Var får man hjälp för ätstörningar.

Kram!
Vet tyvärr inte någon direkt enhet att söka till.
Men jag vill ge dig kraften att orka ringa, och ringa tills du hittar stället som kan ge dig hjälp.
Jag har inte haft ätstörningar, och inte riktigt haft så svårt att få någon hjälp alls som du.
Men det var ett bra tag av letande efter rätt instans, metod, medicin och hjälp (psykiskt).
Ge inte upp. Hjälpen finns, någonstans.
Och det är inte brist på självdisciplin. Jag trodde länge att jag måste vara bland annat lat tills jag landade i att det inte var så enkelt, utan det var en slags sjukdom.

Men när du ska söka hjälp, kan du inte läsa upp det du skrivit här. Eller skriva det när du skickar egenremiss?
 
Det här handlar inte om disciplin. Du verkar nånstans veta det?

Disciplin är att äta en bulle när man är sugen på två, att gå och lägga sig i tid fastän det är mysigt att vara uppe, att sköta sitt arbete även när det tar emot.

Men det är inte brist på disciplin som gör att du äter ett kilo socker, och det är inte god disciplin som gör att de flesta av oss inte äter socker på det viset.
Ja rent tankemässigt och logiskt så vet jag det. Men jag jobbar på att känna det också. För där är jag inte än.
 
Jag känner så väl igen mig. Paniken när man inte har något hemma att äta. Skammen och ångesten när man ätit. Lyckan av att lägga upp nykokt pasta på tallriken... det är verkligen ett vidrigt beroende vi har, jag hoppas att vi båda kan finna en väg ut ur det!
 
Tack så mycket.
Jag har under så många år sagt åt mig själv att jag har dålig disciplin och haft ett enormt självhat. Samt har sett det som er misslyckande att jag blev tjock.
Samtidigt som jag fattade att något var fel.
Men nu försöker jag verkligen att inte slå på mig själv och övar hela tiden på att tänka att det är en sjukdom.

Jag tycker snarare att du visar just en sjudjävla och beundransvärd inre styrka och disciplin, som orkat få vardagen att fungera parallellt med att kämpa med detta och alla jobbiga tankar runt om? Och som samtidigt själv tvingas leta efter långsiktiga och fungerande vägar ur det, när vården fallerat.

Önskar att jag hade haft mer konkreta råd, men var stolt över dig själv och den kraft som får dig att orka berätta och söka hjälp! Jag hejar också på dig, och jag hoppas innerligt att det snart dyker upp en väg ur sjukdomen/beroendet! Kram. :heart
 
Jag tycker snarare att du visar just en sjudjävla och beundransvärd inre styrka och disciplin, som orkat få vardagen att fungera parallellt med att kämpa med detta och alla jobbiga tankar runt om? Och som samtidigt själv tvingas leta efter långsiktiga och fungerande vägar ur det, när vården fallerat.

Önskar att jag hade haft mer konkreta råd, men var stolt över dig själv och den kraft som får dig att orka berätta och söka hjälp! Jag hejar också på dig, och jag hoppas innerligt att det snart dyker upp en väg ur sjukdomen/beroendet! Kram. :heart
:bow::bow:
 
Jag kan tyvärr inte hjälpa dig på något vis, men vill skicka en stor varm kram i alla fall. Det gör mig så ont att läsa ditt inlägg, såhär ska ingen behöva ha det! Väldigt starkt av dig att ta tag i saken ännu en gång, jag hoppas så att du får den hjälp du behöver väldigt snart :heart
Tack. :heart
 
Jag har inga kloka råd att komma med, vill bara tala om att det inte är hopplöst fastän det kanske känns så just nu. Jag var i en liknande situation och jag trodde ALDRIG att det skulle komma en tid i mitt liv då jag kunde sitta ner och äta en vanlig middag utan panik/hetsätande direkt/fasta efteråt. Jag var också där att en enda lite pytte-pytte chokladbit fick allt att krascha och jag "måste" hetsäta. Det var allt eller inget. Och jag trodde aldrig, aldrig, aldrig att jag skulle komma mig därifrån.

Men det gjorde jag. Det finns en väg för dig med.
 
Jag kan absolut förstå och relatera till dina problem med vården även om jag inte har haft just överätande som problem. Tyvärr så är det så att det kan vara väldigt svårt att få hjälp för "psykiska problem" (brist på bättre ord) som inte är direkt livshotande. Eftersom överätande är lite mer problematiskt på lång sikt och inte något som riskerar att döda dig direkt så blir du nog tyvärr nerprioriterad.

Jag sökte vård för depression och självmordstankar men jag var inte modig eller hel nog för att helt ut kunna säga precis hur dåligt jag mådde så jag hamnade i att man bara vill ge mig antidepressiva. Terapi kunde jag inte få eftersom resurser var bristande och jag inte verkade som ett som en akut fara för mig själv eller andra. När det sedan slutade i självmordsförsök och akutvård så fick man även hjälp men man önskar såklart att det hade kunnat komma innan dess.

