Vad ska jag säga?

[Kusebuse]

Min son har hunnit bli 4 år, och han har många frågor....
Den senaste tiden har han frågat mycket om "pappa", och jag blir ganska ställd.
Vet inte vad jag ska svara eftersom jag tycker att han är för liten.

Han frågar; Har jag en pappa? Jag svarar; -Ja, det har du.
Han frågar; Var är min pappa? Jag svarar; -Jag vet inte.

Så långt funkar det ganska bra, men nu frågar han; VEM är min pappa då?
Kan vi kanske åka och hälsa på honom?
Och vad ska jag svara på det?

Hans pappa är en alkoholiserad skitstövel, men det jag jag ju inte säga till pojken även om det är så jag känner!
Jag känner också att han är för liten för att förstå, eller är det kanske jag som är för feg för att förklara? Det är så svårt att veta vad man kan säga till ett litet barn. Ibland glömmer jag bort att han bara är 4 år, och vi pratar om det mesta som rör livet och döden, men just ämnet "pappa" är så svårt.

Så; hur gör man? Vad svarar man på sitt barns frågor i känsliga ämnen?
Idag kom han på det lysande idén att önska sig en pappa av tomten!

 

[Syrran!]

Sv: Vad ska jag säga?

Nåt i stil med att "Pappa är sjuk och har inte möjlighet att träffa dig nu/än på ett tag" kanske kan funka? Tills han blir gammal nog att höra och förstå sanningen. Det är ju ingen direkt lögn heller.

Eller berätta sanningen, men det är ju bara du som kan avgöra om sonen är mogen nog att höra och hantera den.

 

[lillsmurfagirl]

Sv: Vad ska jag säga?

hans pappa vill inte ha något umgänge alls? jag skulle nog säga som tidigare talare..fö du vill nog inte krossa hans dröm om hans superpappa(som han antagligen tror..eller nåt) kanske bäst prata "väl" om h onom nu tills den dagen kommer då han upptäcker själv hur hans pappa är

 

[lillsmurfagirl]

Sv: Vad ska jag säga?

föresten varöfr kan du inte berätta vem han är, alltså namn å så?det skadar väl inte?

 

[ancan]

Sv: Vad ska jag säga?

Jag hade nog försökt att förklara så nära sanningen som det går.
Det blir bara svårare(o fel) att försvara/förklara en lögn senare i hans liv.

Tala om vad hans pappa heter, kanske visa några kort, tala om vad hans pappa har för jobb/intresse osv och förklara att han är sjuk( alkoholism är en sjukdom) och att han inte kan träffa honom nu.

Finns det ingen släkting till pappan som han kan få ett umgänge med?
Det kan många gånger vara väldigt mycket värt för barn, om nu den ena föräldern inte vill ha kontakt.

Lycka till...

 

[ameo]

Sv: Vad ska jag säga?

Jag hade nog försökt att förklara så nära sanningen som det går.
Det blir bara svårare(o fel) att försvara/förklara en lögn senare i hans liv.

Tala om vad hans pappa heter, kanske visa några kort, tala om vad hans pappa har för jobb/intresse osv och förklara att han är sjuk( alkoholism är en sjukdom) och att han inte kan träffa honom nu.

Finns det ingen släkting till pappan som han kan få ett umgänge med?
Det kan många gånger vara väldigt mycket värt för barn, om nu den ena föräldern inte vill ha kontakt.

Lycka till...

Tycker att ancans svar var väldigt klokt.
Ju mer du undanhåller nu desto svårare blir det att krångla sig ur det senare.

 

[TinyWiny]

Sv: Vad ska jag säga?

Berätta i så fina och vänliga ordalag du kan allt om hans pappa. Det är bättre att veta vem pappa är och veta att han är si eller så än att bygga upp en dröm om en pappa som inte finns.
Raset från pappapedistalen gör ont i ett barna hjärta, lika ont i vem som helsts hjärta förresten, men ett barn är så sårbart.

En kompis till mej frågade sin mamma samma sak som din son frågar dej, hennes mamma viftade bort hennes frågor och min kompis började fråga okända män om de var hennes pappa på bussen, på spårvagnen, i affärer, överallt där hon såg en man som såg snäll ut för givetvis var hon övertygad om att han var snäll. Ju äldre hon blev desto yvigare blev hennes pappadrömmar, hon sa till folk att hennes pappa hade eget flygplan, att han ägde en hotellkedja osv. när någon då fågade varför hon bodde hos sin mamma som var ganska fattig så hade hon alltid bra svar, typ, han hämtar mej på fredagseftermiddagarna i sitt plan också åker vi till Spanien/Mallorca/Cypern (eller vart som helst) men jag måste bo hos mamma för att han har så mycket att göra eftersom han måste flyga mellan sina hotell
Givetvis fattade folk att allt bara var lögner och det blev väldigt jobbigt för henne.

Jag vet inte om hon någonsin fick reda på vem hennes riktiga pappa var, hennes mamma dog i en olycka när hon var runt 45.

Så berätta, det är alltid bättre att veta än att behöva fantisera ihop något som gör så ont när det brister.
I framtiden kommer han säkert välja en man som får vara hans pappa, det är mer värt än en biopappa som aldrig har funnits där. Men han kan göra det med hjärtat först när han vet att hans biopappa aldrig kommer bli den pappan han vill ha.

Det är ingen lätt uppgift du har framför dej, men försök hitta vad det var som gjorde att du en gång föll för hans pappa och berätta med den känslan. Många kramar till dej och din lille kille

 

[Kusebuse]

Sv: Vad ska jag säga?

Så kloka ord, och så enkelt det låter!

Tyvärr är det inte alls så enkelt i mitt liv.

Sanningen om min sons pappa ,förutom alkoholismen, att han verkligen är första klassens skitstövel!
Ex:
Han hotade att sparka och slå mig tills jag fick missfall, så under graviditeten levde jag ganska "skyddad".

När sonen var född fick både han och jag ett dödshot över oss om jag någonsin talar om vem som är pappan. Om hotet var allvar eller inte tänker jag inte försöka ta reda på.

Jag inbillar mig att vi är "säkra", min son och jag, så länge jag håller tyst.
Min son tillhör alltså den numera lilla grupp som har "fader okänd".

Sist jag träffade pappan "face to face" var den natten min son blev till, och sist jag pratade med honom i telefon var min son 3 eller 4 dagar gammal.

Han har inte sett sonen, och hans släktingar vet ingenting om hans faderskap.

Hur ska jag på ett snällt sätt tala om detta för min son när han frågar?

 

[mimmipigg]

Sv: Vad ska jag säga?

Tala om vad pappa heter i förnamn och att han är "sjuk". Ett namn kan räcka länge, vill du inte ge rätta förnamnet ta andranamnet.
Ta bara med det som sonen frågar om, aldrig mer.

 

[TinyWiny]

Sv: Vad ska jag säga?

Så kloka ord, och så enkelt det låter!

Tyvärr är det inte alls så enkelt i mitt liv.

Sanningen om min sons pappa ,förutom alkoholismen, att han verkligen är första klassens skitstövel!
Ex:
Han hotade att sparka och slå mig tills jag fick missfall, så under graviditeten levde jag ganska "skyddad".

När sonen var född fick både han och jag ett dödshot över oss om jag någonsin talar om vem som är pappan. Om hotet var allvar eller inte tänker jag inte försöka ta reda på.

Jag inbillar mig att vi är "säkra", min son och jag, så länge jag håller tyst.
Min son tillhör alltså den numera lilla grupp som har "fader okänd".

Sist jag träffade pappan "face to face" var den natten min son blev till, och sist jag pratade med honom i telefon var min son 3 eller 4 dagar gammal.

Han har inte sett sonen, och hans släktingar vet ingenting om hans faderskap.

Hur ska jag på ett snällt sätt tala om detta för min son när han frågar?

Vilken fruktansvärd tragedi

Om du är säker på att han aldrig kommer få veta vem hans pappa är, alltså verkligen aldrig, att det inte finns ett enda dokument någonstans som talar om vem han är så skulle jag inte berätta. Inte nu och inte senare.
Jag hade skrivit ett brev till honom om något skulle hända dej och du inte kan berätta när han behöver veta sanningen. Och då menar jag inte att han behöver veta dödshot eller så utan vad han behöver veta är att hans pappa var alkoholiserad, att han inte kunde ta hand om eller kunde bli pappa till honom.
Det han behöver veta nu är att han har en pappa men att han inte kan träffa honom, sedan om du väljer att förklara alkoholism eller bara säger att han är svårt sjuk spelar ju ingen roll nu, men att det är sjukdomen som hindrar att han inte får träffa honom är nog det enklaste sättet att få honom att förstå.
Försök ändå att göra det till en så liten del som är möjligt, annars är kan det lätt bli att han tänker sjuk=när han är sjuk och att han vill ta hand om pappa som är sjuk. Reaktionen kommer säkerligen men försök dämpa den genom att tala om hur pappan är i övrigt, tala om likheter och olikheter det brukar vara glädjande för barn att höra att man är lik någon.
Jag minns hur glad min son blev när han var i den åldern och jag sa att han var lik sin pappa, givetvis bara positiva saker! Mina träffade inte sin pappa några år mellan de var 1-3 år respektive 3-5 år så jag förstår din situation men din är så mycket svårare, min var ju "bara" att han inte ville träffa dem och han har ett någorlunda förhållande till dem idag.

Det han behöver få veta är ju att han är älskad av dej, att du förstår hans längtan efter en pappa han inte känner eller får veta vem det är och att han känner att det är okej att prata om allt han känner.
Jag hoppas att han kan hitta någon pappa förebild som han kan relatera till och att du söker hjälp för honom utan tvekan om han börjar må dåligt av det här för det vet man ju aldrig hur det blir.

Ännu fler kramar till er båda, och tänk ändå, tänk att en sådan tragedi kan bli något så underbart som ett barn

 

[Humelibumlan]

Sv: Vad ska jag säga?

Kloka ord

 

[ancan]

Sv: Vad ska jag säga?

Så kloka ord, och så enkelt det låter!

Tyvärr är det inte alls så enkelt i mitt liv.

Sanningen om min sons pappa ,förutom alkoholismen, att han verkligen är första klassens skitstövel!
Ex:
Han hotade att sparka och slå mig tills jag fick missfall, så under graviditeten levde jag ganska "skyddad".

När sonen var född fick både han och jag ett dödshot över oss om jag någonsin talar om vem som är pappan. Om hotet var allvar eller inte tänker jag inte försöka ta reda på.

Jag inbillar mig att vi är "säkra", min son och jag, så länge jag håller tyst.
Min son tillhör alltså den numera lilla grupp som har "fader okänd".

Sist jag träffade pappan "face to face" var den natten min son blev till, och sist jag pratade med honom i telefon var min son 3 eller 4 dagar gammal.

Han har inte sett sonen, och hans släktingar vet ingenting om hans faderskap.

Hur ska jag på ett snällt sätt tala om detta för min son när han frågar?

Vem har sagt att det är enkelt?

Jag förstår din rädsla,hat ,ångest - you name it. Men det tar inte bort det faktum att han är pappa till ditt barn - hur gärna du än önskar det.

Mina barns pappa tog sitt eget liv - han hängde sig i vårt gemensamma hus.
Det har absolut inte varit enkelt att förklara för sina barn, trots att jag inte undanhöll sanningen någon gång. Men barn är inte mentalt klara för att förstå för krångliga saker förräns i vissa åldrar, därför bör man prata med dom SANNINGSENLIGT hela tiden, men på det språk, och på den nivån där de för tillfället befinner sig i.

Du kommer förmodligen att ha det här snacket oerhört många gånger med honom i hans liv (hoppas jag verkligen - öppen dialog är A o O med sina barn)

Mina barn har frågat Varför??? - Milliontals gånger.Jag valde att "servera" dom sanningen succesivt, beroende på när, och i vilken ålder barnen var.

Hur hemsk pappan än varit/ är, så har du ingen rätt att smutskasta honom inför din son, då överför du ditt hat till honom, och det gör ingen männsika gott att leva i hat.

Sedan är det ju ditt val, men jag anser att du gjort fel som även håller hans familj utanför detta.
Där kan du ha missat en enorm hjälp, en framtida "familj" för din son.

Rädsla och hat kan få en människa att ta beslut som kanske inte blir så bra i sista ändan, även om man tyckte det då man tog dem.
Men det är aldrig för sent att "ändra färdriktning" och ändra på sig.

Man äger inte sina barn, och man har inte rätten att ta sanningen ifrån dom.

Förlåt om jag låter hård o oresonlig, men jag talar helt av egna erfarenheter, och verkligt från hjärtat.

Du kommer aldrig ifrån dessa funderingar/frågor från ditt barn. Och vill du i all framtid ha en rak, ärlig och öppen kommunikation med honom så förstör inte det redan nu. Snälla....

Du får gärna PMa mig om mitt telenummer/mailadress om du vill prata vidare.

 

[Lupin]

Sv: Vad ska jag säga?

Bara en liten fundering. Men om pappan har uttalat dödshot så är det kanske inte så bra om mamman tar kontakt med hans familj? De lär ju berätta för pappan att mamman gjort det, kanske t.o.m. var hon finns? Vad är det som säger att de tar mamman och barnets parti och inte pappans? Vad händer om han börjar ställa krav på barnet och sedan gör antingen mamman och/eller barnet illa? Är det värt det?

 

[TinyWiny]

Sv: Vad ska jag säga?

Men det är stor skillnad om barnets pappa har uttalat dödshot mot Ts och hennes son om hon berättar vem han är eller välja att inte berätta vem han är för sin egen skull.

Hur menar du att ts ska kunna kontakta pappans familj? Då kommer ju absolut pappan få veta att hon berättat vem som är pappan och det är ju det han har sagt att hon inte får och då även hotat att döda henne och barnet om hon gör det.

Hennes berättelser om pappan behöver ju inte vara hatfyllda eller på något sätt framställa pappan som ett monster, de behöver ju bara innehålla det han behöver veta nu, att han har en pappa som han inte kan träffa.

Att berätta vem han är oavsett för vem är ju detsamma som att utsätta sig själv och sonen för livsfara och det hoppas jag att ingen gör frivilligt.

 

[ancan]

Sv: Vad ska jag säga?

Bara en liten fundering. Men om pappan har uttalat dödshot så är det kanske inte så bra om mamman tar kontakt med hans familj? De lär ju berätta för pappan att mamman gjort det, kanske t.o.m. var hon finns? Vad är det som säger att de tar mamman och barnets parti och inte pappans? Vad händer om han börjar ställa krav på barnet och sedan gör antingen mamman och/eller barnet illa? Är det värt det?

Vad är det som säger motsatsen? Varför tror du automatiskt att hans föräldrar/syskon skulle ta faderns parti? Att leva med en missbrukare i familjen brukar inte göra att man blir "tajtare" precis - snarare tvärtom.

Jag säger inte att det blir enkelt.
Jag har inte svaren på hur framtiden kommer att se ut.
Men hennes son kommer ALLTID att undra över sin far och det är ju det tråden gäller...

Sen är det faktiskt ett lagbrott att inte uppge en fader om man vet vem han är - men jag antar att TS haft en god anledning till att dölja det.

OM TS levt med skyddad intentitet(vilket jag inte fått uppfattningen om, hon använder ordet skyddad vid ngt tillfälle) då vet väl myndigheterna (soc) om hotbilden, och borde veta om vem som är fadern.
Ju fler som vet - ju större chans att sanningen kommer fram ändå till slut.

Sedan VET ju fadern om att han har ett barn - och det kan vara så att han faktiskt i framtiden ställer krav på det som pappa - hur sk mamman då förklara sina lögner???

För mig är det alltid sanningen som är den rätta (se mina tidigare inlägg), även om den är hemsk, tuff och känns orättvis.

För av lögner kommer det aldrig något bra, och sanningen kommer alltid fram till slut...Jag förstår verkligen hur TS mår, och vad hon går igenom, men det kommer inte att bli enklare ju äldre sonen är, det kan jag med bestämdhet säga...

Jag förstår att vissa av er tycker att jag låter hård,oresonlig kanske, men jag väljer att försöka vara rak, och tala om hur verkligenheten är när man lever med barn som saknar sina fäder/mödrar av en eller annan anledning, jag har ganska stor erfarenhet av det, och då inte enbart genom mig själv tyvärr.

Jag tror inte på att linda in sanningen för vuxna i "rosa bomull,"...

 

[Apollo 13]

Sv: Vad ska jag säga?

en sak som jag tycker är viktigt är att du inte säger "han är sjuk han kan inte träffa dig nu" säg oss istället, då tror han inte att det är fel på honom.. eller jag får för mig att risken inte är lika stor.

 

[Lupin]

Sv: Vad ska jag säga?

Jag tycker du verkar lite överkänslig i den här frågan, men jag ber om ursäkt om jag har fel. Med det sagt så kan jag tillägga att jag inte håller med dig. Sanningen är inte alltid det bästa i alla lägen, inte om priset är för högt för mamman eller barnet. Worst case: mamman kontaktar pappans familj, pappan flippar ut och dödar mamman och får sen vårdnaden om barnet. Är "sanningen" bättre då? Jag tycker inte det.

Och varför tror du automatiskt att pappans familj inte tar hans parti, bara för att han är missbrukare? Jag har varit gift med en ytterst manipulerande alkoholist och hans familj tog alltid hans parti, i precis alla lägen. Det var "bingo bingo" för hela slanten! Det man inte ser slipper man göra något åt.

 

[Apollo 13]

Sv: Vad ska jag säga?

typ kl.

jag e inne lite på ditt spår
vad är det ens som säger att hans familj skulle tro på att det var hans barn?
om någon skulle komma till mig o säga "jag har fött din sons son" så skulle inte jag på en gång ta det som en självklarhet att det var så. tyvärr finns det för mycket tokstollar där ute för att jag skulle falla för en sån sak på en gång.. självklart inte sagt att TS är det men ni förstår vad jag menar... o för att få ett svar på det hade ju jag självklart gått och frågat den eventuella pappan.. som i sin tur kanske blir rasande och gör hoten till handling.

 

[Boop]

Sv: Vad ska jag säga?

Du har redan fått många bra svar. Ville bara säga av egen erfarenhet, att vad du än gör, ljug ALDRIG, och smutskasta ALDRIG.
Nej, det går inte att berätta hela sanningen för en fyraåring, men att ljuga är ingen lösning. Att smutskasta pappan är att sänka sig till samma nivå. På vilket sätt är du då bättre?

 

[ancan]

Sv: Vad ska jag säga?

Jag tycker du verkar lite överkänslig i den här frågan, men jag ber om ursäkt om jag har fel. Med det sagt så kan jag tillägga att jag inte håller med dig. Sanningen är inte alltid det bästa i alla lägen, inte om priset är för högt för mamman eller barnet. Worst case: mamman kontaktar pappans familj, pappan flippar ut och dödar mamman och får sen vårdnaden om barnet. Är "sanningen" bättre då? Jag tycker inte det.

Du behöver inte hålla med mig Visst är det Worst case det du beskriver, men man kan aldrig leva utifrån "vad som skulle kunna hända", då får man ett mkt jobbigt liv... och hur stor är egentligen chansen?

Och varför tror du automatiskt att pappans familj inte tar hans parti, bara för att han är missbrukare?

Jag TROR inte någonting automatiskt, jag ifrågasatte din egen fråga, och kontrade med att faktsikt motsatsen kan hända.

Jag har varit gift med en ytterst manipulerande alkoholist och hans familj tog alltid hans parti, i precis alla lägen. Det var "bingo bingo" för hela slanten! Det man inte ser slipper man göra något åt.

Jag tänker INTE sitta här inne och diskutera "vem som haft det jävligast" i livet, men om du är intresserad kan du läsa några av mina gamla inlägg...
Jag har även varit/är engagerad i andras olyckor/taskiga/farliga förhållanden och sett ganska mycket tråkigheter.
Jag vet vad det innebär att leva med skyddat ID pga allvarliga hot.

Men det spelar egentligen ingen roll i det hela, för pappan är ändå alltid den biologiska pappan, och eftersom det verkar helt OK att ifrågasätta andras ståndpunkter så kontrar jag med att upprepa min fråga:

VAD HÄNDER OM FADERN EN DAG KRÄVER SIN RÄTT SOM PAPPA, OM MODERN LJUGIT OM HONOM OCH HANS FRÅNVARO TIDIGARE?

Jag tycker det är synd att "stjäla tråden" från TS, som ju bevisligen behöver råd/stöd/hjälp.
Jag diskuterar väldigt gärna ämnet vidare, men inte i denna tråd.
Antingen skapas det en ny om ämnet som sådant - eller så tar vi det mera privat.

Mitt syfte är att försöka få TS att rannsaka sig och göra det som är rätt för hennes son i framtiden.