Vad har hänt med förmågan att uttrycka sig i skrift?

Inspirerad av @mandalaki s tråd om vad som hänt med e och är undrar jag vad som hänt med förmågan att uttrycka sig i skrift? Jag jobbar med att ta emot orosanmälningar på socialtjänsten och andelen som är märkligt formulerade och svåra att begripa har ökat markant. Tidigare var det mest de som svängde sig med fina ord som man inte riktigt behärskade, nu tycker jag mest att det är meningsbyggnadsfel och syftningsfel som gör dem svårbegripliga men också att man använder gamla ord i nya sammanhang.

Som exempel, härom året anmälde en skola att en elev hört en annan elev säga att denne blev slagen i matsalen. Givetvis tänker man att om eleven undviker matsalen så blir den inte slagen mer, men man hade hört en annan elev säga i matsalen att denne blev slagen hemma.

Nyligen har en beroendemottagning börjat skriva att patienten bejakar intag av alkohol eller droger. Vi har börjat undra om det handlar om att patienten svarat ja på frågan om denne använt alkohol eller droger.

I mitt jobb har det ibland blivit snudd på farligt när man menat något mycket allvarligare än vad man skrivit och ibland inte ens går att få tag i när vi försöker få ett förtydligande.

Jag ser det på andra ställen också, oftast på FB. Där kan jag förstå att det blir fel om man skriver snabbt, men om man själv lägger in något som en annons tycker jag att man borde anstränga sig för att skriva begripligt. Likadant här, där det ibland dyker upp användare som skriver svårbegripligt.

Jag funderar på om det handlar om att många inte läser på samma sätt som tidigare? Att man läser korta texter på nätet eller lyssnar på ljudböcker istället för lite längre texter.
Jag reagerade på min sons svenska läsebok han hade i ettan. Texten var full av sådant jag fått lära mig inte är ok. Så här kunde det stå:
"Pelle och Kalle gick till stranden. Och Alva. Men Saida fick stanna hemma."
"Vem fick paketet? sade mamma."
Visst att de vill ha korta meningar, men till vilket pris?
 
Jag reagerade på min sons svenska läsebok han hade i ettan. Texten var full av sådant jag fått lära mig inte är ok. Så här kunde det stå:
"Pelle och Kalle gick till stranden. Och Alva. Men Saida fick stanna hemma."
"Vem fick paketet? sade mamma."
Visst att de vill ha korta meningar, men till vilket pris?
Men detta kan väl ändå inte vara korrekt va?!
Och Alva (varför ska hon ha en egen mening vad är det för fel på henne liksom?)

Sade - fy bort bort bort.
 
Jag reagerade på min sons svenska läsebok han hade i ettan. Texten var full av sådant jag fått lära mig inte är ok. Så här kunde det stå:
"Pelle och Kalle gick till stranden. Och Alva. Men Saida fick stanna hemma."
"Vem fick paketet? sade mamma."
Visst att de vill ha korta meningar, men till vilket pris?

Ett barn i ettan blir knappast påverkad av var punkter och komman är i texten.

Utöver det så skulle jag gärna vilja se vilken bok det handlar om. Dina återgivanden är ju just återgivanden och uppfattningar , inte alltid det är ekvivalent med vad det står i texten .
 
Mitt barnbarn har svårigheter med stavningen (han ska just bli tonåring) när min dotter tog upp det med skolan för att få någon typ av extrainsatt hjälp/resurs så fick hon svaret att det är inte så prioriterat numer eftersom det finns autocorrect och rättstavningsprogram på telefoner och datorer. När jag var ung var det MYCKET viktigt att man kunde stava rätt och bygga en korrekt mening, eller är det bara så jag minns min skolgång som rena tortyren under språklektionen?
Barnbarnet går i en mindre skola med gott anseende (såvitt jag vetat) men personligen så börjar jag undra. Alla elever har fått datorer och surfplattor men ingen kan stava längre? Banalt!
 
Jag håller inte med. Ska vi konsekvent då också skriva mej, dej osv istället för mig och dig? Båda formerna finns ju, och man behöver ju lära sig att det kan stå det ena eller det andra. Sade är ju definitivt vanligare åtminstone i lite äldre texter.
Än så länge tycker jag bättre om dig och mig men ser inget konstig med att det blir vanligare med mej och dej.
Sade är passé.
 