Man måste nog orka försöka tills man får hjälp, vara lite jobbig och framförallt göra väldigt klart hur stora problem man faktiskt har och det orsakar i ens liv. Det är svårt och jobbigt att blotta sig så totalt och jag vågade aldrig göra det men jag hoppas att du kan och vågar och framförallt att du får den vård och hjälp du behöver.

Ta hand om dig.
 
Här i Linköping på US har de en riktigt bra ätstörningsenhet. Finns det något liknande i närheten som man kan försöka komma in till? Tyvärr är nog vårdcentralerna dåligt kvalitetssäkrade när det gäller ätstörningar.

Vårdcentralerna har som regel inte uppdraget "ätstörningar" utan det uppdraget ligger som regel inom psykiatrin, oftast med specifika ätstörningsenheter.

Jag tänker att @stjarnhimmel kan antingen skriva en egen vårdbegäran eller be VC remittera. Misstänker att väntetiden blir densamma oavsett vilken väg man går med remiss, och väntetiden är säkert lång oavsett vilken väg man väljer.

Privata psykoterapeuter med stor kunnighet inom ätstörning har jag ingen aning om; men det är tänkbart att psykoterapeuterna i samma område - utom om det är riktiga storstäder - kan känna till varandra och tipsa om en lämplig terapeut.
Om man nu väljer alternativet privat vård.
 
Svårt att ge konkreta tips när man inte vet exakt var du bor eller iallafall vilken del av landet eller län du bor i men du kan ju alltid prova egenremiss som flera har tipsat om @stjarnhimmel Om inte den vårdcentralen du har tar dina problem på allvar så kanske prova att byta vårdcentral om det är möjligt? Själv har jag bytt till en privat vårdcentral inom vårdvalet trots att jag har en bra bit dit att åka och känner att jag hittills har blivit mer tagen på allvar där under de få besök jag har gjort än tidigare någonstans i vården. Så jag känner verkligen att det är värt den extra restiden

. Kan det också vara en idé att skriva ner datum och händelser att ta med till vården och visa så att du kan visa hur ofta det händer och vad det är? Om du kan visa på ett mönster kanske det är enklare att få hjälp och också en hjälp i framtida terapi? Det är hemskt att man inte blir tagen på allvar av vården. Vill också skicka mina varmaste kramar till dig du är stark och modig som berättar. :heartheart
 
Hej vänner!
Jag orkar inte skaffa nytt nick så ni som vet vem jag är ber jag vara respektfulla.
Jag undrar var man får hjälp för ätstörningar. Jag inser att jag är sjuk- men jag känner att vården inte alls tar ens ätstörningar på allvar om man samtidigt är kraftigt överviktig. Jag har sökt hjälp i över 20 år genom flera olika vårdcentraler. De har alltid skickat mig till dietister som bara säger till mig att jag behöver mer disciplin och att det bara är att låta bli att äta. Jag vill komma til någon enhet specialiserad på ätstörningar men vårdcentralerna tyckte det skulle räcka att bara träffa dietist. Jag har själv skickat till enheter för ätstörningar och har pratat med personer därifrån. De såg att jag hade allvarliga problem men sa att de inte hade plats då de hade så många sökanden. Jag har flera gånger försökt få träffa psykolog men de ansåg att de hade så få tider och eftersom jag ansågs fungera bra i vardagen var jag inte prioriterad.
Jag funderar på att försöka själv igen att komma till enhet för ätstörningar. Eller framförallt - kan man hitta någon som jobbar med detta privat? Om man själv betalar?

För jag har insett att jag är sjuk. Men vården verkar inte se mig som sjuk eller i behov av hjälp. Och om jag inte får hjälp så kommer jag att äta ihjäl mig. Jag har gjort en jätteresa själv de senaste åren och insett att jag har en sjukdom. Under hela mitt liv har jag skämts för att jag inte kan hantera mat och trott på dietister och de som säger att jag bara ska skaffa bättre disciplin. Jag har blivit mkt hjälp mentalt genom att gå kurs i sockerberoende framförallt genom att de har fått mig att sluta skämmas. Jag vet också hur jag ska äta dvs mat som grönsaker, fisk, fågel. Problemet är bara att det är svårt att hålla, jag klarade mig bra i våras men det räckte med en semesterresa så var jag tillbaka igen. Så fort jag börjar äta tex frukt, bröd, pasta, potatis så blir jag helt besatt av mat. Det känns som att hjärnan exploderar och jag kan inte tänka på något annat än mat. just nu är jag i en dålig period där jag bara hetsäter socker och kolhydrater och sen får jag panik och äter knappt alls på några dagar. De senaste veckorna har jag inte ätit mat alls nästan. Idag tex har jag bara ätit en prinsesstårta. En hel som jag gick ifrån från jobbet för att äta. Jag satte mig i en buske och åt den med händerna. I helgen åt jag ingen mat alls. Däremot så åt jag ett kilo strösocker direkt ur paketet och ett par kilo godis och några liter glass. och en hel del annat.

Jag har hållit på såhär hela mitt vuxna liv så i ca 25 år har jag växlat mellan att hetsäta eller inte äta alls. Jag vet hur jag ska äta för att hålla min hjärna lugn och minska hetsätningarna dvs äta mat utan mkt socker och lite kolhydrater men det är svårt att hålla i det här samhället där det finns så mkt onyttig mat och där mkt umgänge kretsar kring mat. Andra kan fika en gång och sen gå vidare. En fika får mig att rasa direkt. Jag fungerar i vardagen på så sätt att jag sköter mitt heltidsjobb och jag sköter min hygien etc. Men- jag är så enormt trött. Både mentalt och fysiskt. Min kropp är trött. Jag är egentligen inte deprimerad och jag mår egentligen inte dåligt förutom det här.
Det är inte aktuellt med överviktsoperation. Jag tror inte att mina ätstörningar tar slut då. Så det vill jag inte ha tips om.
När det gäller ätstörningsvård så är min erfarenhet att dom mest hjälper i akuta tillstånd, alltså inte behandling på det mer långvariga sättet att hitta grunden till problemet utan hjälper mest till att få ordning på matbeteendet, tar man dock inte bort grunden till det så förändrar det inget i längden. Även om du kanske inte märker av någon direkt depression så kan ju maten vara det som döljer dom egentliga problemen så att säga. Det är ju så ofta ett symptom på annat, typ som många andra självskadebeteenden är tex. Det som du beskriver är i princip nästan exakt likadana känslor jag har fast jag äter inte utan skadar mig på annat sätt istället.

Därför tror jag nog det är lättare att hjälp från vården för dåligt mående så att säga, säg hur illa det är men fokusera inte på att det är maten som är problemet utan att du ju faktiskt skadar dig själv fast genom mat så att säga, det är trots allt lika illa som att man skadar sig på annat sätt. Tror det har mera effekt att lägga fram det som en typ av självskadebeteende istället för ätstörning, chansen är större att psykiatrin tar dig på allvar då, och även vårdcentralen om du går via dom.
 
Nu vet jag inte hur längesen det var du sist sökte hjälp på en ätstörningsmottagning, @stjarnhimmel , men det kan ha varit innan ren hetsätning klassades som en sjukdom. Sedan en tid (några år?) är hetsätningsstörning med i diagnosmanualen och faller, som jag förstått det till skillnad från tidigare, under ätstörningsvårdens område. Tidigare behandlade åtminstone mitt landstings ätstörningsenhet inte personer med ”bara” (!!!) hetsätning som problem.

Som så många andra tycker jag verkligen att du ska göra ett nytt försök att få specialiserad hjälp - hjälp du verkligen är berättigad. Det lidande du beskriver är stort.
:heart
 
Min psykolog sa att skam var en av de svåraste känslorna att bli av med. Och jag håller med dig. Det är jättesvårt! Men du har tagit ett rejält kliv åt rätt håll. Vi kanske kan peppa och stötta dig via Buke för att hjälpa dig mota bort såna tankar?
Tack, det är en bra idé.
Jag ska fortsätta bolla idéer i tråden.
 
I vilket län bor du?
Jag kanske kan tipsa om vart du kan vända dig.

Tycker absolut att du ska söka igen. Var noga med att förklara lika tydligt och öppet som här, de borde verkligen inte neka dig.
Man har rätt till vård även fast att många andra också söker!

Tror du får bättre vård på en specialiserad ätstörningsklinik än hos någon privat terapeut..
Får jag skicka pm?
Skriver helst inte ut var jag bor. Nu när jag skriver så privat så är jag gärna så anonym som det går.
 
Tack så hemskt mycket till alla som svarar och peppar.
Även om ni inte tror det så betyder det väldigt mycket. :heart
Jag har ju börjat berätta för vissa vänner och så... Men det är ändå väldigt ovant så känns bra att börja här där jag är halvt anonym.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ En person jag känner har drabbats av ME (vi kan kalla hen K) K är myndig, bor hemma. Har autism vilket förvärrar sjukdomen. K:s högsta...
2 3
Svar
51
· Visningar
5 190
Senast: TinyWiny
·
Småbarn Vi har sökt vård både på jourcentral, akuten och kommer sannolikt behöva söka oss till VC nästa vecka om symtomen inte släpper - men är...
2 3
Svar
49
· Visningar
4 211
Senast: Blyger
·
  • Artikel
Dagbok Jag både vill och inte vill gå till jobbet jag både vill och inte vill bry mig Men jag tror jag bryr mig för mycket och hur lär man sig...
Svar
13
· Visningar
1 123
Senast: escodobe
·
  • Artikel
Dagbok Jag tänkte jag kunde ha en egen tråd att uppdatera i istället för att drälla inlägg överallt i forumet och på dagbok. För att göra en...
2
Svar
31
· Visningar
1 777
Senast: Sasse
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp