Vad kan vi göra mot mäns våld?

[sjoberga]

Det är intressant att de som hyllar den destruktiva och konservativa mansnormen och kvinnosynen är de som mest pekar på avigsidorna när sådan kommer med viss del av invandringen.

Dessa konservativa och destruktiva normer är givetvis ett stort problem, oavsett hur de har och får fäste, men en absolut majoritet är inhemskt rotad. Sedan lång tid. Det var några resor värre när jag var ung på 1990-talet, även om det fortfarande är bedrövligt.

 

[NilHe]

Ursäkta mig, men tror någon att frågan om mäns våldstendenser överhuvudtaget har en lösning. Krig och våldtäkt osv har funnits lika länge som det har funnits människor.

Sen såklart, vissa livssituationer och vissa politiska lägen leder till mer våld än andra. Men det är hela tiden och överallt män som står för merparten av våldet.

Jag tror att det mesta går att lösa men då krävs uthållighet, gemensam strategi, enighet och att acceptera att någon "förlorar" (t ex blir av med något privilegium). Och med dagens samhälle känns det långt bort och det gör mig ledsen. Men att inte försöka ens, det gör mig arg så jag funderar på vad man/jag/du/vi kan göra. Därav tråden.

 

[Badger]

Just nu är jag så himla ledsen och känner mig hjälplös - anledningen är mäns våldsamhet.
En svensk polis blir dödad av en man i Danmark under ett slagsmål.
Manliga fotbollssupportrars allmänna våldsamhet.
Kvinnor misshandlas och dödas löpande av män.
Män skjuter andra, dödar eller skadar, i den kriminella sfären. Och ibland, av misstag eller otur, utanför den sfären.
Manliga diktatorer och en demokratiskt vald president brukar våld och krig.
Män våldtar i krig.

Det finns ingen quick fix (om nu inte jorden exploderar) men vad gör vi för att förändra världen? Vad kan man göra, på det stora och i det lilla?

Kvinnovåld t ex har jag följt i nog 30 år. Nya lagar kommer, nya politiker, nya tider, men problemet kvarstår.

Behandla barn bättre på förskolan och inte stötta barns våld på förskolan i olika mån beroende på kön.

Fokusera på att stötta barn i deras utveckling av empati på fsk, det behövs faktiskt stöttning.
Marknadsför föräldrautbildning hårdare och till alla, även de som ännu inte har problem.

Ta tag i konflikter och reda ut dem med ord även om pojkar är inblandade. Inte bara straffa pojken som slog sist eller barnet som kanske ligger lite efter språkligt ännu och har lättare till fysiska lösningar, utan reda ut hela konflikten noga och likadant, för alla kön.

(Säger jag som sett hur en förskolas konfliktlösningsmetoder följt med en grupp pojkar upp i högstadieålder, på ett icke positivt sätt.)

 

[Badger]

Just nu är jag så himla ledsen och känner mig hjälplös - anledningen är mäns våldsamhet.
En svensk polis blir dödad av en man i Danmark under ett slagsmål.
Manliga fotbollssupportrars allmänna våldsamhet.
Kvinnor misshandlas och dödas löpande av män.
Män skjuter andra, dödar eller skadar, i den kriminella sfären. Och ibland, av misstag eller otur, utanför den sfären.
Manliga diktatorer och en demokratiskt vald president brukar våld och krig.
Män våldtar i krig.

Det finns ingen quick fix (om nu inte jorden exploderar) men vad gör vi för att förändra världen? Vad kan man göra, på det stora och i det lilla?

Kvinnovåld t ex har jag följt i nog 30 år. Nya lagar kommer, nya politiker, nya tider, men problemet kvarstår.

Sedan är det ju bra att komma ihåg att bara någon % av alla män blir misstänkta för brott.

 

[Badger]

Inte specifikt till dig, mer som fortsättning.

Problemet som jag ser det här är att föräldrar tyvärr står för den mindre biten av uppfostran. De är ärligt talat i andras vård mer än vad de är hos föräldrarna (jag räknar bort när de sover här nu). Föräldrar kan absolut göra en del, men om hela samhället uppfostrar dem i en riktning så blir det svårt att "vinna". Framförallt om man har en individ som är i riskzonen.

Hela samhället måste ändras. Men hur i hela världen går det ens till?

Det finns vissa exempel på när detta har skett i djurvärlden. Då har alla av manligt kön dött - och de unga ungarna som fanns då fick växa upp utan, det handlar om en babianflock https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC387274/

Och det räcker tydligen (enligt forskning) med en av föräldrar uppfostrad extremfeminin flicka och en extremmaskulin pojke på förskolan för att hela gruppen ska vridas

-om förskolepedagogerna inte är noga med hur de automatiskt reagerar.

För ryggmärgsreflexen hos alla människor är att alla i personalen berömmer en flicka med fin klänning och uppmärksammar mest en maskulin pojke (kanske inte positivt).

Resten av gruppen ser hur man får uppskattning och följer.

Att sedan förskolepersonalen lider mycket av resultatet, en konfliktig grupp, är svårt att lösa i efterhand.

 

[Palermo]

Jag tror att det mesta går att lösa men då krävs uthållighet, gemensam strategi, enighet och att acceptera att någon "förlorar" (t ex blir av med något privilegium). Och med dagens samhälle känns det långt bort och det gör mig ledsen. Men att inte försöka ens, det gör mig arg så jag funderar på vad man/jag/du/vi kan göra. Därav tråden.

Jag tror att det går att påverka. Vissa livsvillkor leder till mer våld än andra, och vice versa.

 

[SiZo]

Jag tror att det går att påverka. Vissa livsvillkor leder till mer våld än andra, och vice versa.

Det är väl självklart att det går att påverka. Men då måste man ha alla med sig. Det har vi inte idag. Tvärtom så växer kvinnoföraktet ihop med incel-kulturen oerhört fort. Som det är nu så upplever jag att vi har backat när det gäller jämställdheten.

 

[Badger]

Jag har pojkar, och försöker uppfostra dem så bra jag kan, lära dem gränser, tillåta alla känslor men inte alla beteenden.

Jag blir helt paff över att se hur vissa av deras kompisar, som också är pojkar, helt saknar gränser från föräldrarna. För ett tag sedan stod min äldsta son (7 år) och köade till en aktivitet ihop med sin jämnåriga kompis. Kompisens mamma stod med dem, jag stod en bit ifrån eftersom jag hade bebis i barnvagnen och inte riktigt kom fram med den. Från ingenstans började kompisen att knuffa, hårt, på min son. Min pojk gjorde inget tillbaka, såg mest förvånad ut och visste inte riktigt vad han skulle göra. Kompisen knuffade och knuffade, hans mamma som stod alldeles intill och såg det hela sa ingenting! Till slut fick jag nog och ropade på mitt barn så att han fick stå längre bort med mig istället.

När jag slevade upp mat till barnen på ett kalas kom samma kompis och slog till en annan killes tallrik underifrån när han skulle bära den till bordet. Det flög mat åt alla håll. Jag sa ifrån direkt på ren reflex, sedan såg jag att barnets pappa var med honom... Men han sa inte ett ord??

Jag är lärare, och ser tyvärr mängder av exempel där föräldrar inte sätter gränser för just pojkar. Det anses helt normalt eller rent av nödvändigt att pojkar "skojbråkar". Jag glömmer aldrig när jag ringde hem till en pappa för att berätta att hans son varit med i en händelse där han hade gjort elaka saker, både fysiskt och verbalt, mot fyra år yngre elever. Jag har FULLT upp på mitt jobb och ringer VERKLIGEN inte hem i onödan, absolut inte för småsaker... Pappans svar när jag beskrivit vad hans son hade gjort: "Jaha... Men lite bus får de väl lov att hålla på med, när de har haft lektioner hela dagen?".

