Var får man hjälp för ätstörningar.

[cirkus]

Nu läste jag krönikan. Den är så korkad att jag inte har ord.

Det är så jäkla ofta som beroendesjukdomar anses som dålig disciplin och inget annat. Folk är så jävla dåligt pålästa att jag blir mörkrädd. Den svåraste beroendesjukan av alla är dessutom den som är matrelaterad eftersom mat måste man ha, det är inte som alkohol eller droger som man faktiskt klarar sig utan.

 

[Lillefrun]

Fruktansvärt skrivet, ska väl låta roligt och hurtigt och lite pekpinne åt något håll men vilken människosyn, hon blandar ju helt ihop vad en ätstörning är med vad folk överlag gör och tänker. Och är otrevlig mot folk överlag också. Tycker gott hon kunde struntat i att publicera den där krönikan.

 

[stjarnhimmel]

Jag råkade av en slump se denna artikel på Expressen. https://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/att-vara-matglad-ar-ingen-sjukdom/

För mig är detta typiskt för synen på fetma och ätstörningar. Krönikören i expressen hänvisar till en artikel i DN. ( som är låst så jag kan inte läsa denna) Personen som intervjuas i DN säger att hon har en konstaterad ätstörning. Hon har också fetma. ”Jag vill att fler ska förstå att jag har en sjukdom”, säger hon. ”Jag har en konstaterad ätstörning.” Men krönikören missar detta helt och skriver lite hurtigt att " ska det sjukdomsförklaras att äta för stora portioner glass."

Jag blir så trött på att folk ska skriva om feta med ätstörningar utan att sätta sig in i vad det innebär. Utan istället blir det lite hurtigt att de är nog matglada. Ingen kunskap alls om vad tex hetsätningsstörning innebär- att det för många inte handlar om att vara matglad utan att ha enorm ångest för mat, att äta tills man spyr, att dygnet runt få signaler om att man måste kasta i sig mat, att inte kunna koncentrera sig på annat.

Jag ska lägga till att jag inte vet något om personen i reportaget i DN så jag skriver rent allmänt.

Jag tror att anledningen till att jag blir så triggad av kolumnen är att den påminner så mkt om hur jag blivit bemött både av bekanta och av vården. Om det är en tjock person så spelar det ingen roll att personen säger att den har en ätstörning, folk tar det inte så allvarligt eller tänker att personen bara inte vill ta ansvar.

Jag har funderat en hel på detta och oviljan att att se att tjocka kan ha ätstörningar. Jag vet ju själv att bekanta som fick reda på att jag gick på en ätstörningsmottagning tog för givet att det bara handlade om att gå ner i vikt.

 

[stjarnhimmel]

Nu har jag kommit åt att läsa artikeln i DN och den är lika sjuk den. Kvinnan i artikeln berättar att hon gick upp mkt i vikt när hon hade problem med reumatism och när ett av hennes barn avled. Hon berättar att hon äter när hon är ledsen och när hon är glad dvs mat för att hantera känslor tänker jag.

Ändå följer massa sidor då man bara pratar om fetma och behandling för det. Ingenstans pratar man om det psykiska. Kvinnan går i behandling och den verkar inte heller fokusera på det psykiska. För mig är detta så fel och typiskt för hur det är- människor använder mat för att hantera saker och ändå är det inte det som vi pratar om.

 

[stjarnhimmel]

Det jag också skulle vilja är att vi slutar skuldbelägga tex om man är en person som använder mat för att hantera saker så är det naturligt att man tar till det i svåra stunder. Det är inte så konstigt liksom.

Dessutom när jag mått dåligt så har mitt ätande också i vissa stunder hjälpt mig och orkat leva vidare tex när jag under vissa perioder hade så ont så jag blev tokig. Mat var det enda som hjälpte. Det funkade inte med smärtstillande medicin, yoga, träning, avslappning. Så då är det väl naturligt att vi tar till det?

Så jag tycker denna diskussion om fetma blir så fel. Och det är så typiskt hur man skriver i DN för det är så som sjukvården verkar se det i många fall. Istället för att lyssna på oss och lära sig av oss och om vad det handlar om.

 

[Fruentimber]

Nu har jag kommit åt att läsa artikeln i DN och den är lika sjuk den. Kvinnan i artikeln berättar att hon gick upp mkt i vikt när hon hade problem med reumatism och när ett av hennes barn avled. Hon berättar att hon äter när hon är ledsen och när hon är glad dvs mat för att hantera känslor tänker jag.

Ändå följer massa sidor då man bara pratar om fetma och behandling för det. Ingenstans pratar man om det psykiska. Kvinnan går i behandling och den verkar inte heller fokusera på det psykiska. För mig är detta så fel och typiskt för hur det är- människor använder mat för att hantera saker och ändå är det inte det som vi pratar om.

Exakt detta. Man tar hand om ett brutet ben med bamse-plåster när man börjar tala om fetman som ett problem i första led, och inte det psykiska som ofta ligger bakom. Det leder ju så ofta till jojobantning och ännu sämre psykisk hälsa. Trots att det är ett faktum så hänger inte sjukvården med.

 

[MiaMia]

Exakt detta. Man tar hand om ett brutet ben med bamse-plåster när man börjar tala om fetman som ett problem i första led, och inte det psykiska som ofta ligger bakom. Det leder ju så ofta till jojobantning och ännu sämre psykisk hälsa. Trots att det är ett faktum så hänger inte sjukvården med.

Jag såg denna artikel i dag om en behandling i Norge som problematiserar bantning och stigma som de fått forskningspengar till att fortsätta utveckla.
https://www.nrk.no/trondelag/behand...slidelse_-_-flere-ma-vite-om-dette-1.15750112

 

[Fruentimber]

Jag såg denna artikel i dag om en behandling i Norge som problematiserar bantning och stigma som de fått forskningspengar till att fortsätta utveckla.
https://www.nrk.no/trondelag/behand...slidelse_-_-flere-ma-vite-om-dette-1.15750112

Heja Norge!!

 

[Ninnurur]

Jag opererades ju för ett år sen och fick träffa psykolog först för att bedöma ätstörningsproblematik. Jag bedömdes lida av överätning men vara såpass medveten om det att operation fortfarande var ok. Annars hade man fått genomgå terapeutisk behandling först tror jag. Så de har ändå viss koll här i sverige också

 

[Fruentimber]

Jag opererades ju för ett år sen och fick träffa psykolog först för att bedöma ätstörningsproblematik. Jag bedömdes lida av överätning men vara såpass medveten om det att operation fortfarande var ok. Annars hade man fått genomgå terapeutisk behandling först tror jag. Så de har ändå viss koll här i sverige också

Det är inte vad jag upplevt, som anhörig. Möjligen att det skiljer sig mellan regioner. Att man är medveten om det men ändå opererar, gör ju att man ändå lämnar patienten åt sig själv trots att denna har en konstaterad problematik?

 

[Ninnurur]

Det är inte vad jag upplevt, som anhörig. Möjligen att det skiljer sig mellan regioner. Att man är medveten om det men ändå opererar, gör ju att man ändå lämnar patienten åt sig själv trots att denna har en konstaterad problematik?

Jag glömde ett "mild", alltså mild överätning! Fick också tydliga direktiv om kontakt efter om problemen skulle kvarstå. Hade det varit en svårare problematik hade jag inte opererats.

 

[Fruentimber]

Jag glömde ett "mild", alltså mild överätning! Fick också tydliga direktiv om kontakt efter om problemen skulle kvarstå. Hade det varit en svårare problematik hade jag inte opererats.

Men problemen försvinner ju inte för att du opererar? Oavsett om den är mild eller svår?

 

[Ninnurur]

Men problemen försvinner ju inte för att du opererar? Oavsett om den är mild eller svår?

Fast för mig har det typ försvunnit, för jag KAN inte överäta.

 

[Fruentimber]

Fast för mig har det typ försvunnit, för jag KAN inte överäta.

Men det är ju just detta som gör att flera som gått igenom operation istället får t ex alkoholproblem. Det går inte att överäta, men anledningen till att man överäter är fortfarande obehandlad. Om det handlar om ångest, depression eller även "enklare" saker så ersätts ju ett beteende med ett annat. Sen är man där igen efter tio år, precis som de pratar om i artikeln.

