Välja bort katterna för kärleken?

Vi vill inte vara särbos, vi vill ha ett gemensamt liv med hus och barn. Han gick med på att flytta med katterna såklart, (jag flyttade inte bara in hos honom utan tillåtelse), han ville ju vara med mig och det var efter flytten som katterna blev ett problem. Han hade kvävt sina känslor, hoppades på att det skulle kännas bättre när de väl flyttat in, men det har inte blivit så. Jag känner att han verkligen försöker acceptera dem..han mår dessutom jättedåligt över att ha satt mig i den här sitsen.

Min snubbe har inte problemet att "inte gilla katter särskilt mycket", utan han vill inte ha några djur i huset, nu eller någonsin. Större djur, såsom hästar gillar han, men finner det skönt att de befinner sig i ett stall och inte i huset.

Jag har frågat om om vi ska vara särbos, svaret på den frågan är "inget jag vill iallafall".

En stilla undran jag har är om han tänker fortsätta vara pedant med bebis/små barn i hemmet? Enligt min erfarenhet är barn betydligt värre för inredningen och ordningen än katter.

Som någon annan sa också, vad är nästa sak han kommer att haka upp sig på och vilja att du ska ändra? Han verkar inte vara beredd att kompromissa på något sätt utan det är bara du som ska anpassa dig vilket känns väldigt tråkigt.

Ni har ju inte varit ihop så länge och jag tror du kommer att ångra dig om du gör dig av med katterna så här tidigt i förhållandet om det skulle visa sig att det inte håller.

Som exempel kan jag berätta att jag verkligen inte gillar hundar. Jag har aldrig blivit biten eller så utan jag gillar dem inte, jag tycker de luktar illa osv. Min särbo har ingen hund nu men har haft och kommer säkert att skaffa igen. Det skulle aldrig falla mig in att försöka hindra honom från att ha det just för att jag vet att han älskar dem lika mycket som jag älskar katterna. Den dagen han skaffar hund får jag se till att klara av det helt enkelt, eftersom jag älskar honom. Han har inga problem med mina katter (han har haft katt själv) men jag skulle ju inte tvinga honom att ha dem i sängen osv om han inte skulle vilja det.
 
Jag behöver bollplank och råd, jag mår som ett ruttet äpple.

I somras träffade jag en ny kille, båda blev blixtkära. Vi har inte varit ifrån varandra mer än några dagar sedan vi träffades. När vi träffades låg jag i separation, så av det skälet (förutom kärleken) var vi bara i hans bostad. För några veckor sedan flyttade min förra kille ut ur vår gemensamma lägenhet, R som mitt ex heter hade under tiden jag inte varit hemma alltid fixat och styrt med våra 3 katter.

Jag hade som ambition att ha kvar vår lägenhet, trots att min personliga ekonomi skulle gå på knä av hyran. Det gick några veckor, jag tog upp diskussionen om att säga upp min lägenhet istället då vi ändå bara var hos T (min nya). Jo, han tyckte också det var onödigt att betala dubbla hyror när vi ändå bara var hos honom. Så jag sade upp lägenheten.

Nästa steg; flytta katterna. Jag märkte på honom när dagen för flytt närmade sig att han inte alls mådde bra. Dagen innan planerad flytt började han gråta och berättade han inte alls var sugen på katt. Men eftersom han ville ha mig hos sig ville han ge katterna ett försök. Här anade jag inte vad han egentligen kände, för han sa inget mer än att "jag är inte sugen på katt".

Så katterna (3 st) flyttade med mig, sen har allt blivit ett helvete. T är olycklig, han gillar verkligen inte katter. Han vill inte ha djur i huset om det inte rör sig om sådana som sitter i bur, typ sonens hamster.

Den yngsta katten som R och jag skaffade gemensamt, har alltid varit en liten bråkstake. Så med sorg i hjärtat, men till R:s stora glädje fick Vidar flytta till husse. Jag trodde det skulle vara lättare för T med två katter, de två lugna kvar vill säga. Men sen Vidar flyttade lever Oden ett helvete, nätterna i ända skriker han. Jag sitter på jobbet och är gråtfärdig av trötthet, för vi får inte sova. Sedan Vidar flyttade har Oden tagit över rollen som bråkstake. Så bättre blev det inte.