Min son är den enda killen i hans klass som klär sig delvis i rosa, blommigt, glitter osv. Alla andra killar har mörka kläder med "tuffa" tryck. Det är kanske löjligt att ens nämna klädsel, fast jo faktiskt... Jag anser att det säger en del om hur vuxna behandlar tjejer och killar olika, utan att många ens tänker på det. Jag tror att många små barn gillar glada färger och glitter, oavsett om de är flickor eller pojkar. Inte alla förstås, människor är ju olika! Men att inte EN ENDA av de andra pojkarna skulle gilla det har jag faktiskt väldigt svårt att tro (när jag själv har två som älskar det och aldrig har tänkt tanken att det bara skulle vara för tjejer). Jag tror definitivt att vuxna, oftast omedvetet, styr dem i en viss riktning. Och som sagt, det låter ju löjligt att dra in kläder i det hela, jag menar inte att det sitter i kläderna — jag menar att om vuxna gör DET omedvetet så påverkar vi givetvis pojkarna på andra sätt också, medvetet och omedvetet.

Nej, det är inte hela lösningen. Men de första åren av ett barns liv formar ju den personens självbild något extremt mycket så visst påverkar det jääättemycket.

Ja jag håller helt med. Massor av föräldrar verkar helt enkelt inte uppfostra pojkar alls och flickor alldeles för mycket.

Dvs jag har sett liknande när ungen växte upp och jag har till och med sett pappor som faktiskt rätt och slätt ouppfostrar och presenterar kvinnoförakt aktivt.

(och det känns som en ganska ny grej. Tex Elsa Beskow böcker porträtterar ju pojkar som omhändertagande och empatiska och att de kan passa lillasyster.)

 

[Mia_R]

Och det räcker tydligen (enligt forskning) med en av föräldrar uppfostrad extremfeminin flicka och en extremmaskulin pojke på förskolan för att hela gruppen ska vridas

-om förskolepedagogerna inte är noga med hur de automatiskt reagerar.

För ryggmärgsreflexen hos alla människor är att alla i personalen berömmer en flicka med fin klänning och uppmärksammar mest en maskulin pojke (kanske inte positivt).

Resten av gruppen ser hur man får uppskattning och följer.

Att sedan förskolepersonalen lider mycket av resultatet, en konfliktig grupp, är svårt att lösa i efterhand.

Jag tycker inte vi ska glömma bort alla flickor som uppfostras till att ta emot skit från andra. Vi behöver även bygga självförtroendena hos flickor och uppmuntra dem till att våga leka och smutsa ner sig, istället för att de får höra att de måste vara rädda om kläderna.

Hur kunde det bli så här? Visst, allt var inte bättre förr, definitivt inte, men vi måste sluta uppfostra flickor som små dockor som ska kläs upp och leka lugna lekar. Unisexmodet på 1970-talet hade sina fördelar och syskon ärvde kläder av varandra. Flickor var mer fysiskt aktiva istället för som nu matas av influencers och jaga likes. Flickor behöver lära sig säga ifrån, att ta mer plats själva och inte acceptera att de ska vara krockkuddar åt stökiga pojkar, att de har ett värde oavsett om de bygger kojor eller sitter och ritar. Pojkar måste lära sig att behandla bägge könen rättvist, att flickor och pojkar får leka med både dockor och bilar om de vill. Mina bästisar när jag var liten var både pojkar och flickor och vi hade roligt, så roligt att vi oftast fick vara utomhus då lekarna kunde bli nog så vilda och inga föräldrar orkade ha oss stutsande i möbler och runt väggarna.

Det är på tiden att vi en gång för alla skrotar uttrycket att pojkar är pojkar. Pojkar och flickor är barn och den ena ska inte ha frikort att uppföra sig illa och den andra ska inte ha som uppgift att dämpa andra. Fäder behöver axla mer ansvar, både när det gäller sina söner och döttrar. Det är de som ska vara förebilderna, ta med sig sina barn ut, leka med dem, trösta, berömma, visa hur man löser problem, hur man kommunicerar. Vi har massor med ensamma mammor som får ta hand om skiten själva, medan den andre föräldern lyser med sin frånvaro. Vi behöver fler män som är delaktiga i sina barn.

 

[Badger]

Hela kapitel 1 och 2 i läroplanen handlar om skolans värdegrund och uppdrag – att lära elever hur man bemöter andra, hanterar konflikter, tar ansvar och förstår sina rättigheter och skyldigheter. Det är en stor del av skolans vardag och något lärare arbetar med kontinuerligt, ofta så mycket att det tar betydande tid från ämnesundervisningen.

