Vad skriver man ens för rubrik när ens vän är död?

[Houdinie]

Hur gör man?

Man gråter och skrattar, skriker och sitter tyst, minns och glömmer, saknar och gläds åt den tid man ändå fick.

 

[TinyWiny]

Jag beklagar verkligen sorgen.

Det känns alltid overkligt när någon dör men än mer overkligt när någon faktiskt har valt att avsluta sitt liv. Det är fruktansvärt tufft att hantera det.

Det finns inget rätt eller fel sätt att sörja på, det enda du inte ska göra är att stänga in din sorg för den kommer ikapp förr eller senare. Du har rätt att vara arg på din vän och du har rätt att gråta, vara besviken och känna hela känsloregistret. Du har också rätt att skratta och vara glad trots att du sörjer. Man orkar inte vara i sorgen hela tiden utan måste få andas lite då och då och du sörjer inte mindre för att du kan skratta ibland också.

När en av mina vänner tog sitt liv fick jag ingen möjlighet att gå på begravningen. Jag fick veta att hon hade tagit livet av sig samma dag som begravningen var och de hade valt att enbart familjen skulle vara närvarande. Det är den vän som jag har haft svårast att komma över. Det har varit fruktansvärt svårt att komma över de andra med men vid deras död fick jag gå på begravningen och då blev det lättare att förstå att det var på riktigt. Med henne blev det på något sätt inte verkligt. Jag kunde verkligen inte tro att det var sant. Visst visste jag mycket väl hur dåligt hon hade mått hela tonårsperioden men jag och många med mig inklusive hon själv hoppades och trodde att det skulle vända när hon kom in på idrottsgymnasiet vilket var hennes stora dröm och som hon hade kämpat så hårt för. Hon flyttade 26 mil härifrån och påbörjade sina gymnasiestudier, träffade en kille som hon blev störtförälskad i och allt verkade ordna sig. I efterhand fick jag veta att killen varit missbrukare och hade dött av en överdos. Med eller utan vilje är det nog ingen som vet och då orkade hon inte längre utan avslutade även sitt liv. Det var han som hade hållit henne uppe och när han var borta så fanns det inget kvar att kämpa för i hennes ögon.

Jag tyckte att jag såg henne på stan då och då i flera år efteråt och det var först när jag av en slump flera år senare träffade hennes två år äldre syster och verkligen fick prata med henne som jag sakta kunde börja acceptera att min vän var borta för alltid. Detta var långt innan internets tid och bara att ringa på vanliga hemtelefonen var dyrt så det kändes som om hon fanns där borta bara det att vi inte träffades lika ofta som vi hade gjort förut.

Jag önskar att jag hade fått gå på begravningen. Jag hade behövt det avslutet och bekräftelsen på att hon faktiskt var borta. Så mitt råd är att gå på begravningen om du har möjlighet till det. Sörj och hedra hans minne genom din närvaro. Visa hur viktig han var för dig. Inte minst för hans föräldrars skull kommer det vara viktigt att få se hans vänner och att de följer honom till sista vilan.

Tillåt dig att känna och vara precis så som du är. Håll inte inne med dina känslor utan tillåt dig att känna som du känner.

Många varma tröstkramar.

 

[Stalone]

Tack så hemskt mycket för alla svar.

Nu på tisdag är det begravning. Kommer bli så sjukt tungt. Känns också konstigt att träffa alla ur gamla gänget i ett sånt sammanhang. Alla vi har inte setts på 3 år ungefär, och samlas inte förrän nu igen. Det känns också skevt på något vänster.

Men min kusin (och tillika bästa vän) följer med mig på begravningen som stöd. Hon kände honom också, känns skönt att ha med någon att hålla i handen. Särskilt någon som kan dela sorgen, men också glädjen, genom minnen.

Har även pratat med mitt ex i telefonen, något vi knappt gjort sen vi gjorde slut. Han berättade lite mer om situationen och vi skrattade åt roliga saker vi varit med om tillsammans med vännen. Kändes så skönt att vi kunde skjuta allt som varit tokigt mellan oss åt sidan. Det spelar liksom ingen roll längre när en sätter det i relation till sådanahär händelser.

Just det. Då jag var bloggbruden nr 1 under gymnasietiden så har jag också hur många bilder som helst på min vän. Tror ni att det är något hans föräldrar vill ha? Kan ju bränna ut dom på CD och ta med till begravningen i så fall.

Ville bara skriva av mig lite, och uppdatera er om läget. Tack igen för att ni är fina.

 

[Houdinie]

Just det. Då jag var bloggbruden nr 1 under gymnasietiden så har jag också hur många bilder som helst på min vän. Tror ni att det är något hans föräldrar vill ha? Kan ju bränna ut dom på CD och ta med till begravningen i så fall.

Ja, det tror jag absolut att de vill ha.

 

[Lillelorden]

@Stalone

Jag beklagar verkligen sorgen. Ett sånt fruktansvärt sätt att bli av med en vän på, jag kan inte ens föreställa mig.

Hans familj blir nog jätteglada för bilderna, det låter som en fin gest att ge på begravningen.

Om du känner att du vill prata om det med någon utomstående, eller kanske slippa prata alls om just det så är det bara att skicka iväg ett meddelande. Jag är helt okej på att lyssna (och på att babbla osammanhängande om annat som distraktion).
Kram!

 

[Stalone]

@Lillelorden Tack så väldigt mycket för omtanken, jag lovar att höra av mig när/om behovet uppstår. Buke är bäst

 

[Thomasine]

Jag kondolerar! Ta hjälp av dina minnen, bilder, blogg att komma vidare. Stor kram

 

[Stalone]

Idag var det begravning. Så väldigt vackert, en fin sommardag ute på landet där han växte upp. Det var helt otroligt jobbigt samtidigt som det var skönt med ett avslut. Det var väldigt många gamla vänner som det kändes splittrat att träffa, jag var glad att träffa dom men det känns ju förjävligt att det skulle vara under dessa omständigheter. Pratade iallafall med hans familj om bilderna och de blev jätteglada för det.

Tack igen för allt stöd, fina ni. Nu ska jag minnas med mina vänner och dricka en öl i min väns ära.