Än så länge tycker jag bättre om dig och mig men ser inget konstig med att det blir vanligare med mej och dej.
Sade är passé.
Fast sade är fortfarande korrekt att använda. Det är inte alls fel att någon lär sig det ordet. Jag, däremot, skulle gärna se att fler använder ordet "givit" eftersom jag tycker att ordet "gett" är så väldigt dialektalt och likt slang. Faktiskt hemskt gräsligt att säga, så jag säger själv "givit". Det anses ju visserligen vara lite gammalt, men det gör inte mig något, det är fint!
På jobbet har jag skämtsamt kallats för svenskläraren eftersom jag har så svårt för att skriva fel med flit, men ibland får man bara ta ett djupt andetag och skriva på hyfsad svenska. Jag gillar verkligen mitt jobb, men just den biten, när jag måste svälja stoltheten och skriva "fel" för att det ska vara "korrekt" är inte det roligaste.
 
Fast sade är fortfarande korrekt att använda. Det är inte alls fel att någon lär sig det ordet. Jag, däremot, skulle gärna se att fler använder ordet "givit" eftersom jag tycker att ordet "gett" är så väldigt dialektalt och likt slang. Faktiskt hemskt gräsligt att säga, så jag säger själv "givit". Det anses ju visserligen vara lite gammalt, men det gör inte mig något, det är fint!
På jobbet har jag skämtsamt kallats för svenskläraren eftersom jag har så svårt för att skriva fel med flit, men ibland får man bara ta ett djupt andetag och skriva på hyfsad svenska. Jag gillar verkligen mitt jobb, men just den biten, när jag måste svälja stoltheten och skriva "fel" för att det ska vara "korrekt" är inte det roligaste.
Det må vara korrekt men ser ändå inte bra ut.
 
Det må vara korrekt men ser ändå inte bra ut.
Är det inte lite så vårt språk är? Att vi gillar olika i det och därför använder det olika? Vissa använder ordet "dom", men det skulle aldrig falla mig in att göra det så jag tar hellre skammen att någon gång då och då skriva fel när jag använder "de/dem". För mig är det riktigt att använda "sade" i en läsebok, ordet "sa" har ju dessutom alltid varit en talspråklig förkortning av "sade", liksom "nåt" för "något" och "nån" för "någon" och andra liknande ord. Inget man skriver i en text egentligen. Det kanske man gör mer nu i och för sig, men det fick jag lära mig att man inte skulle.
 
Har den verkligen det? Jag, som precis börjat skriva även kapitelböcker, håller just nu på med en till just bokslukaråldern (9-12). Förlaget tror väldigt mycket på just den åldern. Kollar man bibliotekens utlåningsstatistik är barnböckerna i topp, de absolut mest utlånade böckerna idag är barnböcker för den åldern. Guillou och Läckberg kommer längre ner (å andra sidan kanske deras läsare köper böckerna istället för att låna dem).
Jag hoppas ju verkligen att barn fortsätter att läsa! Kanske är det så att det är en viss grupp barn som läser mycket medan andra inte läser alls, dvs tydliga grupperingar. Däremot vet jag verkligen inte vilka barn som tillhör de två grupperna (om dessa existerar), dvs om de har nån gemensam nämnare.

Nej, bokslukaråldern lever. Jag har nyligen gått en kurs med fokus på läslust och samverkan mellan skolbibliotekarier och lärare och enligt litteraturen är barn i åldern 9-12 den åldersgrupp som läser allra mest.
Majoriteten av mina barn (jobbar på skolbibliotek) älskar att läsa och läser mycket. Varje gång de kommer till bibblan samlas vi i soffan och de berättar för varandra vad de läst. Det är helt underbart och väldigt inspirerande. Jag tycker att vi vuxna ska sluta kasta sten i glashus och i stället fundera över om vi verkligen är de läsande förebilder som barnen behöver.
 
