
Jag har ju redan vågat berätta för mamma, det är ett gigantiskt kliv för mig tro det eller ej.
Min kompis sa att jag är en katt: Jag går undan och blir tyst så fort något är fel eller jag har ont. Annars är jag framme och spinner. (sist jag bröt armen var det "äääh jag landade bara på nerverna, jag kan åka till bilen" (långfärdsskridskor, 7 km) ingen fara. Behöver nog bara vila lite. Visst fan skridskoade jag de där 7 kilometrarna, åkte hem, klädde av mig tröjorna, skulle in i duschen... Som tur var fick mamma se armbågen då "Den är ju lika tjock som dina lår, nu åker du till akuten!

"

)
Tror att det blev lättare att berätta för mamma iom att jag hade pratat om det här

Jag är en underlig varelse, inte ens jag förstår mig på mig själv.
Jag ska fixa lista. Lovar