T börjar bli galen, han är så trött på katterna vår relation knakar. Och det är mycket i det här som inte fungerar för honom:
- katterna hårar ner (T är pedant)
- katterna hoppar upp i sängen, bråkar/busar och väcker honom.
- skapar ljud som T stör sig på, kraffsa låda, knaprar torrfoder mm
- han gillar helt enkelt inte att ha djur i huset såsom hund, katt
- han vill ha ett djurfritt hem (han har dock alltid vetat om att jag har katt)
- han gillar inte katter (vilket är grundanledningen till övriga problem)

Igår hade honkatten kräkts flera gånger när jag kom hem, och T:s humör var inte att roligt då. Han har ingen tolerans mot sådant.

Jag ställs i ett vägskäl där inga val verkar vara bra. Det finns inte en uppsjö av alternativ och lösningar på problemet.

De som står till buds är:
- jag hyr en liten lägenhet där jag kan ha katterna och en säng, det innebär att vi inte kan få vara tillsammans som vi önskar, jag måste ju sova hos katterna för det mesta. Därmed rök sambolivet.
-katterna omplaceras
- jag fortsätter med mitt singelliv tills någon icke ”katthatare” dyker upp.

Det senaste känns fruktansvärt, det första också. T är perfekt i mina ögon på alla punkter förutom att han inte gillar katter. I T:s ögon är jag perfekt bortsett från att jag har katt. Jag kan inte tänka mig att dela livet med någon bättre.

Jag känner inte att jag måste ha djur i huset, sådant behov av djur har jag inte. Jag hade mycket väl kunnat nöja mig med att bara ha häst och inget mer. Problemet är ju att jag har katter nu, de är snart 9 år. Alltså kan de leva lika länge till om det vill sig väl. Jag har en relation till dem och älskar mina djur. Jag misstänker att tanken på ett liv utan djur i huset är lättare för mig, än vad tanken på djur i huset är för honom.

Ska vi leva tillsammans måste vi hitta en lösning. Jag gråter så gott som varje dag eftersom jag känner att det är jag som måste offra något. Jag vill inget mer än leva med T, så tankarna om att omplacera katterna börjar kännas som enda alternativet.

Antingen katterna eller T. Egentligen låter det ju så sjukt. I min värld är katterna inget stort problem, men i T:s värld gör de hela skillnaden. Jag frågade senast imorse ”om katterna inte fanns, skulle allt vara bra då?”,”ja” fick jag till svar.

Jag om alltid haft djur kan inte förstå hur man kan vara så anti katt. Vad gör de för skada liksom? Att de kräks ibland, sådant händer oss människor med. Att de då och då har sönder något, det händer oss med, tänker jag. Och jag som också är pedantisk är van att städa och ser inte att det är något problem med katt på det planet. Men T mår dåligt av att vara i sin egen bostad, på grund av mina katter, av många olika anledningar.

Jag är rädd att jag aldrig kan förlåta mig själv om jag omplacerar katterna. Jag är rädd att jag aldrig kan förlåta mig själv om jag väljer katterna före T heller. Jag känner mig som ett stort svin och en svikare som en ens tänker tanken på omplacering. På ett sätt låter det sjukt, välja katterna före en människa jag älskar. På ett annat låter det sjukt att välja T före, han får väl helt enkelt acceptera att jag har bagage? Men faktum är ju, han verkar inte kunna acceptera mitt bagage, för han avskyr det så. Vem ska ge sig då? Vem måste offra något?

Det enda som kan tala för ett beslut om omplacering är att det för katterna hade varit bra om de fått komma till någon som hade en fin utegård eller att de fick gå löst. I min lägenhet hade katterna en balkong med nät att sitta på hela dagarna om de ville. Hos T finns i den möjligheten, så katterna skriker ofta för att de vill gå ut också..vi ska försöka ordna en utegård men till den kan de inte gå ut och in som de vill.

Vilket rörigt inlägg, det är som det är i min hjärna just nu. Men är det någon här som suttit i lite samma båt, hur löste ni det? Om ni omplacerat något djur för kärlekens skull, har det varit självklart, lätt/svårt? Har ni några solskenshistorier om omplaceringskatter? Har ni tips till mig på hur jag ska tänka?

Jag behöver bollplank, råd..stöd. Går sönder av alla tankar snart..Ärligt, hur hemsk är jag som ens funderar på omplacering för en karls skull? Vilka alternativ ser ni?

Jag går sönder av allt funderande och grubblande.

Efter ett 8 år långt förhållande som inskränkt så pass på mig som djurälskande människa att inte få ha djur hemma - Så säger jag: Ifall katt/djur är så oerhört viktigt för dig måste det på något sätt bli ett ultimatum tillslut annars kommer det inte fungera. Jag hade tagit upp till diskussion att antingen är det ok eller så bryter vi här.
Den som är djurmänniska vet att djur är inte ting man bara byter bort eller skickar iväg, det ska mycket till att fatta ett sådant beslut som oftast, ett känslosamt sådant. Det är en del av en själv och ja, en del av familjen, vänner..

Det är inte värt att offra sig själv för kärleken, någonsin inte för mig i alla fall när jag fick ställt för mig "djuren eller mig"..den karln åker ur mitt liv snart när jag inte ens ska få fortsätta ha häst som är utanför hemmet för då kostar det plötsligt för mycket..såhär efter 8 år..bye bye love, men aldrig att jag tänker byta bort mitt jag som person, då får det vara!

Allergi skulle vara enda undantaget som jag såg som vettigt, men inte att man ställer sådana krav att ena parten ska offra nåt som denne mår bra av. Han precis som min nuvarande visste precis hur läget var innan, eller hur? I min värld är det så att är det helt otänkbart så avstår man också att ingå ett förhållande, men alla tänker inte så tydligen :(
 
Senast ändrad:
Det har jag också alltid sagt, fram tills jag träffade T. Sen kom dessa tankar..jag har tex aldrig känt att jag velat ha barn/familj med någon, men T lockar fram alla de känslorna hos mig..

Klart att du har de känslorna - du är nykär. Ni träffades i somras och ni bor redan ihop. Det är sin sak att flytta ihop snabbt, men då får man ju acceptera att tre katter hänger med. Det verkar inte som att ni pratat alls om det praktiska, du fokuserade mest på det ekonomiska och nu får katterna lida för det. Han fick tre katter på köpet (två nu) och du fick en pedant katthatare. Tycker synd om dig och katterna, inte om lipsillen som kläcker ur sig det i sista minuten.

/Shetlandskusk - som inte hade tagit i en katthatare med tång
 
Flyttade in hos sambon och hans katter för några år sedan och fick då plötsligt uppleva detta med att ha djur i hemmet för första gången någonsin. Nu gillar jag iofs katter, men just detta med att bo med djur var en himla omställning. Kan bli lite less på att det är hårigt överallt, precis jämt... (Speciellt på morgonen när man kommer utanför dörren och ser att kläderna gör att jag ser ut som att jag börjat odla päls själv :p) Överlag har jag vant mig, men jag kan förstå att det är svårt.

Sen tycker jag att det är stor skillnad på katt och katt. Ena katten ligger här bredvid i skrivandets stund och är jättegosig. Med henne kan jag bara se fördelar med att få den stora äran att bo med katt ;):love: Andra katten och jag är mer på den nivån att vi tolererar varandra. Där var vi i lite samma sits som du verkar vara nu när vi flyttade till hus. Katten som innan varit måttligt jobbig blev plötsligt ett jävla kräk :yuck: Där och då blev det aktuellt att diskutera både omplacering och avlivning, jag stod verkligen inte ut (och i ärlighetens namn var inte sambon speciellt förtjust i kattskrället (:angel:) just då heller). Vi har löst det med att göra en liten bur ute och nästa år blir det förmodligen en "kattrastgård" i anslutning till huset om vi kan komma på hur vi ska gå till väga. Hade det inte funkat hade inte katten fått vara kvar, och blir det lika illa igen till våren ryker han nog faktiskt. Men det var liksom ett gemensamt beslut som vi var tvungna att ta tillsammans. Hade känt mig jätteelak om jag tvingat sambon till ett sådant beslut, men samtidigt hade det varit jättejobbigt att inte få vara med och påverka vår gemensamma boendesituation. Det tär liksom så jäkla mycket på en att komma hem till en bostad där man inte känner att man kan trivas fullt ut (men det måste ju givetvis gälla båda!).

Ett alternativ kanske kan vara att vara särbos ett tag för att sedan skaffa ett nytt gemensamt boende tillsammans där katterna kan få vara ute? Att bara bli särbos hjälper ju liksom inte i längden om man vill se en framtid tillsammans, om man inte redan nu planerar för den dag katterna inte finns längre. Men planerar man för ett gemensamt boende där katterna också kan trivas och vara lite "ur vägen" ibland kan man ju ändå ha någon slags mål att sträva mot.
 
Vill också tillägga faktiskt att risken är hög att det ställs andra krav senare, precis så har det då vart för mig bortsett från djurfrågan, saker som kommit på tal senare i förhållandet att han inte vill ditten eller datten om annat.
Bara krav på att jag skulle offra "annars funkar det inte/det går inte för mig/kan inte leva så" har han sagt.

Jag har lärt mig iaf en sak och det är att är det inte bra från början kommer det troligtvis inte att vara det senare heller och det där att man ger och tar i ett förhållande, inte bara tar..Vissa saker kanske man är obekväm med men kan stå ut med ändå om det gör den andra lycklig och går det inte är det bättre att bryta, för bådas skull.

Det handlar inte om att sätta någon eller något före anser jag utan att välja den vägen som gör att ingen behöver avstå från något som är viktigt i ens liv om man inte kan kompromissa alls.
 
Bara en liten fundering, det är inte så att exet vill ha de andra två katterna med? Tänker utifall du känner att omplacering vore det bästa, för isf känner ju katterna honom redan, och en katt är ju redan där.

Jo, jag har pratat med honom idag och vi ska börja med att köra dit Oden, då jag tror han saknar Vidar. Han är beredd att ta alla katter. Men jag vill helst försöka behålla Freja, som är mycket lugn och snäll. Om det inte fungerar heller, får hon eventuellt bli utekatt hos min mamma. Jag kommer då vara kattvakt när han åker bort i fortsättningen.
 
Ja, det är väl alldeles uppenbart att det är sambon eller katterna som gäller. Jag förstår öht inte varför ni flyttade ihop när han inte vill ha djur öht.

Personligen skulle jag inte göra mig av med katterna för ett nytt för hållande. En del av att gilla mig är liksom att köpa mig som den jag är och jag är en djurmänniska. Jag skulle aldrig låta en relation gå så långt med en människa som inte accepterar mina djur.

Sedan tycker jag att han har kört med ett jäkla fulspel som väntade in i det sista med att berätta vad han tycker om saken. Låta den andra personen ställa in sig på flytt och att ta med hela bohaget (inkl. djur) och i sista sekunden hosta ur sig att katterna inte är välkomna.

Eftersom han ville ha mig, ville han ge det här med katterna ett ärligt försök. Jag har sagt det till honom, att om jag vetat att det skulle bli såhär hade jag aldrig träffat dig från första början..men nu är jag nästan helt inflyttad..känns som det är sådär dags att backa, då han har en son som är väldigt fäst vid mig också, har vi ju en till att tänka på.

Jo, jag sa det till honom igår, jag önskar han hade varit mer ärlig och rak med sina känslor. Det hade varit så mycket enklare då.
 
Det där med mer krav senare i förhållandet på andra saker på grund av detta får jag väl också flika in min syn på från "andra hållet" :p

Det kan säkert mycket väl vara så, men för min del så handlade det om mig när jag inte längre stod ut med katten, jag ville ju såklart försöka för sambons skull (och det skulle jag se som en självklarhet vad det än gällde typ, och det verkar det som att TS kille också gjort men kommit fram till att det är någonting som påverkar honom mycket negativt). Jag ville inte ändra på sambon det minsta, inte ställa massa krav på honom, men vi var ändå tvungna att lösa situationen på något sätt (fick massa bra tips här på buke också! :bow: ) för att jag skulle stå ut med att bo i vårt gemensamma hem. Hade det varit en häst (okej, dåligt exempel, då hade jag varit överlycklig :rofl:), motorcykel eller ett intresse för paddling hade det inte varit samma sak, för det påverkar inte mig på ett lika direkt sätt, men att leva med ett djur 365 dagar om året påverkar liksom mig också. Så det är inte sambon i sig jag i så fall skulle vilja ställa krav på, utan vår gemensamma bostad. Tycker ändå att det är lite skillnad.

Kan man inte kompromissa överhuvudtaget ser jag det definitivt som något negativt, men man måste ju ändå få ha vissa preferenser i hur man vill ha sitt liv och förslag på hur man kan lösa det på bästa sätt. (För TS kille verkar bästa lösningen vara att göra sig av med katterna, För TS verkar bästa lösningen vara att behålla dem, men man kanske kan hitta en gemensam lösning som bägge kan leva med?)
 
Det där med mer krav senare i förhållandet på andra saker på grund av detta får jag väl också flika in min syn på från "andra hållet" :p

Det kan säkert mycket väl vara så, men för min del så handlade det om mig när jag inte längre stod ut med katten, jag ville ju såklart försöka för sambons skull (och det skulle jag se som en självklarhet vad det än gällde typ, och det verkar det som att TS kille också gjort men kommit fram till att det är någonting som påverkar honom mycket negativt). Jag ville inte ändra på sambon det minsta, inte ställa massa krav på honom, men vi var ändå tvungna att lösa situationen på något sätt (fick massa bra tips här på buke också! :bow: ) för att jag skulle stå ut med att bo i vårt gemensamma hem. Hade det varit en häst (okej, dåligt exempel, då hade jag varit överlycklig :rofl:), motorcykel eller ett intresse för paddling hade det inte varit samma sak, för det påverkar inte mig på ett lika direkt sätt, men att leva med ett djur 365 dagar om året påverkar liksom mig också. Så det är inte sambon i sig jag i så fall skulle vilja ställa krav på, utan vår gemensamma bostad. Tycker ändå att det är lite skillnad.

Kan man inte kompromissa överhuvudtaget ser jag det definitivt som något negativt, men man måste ju ändå få ha vissa preferenser i hur man vill ha sitt liv och förslag på hur man kan lösa det på bästa sätt. (För TS kille verkar bästa lösningen vara att göra sig av med katterna, För TS verkar bästa lösningen vara att behålla dem, men man kanske kan hitta en gemensam lösning som bägge kan leva med?)

Fast oavsett vad för intresse/hobby/livsstil blir ju ett problem om någon ser det som ett problem.

Ofta är det tid som spenderas eller en pengafråga ffa vid icke djurrelaterat.

En lösning kan ju vara att man byter bostad där ett visst område ska vara helt djurfritt. Jag tyckte själv att det var en kanonidé i vårt förhållande, men fick nej..inga djur alls punkt. Vill man kompromissa går det men båda måste vara med
 
Eftersom han ville ha mig, ville han ge det här med katterna ett ärligt försök. Jag har sagt det till honom, att om jag vetat att det skulle bli såhär hade jag aldrig träffat dig från första början..men nu är jag nästan helt inflyttad..känns som det är sådär dags att backa, då han har en son som är väldigt fäst vid mig också, har vi ju en till att tänka på.

Jo, jag sa det till honom igår, jag önskar han hade varit mer ärlig och rak med sina känslor. Det hade varit så mycket enklare då.

Hade han varit ärlig mot sig själv och mot dig hade det varit klart redan från början att han inte skulle tolerera katter i hemmet.

Det är olyckligt att det är ett barn inblandat, men allting låter ganska ogenomtänkt. Att det finns ett barn med kan var ett skäl i sig att ta ett steg tillbaka och sakta ner.
 
Flyttade in hos sambon och hans katter för några år sedan och fick då plötsligt uppleva detta med att ha djur i hemmet för första gången någonsin. Nu gillar jag iofs katter, men just detta med att bo med djur var en himla omställning. Kan bli lite less på att det är hårigt överallt, precis jämt... (Speciellt på morgonen när man kommer utanför dörren och ser att kläderna gör att jag ser ut som att jag börjat odla päls själv :p) Överlag har jag vant mig, men jag kan förstå att det är svårt.

Sen tycker jag att det är stor skillnad på katt och katt. Ena katten ligger här bredvid i skrivandets stund och är jättegosig. Med henne kan jag bara se fördelar med att få den stora äran att bo med katt ;):love: Andra katten och jag är mer på den nivån att vi tolererar varandra. Där var vi i lite samma sits som du verkar vara nu när vi flyttade till hus. Katten som innan varit måttligt jobbig blev plötsligt ett jävla kräk :yuck: Där och då blev det aktuellt att diskutera både omplacering och avlivning, jag stod verkligen inte ut (och i ärlighetens namn var inte sambon speciellt förtjust i kattskrället (:angel:) just då heller). Vi har löst det med att göra en liten bur ute och nästa år blir det förmodligen en "kattrastgård" i anslutning till huset om vi kan komma på hur vi ska gå till väga. Hade det inte funkat hade inte katten fått vara kvar, och blir det lika illa igen till våren ryker han nog faktiskt. Men det var liksom ett gemensamt beslut som vi var tvungna att ta tillsammans. Hade känt mig jätteelak om jag tvingat sambon till ett sådant beslut, men samtidigt hade det varit jättejobbigt att inte få vara med och påverka vår gemensamma boendesituation. Det tär liksom så jäkla mycket på en att komma hem till en bostad där man inte känner att man kan trivas fullt ut (men det måste ju givetvis gälla båda!).

Ett alternativ kanske kan vara att vara särbos ett tag för att sedan skaffa ett nytt gemensamt boende tillsammans där katterna kan få vara ute? Att bara bli särbos hjälper ju liksom inte i längden om man vill se en framtid tillsammans, om man inte redan nu planerar för den dag katterna inte finns längre. Men planerar man för ett gemensamt boende där katterna också kan trivas och vara lite "ur vägen" ibland kan man ju ändå ha någon slags mål att sträva mot.

Det känns som situationen är lite lika. Ikväll ska vi näta in hans uteplats, i hopp om att det är det som saknas i katternas tillvaro -utevistelse. T vill inte tvinga mig heller till att ta drastiska beslut, han vill inte att jag ska offra något heller, han vill inte se mig ledsen och mår jättedåligt över att det blivit som det blivit.

Trots att jag haft katt hela livet förstår jag att det kan kännas skit med katt i hemmet, det är hårigt, kattsand på golvet mm. Han har försökt vara positiv och sagt "det kommer ta ett tag innan jag vänjer mig", men han mår inte bra.

Jag ser inte särbos som ett alternativ, inte eftersom vi vill ha en framtid ihop...
 
Fast oavsett vad för intresse/hobby/livsstil blir ju ett problem om någon ser det som ett problem.

Jo, såklart. Tänker mer att ett intresse som sker utanför huset, där lösningen på att jag i så fall hade ogillat intresset/hobbyn/livsstilen bara hade varit att inte hänga med hade det liksom inte varit så svårt att kompromissa om. Hade sambon velat spela hög musik jag inte gillar i vårt gemensamma boende jämt hade det också varit mer av ett problem liksom, efter som jag ändå blir mer direkt påverkad.

Ikväll ska vi näta in hans uteplats, i hopp om att det är det som saknas i katternas tillvaro -utevistelse.

Håller tummarna! Det hjälpte jättemycket här! :up: Det och att vi tar oss tid att faktiskt leka aktivt med katten en stund varje dag så att han får mer stimulans. Mycket lättare att stå ut med kattskrället när han faktiskt beter sig någorlunda hyfsat för det mesta :angel:
 
Vi vill inte vara särbos, vi vill ha ett gemensamt liv med hus och barn. Han gick med på att flytta med katterna såklart, (jag flyttade inte bara in hos honom utan tillåtelse), han ville ju vara med mig och det var efter flytten som katterna blev ett problem. Han hade kvävt sina känslor, hoppades på att det skulle kännas bättre när de väl flyttat in, men det har inte blivit så. Jag känner att han verkligen försöker acceptera dem..han mår dessutom jättedåligt över att ha satt mig i den här sitsen.

Min snubbe har inte problemet att "inte gilla katter särskilt mycket", utan han vill inte ha några djur i huset, nu eller någonsin. Större djur, såsom hästar gillar han, men finner det skönt att de befinner sig i ett stall och inte i huset.

Jag har frågat om om vi ska vara särbos, svaret på den frågan är "inget jag vill iallafall".

Jag förstår inte ditt problem i så fall. Du har efter ett par-tre månader bestämt att "den här killen ska jag vara sambo med och ska jag ha barn med". Kompromisser fungerar inte. Du vill inte heller vänta tills den första tidens rosenskimmer har lagt sig och sedan flytta ihop, med eller utan katter. Då är det bara att göra dig av med katterna.
Jag vet inte om tråden riktigt handlar om att du vill ha råd om hur du ska göra, eftersom du inte kan tänka dig att förändra någonting. Snarare kanske du vill lufta din ångest, ha en klapp på axeln och få det bekräftat att det är okej att omplacera katterna? Det är klart det är. Det är okej att omplacera djur och sälja hästar och allt möjligt. Det är nog mer vi människor som mår dåligt av det än djuren.

Men katterna blev knappast ett problem efter flytten? Han blev allt mer olycklig och började gråta när han erkände vad det var. Borde ni inte reda upp sådant innan? Hur ska det fungera att skaffa barn tillsammans om han inte ens vågar ta upp problemet med katterna innan ni flyttar ihop? Det är ju en rätt stor grej att bo med husdjur om man direkt ogillar djur, tänkte han verkligen att han kunde kväva det? Men det här är ju inte mitt problem, så jag vet inte varför jag gnäller. :angel:
 
Jag gillar katter, och är själv sambo med katt, men det är för mig självklart att jag skulle göra mig av med katten om min partner mådde dåligt av att bo ihop med katten. Eller om jag skulle börja göra det. Det är inget fel med att omplacera om det inte funkar?

Alla är tycker inte att katter är likställt med familj/barn. TS sambo gjorde ju faktiskt ett försök, men vantrivs nu i sitt eget hem. Det tycker jag att man kan respektera utan att få det till att "vilka krav kommer härnäst?!!! dumpa!!!"
 
Jag förstår inte riktigt problematiken. Ditt ex har tagit hand om alla tre katterna under en längre tid när du inte var närvarande. Han är van kattägare. Han har redan en katt (som du beskriver det blev han glad att han fick behålla en katt). Han har redan erbjudit sig att ta hand om alla tre katterna.

Varför då ha ångest över att katterna får vara tillsammans och flytta till en person som de känner, som uppenbarligen gillar dem och som de gillar? Eftersom det är någon du känner kan du också hålla dig updaterad och följa med hur katterna mår i framtiden. Du behöver inte släppa taget helt. Och om det inte fungerar med din nya sambo så kan du tom kanske få tillbaka katterna isåfall! :)
 
Är det något jag tycker är viktigt i ett möte med en annan människa, ev pojkvän eller bara ny bekantskap så är det någorlunda gemensamma intressen. Jag värderar mina djur otroligt högt och umgås faktiskt inte aktivt med någon i nuläget som inte har eller har haft djur. Om det bara är slumpen låter jag vara osagt men att leva med en kille som inte gillar alt hatar djur skulle inte ens finnas med på kartan.
 
