- Svar: 10
- Visningar: 1 413
Jag såg det inte komma. Är snopen, paff, överrumplad, överraskad och ställd.
Mina närmsta kollegor på jobbet fryser ut mig.
Jag har jobbat på mitt jobb i över 6 år. Har älskat jobbet och trivts jättebra! Vi är ett team på tre som gör samma saker. Just de personer som jag ”teamar” med nu har jag jobbat ihop med i ca 2,5 år. För mig är det jätteviktigt att vi har ett inkluderande team med ett omtänksamt klimat, respektfullt, stöttande och högt i tak. Jag har introducerat de andra två i jobbet och har alltid försökt poängtera att det viktigaste är att ha roligt tillsammans, att vi ska känna att vi kan lyfta det som känns jobbigt om vi vill, och finnas där för varandra. Vi i teamet är det viktigaste! Och vi är trots allt varandras arbetsmiljö.
Men de andra tycker tydligen annorlunda… Jag har fått några ”tjuvnyp” från dem – de har slängt ut kritik och anklagelser mot mig utan att stå för kritiken sen när jag försökt prata med dem om det. Även gett mig ”uppläxningar” över att jag skulle ha gjort fel när jag bara har följt rutinerna. Jag har tyckt att det har varit jobbigt, blivit förbannad nån gång, blivit ledsen nån gång, men försökt att bita ihop och tänka att vi måste få vara olika och acceptera varandras olikheter när vi jobbar så tätt ihop, så jag har försökt att ta till mig och försöka lista ut vad det är som de är missnöjda med med mig (de har ju inte velat säga det till mig ansikte mot ansikte) och försökt att ändra mig.
Men sen smög det andra på. Det där som man inte riktigt kan ta på. Tex att de pratar mycket med varandra och frågar vad de gjorde i helgen, men ingen frågar mig. Och när jag pratar så får jag ingen respons på det jag säger, för de tittar bara bort och är tysta. Kommer jag in nånstans där de är och snackar med varandra så tystnar de. Eller mitt när jag berättar något kan de två börja prata om något helt annat med varandra. Som om jag inte fanns. Nån gång ibland när jag har sagt något glatt så har jag till och med fått någon snäsig elak kommentar tillbaks. Så jag har tystnat. Tänker att de kanske retar sig på att jag pratar för mycket, att de tycker att jag tar för stor plats, eller att jag är jobbig. Så jag försöker att vara tyst och bara krympa. Inte vara jobbig eller störa.
En av dem ställde sig framför mig en dag och sa ”Jag har svårt för dig!”. Jag blev helt ställd och visste inte vad jag skulle säga. I min värld säger man inte så till andra. Jag nämnde det senare för en annan kollega och berättade att jag blev ledsen. Den kollegan hade då fört vidare det jag sa till min teamkamrat, men teamkamraten hade då nekat att hon nånsin hade sagt nåt sånt utan hävdat att det var jag som hade hittat på. Flera gånger när jag har ifrågasatt deras beteende så har jag bemötts med totalt oförstånd från dem och fått höra att jag bara hittar på, så jag börjar tvivla på mig själv och vad jag upplever och vågar inte längre ta upp deras beteende med någon eftersom det bara leder till att jag blir anklagad för att ljuga.
Mina teamkamrater pratar mycket skit om andra människor och gnäller jämt på jobbet. Jag kan inte med sån attityd så jag kan inte delta i det. Själv tycker jag om andra människor, är engagerad i det jag gör och jobbar där jag jobbar för att jag tycker att det är roligt. Vi är så enormt olika. Men för mig är vi ändå ett team som behöver vara professionella i vår roll och hjälpa varandra eftersom vi delar samma arbetsuppgifter. Man väljer inte sina arbetskamrater, men man väljer hur man beter sig mot varandra, och för att en arbetsplats ska fungera behöver man kunna bete sig schysst och inkluderande mot varandra även om man inte älskar alla.
Vi har alltid fikat och lunchat tillsammans tidigare eftersom det är det mest naturliga där vi jobbar. Vi meddelar varandra när vi är på plats och inte, stämmer av med varandra om arbetsbelastningen och går tillsammans till gemensamma möten. Men plötsligt gör ”vi” inte det längre…
Jag har hållit på att gå under av arbetsbelastningen och har tagit upp det med mina kollegor. Istället för att de vill hjälpa mig och att vi tillsammans ser över fördelningen av arbetsuppgifter – vilket hade varit det mest naturliga i min värld – så börjar de insinuera att jag inte kan ha så mycket att göra utan att jag måste ”hitta på”, eller kanske att jag jobbar fel och bara får skärpa till mig och bli effektivare. Jag kollade då upp våra ansvarsområden och såg att mina ansvarsområden nu har blivit ca 150-400% så stora som deras. Lyfte med dem igen att jag måste göra något åt arbetsbelastningen för att inte krascha, men då säger de att de kanske kan hjälpa mig ”senare” och att jag absolut inte får ta upp det med vår chef, för de vill inte ha nån förändring bara för att jag inte klarar av mitt jobb...
När vi ska gå på gemensamma möten så har de börjat gå i förväg utan att vänta in mig. Nu har de även börjat ”försvinna” utan att säga nånting när det börjar bli dags för lunch, och jag får luncha själv. När vi fikar tillsammans så är de mest bara tysta. Försöker jag säga nåt, fråga nåt, prata rent allmänt, så tittar de ofta bort och är tysta (men inte alltid – det är det som gör det så svårt för deras beteende är så oförutsägbart och plötsligt någon dag kan de prata med mig som om jag vore en vanlig människa). Det har också börjats med rutiner på jobbet som ingen har meddelat mig om.
Jag känner mig så fruktansvärt avskydd.
Det märkliga är hur jag reagerar. Jag är väldigt uppskattad av mina andra kollegor, får mycket fin feedback och cheferna har bara lovord att säga om mig. Även på tidigare arbetsplatser har jag varit väldigt uppskattad. Jag tänker att jag borde kunna strunta i några som inte kan bete sig. Men mina närmaste teamkollegors beteende får mig att känna mig totalt värdelös, och jag vågar knappt prata med någon längre, för jag är plötsligt övertygad om att ALLA hatar mig Jag mår fruktansvärt dåligt över att gå till jobbet och varje minut på plats är som en kniv som vrids om inombords. Vill bara gömma mig och försvinna när jag är där. Har helt tappat självförtroendet. Är ständigt rädd för att få kritik för det jag gör, har börjat be om ursäkt för mig själv och det jag gör. Tänker att jag inte har något existensberättigande längre.
Deras utfrysning kryper verkligen under skinnet på mig och förändrar mig. Jag minns att jag har varit bra på det jag gör och känt mig stolt över mig själv, men det är bara som ett avlägset minne nu – det är helt bortblåst. Istället skäms jag något fruktansvärt över mig själv.
Jag förstår att sånthär kan driva folk till självmord för jag mår så fruktansvärt, fruktansvärt dåligt. Men jag kan inte förstå varför mina teamkolelgor vill göra en annan människa såhär illa.
Så konstigt det blev! Är det jag som överreagerar? Om jag bara kunde begripa vad jag gjorde för fel!…
(Jag har faktiskt sagt upp mig, så det finns åtminstone en ljusning i sikte nu)
Mina närmsta kollegor på jobbet fryser ut mig.
Jag har jobbat på mitt jobb i över 6 år. Har älskat jobbet och trivts jättebra! Vi är ett team på tre som gör samma saker. Just de personer som jag ”teamar” med nu har jag jobbat ihop med i ca 2,5 år. För mig är det jätteviktigt att vi har ett inkluderande team med ett omtänksamt klimat, respektfullt, stöttande och högt i tak. Jag har introducerat de andra två i jobbet och har alltid försökt poängtera att det viktigaste är att ha roligt tillsammans, att vi ska känna att vi kan lyfta det som känns jobbigt om vi vill, och finnas där för varandra. Vi i teamet är det viktigaste! Och vi är trots allt varandras arbetsmiljö.
Men de andra tycker tydligen annorlunda… Jag har fått några ”tjuvnyp” från dem – de har slängt ut kritik och anklagelser mot mig utan att stå för kritiken sen när jag försökt prata med dem om det. Även gett mig ”uppläxningar” över att jag skulle ha gjort fel när jag bara har följt rutinerna. Jag har tyckt att det har varit jobbigt, blivit förbannad nån gång, blivit ledsen nån gång, men försökt att bita ihop och tänka att vi måste få vara olika och acceptera varandras olikheter när vi jobbar så tätt ihop, så jag har försökt att ta till mig och försöka lista ut vad det är som de är missnöjda med med mig (de har ju inte velat säga det till mig ansikte mot ansikte) och försökt att ändra mig.
Men sen smög det andra på. Det där som man inte riktigt kan ta på. Tex att de pratar mycket med varandra och frågar vad de gjorde i helgen, men ingen frågar mig. Och när jag pratar så får jag ingen respons på det jag säger, för de tittar bara bort och är tysta. Kommer jag in nånstans där de är och snackar med varandra så tystnar de. Eller mitt när jag berättar något kan de två börja prata om något helt annat med varandra. Som om jag inte fanns. Nån gång ibland när jag har sagt något glatt så har jag till och med fått någon snäsig elak kommentar tillbaks. Så jag har tystnat. Tänker att de kanske retar sig på att jag pratar för mycket, att de tycker att jag tar för stor plats, eller att jag är jobbig. Så jag försöker att vara tyst och bara krympa. Inte vara jobbig eller störa.
En av dem ställde sig framför mig en dag och sa ”Jag har svårt för dig!”. Jag blev helt ställd och visste inte vad jag skulle säga. I min värld säger man inte så till andra. Jag nämnde det senare för en annan kollega och berättade att jag blev ledsen. Den kollegan hade då fört vidare det jag sa till min teamkamrat, men teamkamraten hade då nekat att hon nånsin hade sagt nåt sånt utan hävdat att det var jag som hade hittat på. Flera gånger när jag har ifrågasatt deras beteende så har jag bemötts med totalt oförstånd från dem och fått höra att jag bara hittar på, så jag börjar tvivla på mig själv och vad jag upplever och vågar inte längre ta upp deras beteende med någon eftersom det bara leder till att jag blir anklagad för att ljuga.
Mina teamkamrater pratar mycket skit om andra människor och gnäller jämt på jobbet. Jag kan inte med sån attityd så jag kan inte delta i det. Själv tycker jag om andra människor, är engagerad i det jag gör och jobbar där jag jobbar för att jag tycker att det är roligt. Vi är så enormt olika. Men för mig är vi ändå ett team som behöver vara professionella i vår roll och hjälpa varandra eftersom vi delar samma arbetsuppgifter. Man väljer inte sina arbetskamrater, men man väljer hur man beter sig mot varandra, och för att en arbetsplats ska fungera behöver man kunna bete sig schysst och inkluderande mot varandra även om man inte älskar alla.
Vi har alltid fikat och lunchat tillsammans tidigare eftersom det är det mest naturliga där vi jobbar. Vi meddelar varandra när vi är på plats och inte, stämmer av med varandra om arbetsbelastningen och går tillsammans till gemensamma möten. Men plötsligt gör ”vi” inte det längre…
Jag har hållit på att gå under av arbetsbelastningen och har tagit upp det med mina kollegor. Istället för att de vill hjälpa mig och att vi tillsammans ser över fördelningen av arbetsuppgifter – vilket hade varit det mest naturliga i min värld – så börjar de insinuera att jag inte kan ha så mycket att göra utan att jag måste ”hitta på”, eller kanske att jag jobbar fel och bara får skärpa till mig och bli effektivare. Jag kollade då upp våra ansvarsområden och såg att mina ansvarsområden nu har blivit ca 150-400% så stora som deras. Lyfte med dem igen att jag måste göra något åt arbetsbelastningen för att inte krascha, men då säger de att de kanske kan hjälpa mig ”senare” och att jag absolut inte får ta upp det med vår chef, för de vill inte ha nån förändring bara för att jag inte klarar av mitt jobb...
När vi ska gå på gemensamma möten så har de börjat gå i förväg utan att vänta in mig. Nu har de även börjat ”försvinna” utan att säga nånting när det börjar bli dags för lunch, och jag får luncha själv. När vi fikar tillsammans så är de mest bara tysta. Försöker jag säga nåt, fråga nåt, prata rent allmänt, så tittar de ofta bort och är tysta (men inte alltid – det är det som gör det så svårt för deras beteende är så oförutsägbart och plötsligt någon dag kan de prata med mig som om jag vore en vanlig människa). Det har också börjats med rutiner på jobbet som ingen har meddelat mig om.
Jag känner mig så fruktansvärt avskydd.
Det märkliga är hur jag reagerar. Jag är väldigt uppskattad av mina andra kollegor, får mycket fin feedback och cheferna har bara lovord att säga om mig. Även på tidigare arbetsplatser har jag varit väldigt uppskattad. Jag tänker att jag borde kunna strunta i några som inte kan bete sig. Men mina närmaste teamkollegors beteende får mig att känna mig totalt värdelös, och jag vågar knappt prata med någon längre, för jag är plötsligt övertygad om att ALLA hatar mig Jag mår fruktansvärt dåligt över att gå till jobbet och varje minut på plats är som en kniv som vrids om inombords. Vill bara gömma mig och försvinna när jag är där. Har helt tappat självförtroendet. Är ständigt rädd för att få kritik för det jag gör, har börjat be om ursäkt för mig själv och det jag gör. Tänker att jag inte har något existensberättigande längre.
Deras utfrysning kryper verkligen under skinnet på mig och förändrar mig. Jag minns att jag har varit bra på det jag gör och känt mig stolt över mig själv, men det är bara som ett avlägset minne nu – det är helt bortblåst. Istället skäms jag något fruktansvärt över mig själv.
Jag förstår att sånthär kan driva folk till självmord för jag mår så fruktansvärt, fruktansvärt dåligt. Men jag kan inte förstå varför mina teamkolelgor vill göra en annan människa såhär illa.
Så konstigt det blev! Är det jag som överreagerar? Om jag bara kunde begripa vad jag gjorde för fel!…
(Jag har faktiskt sagt upp mig, så det finns åtminstone en ljusning i sikte nu)