Nej, bokslukaråldern lever. Jag har nyligen gått en kurs med fokus på läslust och samverkan mellan skolbibliotekarier och lärare och enligt litteraturen är barn i åldern 9-12 den åldersgrupp som läser allra mest.
Majoriteten av mina barn (jobbar på skolbibliotek) älskar att läsa och läser mycket. Varje gång de kommer till bibblan samlas vi i soffan och de berättar för varandra vad de läst. Det är helt underbart och väldigt inspirerande. Jag tycker att vi vuxna ska sluta kasta sten i glashus och i stället fundera över om vi verkligen är de läsande förebilder som barnen behöver.
Det tycker jag inte att vi är. Det är ljudböcker hit och ljudböcker dit. Som pendlare ser jag massor med vuxna som sätter på sig hörlurar och tar fram mobilen. De gånger jag ser någon ta fram en bok höjer jag nästan ögonbrynen i pur förvåning, och många gånger är den som tar fram en bok en yngre person/tonåring/ung student, inte en vuxen. Man klagar gärna på att unga inte läser och skriver som man gjorde förr, men tänker inte på att många vuxna faktiskt inte heller gör det. Det är mobilen som gäller även för många vuxna! Dessutom gärna framför barnen redan från när de är riktigt små.
 
Det tycker jag inte att vi är. Det är ljudböcker hit och ljudböcker dit. Som pendlare ser jag massor med vuxna som sätter på sig hörlurar och tar fram mobilen. De gånger jag ser någon ta fram en bok höjer jag nästan ögonbrynen i pur förvåning, och många gånger är den som tar fram en bok en yngre person/tonåring/ung student, inte en vuxen. Man klagar gärna på att unga inte läser och skriver som man gjorde förr, men tänker inte på att många vuxna faktiskt inte heller gör det. Det är mobilen som gäller även för många vuxna! Dessutom gärna framför barnen redan från när de är riktigt små.
Jag håller med här. Mig själv som exempel, jag läste en påse böcker i veckan i mellan- och högstadiet. Nuförtiden läser jag kanske två böcker om året. Men jag lyssnar på massor av poddar, ljudböcker osv. Jättetråkig utveckling, men mobilen lockar mer
 
Är det inte lite så vårt språk är? Att vi gillar olika i det och därför använder det olika? Vissa använder ordet "dom", men det skulle aldrig falla mig in att göra det så jag tar hellre skammen att någon gång då och då skriva fel när jag använder "de/dem". För mig är det riktigt att använda "sade" i en läsebok, ordet "sa" har ju dessutom alltid varit en talspråklig förkortning av "sade", liksom "nåt" för "något" och "nån" för "någon" och andra liknande ord. Inget man skriver i en text egentligen. Det kanske man gör mer nu i och för sig, men det fick jag lära mig att man inte skulle.
I andra sammanhang tycker jag också att det är upp till var och en vilken form man väljer, även om sade numera inte är så vanligt, men i en läsebok är det något helt annat. Där skall texten vara språkligt korrekt men så enkel som möjligt och att använda ord och former som är mindre vanliga försämrar inlärningen.
 
Fast sade är fortfarande korrekt att använda. Det är inte alls fel att någon lär sig det ordet. Jag, däremot, skulle gärna se att fler använder ordet "givit" eftersom jag tycker att ordet "gett" är så väldigt dialektalt och likt slang. Faktiskt hemskt gräsligt att säga, så jag säger själv "givit". Det anses ju visserligen vara lite gammalt, men det gör inte mig något, det är fint!
På jobbet har jag skämtsamt kallats för svenskläraren eftersom jag har så svårt för att skriva fel med flit, men ibland får man bara ta ett djupt andetag och skriva på hyfsad svenska. Jag gillar verkligen mitt jobb, men just den biten, när jag måste svälja stoltheten och skriva "fel" för att det ska vara "korrekt" är inte det roligaste.
Jag har precis använt ordet "givit" i ett bokmanus jag jobbar med just nu. Jag funderade länge men "givit" kändes definitivt bättre och såg bättre ut. Men - jag misstänker att korrekturläsaren kommer att ändra det till "gett" (vi får se); det är viktigt att ett manus håller en konsekvent linje och i mitt fall väljer man de lite "nyare" orden. Jag tyckte t.ex. det var lite ledsamt att alla mina "något" bytts ut till "nåt" inte minst för att det ändrade melodin i meningarna. Men det handlade om att vara konsekvent texten igenom så jag fick finna mig i det.
 

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp