Vad har du slutat att bry dig om med åren/åldern (på gott eller ont)?

[Hajfisk]

Jag kommer ibland på mig själv med att tänka "äsch, orka" eller "vad spelar det för roll" kring saker som jag innan har lagt stor vikt vid. I vissa fall handlar det mer om att allmänt blivit mer trygg i mig själv och avslappnad, medan andra grejer känns mer som trötthet och uppgivenhet.

En grej (som jag inte riktigt vet vilken kategori det hamnar i ) är att jag verkligen hört till språkpolisen tidigare men nu sällan orkar bry mig. Jag kan fortfarande störa mig på när andra skriver dåligt men jag kan själv se att jag skriver fel eller låter bli att använda stor bokstav eller skiljetecken och bara tänka "vem bryr sig"...

Det som jag ser som mer negativt är mer etiska/moraliska områden där jag tidigare varit mycket mer engagerad, det känns lite sorgligt.

Har ni sådana grejer? Eller tvärtom, saker som blivit viktigare och mer engagerande ju äldre man blir?

 

[Ninnurur]

Kläder/stil. Hel, någorlunda ren och bekväm är viktigare än utseende.

 

[bettysmatte]

Mycket mindre intresserad/fixerad av vikt, utseende, osv !

Mina rötter, dvs att ha koll på släkten, har blivit väldigt viktiga och spännande för mig !

 

[gammalek]

Kläder, utseende, inredning, städning, konventioner gällande vad man ska göra och en hel massa annat ytligt.

 

[Tonto]

Jag kommer ibland på mig själv med att tänka "äsch, orka" eller "vad spelar det för roll" kring saker som jag innan har lagt stor vikt vid. I vissa fall handlar det mer om att allmänt blivit mer trygg i mig själv och avslappnad, medan andra grejer känns mer som trötthet och uppgivenhet.

En grej (som jag inte riktigt vet vilken kategori det hamnar i ) är att jag verkligen hört till språkpolisen tidigare men nu sällan orkar bry mig. Jag kan fortfarande störa mig på när andra skriver dåligt men jag kan själv se att jag skriver fel eller låter bli att använda stor bokstav eller skiljetecken och bara tänka "vem bryr sig"...

Det som jag ser som mer negativt är mer etiska/moraliska områden där jag tidigare varit mycket mer engagerad, det känns lite sorgligt.

Har ni sådana grejer? Eller tvärtom, saker som blivit viktigare och mer engagerande ju äldre man blir?

Mindre brydd om folk tycker om mig eller inte. Mindre osäker, inte svartsjuk osv. betydligt mer trygg i mig själv och mitt värde.

 

[gammalek]

Missade vad som blivit viktigare: ideologi.

 

[Grazing]

Definitivt kläder, mindre brydd om hur jag ser ut klädesmässigt. Men jag önskar att jag orkade bry mig mer för jag mår bättre om jag anstränger mig lite, så det är inte helt positivt att jag släppt en del när det gäller att orka klä mig snyggt.

 

[Bexzor]

Jag har slutat bry mig om väldigt många saker bla negativa människor, 'likes' på sociala medier, 'fejkade bilder' oftast över de perfekta barnen, mannen, hemmet osv.

 

[tornblomma]

Kläder, utseende, inredning, städning, konventioner gällande vad man ska göra och en hel massa annat ytligt.

Att tex inredning, kläder och utseende intresserar en gör ju en iofs inte till en ytlig person per se.
Men om det är det enda en bryr sig om, så ja absolut - då måste en ju vara ganska grund liksom.

På äldre dagar, speciellt nu när jag blivit sjuk så kan jag bli ganska uttråkad om det enda ngn pratar om är typ nästa shoppingfynd. Sen har jag inga problem om en god vän vill vädra ngt sådant "ytligt" om vi också har andra saker att prata om. Ibland kan det nästan vara lite skönt att få en "paus" från verkligheten ibland. När jag tex legat på sjukhus så vill jag hellre att ngn berättar om NK-rean än sitter och diskuterar mina provsvar och vad de betyder.

Ngt jag har märkt på äldre dag är att jag har blivit mindre av en "pleaser". Tex orkar jag inte upprätthålla relationer jag inte känner att jag har ngt utbyte av. Orkar inte med "artighets-umgänge" på det sättet. Jag umgås med de jag finner intressanta, där jag har ett utbyte. Att någon är "snäll och trevlig" och vill umgås med mig räcker inte. Jag har blivit mycket bättre på att säga nej.

Jag orkar inte heller med gubbar som mansplainar mig utan säger då ifrån rakt av och ber dem upphöra med beteendet. Det finns ingen anledning att släppa igenom det utan då blir det stopp direkt.

 

[_Taggis_]

Jag har väl förvisso alltid haft en förmåga att inte bry mig om vad andra tycker om mig, så jag har snarare utökat den delen. Jag är inte längre brydd i om jag inte har nåt att säga i ett socialt sammanhang, eller för den delen rädd för att säga vad jag tycker även om det inte är gruppens gängse uppfattning. Men det är egenskaper jag alltid haft, däremot har de skavt mer för mig förr. Jag har nog blivit bättre på att acceptera hur jag är, och inte ens försöka passa in. Och jag väljer vilka strider det är värt att ta. Förr stred jag betydligt mer i det mesta.