 

[_Taggis_]

Jag opererades ju för ett år sen och fick träffa psykolog först för att bedöma ätstörningsproblematik. Jag bedömdes lida av överätning men vara såpass medveten om det att operation fortfarande var ok. Annars hade man fått genomgå terapeutisk behandling först tror jag. Så de har ändå viss koll här i sverige också

Nämnde de även de inskränkningar som operationer innebär för näringsupptag och matsmältning? Frågar för att jag har erfarenhet av närstående som opererats, men är totalt okunniga kring detta med hur matsmältningsapparaten är uppbyggd och vad man kan vänta sig vad gäller svårigheter framgent. Jag menar, vi har en matsmältningsapparat som är dimensionerad för oss och tar man bort delar av den som tar man även bort funktioner. Följden blir bristtillstånd då näringsupptaget är påverkat.
Båda är fö rejält överviktiga igen, en av dem opererats två ggr. Så ja, det Går tyvärr att få tillbaka bekymren till följd av den grundläggande problematiken, om man opereras men ej fått hjälp med resten.

 

[Ninnurur]

Men det är ju just detta som gör att flera som gått igenom operation istället får t ex alkoholproblem. Det går inte att överäta, men anledningen till att man överäter är fortfarande obehandlad. Om det handlar om ångest, depression eller även "enklare" saker så ersätts ju ett beteende med ett annat. Sen är man där igen efter tio år, precis som de pratar om i artikeln.

Jag och iaf så har jag fått hjälp av terapeut efteråt eftersom mat tidigare var min ångesthantering.

 

[Ninnurur]

Nämnde de även de inskränkningar som operationer innebär för näringsupptag och matsmältning? Frågar för att jag har erfarenhet av närstående som opererats, men är totalt okunniga kring detta med hur matsmältningsapparaten är uppbyggd och vad man kan vänta sig vad gäller svårigheter framgent. Jag menar, vi har en matsmältningsapparat som är dimensionerad för oss och tar man bort delar av den som tar man även bort funktioner. Följden blir bristtillstånd då näringsupptaget är påverkat.
Båda är fö rejält överviktiga igen, en av dem opererats två ggr. Så ja, det Går tyvärr att få tillbaka bekymren till följd av den grundläggande problematiken, om man opereras men ej fått hjälp med resten.

Oh ja, vikt av att äta rätt efteråt, med främst protein, och vitaminer resten av livet. Och att snabba kolhydrater är svårätet. Väldigt mycket info både före och efter op. Innan jag ens godkändes fick jag äta som efter op i två veckor i samarbete med dietist. Så i Uppsala är de iaf grundliga!

 

[Fruentimber]

Jag och iaf så har jag fått hjälp av terapeut efteråt eftersom mat tidigare var min ångesthantering.

Men då har du ju fått hjälp? Jag tolkade det som att du inte fått hjälp alls.
Jag tycker att artikeln (och den forskning som artikeln handlar om) lyfter en god poäng med att sådan behandling ska göras innan eventuell operation. Uppenbarligen har det försöket varit framgångsrik och det är precis vad jag menar - du börjar med att gipsa det brutna benet, istället för att trycka dit ett bamse-plåster och sen anse som vårdgivare att ens eget arbete är gjort.

 

[Ninnurur]

Men då har du ju fått hjälp? Jag tolkade det som att du inte fått hjälp alls.
Jag tycker att artikeln (och den forskning som artikeln handlar om) lyfter en god poäng med att sådan behandling ska göras innan eventuell operation. Uppenbarligen har det försöket varit framgångsrik och det är precis vad jag menar - du börjar med att gipsa det brutna benet, istället för att trycka dit ett bamse-plåster och sen anse som vårdgivare att ens eget arbete är gjort.

Och jag säger att hade man haft större problem än jag (mina var under kontroll länge efter op men triggades av skolan) så hade jag fått behandling innan op.

 

[Fruentimber]

Och jag säger att hade man haft större problem än jag (mina var under kontroll länge efter op men triggades av skolan) så hade jag fått behandling innan op.

Jag hör vad du säger, men det ändrar ju inte det faktum att om problematik konstateras, oavsett grad, så bör den ju behandlas innan. Annars kommer ju vården aldrig tillrätta med alla de som utvecklar annan problematik och/eller går upp i vikt igen. Även om man hade "mild" problematik innan så kan det hända saker i livet som gör att det förändras till det sämre, och så söker man/får hjälp försent. Det initiativet bör inte ligga på vårdtagaren, utan på vårdgivaren, när problematik konstateras.