Fast just frågorna blir vapen. Och är en inte trans kommer en aldrig att förstå helt hur det känns. Videoessän jag la in i mitt tidigare inlägg är det närmaste jag tror cispersoner någonsin kan komma till att förstå, att få känna en liten del av hur det känns. Och den svarar på så många frågor, tar hål på så många felaktigheter (som t.ex. det här med att "vara född i fel kropp" och "byta kön", som är helt förlegade).
Så alla ni som undrar hur det känns, ta och gör en kopp te, sätt er i lugn och ro, och se den. Det är det värt.
Behandlingen för transbarn är inte att likna vid plastikkirurgi. Mer att likna vid barncancer. Vi vet inte exakt vad som orsakar barncancer, men inte skulle någon få för sig att det var kontroversiellt att behandla sjuka barn för att vi inte vet exakt varifrån cancer kommer, eller för att vi inte lyckats eliminera cancerogena ämnen i förskolan än, eller för att det ju finns de som haft cancer men mirakulöst blivit friska på egen hand. Barn som är trans får pubertetsblockerare för att det räddar liv.
Av de berättelser jag la in ovan är den första (Andreas Bruce) och den sista (skriven av en anonym transman 2014) två som försökt ta sitt liv vid pubertetsstart. Bruce var 14. Det handlar alltså om livsräddande behandliing. Bruce fick såklart inte pubertetsblockerare på 1800-talet, men han fick juridiskt könsbyte som 14-åring, nytt namn av sin far, nya kläder, och ett nytt liv. Och det räckte (för att hindra självmord, men han hade säkerligen mått ännu bättre med hormonbehandling/modern vård). Jag har talat med otaliga transpersoner om deras erfarenheter, och det är inte konstigt att deras dysfori blir som mest olidlig i samband med pubertet. Och med dysfori och lidande kommer oförmåga att fullfölja studier, förstört socialt liv, depression, olika självskadebeteenden, etc. Och vi har en så enkel behandling som faktiskt fungerar: pubertetsblockerare. Det räddar liv, inte bara från självmord, men från en förstörd framtid och åratal av hemsk kamp med livssituationen.
Vill inflika att det inte heller alltid handlar om kroppen just, utan om hur samhället läser personer. Vi vill gärna tycka att vi är så framåttänkande och könsneutrala, men samhället är ju långt ifrån. Och socialt är det enormt stor skillnad på att vara man och kvinna idag, och det går ut över hela livet när någon blir läst fel och allt skaver; inte bara kroppen. Och när en VET att en är man/kvinna/icke-binär, men ingen annan vill erkänna det! En bekant beskrev det som att vid födseln iklädas en sån där löjlig hästhuvudmask i gummi, och sen gå runt hela livet och säga "hallå, kan vi ta av den här löjliga grejen?" medan alla, inklusive familj och vänner, säger "men nä, du är ju häst, det ser väl vem som helst?". Det blir som kafkaeskt som jag förstår det. Mer än bara "min kropp är fel".
Det generella vetenskapliga läget (och reglerna inom de flesta idrottsförbund) är att efter ett år med könskonträra hormoner är styrka/kondition samma som för cisidrottare. Det vill säga inom samma spann av variation (inom rätt viktklass och så vidare såklart). Och det torde vara nog med bevis att det faktiskt idag finns hur många transpersoner som helst som tävlar i rätt könskategori utan att vinna, och detta har hänt i årtionden. Om det fanns fördelar för transpersoner efter transition borde vi nog ha märkt det vid det här laget.
Och angående Semenya så tycker jag det är fel att hon inte får tävla. Det finns många idrottare (särskilt manliga) som när det upptäckts att de har extraordinära förmågor medfött (typ bättre lungkapacitet eller vad det nu är) snarare hyllas, trots att det också är en fysisk fördel som ingen kan träna sig till. Att just Semenya med sina hormonnivåer inte ska hyllas ser jag absolut som ett uttryck för ett ingrott patriarkat som vill hålla nere allt som kan vara könsöverskridande.
