vafan ska jag göra?

[mosig]

jag har en helt underbar dotter som blir tre år i september.
hon har alltid varit en heltuff tjej som inte låtit sig skrämmas utav mycket här i livet, MEN nu har nåt hänt

hon är rädd för precis ALLT, kan ta ett exempel:
vi var i lekparken för några dagar sedan och då kom det en liten igelkott och pinnade förbi oss några meter bort, dottern blev hysterisk och fick för sig att den va livsfarlig..
jag förklarade att den är inte alls farlig, den är mycket mycket mindre än oss och betydligt mer rädd för oss än vi någonsin behöver bli för den. detta hjälpte inte mycket och hon blev allmänt pipig och ville bara gå hem.

igår var jag och svärmor och lilltjejen i skogen och skulle plocka blåbär, för det första skulle hon hålla i mig precis hela tiden vilket gjorde det väldigt svårt att plocka några bär, så fort jag fick henne till att släppa mig (får hon inte hålla handen så håller hon i mina kläder) så bara bölar hon, hela tiden..
sen såg hon en liten liten groda och blev återigen hysterisk, bara skrek och skaka hela hon, inget jag sa kunde lugna henne och återigen ville hon bara hem.

här hemma kan jag inte gå in i ett annat rum utan att hon börjar böla, hon är så klängig och jag blir SÅ FRUSTRERAD på henne, detta är ju inte sån hon egentligen är min modiga lilla tjej

detta beteénde har hållt på ca en månad och verkar inte bli bättre utan snarare tvärt om så nu behöver jag verkligen goda råd, är det kanske någon annan som varit med om liknande saker?

 

[via]

Sv: vafan ska jag göra?

Det hände inget för en månad sedan som kan ha utlöst den här känslan av otrygghet då?

 

[mosig]

Sv: vafan ska jag göra?

joo.. de gjorde de väl men det tycker inte jag borde ha något med all rädsla att göra, däremot känslan av att hon vill vara med mig hela tiden.

jag hade tagit bussen in till stan, hade precis fått ut minsta dottern och vände mig om för att lyfta ut stora dottern (min tre-åring alltså som detta handlar om) men då börjar bussen köra iväg!!
jag skriker som en idiot och dottern skriker hon också, dörrarna smäller igen på mig flera gånger där jag hänger halvvägs in i bussen.
tar inte mer än några sekunder innan bussen stannar igen men kändes som en evighet!

märkte ingen större skillnad på henne strax efter denna händelse utan det var nog mest jag som va extremt upprörd över det hela och jag tycker inte det borde ha med hennes rädsla för typ ALLT att göra.. eller?

 

[Lamborghini]

Sv: vafan ska jag göra?

Angående barn och läskiga händelser..

En bekants son är snart 3 år och han upprepar gärna obehagliga händelser långt efter när man inte alls trott att han bryr sig.

Så den där händelsen tog nog hårt på din lilla tös. Hon kanske fortfarande är skakad och känner sig orolig hela tiden = rädd för minsta lilla?

 

[mosig]

Sv: vafan ska jag göra?

men vad ska jag göra för att det ska bli bättre?
ska jag låta henne gråta lite eller ska jag låta henne klänga på mig??

 

[Coop]

Sv: vafan ska jag göra?

Nu vet jag inte varför din lilla tjej gör som hon gör men jag kan berätta lite om vår pojke som är som han är

När han var mindre (men även fortfarande idag vid 4 års ålder) och gjorde framsteg tex lärde sig gå, tänkte vi "Åhh vad skönt att slippa bära". Det visade sig efter en tid att trots att han visade sig modig och gav sig iväg, att vi hade släppt varandra lite för mycket. Han blev klängig och gnällig. Vi började om från början och bar och bar honom, tills modet kom tillbaka och han kunde ta några steg till. Nu är vår gosse speciell på alla sätt och vis, men vi har ändå lärt oss att även om barnen är modiga och "självständiga" så är det väldigt skört och kan rasa väldigt snabbt.

Genom att "börja om från början" dvs att bära och hålla barnet nära så kan barnet såsmåningom släppa taget och gå vidare igen. Denna period kan vara mycket jobbig och man tycker inte att man gör något annat att bär och bär, allt annat får stå tillbaka en tid, men om det fungerar så är det väl värt den tiden.

Nu vet jag inte om detta hjälper för er men ville bara berätta lite om hur vi gjort.

Lycka till!

 

[mosig]

Sv: vafan ska jag göra?

det låter visserligen ganska vettigt men det är så jobbigt när jag inte ens kan gå på toaletten utan att hon bölar.. alltså det är verkligen hela tiden..
sen kommer det ibland små korta stunde då hon blir distraherad av något annat men direkt när hon liksom kommer på att jag inte är precis där så börjar hon igen..
jag vill såklart inte att mitt hjärta ska vara ledsen men jag vet inte riktigt hur länge jag orkar hålla på såhär, det känns som att det liksom alltid kommer vara så. och sen har jag den lilla skruttan att ta hand om också ju.

 

[Mammadutt]

Sv: vafan ska jag göra?

Låter som att hon är rädd för att mista dig, rädd att hemska saker ska hända, att du ska försvinna osv.

Prata om det som hände, förklara att du inte ska försvinna och att hon ska berätta när hon blir rädd och varför. Dom förstår och går att kommunicera himla bra med fastän dom är så små. Visa henne extra mkt kärlek och närhet och prata prata prata. Åk buss och visa att det inte är farligt osv.

 

[Coop]

Sv: vafan ska jag göra?

det låter visserligen ganska vettigt men det är så jobbigt när jag inte ens kan gå på toaletten utan att hon bölar.. alltså det är verkligen hela tiden..
sen kommer det ibland små korta stunde då hon blir distraherad av något annat men direkt när hon liksom kommer på att jag inte är precis där så börjar hon igen..
jag vill såklart inte att mitt hjärta ska vara ledsen men jag vet inte riktigt hur länge jag orkar hålla på såhär, det känns som att det liksom alltid kommer vara så. och sen har jag den lilla skruttan att ta hand om också ju.

Jag förstår precis hur du känner det! Toaletten är ett ställe där jag många gånger fått sitta med ett barn fastklamrat runt halsen... Det tar tid och är väldigt frustrerande men här har det gått över med tiden. Vet inte om du är själv eller ha någon make/sambo som kan hjälpa dig? Annars är det golvsittning med barn som gäller mellan matlagning och kanske lite annan aktivitet.
Någon som kanske kan hjälpa dig med den minsta så att du kan koncentrera dig på den stora?
Förstår att du är kluven och frustrerad, BVC kanske kan hjälpa till om det inte blir bättre? Kurator/psykologkontakt där du kan få råd och stöttning hur du kan hantera situationen. Kan vara skönt att bara få prata av sig och få lite feedback på sina tankar.

- Coop

 

[mosig]

Sv: vafan ska jag göra?

vi har åkt buss ett par gånger efteråt och hon vill gärna åka buss, kliver in och är glad och nöjd.
men när bussen stannar och det är dags att hoppa av då händer det något inom henne och paniken kryper fram, hon klamrar sig fast vid mig för allt hon är värd och bara skriker "mamma inte åka utan mig"
det gör så ont i mig att hon ska behöva känna så bara för att idioten till busschaufför inte hade någon koll.

 

[mosig]

Sv: vafan ska jag göra?

jag har en helt underbar man som gör vad han kan för att hjälpa till men följer ofta inte med på olika aktiviteter med barnen, typ promenader och bärplockning är inget för honom.
för det mesta blir det han som får ta hand om den lilla när vi är hemma eftersom jag har stora tjejen efter mig hela tiden, jag försöker förklara att jag måste få gosa och prata med engla också och det är helt okej så länge saga (stora tjejen) också får sitta i knäet och så.
men aldrig får jag göra något själv med lillan, de har Saga svårt att klara av.

jag just att bara få skriva av sig här har redan hjälpt en del, de gör att jag känner att det finns människor där ute som förstår att de kan vara jobbigt, ibland så känner jag mig hemsk när jag säger att det är jobbigt att aldrig få va ifred, men det är faktiskt jobbigt.