han säger det är att han vill kontrollera dig genom barnen. Det är min övertygelse.

Samma sak med "alla psykologer han har pratat med". Hur många är det troligt att de är? Om de ens existerar, vilken version är det då mest troligt att han har gett dem?

Eftersom du själv ser att han vill styra dig och du ser att och hur han har gjort det - och det tycker jag är bra och modigt gjort av dig - tycker jag att du ska göra som du tycker själv. Inte som han tycker.

Hans mönster är ju inte alls ovanligt. Många känner igen sig i din situation. Jag gör det. Jag vet att andra gör det.

Det bästa du kan göra för dig själv och barnen är att hålla honom precis så kort som du vill hålla honom. Hålla det avstånd du vill hålla. Vad som är normalt spelar ingen som helst roll, för din situation är inte normal.
 
Och en sak till: Visst kan man köpa presenter till en vän. Men den här mannen är ju inte din vän. Vänner är jämbördiga och respekterar varandra (det är inte en fullständig beskrivning av vänskap, bara förutsättningar för den) och ni är inte jämbördiga och han respekterar inte dig.
 

Liknande trådar

Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
18 962
Senast: jemeni
·
Övr. Hund Jag skulle gärna vilja ha lite tankar och råd från er erfarna hundmänniskor. Vår familj har börjat fundera på att skaffa hund och jag...
2 3
Svar
57
· Visningar
7 125
Relationer Varning för vääääldigt långt inlägg! Jag skriver sällan personliga saker här men nu känner jag att jag skulle behöva andras syn på...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
24 199
Senast: alazzi
·
Relationer Skriver under anonymt nick nu. Det är väldigt långt och jag vet inte om jag kommer få några svar, men känner att jag behöver stöd och är...
2
Svar
27
· Visningar
9 571
Senast: Imna
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Annonsera mera hundar 2
  • Bra familjehund? Rasvak😇
  • Lösa hundar

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp