Migo
Trådstartare
Om 2 månader är mina sjukpengar slut. Jag är fortsatt helt oduglig på grund av smärtproblematiken, kan på sin höjd vara lätt fysiskt aktiv (tänk lättare promenader) i ett par timmar per dygn. Jag kan inte sitta eller stå och jobba vid skrivbord/dator. Mentalt påverkad av utmattning/smärta/vafandetnuär och mediciner, så vissa dagar har jag hjärndimma och kan knappt föra sammanhängande konversationer. Jag kan köra bil, men inte alla dagar och inte så lång tid åt gången.
Jag står i kö till neurofysiologisk utredning, har gjort ny MR för några veckor sedan men inte fått svar än. Fynden i våras kan förklara delar av problemen, men är inget som de kan åtgärda "det läker med tid och vila, de flesta blir bra på ett par månader". Alla mina sparpengar är bortkastade på en jävla naprapat, mediciner och så vidare.
All min yrkeskunskap är baserad på att jag kan använda min kropp. Jag är inte i form att påbörja någon utbildning nu. Jag kan undervisa ett par timmar om dagen några dagar i veckan, men det kräver att jag har tillgång till får. (Var tvungen att slakta dem i höstas eftersom jag inte kan sköta om dem). Jag kan få låna får då och då, men inte så att jag kan tänka på det som en försörjning.
Jag har inte bott länge nog i Norge för att omfattas av socialförsäkringssystemet utöver mina 12 månaders sjukpeng. Jag har ingen familj som kan stötta upp. Min partner har heltidsjobb, men låglöneyrke så även om vi klarar hyra/mat, blir det jävligt tight. Vi har besparingar motsvarande 3 månaders omkostnader, men bilen är utdömd så vi måste köpa en ny jävla bil mitt i alltihopa
Vad fan gör man? De flesta dagarna känns det som att det nu, efter en halv livstid av käftsmällar från livet, är dags att lägga sig ner och ge upp. Jag har ingen kraft kvar. Inga ideer.
Jag står i kö till neurofysiologisk utredning, har gjort ny MR för några veckor sedan men inte fått svar än. Fynden i våras kan förklara delar av problemen, men är inget som de kan åtgärda "det läker med tid och vila, de flesta blir bra på ett par månader". Alla mina sparpengar är bortkastade på en jävla naprapat, mediciner och så vidare.
All min yrkeskunskap är baserad på att jag kan använda min kropp. Jag är inte i form att påbörja någon utbildning nu. Jag kan undervisa ett par timmar om dagen några dagar i veckan, men det kräver att jag har tillgång till får. (Var tvungen att slakta dem i höstas eftersom jag inte kan sköta om dem). Jag kan få låna får då och då, men inte så att jag kan tänka på det som en försörjning.
Jag har inte bott länge nog i Norge för att omfattas av socialförsäkringssystemet utöver mina 12 månaders sjukpeng. Jag har ingen familj som kan stötta upp. Min partner har heltidsjobb, men låglöneyrke så även om vi klarar hyra/mat, blir det jävligt tight. Vi har besparingar motsvarande 3 månaders omkostnader, men bilen är utdömd så vi måste köpa en ny jävla bil mitt i alltihopa
Vad fan gör man? De flesta dagarna känns det som att det nu, efter en halv livstid av käftsmällar från livet, är dags att lägga sig ner och ge upp. Jag har ingen kraft kvar. Inga ideer.
