Vad ska jag säga?

[Boop]

Sv: Vad ska jag säga?

Du behöver inte hålla med mig Visst är det Worst case det du beskriver, men man kan aldrig leva utifrån "vad som skulle kunna hända", då får man ett mkt jobbigt liv... och hur stor är egentligen chansen?


Jag TROR inte någonting automatiskt, jag ifrågasatte din egen fråga, och kontrade med att faktsikt motsatsen kan hända.



Jag tänker INTE sitta här inne och diskutera "vem som haft det jävligast" i livet, men om du är intresserad kan du läsa några av mina gamla inlägg...
Jag har även varit/är engagerad i andras olyckor/taskiga/farliga förhållanden och sett ganska mycket tråkigheter.
Jag vet vad det innebär att leva med skyddat ID pga allvarliga hot.

Men det spelar egentligen ingen roll i det hela, för pappan är ändå alltid den biologiska pappan, och eftersom det verkar helt OK att ifrågasätta andras ståndpunkter så kontrar jag med att upprepa min fråga:

VAD HÄNDER OM FADERN EN DAG KRÄVER SIN RÄTT SOM PAPPA, OM MODERN LJUGIT OM HONOM OCH HANS FRÅNVARO TIDIGARE?

Jag tycker det är synd att "stjäla tråden" från TS, som ju bevisligen behöver råd/stöd/hjälp.
Jag diskuterar väldigt gärna ämnet vidare, men inte i denna tråd.
Antingen skapas det en ny om ämnet som sådant - eller så tar vi det mera privat.

Mitt syfte är att försöka få TS att rannsaka sig och göra det som är rätt för hennes son i framtiden.

Just det tycker jag är väldigt viktigt!! Att göra det rätta för barnet, i stället för att göra det bekvämt för sig själv.

 

[Lupin]

Sv: Vad ska jag säga?

Mitt syfte är att försöka få TS att rannsaka sig och göra det som är rätt för hennes son i framtiden.

Du utgår från dig själv, som ju alla gör, men det betyder inte automatiskt att det är rätt eller ens sanningen för någon annan. Jag tror faktiskt att TS gör det som är rätt sin son, både nu och i framtiden.

 

[Lupin]

Sv: Vad ska jag säga?

Du behöver inte hålla med mig Visst är det Worst case det du beskriver, men man kan aldrig leva utifrån "vad som skulle kunna hända", då får man ett mkt jobbigt liv... och hur stor är egentligen chansen?

Jo det kan man. Speciellt om man blivit dödshotad redan. Vi pratar inte om en kille som vill baka bullar med mamman precis. Chansen är nog större än du tror. Har du följt med i media de senaste åren?

Jag TROR inte någonting automatiskt, jag ifrågasatte din egen fråga, och kontrade med att faktsikt motsatsen kan hända.

VAD HÄNDER OM FADERN EN DAG KRÄVER SIN RÄTT SOM PAPPA, OM MODERN LJUGIT OM HONOM OCH HANS FRÅNVARO TIDIGARE?

Men vem har sagt att TS ska ljuga? Det är ett stor skillnad mellan att medvetet ljuga för sitt barn resten av dennes liv, eller riskera sitt och barnets välmående genom att ta kontakt med den alkoholiserade, våldsamma, dödshotande pappans okända familj.

Jag tycker det är synd att "stjäla tråden" från TS, som ju bevisligen behöver råd/stöd/hjälp.
Jag diskuterar väldigt gärna ämnet vidare, men inte i denna tråd.
Antingen skapas det en ny om ämnet som sådant - eller så tar vi det mera privat.

Ingen stjäl tråden genom att diskutera olika scenarier eller åsikter. Du är inte den enda som vill råda eller stötta. Men det finns alternativa lösningar till ditt råd att ta kontakt med pappans familj etc. Jag tycker TS ska svara på barnets frågor utefter barnets ålder och förmåga att förstå. En 4-åring är för liten för vissa sanningar (som tex alkoholism och dödshot). Att tala om för sonen att pappan heter si eller så i förnamn, kanske finns det något foto som sonen kan få titta på, och förklara att pappan är sjuk och inte kan träffa eller umgås med dem tycker jag är en bra lösning i dagsläget.

När sonen blir större och ställer fler och andra frågor så kan man fylla i luckorna allt eftersom. Det är inte fel att välja bort umgänge med pappan, vare sig i dagsläget eller lite längre fram. Det kan räcka när sonen blir så stor (10-12 år kanske?) att han förmår resonera och förstå vad som kan hända/händer.

 

[Jadzia]

Sv: Vad ska jag säga?

Barn som inte känner till båda sina föräldrar kan må ganska dåligt senare i livet. Därför ser jag det som självklart att berätta. Man behöver dock inte säga att pappan heter Adam Adamsson och bor på Storgatan 27 utan det räcler oftast med ett förnamn. Ett namn att sätta på den pappa man aldrig sett men har skapat sig en bild av.

När det gäller frånvarande föräldrar så är jag alltid för att berätta sanningen för barnet, från dag ett. Om jag inte minns fel så finns det studier på barn med frånvarande föräldrar och där man konstaterat att barn som inte fått någon information om sina föräldrar känner sig identitetslösa.

 

[ancan]

Sv: Vad ska jag säga?

Upprepar:
Jag har även varit/är engagerad i andras olyckor/taskiga/farliga förhållanden och sett ganska mycket tråkigheter.
Jag vet vad det innebär att leva med skyddat ID pga allvarliga hot.


Jag tycker det är synd att "stjäla tråden" från TS, som ju bevisligen behöver råd/stöd/hjälp.
Jag diskuterar väldigt gärna ämnet vidare, men inte i denna tråd.
Antingen skapas det en ny om ämnet som sådant - eller så tar vi det mera privat.

Så hoppas jag du har förmågan att acceptera detta.
Vi hjälper inte TS ett dugg genom att munhuggas du o jag.
Och det är iallfall det jag vill - hjälpa mamman fram till ett beslut om hur hennes förhållande till sonen ska vara.

 

[Hopphopp]

Sv: Vad ska jag säga?

Ex:
Han hotade att sparka och slå mig tills jag fick missfall, så under graviditeten levde jag ganska "skyddad".

När sonen var född fick både han och jag ett dödshot över oss om jag någonsin talar om vem som är pappan. Om hotet var allvar eller inte tänker jag inte försöka ta reda på.

Jag inbillar mig att vi är "säkra", min son och jag, så länge jag håller tyst.
Min son tillhör alltså den numera lilla grupp som har "fader okänd".

Sist jag träffade pappan "face to face" var den natten min son blev till, och sist jag pratade med honom i telefon var min son 3 eller 4 dagar gammal.

Han har inte sett sonen, och hans släktingar vet ingenting om hans faderskap.

Hur ska jag på ett snällt sätt tala om detta för min son när han frågar?

du och jag har det väldigt lika..

jag längtar INTE till den dan min dotter börja fråga om sin pappa..

vi var tillsammans när hon blev till men så fort jag sa jag var gravid ville han inte ha med mej att göra, jag får inte säga att det är han för då kommer han döda både henne och mej, och massa sånt..

han är knarkare och skulle utan att blinka gör det han "lovat" att göra..

min dotter kommer också få fader okänd..


Inte meningen att kapa tråden.. ber om ursäkt

 

[Lady_Morgaine]

Sv: Vad ska jag säga?

Han kanske blir nöjd om han får ett kort på sin pappa, om du har något?
Samt förklaringen att "pappa är sjuk och kan inte träffa oss just nu"?

Med kortet har han ju ett bättre svar på frågan "vem är min pappa?"

 

[Kusebuse]

Sv: Vad ska jag säga?

Jag tackar alla er som tror på att jag verkligen vill min sons bästa och tänker på hans säkerhet.
Tackar också er som kanske tycker att jag är en skitmorsa som döljer sanningen för honom.
Alla åsikter och synpunkter är viktiga för mig!

Måste bara klargöra att jag har ingen som helst avsikt att smutskasta pappan för min son. Även om jag vet hur han är, och efter de hot han uttalat mot oss, så känner jag ändå en märklig tacksamhet. Han har ju trots allt givit mig min son!

Visst finns det dagar då jag är bitter, och det finns dagar då jag verkligen hatar honom, och dessa mörka dagar vill jag inte svara min son på några pappa-frågor.

Jag vill inte verka omöjlig, men att ta kontakt med pappans släktingar är uteslutet då de är av samma skrot och korn som han, och det är att be om problem.
Jag har inga bilder på pappan att visa min son, så tyvärr funkar inte det heller.

Men jag kommer, tack vare er alla kloka, att göra en mix av era förslag, och hoppas att det räcker en bit på väg tills sonen är lite äldre.

 

[ancan]

Sv: Vad ska jag säga?

Ja, du vet ju mina synpunkter numera
Och jag önskar dig och din son all lycka o välgång i framtiden.

Och jag är säker på att du gör det rätta.

Kram.

 

[ako]

Sv: Vad ska jag säga?

Du behöver inte hålla med mig Visst är det Worst case det du beskriver, men man kan aldrig leva utifrån "vad som skulle kunna hända", då får man ett mkt jobbigt liv... och hur stor är egentligen chansen?
.

Fast i det här fallet är ju insatsen väldigt, väldigt hög även om RISKEN ("chansen" använder man om något som är positivt laddat, exempelvis: Det finns en chans att jag får jobbet jag vill ha e d) kanske inte är så stor. Hur stor den är vet TS betydligt bättre än vi, men bara det att den finns gör väl attt sanningen i det här fallet inte automatiskt är det bästa för barnet!? Hur bra blir det för barnet om mamman faktiskt BLIR dödad?

Klart att man inte ska "måla fan på väggen"; men i vissa situationer, som denne, är det väl ändå bättre att ta det säkra före det osäkra?

 

[ako]

Sv: Vad ska jag säga?

Jag är mållös. Tänk at det finns sådana människor ... Stort lycka till med allt!!!!!!

 

[Kusebuse]

Sv: Vad ska jag säga?

Klart att man inte ska "måla fan på väggen"; men i vissa situationer, som denne, är det väl ändå bättre att ta det säkra före det osäkra?

Precis så tänker jag också!
Om risken så bara är en på tusen att hotet blir allvar, är det i alla fall en för stor risk att ta! Jag tänker inte riskera varken mitt eller min sons liv för att ta reda på att just denna mannen är en av de få som går från ord till handling.

 

[ameo]

Sv: Vad ska jag säga?

Jag vet inte hur du har tänkt att göra, men det som verkar ganska harmlöst är väl att säja att
"Din pappa heter "Nisse" och har brunt hår och blå ögon. Han har en sjukdom som gör att vi inte kan träffa honom."

Då har sonen fått en aning kunskap om sin pappa, utan att egentligen veta något alls... Men han har ändå fått ett namn och något att fantisera om.

Nu är det väl förmodligen inte aktuellt för dig, men en gammal bekant till mig födde sitt första barn mot pappans vilja och pappan ville inte ha någon kontakt. Mamman gjorde väl halvhjärtade försök att få honom att följa dottern "på distans". När dottern var typ 6-7 år som drog de en rövare. Hon hade då aldrig (i "medveten ålder") träffat sin pappa, men mamman ringde upp honom åt dottern på hans födelsedag och hon inledde med "Grattis på födelsedagen, pappa!".
Det fick den killen att vakna upp och inse att han faktiskt hade en dotter som han hade missat hela hennes första del av livet...

 

[Mitten]

Sv: Vad ska jag säga?

Vad häftigt ändå, ville han ha kontakt sedan?

 

[ameo]

Sv: Vad ska jag säga?

Jag ska ärligt säja att jag inte minns hur fortsättningen blev (det var precis när jag slutade umgås i de kretsarna och ganska många år sedan), men jag tror att det i alla fall följde någon form av kontakt efter detta.