Sen kan man lugnt säga att man jobbar i motvind när man ringer hem om en allvarlig händelse och får till svar från föräldern "Pojkarna måste väl få busa lite". Och när pojken fortsätter att "busa" så tolkar andra föräldrar det som att lärarna/skolan inte ens jobbar med det...

En förälder ringde mig och var upprörd över att jag inte GJORDE NÅGOT över xxxx beteende. Nu fick det väl vara nog! Jag skötte inte mitt jobb! I själva verket slet jag varje dag med att göra diverse åtgärder, kortsiktigt för att rädda dagen, långsiktigt för att få det att funka hela terminen, samt rapporterade uppåt och det var igång en massa karuseller med elevhälsa, rektor mm... Vi hade en massa anpassningar, åtgärder, extra möten med föräldrarna... Men det FÅR jag ju inte säga till en annan förälder. Jag FÅR inte berätta vad vi gör för en annan elev. Jag kan bara svara att vi jobbar mycket med det, bla bla... Får inte den andra föräldern höra exakt vad som görs, vilket den inte får, så tror den att vi inte gör ett skit. Åh det finns inget tråkigare än att vända ut och in på sig själv och vara på gränsen för vad man klarar av, och ligga vaken på nätterna och tänka på ytterligare nya lösningar, för att sedan få höra från andra som inte är insatta att vi inte gör någonting.

De allra flesta skolor har en offentlig värdegrundsplan/plan mot diskriminering och kränkande behandling/likabehandlingsplan. Har man som förälder frågor kring det bör man vända sig till lärare eller rektor. Tyvärr finns det ju alltid människor som är dåliga på sina jobb, inom alla yrkesgrupper! Så tyvärr finns det säkert lärare, rektorer och fritidspersonal som blundar för saker och inte arbetar med värdegrunden. Jag har varit lärare i över 10 år och träffat på en lärarkollega som tog alldeles för lätt på saker, och en fritidspersonal som gärna lassade över allt på mig trots att det var grejer som hänt på fritids. Alla andra jag har jobbat med har tagit detta uppdrag på största allvar och lägger väldigt mycket tid på det. Sedan undrar de från högstadiet varför alla elever inte kan multiplikationstabellen. Jadu, jag har haft fullt upp med att uppfostra dem!

Min unges fritidsklubbspersonal var totalt sexistiska, när de hade teman de arbetade på kallade de bara in flickor, pojkarna fick slåss om två datorer, terrorisera bibliotekspersonalen (de stängde biblioteket pga det) eller vara utomhus. Ungen vägrade vara där.

 

[Badger]

Inte behöver men det hade gett så mycket mer med några exempel på män som anses vara bra förebilder av de som finns i media. Enbart allmänna beskrivningar med positivt laddade värdeord säger inte så mycket tycker jag, med konkreta namn kan man relatera till hur de är på ett helt annat sätt och vad man sjäv tycker ärbra förebilder för jag tror det varierar stort.

Julkalendern hade väldigt många negativa "förebilder" när mitt barn var litet. Det var tre år på rad med pojkar som var ickeduktiga, noga med att de inte var intresserade av skolan och det akademiska och flickor som var duktiga.

Jag tycker tidstjuven var bra i jämförelse (det jag såg) och Big Hero 6 tex bland Disneyfilmerna (jmf tex Bilar, el Turbo).

 

[Mkb]

När det nu diskuteras skolor så minns jag en artikelserie för något år sedan om våldet i några skolor i Norrbotten. Föräldrarna kritiserade några av skolorna för att de inte fick information om sådant som att deras barn mottagit flera slag mot huvudet och annat, man menade på att man kan förstå om skolan inte ringer hem varje gång någon kallade en annan elev för dumjävel och så vidare men att särskilt vid fysiskt våld vill man ju gärna veta och ta det vidare. Det var också någon av skolorna som istället för att rapportera slag, sparkar och fula ord som kränkningar konsekvent rapporterade det som tillbud, ungefär som olyckor. Man la det också till viss del på barnen att driva ett ärende som just kränkning.

Men det som störde mig mest i den serien var nog att på en av skolorna hade en lärare (manlig) sagt till en elev att om hon inte slutade prata kanske han måste hämta piska och silvertejp, minns inte ordagrant men något sådant. Det togs till rektor när föräldrarna till eleven fick veta men rektorn (kvinna) resonerade som så att det var ju ett skämt och inte menade läraren det där.

Så steg ett för vissa skolor är väl att börja ta psykiskt och fysiskt våld på större allvar.

 

[Badger]

Alla gånger utan undantag när det varit något creep har det varit en icke-vit. Kanske beror på var man bor i landet? Södra Sverige har haft en fruktansvärd situation. Alldeles horribelt.
Men ingen kan ju förneka hur explosionsartat våldet har eskalerat sen vi hade öppna gränser. Fruktansvärt tragiskt.
Jag kommer inte att fortsätta diskutera eftersom jag vet vilket håll många här röstar och som uppenbart är helt blinda för den tragedi Europa går igenom.

Alla jag stött på som varit hotfulla (alltså inte direkt men tex gör mig rädd och obehaglig till mods och får mig att vända på stan och liknande) har varit de här vita maktgrupperna som drar genom stan på demonstrationer och sådant (ngn grön tyr ryna eller liknande). Och man vet ju att de lätt slår ned kvinnor och andra som skulle våga säga någonting och man vet ju att de också hatar och föraktar kvinnor så stor risk.

Den andra gruppen är ju Incels och "snälla killar" när man stött på dem, som är så otroligt obehagliga människor, det är väl ett västfenomen framför allt. Jag har aldrig stött på ett icke vitt creep egentligen (ok jag har konverserat med en eller två invandrare mitt i natten, som velat skydda en ensam kvinna på stan osv, lätt obehagligt men missriktat och välment.). Men så har jag ju inte råkat ut för så mycket historiskt sett.

I övrigt är det typ unga invandrarkillar som hjälpt mig lyfta på barnvagn, rest sig för gravidamig osv. Om man tänker rent personliga möten.

 

[Badger]

Jag tycker inte vi ska glömma bort alla flickor som uppfostras till att ta emot skit från andra. Vi behöver även bygga självförtroendena hos flickor och uppmuntra dem till att våga leka och smutsa ner sig, istället för att de får höra att de måste vara rädda om kläderna.

Hur kunde det bli så här? Visst, allt var inte bättre förr, definitivt inte, men vi måste sluta uppfostra flickor som små dockor som ska kläs upp och leka lugna lekar. Unisexmodet på 1970-talet hade sina fördelar och syskon ärvde kläder av varandra. Flickor var mer fysiskt aktiva istället för som nu matas av influencers och jaga likes. Flickor behöver lära sig säga ifrån, att ta mer plats själva och inte acceptera att de ska vara krockkuddar åt stökiga pojkar, att de har ett värde oavsett om de bygger kojor eller sitter och ritar. Pojkar måste lära sig att behandla bägge könen rättvist, att flickor och pojkar får leka med både dockor och bilar om de vill. Mina bästisar när jag var liten var både pojkar och flickor och vi hade roligt, så roligt att vi oftast fick vara utomhus då lekarna kunde bli nog så vilda och inga föräldrar orkade ha oss stutsande i möbler och runt väggarna.

Det är på tiden att vi en gång för alla skrotar uttrycket att pojkar är pojkar. Pojkar och flickor är barn och den ena ska inte ha frikort att uppföra sig illa och den andra ska inte ha som uppgift att dämpa andra. Fäder behöver axla mer ansvar, både när det gäller sina söner och döttrar. Det är de som ska vara förebilderna, ta med sig sina barn ut, leka med dem, trösta, berömma, visa hur man löser problem, hur man kommunicerar. Vi har massor med ensamma mammor som får ta hand om skiten själva, medan den andre föräldern lyser med sin frånvaro. Vi behöver fler män som är delaktiga i sina barn.

Ja precis, men jag tänker att du svarar som om jag hade skrivit någonting annat.

Jag skrev

Behandla barn bättre på förskolan och inte stötta barns våld på förskolan i olika mån beroende på kön.

Ja jag håller helt med. Massor av föräldrar verkar helt enkelt inte uppfostra pojkar alls och flickor alldeles för mycket.

Men jag vidhåller att vi kommit en bit på vägen när det gäller flickor ändå. Även om trenden nu är att klä dem som dockor jämfört med 70-talet.