Jag har också fått en helt annat inställning till att man ska behöva vara så bra på allt. Det är mer ok för mig nu att faktiskt inte vara bra på allt man gör, good enough funkar det med i många avseenden. Det är också okej att göra nåt halvdant, av samma anledning. Jag har alltid varit en prestationsinriktad person så just det klivet är ju stort.

 

[parellikusken]

Jag var fast i heteronormen när jag var yngre, den struntar jag fullständigt i nu.

 

[gammalek]

Att tex inredning, kläder och utseende intresserar en gör ju en iofs inte till en ytlig person per se.
Men om det är det enda en bryr sig om, så ja absolut - då måste en ju vara ganska grund liksom.

Nej, det behöver inte vara ytligt, men för mig var det det. Det var inget konstnärligt eller skapande, det var mer press.

Med åldern har jag mindre tid och ork och då har jag skalat bort mycket. Kanske när jag blir pensionär att skaparådran kan väckas till liv

 

[Therese1988]

Jag har accepterat min kropp och lärt mig tycka om mitt utseende mer. Däremot fungerar kroppen uselt emellanåt och DET är svårare att hantera. Men jag har t ex inte lika stora komplex över min platta byst och breda axlar. När jag var yngre, klädde jag mig uteslutande i löst sittande kläder och vägrade visa mina ben, för jag tyckte mina beniga knäskålar och spinkiga ben var så fula.

Jag har börjat prioritera min egen hälsa mer och lärt mig att det är helt ok att inte vara alla till lags hela tiden och att jag får säga "nej" eller klippa banden med någon som jag mår dåligt av att umgås/ha kontakt med. Även om det är inom närmsta familjen. Det är inte värt den smärtan.
Minskat lite på "duktig flicka-syndromet", kanske?

 

[clusia]

Jag har accepterat att jag är en medelmåtta och jag bryr mig inte lika mycket om huruvida jag är omtyckt av andra och inte. Men det har genererat till andra positiva saker som att jag hittat en position i livet där jag får vara medelbra på mycket och lite jobbig mot folk utan att ta åt mig.

 

[Jerseyite]

Jag har blivit immun mot andra människors åsikter, både dem bra och dem dåliga. Det känns bra - folk får liksom stå för sina egna dumheter utan att jag skall behöva känna mig berörd, och utan att på en gång behöva tänka över vår relation. Så klart skulle jag inte tolerera att grannen örfilade sitt barn eller kastade sten på ekorrar men om de väljer att ha en Trump-skylt på gräsmattan så slutar jag inte säga hej när jag går förbi med hunden.

Jag menar inte att jag har blivit likgiltig eller hårdhudad, snarare att det är OK att världen är en regnbåge av åsikter.

 

[Takire]

Jag kommer ibland på mig själv med att tänka "äsch, orka" eller "vad spelar det för roll" kring saker som jag innan har lagt stor vikt vid. I vissa fall handlar det mer om att allmänt blivit mer trygg i mig själv och avslappnad, medan andra grejer känns mer som trötthet och uppgivenhet.

En grej (som jag inte riktigt vet vilken kategori det hamnar i ) är att jag verkligen hört till språkpolisen tidigare men nu sällan orkar bry mig. Jag kan fortfarande störa mig på när andra skriver dåligt men jag kan själv se att jag skriver fel eller låter bli att använda stor bokstav eller skiljetecken och bara tänka "vem bryr sig"...

Det som jag ser som mer negativt är mer etiska/moraliska områden där jag tidigare varit mycket mer engagerad, det känns lite sorgligt.

Har ni sådana grejer? Eller tvärtom, saker som blivit viktigare och mer engagerande ju äldre man blir?

Att andra ska se och ha åsikter om vad jag handlar (vilken mat till exempel) .

 

[Mia_R]

Fåniga regler som inte betyder någonting, t ex att jag ska stå exakt i en ruta i ett i övrigt tomt parkeringsgarage med över 50 tomma platser och där du måste ha behörighet för att komma in.
Andra människor åsikter om mig som person har mindre värde. "Nähä, du gillar mig inte, som om jag bryr mig."
Nej, jag bryr mig inte om att att sminka mig och byta om för att handla ett paket bröd och några tepåsar när jag är ledig.
Nu jobbar jag nätter och har mysbyxor, viktigare att jag är hel, ren och bekväm på jobbet de totalt 37,5 timmarna jag ska vara här i helgen och det bara är mina närmsta kollegor som ser mig, än när jag sitter dagtid på kontoret och träffar massor med människor internt och extern.

Osv, osv, osv.

 

[monster1]

Karriär, kärleksrelationer, vad man borde vara/göra/äta/se ut, att ha en långsiktig plan.





(Män)

 

[Sol]

Bryr mig inte om utseende, att ha så jäkla städat jämt. Har inte åsikter om andra personer. Viktigare för mig har det blivit med ideologi och arbetsmiljö.

 

[Stefffie]

Ha, jag bryr mig nog mer om utseende, klader och inredning an vad jag gjorde for 10 ar sedan, men det ar nog for att jag har upptackt det som ett intresse och att det ar nagot som har en posivit paverkan for mig sjalv.

Det jag bryr mig mindre om ar andra personer. Jag ar battre pa att saga nej och att allmant sta upp for mig sjalv, satta granser. Jakla skont