Var får man hjälp för ätstörningar.

[stjarnhimmel]

Förlåt mig om jag är plump, men behandlar man inte sånt här med tex Atarax idag? Jag hade alltid en ask Atarax hemma, för insomningshjälp men även för såna där överjävliga attacker som inte gick att få hejd på med tankekraft liksom. Har dem fortfarande hemma för nödlösning (enda fördelen med en läkare som inte bryr sig eller frågar och bara skriver ut) vilket är skönt för mig som blir helt rabiat ångestpåslagen ibland....

Jo jag har atarax, oxascand, theralen och sånt som jag ska ta något av nu..

 

[stjarnhimmel]

Jag tänker att det är väldigt sällan det leder till livmoderhalscancer och jag vet att jag läst att det är väldigt vanligt att ha HPV någon gång i livet.
Men en del av mig tänker bara att "fan, en sak till som jag måste ta tag i. " Kan det inte hända lite positiva roliga saker...
Eller jo... jag har mkt positiva roliga saker i mitt liv... Men det är så mkt saker med kroppen som jag hela tiden måsta ta tag i och kolla upp...

Jag känner mig fånig och bortskämd nu... men känner mig lite ledsen...

 

[_Taggis_]

Jag tänker att det är väldigt sällan det leder till livmoderhalscancer och jag vet att jag läst att det är väldigt vanligt att ha HPV någon gång i livet.
Men en del av mig tänker bara att "fan, en sak till som jag måste ta tag i. " Kan det inte hända lite positiva roliga saker...
Eller jo... jag har mkt positiva roliga saker i mitt liv... Men det är så mkt saker med kroppen som jag hela tiden måsta ta tag i och kolla upp...

Jag känner mig fånig och bortskämd nu... men känner mig lite ledsen...

Men det är helt okej och helt normalt i din situation att känna precis så. Man orkar liksom inte "en sak till". Det blir droppen, även om det inte är det som fyllt upp glaset liksom.

Håller tummarna för att det självläker

 

[Bylund]

Har precis läst igenom hela tråden och är sjukt imponerad av hur modig du är, och framförallt vilken styrka du besitter

 

[snorp]

Jag tänker att det är väldigt sällan det leder till livmoderhalscancer och jag vet att jag läst att det är väldigt vanligt att ha HPV någon gång i livet.
Men en del av mig tänker bara att "fan, en sak till som jag måste ta tag i. " Kan det inte hända lite positiva roliga saker...
Eller jo... jag har mkt positiva roliga saker i mitt liv... Men det är så mkt saker med kroppen som jag hela tiden måsta ta tag i och kolla upp...

Jag känner mig fånig och bortskämd nu... men känner mig lite ledsen...

Jag har haft cellförändringar, de läkte ut av sig själva utan att nån åtgärd behövdes. Förstå dock att du blir uppjagad och stressad, det blev jag också. Även om man läser att det oftast inte är nån fara så reagerar man (iaf jag) ändå.

 

[stjarnhimmel]

Har precis läst igenom hela tråden och är sjukt imponerad av hur modig du är, och framförallt vilken styrka du besitter

tack snälla.
Även om modig och med styrka sällan är hur jag känner mig.

 

[stjarnhimmel]

Jag har haft cellförändringar, de läkte ut av sig själva utan att nån åtgärd behövdes. Förstå dock att du blir uppjagad och stressad, det blev jag också. Även om man läser att det oftast inte är nån fara så reagerar man (iaf jag) ändå.

Tack för svar.
Ja den logiska sidan av mig tänker just att det brukar läka ut och ordna sig.
Men sen då och då kommer det ändå en panikkänsla.

 

[stjarnhimmel]

Skriver av mig lite.

Det är intressant att jag hela tiden ser och inser saker om hur jag reagerar. Logiskt var jag lugn efter brevet som kom och tänkte att jag inte ska snurra upp mig igen. Men det var som att den panikkänslan som kom då gjorde att oro och kryp i kroppen kom tillbaka mer. Det hade varit lite lugnare ett tag men nu triggades det igång. Så den oron och krypet i kroppen har varit konstant i ett par dagar och sen vissa stunder blev det ångestattacker.

Det var intressant att det var så tydligt. Hur en sak som jag tyckte var jobbig kom och blev ångest och sen när jag inte tyckte den var lika jobbig längre så skapades ändå en spiral där oro och kryp startade- och jag åt prinsesstårta för att hantera den- så då skapar ätandet irritation hos mig och en känsla av att jag är värdelös och då skapar det oro och kryp och ibland ångestattacker som jag hanterar med att äta mer tårta och glass. Och då börjar jag må ännu sämre fysiskt dvs jag får ont i magen, vill spy, kan bara ligga på rygg , svettningar. Och mest av allt har jag en känsla av misslyckande för att jag förlorade kontrollen igen. Och då blir det som att jag måste bevisa för mig själv att jag kan hålla kontrollen så närmsta dagarna kommer jag knappt att äta. För jag måste hålla kontrollen. Jag hatar känslan av att tappa kontrollen- det är inte en sån människa som jag vill vara. Så då äter jag knappt på de närmsta dagarna och jag njuter av att känna att jag kan stå emot hungerkänslor. Jag kan stå emot- då lyckas jag.

 

[Bylund]

Jag förstår känslan av ett sådant brev.
Jag fick ett likadant.

Jag hade medelsvåra till svåra förändringar visade det sig. Jag fick genomgå en konisering. De drogade mig till en annan värld, vet att jag pratade med en sköterska om hur fina stickade sockar jag hade på mig (I had not) och om hur bra min mamma är. (Vilket dock är sant )
Och sen var det inte mer med det.

Nyktrade till, fick te och en smörgås, sprutade lite blod på väggen (Var kanske inte helt nykter och fick lite spindelmannen-feeling då det sprutade blod från handen då jag knöt den.) och sedan fick jag åka hem.

 

[sorbifolia]

Skriver av mig lite.

Det är intressant att jag hela tiden ser och inser saker om hur jag reagerar. Logiskt var jag lugn efter brevet som kom och tänkte att jag inte ska snurra upp mig igen. Men det var som att den panikkänslan som kom då gjorde att oro och kryp i kroppen kom tillbaka mer. Det hade varit lite lugnare ett tag men nu triggades det igång. Så den oron och krypet i kroppen har varit konstant i ett par dagar och sen vissa stunder blev det ångestattacker.

Det var intressant att det var så tydligt. Hur en sak som jag tyckte var jobbig kom och blev ångest och sen när jag inte tyckte den var lika jobbig längre så skapades ändå en spiral där oro och kryp startade- och jag åt prinsesstårta för att hantera den- så då skapar ätandet irritation hos mig och en känsla av att jag är värdelös och då skapar det oro och kryp och ibland ångestattacker som jag hanterar med att äta mer tårta och glass. Och då börjar jag må ännu sämre fysiskt dvs jag får ont i magen, vill spy, kan bara ligga på rygg , svettningar. Och mest av allt har jag en känsla av misslyckande för att jag förlorade kontrollen igen. Och då blir det som att jag måste bevisa för mig själv att jag kan hålla kontrollen så närmsta dagarna kommer jag knappt att äta. För jag måste hålla kontrollen. Jag hatar känslan av att tappa kontrollen- det är inte en sån människa som jag vill vara. Så då äter jag knappt på de närmsta dagarna och jag njuter av att känna att jag kan stå emot hungerkänslor. Jag kan stå emot- då lyckas jag.

Vet du? Jag tror du kommer ta dig ur det här på ett bra sätt till slut, därför att du är så enormt bra på att analycera och komma till insikter. Kunnskap är nyckeln till framgång, och du lyckas hela tiden lära dig mera angående hur du fungerar; och därigenom kan du hitta strategier att ändra de mönster du inte gillar.

Mitt ex, som är sockerberoende och numera jobbar med 'coaching' inom detta, var även rökare tidigare, och innan han lyckades sluta röka så fick han lära sig att se varje 'misslyckad' försök på att sluta INTE som ett misslyckande utan som ett steg på vägen till att bli bättre på att sluta. Vet inte om du rider/har ridit, men inte sjutton slutar man rida bara för att man t.ex. river ett hinder (eller flera) - man funderar på vad man gjorde fel och så försöker man igen, tills man lyckas. Så du behöver absolut inte känna dig misslyckad; det här var ett jättesvårt hinder tycker jag, och du tog dig över det även om det föll några bommar. Bra jobbat hittils, och jag hejjar på dig!

 

[stjarnhimmel]

Det är två år sedan nu som jag började i behandling. Jag kom in i behandlingen och sa att jag har inte någon ångest, depression eller liknande men jag har däremot dålig disciplin. Så kan någon bara tala om för mig vad jag ska göra i stunden då jag vill äta massor så jag bara kan sluta med det och gå ned i vikt och bli smal?

Sen efter några månader rasade jag ihop och hade en av de värsta perioderna i mitt liv. Förvirrad och deprimerad av alla olika tankar och insikter.

Nu två år sedan kommer jag bli friskskriven snart från den behandlingen men fortsatt ha lite kontakt med dem. Det innebär inte att allt är rosaskimrande och perfekt men det är ett första steg.
Jag har nu fått med mig det jag kan från den ätstörningsmottagning jag har gått på i två år. Här fokuserar man mest på rutiner och det praktiska. Det har gjort att jag har insett att jag måste äta många gånger per dag och inte ha olika dieter. Det har också hjälpt att jag har pratat och pratat vilket har fått mig att skämmas mindre och att det blir mindre laddat.

Nu kommer jag få fortsätta jobba vidare. De har inte någon psykolog på denna mottagningen så om ett par månader kommer jag börja hos psykolog på psykiatrin i min kommun. Jag går också där hos sjukgymnast redan och går på vattengympa och avslappning/ yoga.

 

[stjarnhimmel]

Jag känner att jag nu har blivit klar med ett första steg. Och det är skönt.
Samtidigt känner jag rätt stor oro inför kommande steg.
För det finns svårigheter som de som är rejält överviktiga med ätstörning har. Vi behöver gå ner i vikt för att kunna vara hälsosamma och för att faktiskt överleva i framtiden.
samtidigt är det otroligt svårt att klara av en viktnedgång samtidigt som man är ätstörd eller nyligen har varit det. Och det här är en sån sak som jag kan känna att det är svårt att få hjälp med. Överhuvudtaget tycker jag att vården av ätstörningar fortfarande är inriktade på unga personer som har anorexi. Jag tror man behöver utveckla behandlingen för tex hetsätning och skaffa större kunskap kring de som har fetma pga ätstörning.

Fortfarande får jag hundratals signaler varje dag om att jag måste gå ner i vikt eller att jag är för stor för att få plats, kan inte sitta i alla stolar på jobbet, kan inte alltid använda säkerhetsbälte, är rädd för att stolar ska gå sönder etc. Så hela tiden får jag signaler om att jag är för stor och måste förändra mig. I media får jag dagligen info om risker med fetma. Samtidigt så fort man läser om ätstörningar handlar det om att du måste inse att allt sitter i ditt huvud, du behöver inte förändra dig, vikten spelar inte någon roll. Till och med i de böcker och info jag hittat om hetsätning så står det liknande.
Så det känns som att ingen riktigt förstår eller är inläst på den situationen man har som tjock med ätstörning. Det finns inte riktigt något anpassat för oss.

 

[Bansai]

Det måste vara väldigt svårt att navigera sig Stjarnhimmel. För det är som du säger, jag har aldrig heller läst nåt litteratur som tar upp hur man går ner i vikt för att det behövs vid ätstörningar. Väldigt klurigt. Det viktigaste är ju att minska ätstörningen (och det verkar du ha lyckats med!) men som du skriver, en kraftig övervikt för ju med sig vissa risker. Vad har dina behandlare sagt om detta?

 

[stjarnhimmel]

Det måste vara väldigt svårt att navigera sig Stjarnhimmel. För det är som du säger, jag har aldrig heller läst nåt litteratur som tar upp hur man går ner i vikt för att det behövs vid ätstörningar. Väldigt klurigt. Det viktigaste är ju att minska ätstörningen (och det verkar du ha lyckats med!) men som du skriver, en kraftig övervikt för ju med sig vissa risker. Vad har dina behandlare sagt om detta?

Ja..... Jag känner att de inte har några svar eller några direkta tankar om det. Det de sa hela tiden i början är att när du kommer sluta hetsäta så kommer din kropp komma i balans och du kommer naturligt att gå ned i vikt.
Under de här två åren som jag har gått där så har jag gått upp tio kilo, vilket är en katastrof när man är rejält överviktig. Jag är 160 cm lång och väger nog nästan 130 kg. Det är inte hälsosamt. Så ja... jag har slutat hetsäta. Men fortfarande många gånger per dag har jag ju kvar impulsen att hetsäta. Skillnaden nu är att jag börjar äta på samma sätt som förut men att jag inte fortsätter lika länge- jag avbryter fortare. Och framförallt så avbryter jag nu när jag börjar få ont i magen då det förut triggade mig. Och förut så kompenserade jag genom att inte äta på ett par dagar och där har jag insett att jag inte ska göra det utan nu kommer jag fortfarande tillbaka till att äta måltider.
Jag har ett matschema där jag ska äta;
frukost
mellanmål
lunch
mellanmål
middag
ev mellanmål

Och då om man överäter fika/ sött varje dag så blir det för mkt. En av kriterierna för hetsätning är att man ska ha hetsätit de senaste tre månaderna vilket jag inte har. Så ja- det är en stor framgång men jag känner att det inte är så enkelt att bara för att man inte längre passar in i tex hetsätningskriterier så är allt bra.
Jag kommer efter utskrivning gå i deras eftervård vilket innebär att vi kommer höras efter en månad, efter tre månader och sen efter ett halvår. De har sagt att om jag vill kan de remittera mig till en överviktsenhet. Men när jag fått reda på info om det så känns det inte rätt- för där är det fokus på viktnedgång. Och jag klarar inte det. Jag vill bli gå ner i vikt för att undvika sjukdom- men jag klarar inte av att vara på ställen som fokuserar på vikt eller prata om kalorier eller vikt. Så numera har jag blivit väldigt försiktig med vilka som jag pratar om dessa saker om. Eftersom det är känsligt för mig så kommer de flesta människor prata på ett sånt sätt som triggar mig.

Jag gick under ett år till och från hos en psykolog på psykiatrin på kommunen. Det var jag som bad om remiss dit då ätstörningsenheten inte har psykolog där på mottagningen. Det var bra för mig att få vissa insikter om hur jag reagerar och vad mat etc innebär. Jag har också tagit kontakt med sjukgymnast där så jag går på yoga och vattengympa. Min tanke är att satsa på mitt mående rent allmänt, och den typen av saker hjälper mig att få mindre oro, mindre ont av min fibromyalgi och IBSmage etc. Jag har också kontaktat psykiatrin igen och står på kö för att gå i KBT- terapi under några gånger till. Jag har också fått medicin anti-depp och ångestdämpande som jag tänker fortsätta med.

Jag förstår att alla människor är olika och behöver olika saker men ibland önskar jag att det fanns en mer upparbetad väg. Nu känns det som jag själv får hitta saker och det kan väl vara bra men ibland är det svårt att veta vad man behöver. Tills för ett par år sen fattade jag inte ens att det var en ätstörning jag hade utan när jag började på mottagningen för två år sedan så svarade jag att jag "mådde jättebra och inte hade någon psykisk ohälsa. Men jag behöver ha mer disciplin och skärpa ihjäl mig så kan någon ge mig ett kort svar på vad jag ska göra då."

Men det är ju en lång resa... en intressant sådan. Men ibland känns det lite ensamt. Tex har ätstörningsmottaningen egenerfarna dvs sådana som själva haft ätstörningar som man som patient kan få prata med. Men de har ingen som haft hetsätningsstörning och nu är frisk. Jag har frågat om de ändå kan se om de kan hitta någon som gått där för hetsätning och ses som frisk idag även om det inte är en som formellt är anställd som egenerfaren. Så hoppas jag kan få prata med någon sådan.
Jag har även haft kontakt med Frisk och fri och hade en mentor genom det men de hade inte heller några med hetsätningsproblematik... Det finns många böcker där folk skriver om anorexi eller allmänt om ätstörningar men väldigt lite om hetsätning. Det finns två böcker som används i behandling men även där handlar det bara om att " det sitter i din hjärna- sluta vara perfektionist och sluta bry dig om vad du väger." och inget om situationen som jag beskriver ovan.

Så jag känner att det är så i skymundan... och som att man måste uppfinna vägen själv... Som tur är har jag träffat några med likande problematik på mottagningen och på facebook. Och de berättar nästan alla om att de tänker lika som mig.

 

[stjarnhimmel]

Jag funderar ju ibland på att jag skulle skriva en bok om de här sakerna- mest för min egen och andra drabbades skull.

Ibland tänker jag också att jag skulle vilja göra något åt tex situationen med kläder. Jag har inte hittat de kläder jag velat varken storleksmässigt och inte heller färg eller designmässigt. Jag hör ofta andra stora som säger samma och jag får ofta frågor om var jag köper kläder. Jag har en hemlig dröm om att skapa ett eget litet företag och ta fram några plagg. Men fattar ju att det skulle vara otroligt svårt. Har skissat på idéer och googlat runt på fabriker i Sverige.
Det hade varit fantastiskt att ta fram kläder i stora storlekar som inte bara är som stora tält och svarta. Kläder som folk istället mår bra av istället för att gömma sig i.
Sen skulle jag också vilja ta fram andra produkter tex har jag haft svårt att hitta reflexsele i rätt storlek, stora handdukar, stor morgonrock och en rad andra saker. Jag hade svårt att vara med på saker få jag inte kunde hitta friluftskläder eller grövre kläder och ytterkläder. Tänk om man kunde göra något för att förändra!

 

[stjarnhimmel]

Jag råkade av en slump se denna artikel på Expressen. https://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/att-vara-matglad-ar-ingen-sjukdom/

För mig är detta typiskt för synen på fetma och ätstörningar. Krönikören i expressen hänvisar till en artikel i DN. ( som är låst så jag kan inte läsa denna) Personen som intervjuas i DN säger att hon har en konstaterad ätstörning. Hon har också fetma. ”Jag vill att fler ska förstå att jag har en sjukdom”, säger hon. ”Jag har en konstaterad ätstörning.” Men krönikören missar detta helt och skriver lite hurtigt att " ska det sjukdomsförklaras att äta för stora portioner glass."

Jag blir så trött på att folk ska skriva om feta med ätstörningar utan att sätta sig in i vad det innebär. Utan istället blir det lite hurtigt att de är nog matglada. Ingen kunskap alls om vad tex hetsätningsstörning innebär- att det för många inte handlar om att vara matglad utan att ha enorm ångest för mat, att äta tills man spyr, att dygnet runt få signaler om att man måste kasta i sig mat, att inte kunna koncentrera sig på annat.

Jag ska lägga till att jag inte vet något om personen i reportaget i DN så jag skriver rent allmänt.

 

[Philosophia]

Jag råkade av en slump se denna artikel på Expressen. https://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/att-vara-matglad-ar-ingen-sjukdom/

För mig är detta typiskt för synen på fetma och ätstörningar. Krönikören i expressen hänvisar till en artikel i DN. ( som är låst så jag kan inte läsa denna) Personen som intervjuas i DN säger att hon har en konstaterad ätstörning. Hon har också fetma. ”Jag vill att fler ska förstå att jag har en sjukdom”, säger hon. ”Jag har en konstaterad ätstörning.” Men krönikören missar detta helt och skriver lite hurtigt att " ska det sjukdomsförklaras att äta för stora portioner glass."

Jag blir så trött på att folk ska skriva om feta med ätstörningar utan att sätta sig in i vad det innebär. Utan istället blir det lite hurtigt att de är nog matglada. Ingen kunskap alls om vad tex hetsätningsstörning innebär- att det för många inte handlar om att vara matglad utan att ha enorm ångest för mat, att äta tills man spyr, att dygnet runt få signaler om att man måste kasta i sig mat, att inte kunna koncentrera sig på annat.

Jag ska lägga till att jag inte vet något om personen i reportaget i DN så jag skriver rent allmänt.

Men jösses vilken krönika! Så vansinnigt fult av krönikören att diskutera en icke-offentlig person på det viset som hon gör. Här har vi en modig person som vågar låta sig intervjuas i media om något som är stigmatiserat, och så kommer en inbilsk och okunnig krönikör och fullständig häcklar henne? Fy fan, rent ut sagt.

 

[stjarnhimmel]

Usch typiskt att jag läste det där ikväll. Har en tuff period nu, är trött och orkar inte riktigt kämpa. Så då blir jag lite överkänslig av allt sånt, Det triggar igång mig.

 

[stjarnhimmel]

Men jösses vilken krönika! Så vansinnigt fult av krönikören att diskutera en icke-offentlig person på det viset som hon gör. Här har vi en modig person som vågar låta sig intervjuas i media om något som är stigmatiserat, och så kommer en inbilsk och okunnig krönikör och fullständig häcklar henne? Fy fan, rent ut sagt.

Håller med... Otrevligt skrivet om något som hon inte har fattat alls...
Men ibland tycker jag sådana krönikor i aftonbladet expressen etc kan bli helt fel- när de skriver om saker de inte har koll på.

 

[Tonto]

Jag råkade av en slump se denna artikel på Expressen. https://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/att-vara-matglad-ar-ingen-sjukdom/

För mig är detta typiskt för synen på fetma och ätstörningar. Krönikören i expressen hänvisar till en artikel i DN. ( som är låst så jag kan inte läsa denna) Personen som intervjuas i DN säger att hon har en konstaterad ätstörning. Hon har också fetma. ”Jag vill att fler ska förstå att jag har en sjukdom”, säger hon. ”Jag har en konstaterad ätstörning.” Men krönikören missar detta helt och skriver lite hurtigt att " ska det sjukdomsförklaras att äta för stora portioner glass."

Jag blir så trött på att folk ska skriva om feta med ätstörningar utan att sätta sig in i vad det innebär. Utan istället blir det lite hurtigt att de är nog matglada. Ingen kunskap alls om vad tex hetsätningsstörning innebär- att det för många inte handlar om att vara matglad utan att ha enorm ångest för mat, att äta tills man spyr, att dygnet runt få signaler om att man måste kasta i sig mat, att inte kunna koncentrera sig på annat.

Jag ska lägga till att jag inte vet något om personen i reportaget i DN så jag skriver rent allmänt.

Men herregud. Hur kan en så korkad människa ens ha ett jobb. Man blir ju mörkrädd.