Men allting kan inte handla om att flickor ska ändra på sig och stå på sig.

Det är mycket mer rättvist om även pojkar möter halvvägs och där ligger vi väldigt mycket efter.

Man kan inte bara ändra flickor hela tiden. Flickor är inte något slags allmänt samhällsprojekt som jämt ska fixas och trixas och ändras och justeras och ordnas och uppfostras.

Typ även om pojkarna har usla betyg ska flickornas betyg fixas om de sjunker det minsta, men inte pojkarnas. Det är som om pojkarna är ngt som ingen bryr sig om. Men det är inte jämställt att lägga all börda på flickor.

Det var rimligt under 70-80-talen att tänka så. Men vi måste ändras med tiden och nu tänka att vi har fler barn att uppfostra, vi kan inte bara uppfostra hälften.

Den perfekta ändrade, uppfostrade moderna flickan blir ändå en dag om hon är heterosexuell tvungen att försöka leta bland de oändrade, omoderna, osäkra, outbildade och ouppfostrade pojkarna att gifta sig med och försöka leva med och kanske få barn med om hon vill det. Eller självklart skaffa barn helt själv men

Håller med, pojkar och flickor är barn och vi måste ta hand om och uppfostra alla barn och ge alla barn samma möjligheter i skolan och samma möjligheter att vara artiga och ha ett språk och kunna läsa till exempel. Om inte för alla barns skull så för samhällets skull.

 

[Badger]

Ja precis, men jag tänker att du svarar som om jag hade skrivit någonting annat.

Jag skrev




Men jag vidhåller att vi kommit en bit på vägen när det gäller flickor ändå. Även om trenden nu är att klä dem som dockor jämfört med 70-talet.

Men allting kan inte handla om att flickor ska ändra på sig och stå på sig.

Det är mycket mer rättvist om även pojkar möter halvvägs och där ligger vi väldigt mycket efter.

Man kan inte bara ändra flickor hela tiden. Flickor är inte något slags allmänt samhällsprojekt som jämt ska fixas och trixas och ändras och justeras och ordnas och uppfostras.

Typ även om pojkarna har usla betyg ska flickornas betyg fixas om de sjunker det minsta, men inte pojkarnas. Det är som om pojkarna är ngt som ingen bryr sig om. Men det är inte jämställt att lägga all börda på flickor.

Det var rimligt under 70-80-talen att tänka så. Men vi måste ändras med tiden och nu tänka att vi har fler barn att uppfostra, vi kan inte bara uppfostra hälften.

Den perfekta ändrade, uppfostrade moderna flickan blir ändå en dag om hon är heterosexuell tvungen att försöka leta bland de oändrade, omoderna, osäkra, outbildade och ouppfostrade pojkarna att gifta sig med och försöka leva med och kanske få barn med om hon vill det. Eller självklart skaffa barn helt själv men

Håller med, pojkar och flickor är barn och vi måste ta hand om och uppfostra alla barn och ge alla barn samma möjligheter i skolan och samma möjligheter att vara artiga och ha ett språk och kunna läsa till exempel. Om inte för alla barns skull så för samhällets skull.

Sedan rent automatiskt. Om man på förskolan inte uppfostrar de hetsiga stressiga pojkarna så uppfostrar man automatiskt flickorna, och mjukare pojkar till att ta deras skit rätt och slätt.

Man kan inte lära en att stå på sig om man inte samtidigt lär den som anfaller att backa av.

Om man inte samtidigt lär alla konfliktlösning med ord och rättvisa.

Lär man inte de barn som använder uhm cyklarna hetsigt att sluta hetsa, krocka och bråka och vara läskiga för alla andra barn, så lär man samtidigt att alla andra barn ska stå tillbaka för de hetsiga och bråkiga barnen och mindre barn för större barn för det är svårt för ett litet barn att klara en smäll från ett stort barn på cykel.

 

[Mia_R]

Ja precis, men jag tänker att du svarar som om jag hade skrivit någonting annat.

Jag skrev




Men jag vidhåller att vi kommit en bit på vägen när det gäller flickor ändå. Även om trenden nu är att klä dem som dockor jämfört med 70-talet.

Men allting kan inte handla om att flickor ska ändra på sig och stå på sig.

Det är mycket mer rättvist om även pojkar möter halvvägs och där ligger vi väldigt mycket efter.

Man kan inte bara ändra flickor hela tiden. Flickor är inte något slags allmänt samhällsprojekt som jämt ska fixas och trixas och ändras och justeras och ordnas och uppfostras.

Typ även om pojkarna har usla betyg ska flickornas betyg fixas om de sjunker det minsta, men inte pojkarnas. Det är som om pojkarna är ngt som ingen bryr sig om. Men det är inte jämställt att lägga all börda på flickor.

Det var rimligt under 70-80-talen att tänka så. Men vi måste ändras med tiden och nu tänka att vi har fler barn att uppfostra, vi kan inte bara uppfostra hälften.

Den perfekta ändrade, uppfostrade moderna flickan blir ändå en dag om hon är heterosexuell tvungen att försöka leta bland de oändrade, omoderna, osäkra, outbildade och ouppfostrade pojkarna att gifta sig med och försöka leva med och kanske få barn med om hon vill det. Eller självklart skaffa barn helt själv men

Håller med, pojkar och flickor är barn och vi måste ta hand om och uppfostra alla barn och ge alla barn samma möjligheter i skolan och samma möjligheter att vara artiga och ha ett språk och kunna läsa till exempel. Om inte för alla barns skull så för samhällets skull.

Att jag svarade som jag gjorde är för att i nästan hela tråden pratas det bara om pojkarna hela tiden, vi får inte glömma bort flickorna och avsaknaden av vettiga fäder. Majoriteten av de ensamstående föräldrarna som oftast drar hela eller större delen av lasset är ensamstående kvinnor som många gånger kämpar med ekonomi och en frånvarande pappa till ungen.

Hur får vi fäderna att ställa upp mer på sina barn? Att finnas där, ta hand om dem, leka och trösta? Att kvinnan fortfarande tar större delen av tiden man är hemma när de är små, mesta av VAB och/eller går ner i tid är ett problem.

 

[Badger]

Att jag svarade som jag gjorde är för att i nästan hela tråden pratas det bara om pojkarna hela tiden, vi får inte glömma bort flickorna och avsaknaden av vettiga fäder. Majoriteten av de ensamstående föräldrarna som oftast drar hela eller större delen av lasset är ensamstående kvinnor som många gånger kämpar med ekonomi och en frånvarande pappa till ungen.

Hur får vi fäderna att ställa upp mer på sina barn? Att finnas där, ta hand om dem, leka och trösta? Att kvinnan fortfarande tar större delen av tiden man är hemma när de är små, mesta av VAB och/eller går ner i tid är ett problem.

Jag tänker ju fortfarande att det måste böjas tidigt det som krokigt ska bli...

Dvs självklart delad föräldraledighet.

Men en manlig Aftonbladet kolumnist måste börja tänka inte bara -jag fick en dotter så nu blev jag feminist, jag ska ge henne allt, alla möjligheter, nu ska jag bli go och kramig. Utan även -jag fick en son så nu blev jag feminist, jag ska ge honom allt, alla möjligheter, nu ska jag bli go och kramig.

Men om man ska bli en bra far så behöver man ju lära sig empati och det sätter sig tidigt. Och man måste ju vara så manlig och trygg i sin manlighet att man vågar ta hand om sina barn.

Det finns ju en del forskning som också visar att killar i skolan som får mycket av rätt hjälp och klara uppgifter, så de förstår, de arbetar också hårdare och besvärar klasskamrater mindre. Antipluggkulturen uppstår av att inte förstå uppgifterna och känna att man inte har en chans att lyckas, inte tvärtom. (jag tror inte jag kan lyckas så jag låtsas att jag inte ville lyckas, så jag inte verkar misslyckad)

Man måste ju tänka på att om någon saknar språk (för enkelhetens skull pratar jag här alltså om svenskfödda pojkar med två svenskfödda föräldrar och deras problem med svenska språket) så kanske man blir mer frustrerad och fysisk och pojkar ligger många gånger efter i språket delvis för att föräldrar och förskolepersonal pratar mindre med dem och läser mindre med dem så det är lite av en uppförsbacke sedan i skolan. Som går att ta sig över med rätt hjälp.

Tänker att eftersom männen/pojkarna är problemet som diskuteras i tråden blir nog lätt diskussionen om dem.

Det är ju jättesvårt att lösa en stor pojke, stor tonårspojke, en man, s problem genom att flickan, tonårsflickan, kvinnan ska stå på sig mer?

För det finns för vissa kvinnor en gräns där mannen helt enkelt är så mycket större att hon inte kan stå på sig genom att typ slänga honom över axeln.

Även om jag hade en korridorare som menade att hon aldrig var ihop med en man som hon inte snabbt kunde övermanna fysiskt om det krävdes.

Det är ju lättare för någon liten att stå på sig om den store har en stoppknapp.

 

[MJLee]

Som etniskt asiatisk kvinna så känner jag mig definitivt mycket mer sårbar när jag ser högerextremistiska grupperingar och går omvägar för att slippa dem. Annars tittar jag ner i marken och går så långt och fort ifrån dem som möjligt.

Däremot är det många grupper nya och gammalsvenskar som är jäkligt högljudda och allmänt odrägliga. Men det har med grupp och ålder mer än eventuell etnisk tillhörighet. Nu låter jag som en tant men jäklar vad jobbiga tonåringar och supportrar kan vara.

 

[Mia_R]

Jag tänker ju fortfarande att det måste böjas tidigt det som krokigt ska bli...

Dvs självklart delad föräldraledighet.

Men en manlig Aftonbladet kolumnist måste börja tänka inte bara -jag fick en dotter så nu blev jag feminist, jag ska ge henne allt, alla möjligheter, nu ska jag bli go och kramig. Utan även -jag fick en son så nu blev jag feminist, jag ska ge honom allt, alla möjligheter, nu ska jag bli go och kramig.

Men om man ska bli en bra far så behöver man ju lära sig empati och det sätter sig tidigt. Och man måste ju vara så manlig och trygg i sin manlighet att man vågar ta hand om sina barn.

Det finns ju en del forskning som också visar att killar i skolan som får mycket av rätt hjälp och klara uppgifter, så de förstår, de arbetar också hårdare och besvärar klasskamrater mindre. Antipluggkulturen uppstår av att inte förstå uppgifterna och känna att man inte har en chans att lyckas, inte tvärtom. (jag tror inte jag kan lyckas så jag låtsas att jag inte ville lyckas, så jag inte verkar misslyckad)

Man måste ju tänka på att om någon saknar språk (för enkelhetens skull pratar jag här alltså om svenskfödda pojkar med två svenskfödda föräldrar och deras problem med svenska språket) så kanske man blir mer frustrerad och fysisk och pojkar ligger många gånger efter i språket delvis för att föräldrar och förskolepersonal pratar mindre med dem och läser mindre med dem så det är lite av en uppförsbacke sedan i skolan. Som går att ta sig över med rätt hjälp.

Tänker att eftersom männen/pojkarna är problemet som diskuteras i tråden blir nog lätt diskussionen om dem.

Det är ju jättesvårt att lösa en stor pojke, stor tonårspojke, en man, s problem genom att flickan, tonårsflickan, kvinnan ska stå på sig mer?

För det finns för vissa kvinnor en gräns där mannen helt enkelt är så mycket större att hon inte kan stå på sig genom att typ slänga honom över axeln.

Även om jag hade en korridorare som menade att hon aldrig var ihop med en man som hon inte snabbt kunde övermanna fysiskt om det krävdes.

Det är ju lättare för någon liten att stå på sig om den store har en stoppknapp.

Med att stå på sig handlar det mer om att inte ta skit utan gå snabbt, inte att övermanna någon fysiskt.

 

[Hermelin]

Sedan är det ju bra att komma ihåg att bara någon % av alla män blir misstänkta för brott.

Jo, och det här är en vanlig invändning. "Inte alla män". Men det är kanske så att alla män har någon form av gemensamt ansvar? Ansvar för att reagera när andra män inte beter sig. Ansvar för att reagera mot våld, förminskanden, hån, sexism och allt annat som män utsätter kvinnor för.