Flyttade in hos sambon och hans katter för några år sedan och fick då plötsligt uppleva detta med att ha djur i hemmet för första gången någonsin. Nu gillar jag iofs katter, men just detta med att bo med djur var en himla omställning. Kan bli lite less på att det är hårigt överallt, precis jämt... (Speciellt på morgonen när man kommer utanför dörren och ser att kläderna gör att jag ser ut som att jag börjat odla päls själv :p) Överlag har jag vant mig, men jag kan förstå att det är svårt.

Min sambo har aldrig haft djur hemma (allergisk mamma och superallergisk bror) så han fick också uppleva något helt nytt när jag och Isola flyttade in. Fast vi hade distansförhållande första året och då var han oftast hos mig 4-7 dagar i stöten, då fick han i alla fall en aning om hur det är att tänka sig för innan man köper kläder i vissa material, att katthår i smöret är helt normalt och att resor och liknande påhitt kräver lite mer planering än annars.

Nu är Isola hans ögonsten, de är väldigt fästa vid varandra och jag är så innerligt tacksam för att de hittat varandra. Hon fyller ju tolv år i år och kommer inte leva för evigt och jag har typ lovat att efter henne blir det ingen ny katt. Vi ska försöka vara djurlösa när hon går ur tiden, men ser man historiskt så kommer det ha en väldigt, väldigt negativ effekt på mitt mående. Det finns en lös plan om att inleda "Operation Hundvalp" när Isola börjar bli riktigt till åren. Sambon har också pratat om att skaffa några getter (!) när vi bygger hus, kanske slutar med rena rama farmen.
 
Min sambo har aldrig haft djur hemma (allergisk mamma och superallergisk bror) så han fick också uppleva något helt nytt när jag och Isola flyttade in. Fast vi hade distansförhållande första året och då var han oftast hos mig 4-7 dagar i stöten, då fick han i alla fall en aning om hur det är att tänka sig för innan man köper kläder i vissa material, att katthår i smöret är helt normalt och att resor och liknande påhitt kräver lite mer planering än annars.

Nu är Isola hans ögonsten, de är väldigt fästa vid varandra och jag är så innerligt tacksam för att de hittat varandra. Hon fyller ju tolv år i år och kommer inte leva för evigt och jag har typ lovat att efter henne blir det ingen ny katt. Vi ska försöka vara djurlösa när hon går ur tiden, men ser man historiskt så kommer det ha en väldigt, väldigt negativ effekt på mitt mående. Det finns en lös plan om att inleda "Operation Hundvalp" när Isola börjar bli riktigt till åren. Sambon har också pratat om att skaffa några getter (!) när vi bygger hus, kanske slutar med rena rama farmen.

:love: Tassa som var pappas katt bestämde sig för att han var husse när pappa gått bort :love: Hon är kurrig med mig men inte som hon är med särbon. Andra kissen gillar honom också (han är en sådan där som djur gillar, skulle jag skaffa en arabhäst ger jag mig den på att hästen skulle tycka mest om särbon!).
 

Liknande trådar

Katthälsa Hej Jag provar att fråga här. Snälla inga påhopp, jag är här för att be om tips o råd. Jag gör det bästa jag kan för mina katter efter...
Svar
18
· Visningar
3 355
Övr. Katt Det här inlägget, lade jag på en annan sida och tänkte att det kunde passa här med, med tanke på att "katter är katter och 'ska ha sin...
Svar
5
· Visningar
2 212
Hundavel & Ras Hej! Planen är att köpa en valp men jag är inte helt säker på ras eller uppfödare/föräldradjur än. Haft finsk lapphund tidigare. Är ute...
4 5 6
Svar
100
· Visningar
6 113
  • Låst
Övr. Hund Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan...
20 21 22
Svar
425
· Visningar
28 068
Senast: Snurrfian
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp