Jag jobbar som HR-administratör, helt utan HR-bakgrund, på ett systerbolag till Volvo Cars. Halkade in på ett bananskal när företaget behövde någon som hjälpte till med lite backloggad administration samt att lösa av i receptionen för semester i sex veckor för två år sedan. Jag blev kvarOch det är jag väldigt glad för, jag trivs verkligen med att jobba med människor och det är fantastiskt att vara med när ett företag byggs upp "från grunden" - det var 100 anställda ungefär när jag började, nu är vi 800 anställda och ett 1000-tal konsulter och leverantörer. Helt otroligt att få se det från insidan!
Jag jobbar i vårt Global Mobility-team, vilket innebär att jag pysslar mycket med anställda från utlandet - både sådana som flyttar hit för att bli lokalanställda och som "vem som helst", och de som kommer på utbyten från moderbolaget i Kina. Det är alltifrån att ordna med arbetstillstånd, betala ut relocationbidrag och förbereda inför deras ankomst, ha kontakt med externa konsulter som hjälper oss med sådant där de har "gräddfil" och bättre kontakter såsom för boende i vissa fall, bankkontakt, registrering på Skatteverket och så vidare, och sedan allmän hålla hand-hjälp när de väl kommit
Utöver mitt jobb i Mobility-teamet jobbar jag med all möjlig HR-administration. Jag sköter vårt resesystem, beställer visitkort, hjälper lönekontoret vid behov, korrekturläser och översätter texter och presentationer, har hand om vår gigantiska personallista till företagshälsovården, fixar med allmän HR-support, uppdaterar intranätet och pekar folk rätt i största allmänhet.
Eftersom jag har en så väldigt bred roll och de flesta vet vem jag är så tror de flesta på företaget att det är jag som gör allt - så det blir en hel del peka-rätt-service också. Jag kan oftast svara på det mesta, men frågor om lön, tjänstebilar, föräldraledighet, ersättning för reseutlägg och sånt är inte mitt gebit. Men jag har full förståelse för att alla tror det eftersom mitt namn står över halva intranätet och dessutom är jag en sådan som alltid svarar på mail och frågor fort så det är tacksamt att vända sig till mig
Jag jobbar i bokhandel (butik i en kedja) och känner igen mycket av det @Ces beskriver i jobbet som biblioteksassistent.
Många tror nog att vi läser böcker på arbetstid, och att vi fritt får läsa och låna hem av böckerna som är till försäljning, och så är det inte. Däremot har vi möjlighet att önska s.k. läsex av förlagen till butiken. Tid att läsa får man ordna själv.
Vad gör vi, vi packar upp varor (som beställs av en central orderavdelning eller ett datasystem) och ställer i hyllor och skyltar enligt centralt bestämd ordning. Jag tycker som Ces att det är som julafton att öppna boklådor! Vi har rätt små möjligheter till "fria händer", men tack vare att vi råkar ha en rätt stor lokal samt långt till huvudkontoret och nästa butik i kedjan
Sedan är det förstås mest "sälj". Förut hette mitt jobb bokhandelsmedhjälpare, nu är jag säljare. Detta är jag rätt sur över.
Positivt är att jag får klappa böcker hela dagarna, och alla bokmöten både med kollegor och kunder. Det är roligt att lösa gåtor som "jag vet inte vad boken heter eller vem som har skrivit den, men..." Negativt är att jag känner mig väldigt styrd i varje flytt av bokhög och även replik och rutin gentemot kund, och att det i vår lilla butik inte finns möjlighet till utveckling (därtill en chef som är lite... ointresserad) och därmed inte heller någon löneutveckling i sikte.
Jag visste/vet inte vad jag ville/vill bli, har jobbat i butik och på kontor, läst lite svenska, litteraturvetenskap, religion och en halv lärarutbildning.
Jag jobbar för närvarande deltid som personlig assistent (främst åt en brukare men även som behovare hos några andra) med samordningsansvar vilket inte alls var vad jag hade tänkt mig från början. Pluggade miljö- och hälsoskydd, hoppade av, halkade in på ekonomi och jobbade med det några år innan jag brakade in i väggen med en långtidssjukskrivning som följd.
Men ja, jag trivs i det stora hela bra. Det absolut bästa med mitt jobb är glädjen hos min primära brukare och hens vänner/bekanta. Det händer så mycket kul inom fritidsberksamheterna och min brukare är väldigt aktiv så det finns en stor frihet till att hitta på grejer ihop. Jag har även lärt mig otroligt mycket om mig själv, andra människor och om kommunikation/arbetssätt beroende på funktionsvariation. Jag älskar också att jag har möjlighet att planera och styra upp vissa grejer som ex utflykter där jag sen får ta del av resultatet och ser hur uppskattat det är. Även kontakten med vården är nästan bara positiv, det är så fantastiskt fint att se när allt jobb vi assistenter lägger ner på ex träning ger märkbara resultat även hos sjukvården.
De stora nackdelarna med mitt jobb är att det kan vara otroligt tungt fysiskt (ibland saknas liftar, det är trångt och vi jobbar i dåliga arbetsställningar) och psykiskt (vissa dagar är kaos och ibland är tålamodet inte på topp, samt att vissa brukare liksom kryper under skinnet på en med sin negativa inställning och miserabla tillvaro). Det är också svårt att få till förändringar som skulle göra tillvaron enklare för alla vilket ibland får mig att känna att jag bara bankar huvudet in i en vägg konstant.
Beroende på vem jag pratar med så finns det väldigt olika bild av vad jag gör på jobbet, men de flesta i min närhet vet ju att vi går på konserter, hänger i stallet och badar så jag tror att det kan uppfattas rätt så soft. (Om jag inte gnäller på att det är tungt då). Min far som av olika orsaker ser mig när jag jobbar har nog ändå bäst förståelse för jobbet utav de utomstående. Men ja, annars möts jag ofta av inställningen att jag typ är som en barnvakt som mest slappar och fikar på jobbet
Rent generellt tror jag att mitt jobb är bra på så vis att lågaffeltivt bemötande är vettigt i många fler situationer. Och jag har mycket enklare för att hantera människor nu gentemot tidigare. Men annars skulle jag nog mest säga att min personlighet lämpar sig rätt bra för assistentrollen när den är så fri som den är för mig, betydligt bättre än för många andra yrken
Hur tror folk att ditt arbete är och hur är det egentligen?
Folk tror att vi sitter som stora bromsklossar och hindrar dem från att göra bra affärer. I verkligheten är det precis tvärtom (om man nu inte råkar ut för någon som är komplett inkompetent). Vi ser till att offentliga verksamheter får in rätt produkter i rätt tid till rätt pris.
(Och med bra avtal som inte löper på av sig själva)
Vad är det bästa och sämsta med ditt yrke?
Det bästa är att jag får friheten att ordna riktigt bra avtal åt min beställare; att jag lär mig nya saker varje dag, även om jag inte behöver ha beställarkompetens så behöver jag förstå beställarens behov för att kunna lösa dem; det är oerhört flexibelt och ingen dag är den andra lik. Det här är yrket för någon som tröttnar extremt fort.
Det sämsta är att många beställare har kass framförhållning och att det dels blir oerhört stressigt då men att det även blir sämre affärer. Jag är perfektionist så det är B. Likadant om beställaren är inkompetent, i slutänden är det trots allt de som ska veta vad de behöver och kan/vill de inte ställa rätt krav så blir affären lidande.
Vilka kunskaper och färdigheter kan du dra nytta av om du söker jobb inom ett helt annat yrke tror du?
För att citera en klyscha: min förmåga att hålla många bollar i luften, att driva möten, driva projekt, ha kontakt med interna och externa kunder, lösa problem, sitta med excel, kunskap inom entreprenadjuridik skulle inte vara till nackdel tror jag.
Hur visste ni vad ni ville bli? Vad ni skulle läsa till? Vad ni skulle söka er efter?
Att det var detta jag ville bli hade jag ingen aning om.
Mitt yrke? Offentlig Upphandlare
Jag jobbar som digital kommunikatör med inriktning sociala medier på en reklambyrå, för närvarande på mindre ort.
Jag jobbade tidigare i Stockholm och tycker att branschen var enklare där, idag jobbar jag mycket med industrier och B2B, vilket är utmanande och himla roligt
Jag är på en liten byrå vilket innebär att man får hugga i med det som behövs för stunden, även om det egentligen ligger utanför ens kompetensområde. Utöver sociala medier skriver jag en del copy, projektleder, gör produktfotograferingar, sätter ihop kataloger eller koordinerar projekt med många aktörer. Ibland är jag ansvarig för stora projekt hos företag som omsätter en halv miljard, ibland packar jag goodiebags och giveaways eller levererar ut roll-ups typ
Det sämsta med mitt yrke är att det inte är helt enkelt att få jobb på mindre orter, men allt eftersom företag tar in kommunikationen inhouse även här, så blir det enklare.
Jag ville först bli journalist, men halkade sedan in på webbkommunikatör/sociala medier. Jag avskyr jobb där jag kan förutsäga hur hela veckan ska se ut och ville ha ett yrke som hela tiden utvecklas. Det känns som att jag träffat helrätt
Nej tyvärr ingen akademisk skolning alls. Studielånen gick ju som sagt all världens väg och sedan har jag inte haft ork att ta tag i något.
Ett långsiktigt mål är att köra den typen av fotograferingar och mer avancerade studiofotograferingar själv så småningom. gamla system och fax används frekvent. Sen tror folk att jag ska ge dem aktietips som gör dem rika så de slipper jobba.Det är beställarnas chef eller högre upp i kedjan som det bestäms om en upphandling ska göras eller inte. Dock själva kravspecifikationen är det beställaren som ska sätta. Ibland går det jättebra. Vi gör oerhört mycket entreprenadupphandlingar och då är det kunniga projektledare som beställer. Men vi kan även ha upphandlingar där det är svårt att få en kunnig och intresserad beställare och då blir det oftast inte rätt produkter man avtalar på.
Både ja och nej.
Jag jobbar mest efter skogsvägar men folk kör inte med insidan av huvudet många gånger .Var och sprängde åt svevia för några år sedan efter rv 66 och lastbilar körde omkull skyltarna ,avspärrningarna och en tant åkte in i skyltvagnen så den flög ner i diket och en stannade och gav mig en riktig utskällning för att vi inte skyltat ordentligt och bakom bilen var det en skog av avspärrningar och 70 50 skyltar .Han såg ingen av dom så han borde inte kört bil ..Jobbade över en dag med sprängningen och en trode nog att vi åkt hem för han höll över 100 in i området men det tråkiga för honom var att grävmaskinen höll på att flytta sprängmattorna efter en salva och han bromsade så bilen stannade tvärs över vägen för att undvika att krocka med grävmaskinen.Har även tinat trummor på rv 66 och folk saktade inte ner alls då dom passerade .Så jag är faktiskt rädd och tittar mig om hela tiden då man har maskiner som väsnas och man inte hör när det kommer bilar Folk verkar uppfatta oss vägarbetare som parasiter som bara vill jävlas med dom då vi är ute på arbete .Låter kanske lite negativt men när man tar körkort skulle det ingå två veckors praktik på ett vägarbete så kanske folk skulle tänka till lite innan dom fräser på förbi på några dm från arbetarna .När man jobbar har man fokus på arbetet och kanske tar ett felsteg och i värsta fall kan det bli ens död .Tror inte någon annan yrkesgrupp skulle vilja arbeta med dom riskerna!
