Var hör ni hemma?

[astronaut]

Jag tror rent generellt att jag gör hemma på Gotland. Nära vatten. Att lyssna på vatten är det mest rogivande jag vet.

 

[Stefffie]

"Hör hemma" va "känner sig hemma" är nog lite olika koncept, men jag tycker denna typen av analys kring hur platser förmår våra identiteter är väldigt intressant!

Jag är inte TCK, men flyttade till UK som 19 åring för 10 år sedan, och upplever den klassiska situationen där jag känner mig svensk i UK, och brittisk i Sverige.
Hör hemma just nu gör jag i London- där finns de människor och den livsstil jag älskar. Jag trodde doxl att jag var en lantsortsbo i storstan, men då har nyss bott på hästgård i obygden under 6 månader så har jag insett att jag älskar både storstaden och landet, och måste försöka ha plats för båda i mitt liv.

"Hemma" är för mig ganska flexibelt, och mycket mer en känsla än en plats, men nu när jag fyllt 30 så har tankar om att ha en plats där jag kan göra mig, dvs en egen lägenhet, blivit starkare.

 

[Seabaz]

Började fundera lite på var jag kallar hem. Jag är lite av en TCK (Third Culture Kid) och hatar att flytta och är inget fan av att resa och vill rota mig, samtidigt som jag känner mig rotlös och skulle kunna bo i hela världen. Bara jag fick med mig min katt, mina böcker och min dator skulle jag klara mig samtidigt som jag är en hoarder av rang (inser jag mer än någonsin när jag nu ska flytta igen och försöker slänga) och håller fast vid mina saker hårt och ofta i onödan.

För mig är 'hemma' så dubbelbottnat, överallt och ingenstans och samtidigt med stark behov av rötter - vet inte bara var. Var känner andra sig hemma, har ni något som är hem var man än bor?

Jag har mer eller mindre bott i Australien sedan slutet på 2014 och på en ö här sedan mitten på 2015. Denna ö känns som "hemma" samtidigt som när jag pratat med folk genom åren så kallar jag Sverige för "back home" när det kommer på tal.

Kommer alltid på mig själv att jag skulle sagt "back there" istället eftersom jag vill kalla Australien för hemma nu.

Jag är tvärt om minimalistisk och kan packa mitt liv (mina saker) i en eller nu möjligtvis två, resväskor och vore redo att flytta!
Vilket är skönt i denna kris då om vi måste "evakuera" till fastlandet för att hitta jobb inom snar framtid

 

[Mia_R]

Jag har flyttat mycket under uppväxten och fortsatte sedan att flytta som vuxen. I höst har jag bott i huset i otroliga 15 år! Helt ofattbart, det känns som det var bara några år sedan jag flyttade hit, men trots de 15 åren så ser jag det inte som en plats jag kommer bo resten av livet. Jag kommer ev att flytta redan om 5 år, allra säkert inom 10 och de kommande 10 - 15 åren ser jag två flyttar med allt vad det innebär.

Alla platser jag bott på har varit hemma, för stunden. Jag har nog inga egentliga rötter men räknar mig ändå i själ och hjärta som norrlänning även om jag har bott söderut i mer än hälften av mitt liv.

 

[Mineur]

Jag tror att jag är ganska bra på att göra ställen till hemma och är inte särskilt "känslig" för sådant eller hur jag ska uttrycka det. Med det sagt känner jag mig definitivt mer hemma i min nuvarande lägenhet, eftersom det är det första boendet jag äger. Tidigare har jag alltid bott i hyresrätt och där har jag ju inte kunnat rota mig på samma sätt.

Men det ställe jag känner starkast anknytning till är definitivt mina föräldrars sommarhus på sydkusten i Sverige, där jag tillbringat varenda sommar sedan jag föddes. Det huset och det området känner jag bättre än någonting annat, och det är den platsen jag längtar till när jag är ledsen eller har varit borta från Sverige under en längre tid.

 

[hastflicka]

Hemma ar dar jag sover ... sa ibland har hemma varit ett hotell nagonstans. Jag har aldrig bott langre an 8 ar pa samma stalle och har alltsa flyttat ofta. Hemma ar darfor dar jag har mina toalett grejor, dator, och har packat upp resvaskan.
Jag njuter av alla grejor jag samlat under vara resor och som barnen tillverkade nar de var sma ... men sa lange jag vet att de finns ar det okay om de ar i "storage".

 

[athena_arabians]

Jag har insett med ett omkringflackande jobb att jag är väldigt bra på att "boa in mig" oavsett var jag hamnar. Jag gör mig ett hem helt enkelt (inkl i Norge och Finland).

Sedan tror jag att man är hemma på ett ställe i perioder men att man blir färdig där sas. U-a var hemma väldigt länge för mig och jag kunde inte tänka mig att bo någon annanstans... idag skulle jag aldrig flytta tillbaka, jag är klar med U-a. Jag har några ställen jag aldrig kommer att släppa också, även om jag inte bott där på ett tag (Sorsele tex).

Men där jag är grundad, där huset känns som mina kläder är Borgärdet. Även om jag inte kunde fly härifrån snabbt nog när jag flyttade till U-a och svor på att jag aldrig skulle bo i byn igen. Det har visat sig att här är verkligen hemma.

 

[Unafraid]

Jag är inte speciellt sentimental. Uppväxt i samma hus och by i cirka 25 år, med lite kortare avbrott. Det var hemma, men är definitivt inte det mer. Utan nu är det på våran fantastiska gård! Jag har en övernattningslägenhet som jag använder på veckorna, det är definitivt inte hemma.

Hemma är helt enkelt den plats jag längtar till när jag inte är där och som jag helst inte vill lämna.

 

[nightcrawler]

Hemma är där min familj och mina djur finns. Byhålan där jag har växt upp och fortfarande bor kvar i. Hos pappa kommer det alltid vara hemma. Känner mej inte riktigt hemma hos mej sen jag tapetsera om hela lägenheten. Den blev "för fin". Det känns inte som mitt. Och det blev värre när hunden gick bort. Ett hem utan en hund är bara ett hus. Jag är väldigt känslig med att kunna känna mej hemma

 

[Araminta]

Jag är uppväxt i Stockholm och har fortfarande hela familjen och större delen av släkten där. Mina rötter finns där och jag är där regelbundet men det är inte en plats jag känner mig hemma på.

Första gången (och kanske) enda gången jag har känt att "här vill jag bo!" var när jag besökte Berlin första gången. Flyttade dit ett år senare och bodde där i tre år. Det var en passionerad förälskelse i stan de första åren och en tid därefter men idag har jag ingen längtan alls tillbaka.

Idag bor jag i Malmö och trivs bra. Jag har fast jobb, bostadsrätt och nära vänner. Är väl mer grundad här än vad jag någonsin varit men om det är "hemma" i en djupare bemärkelse vet jag inte. Jag vet inte heller om det egentligen är en känsla jag saknar.

 

[Bapelsin]

Det är snart fem år sedan jag flyttade från Göteborg ut på landsbygden. Mitt älskade lilla radhus är mitt och mina barns hem, men Majorna/Göteborg kommer alltid vara hemma.

 

[FengurLaugar]

Har nog två hemma. Där mina föräldrar bor, där jag växte upp och platsen jag älskar. Skulle absolut kunna tänka mig att bo där med min egna familj om jag skulle få möjlighet.

Samtidigt är jag väldigt hemma där jag bor just nu med min man, barn och djur. Vi har fantastiska människor runt oss som är bra för både oss vuxna och våra barn. Underbar omgivning. Vi har skapat en gård som passar oss och våra djur och som är som vi vill ha det och jag vill alltid hem hit när jag är någon annanstans. Men jag tror jag skulle kunna skapa den känslan på en annan gård också bara jag har min familj och mina djur med mig. Men jag tror inte jag skulle vilja flytta från den här orten.

 

[sjoberga]

Jag är nog ganska hemma i Sverige. Som barn flyttades en del (på den tiden upplever jag att det var något vanligare att man flyttade med sin bransch/jobb när saker förändrades). Rötterna är spridda i Småland, Sörmland, Skåne, Jämtland, Stockholm. Och då Östergötland som flyttades till 1994 och sedan varit konstant hemadress.

Insikten är att den lokala utformningen av ”hem” är viktigare än geografisk position. Jag vantrivs i villaförorten (been there) , lägenhetslivet är för trångt (samma bostad ensligt belägen helt ok). Jag måste kunna gå utanför dörren och slippa se en annan människa , med hög sannolikhet.

Min fånigaste dröm är att flytta till en stuga på en ö i Yttre Hebriderna och leva världens jobbigaste överlevnadsliv, jag har en känsla av att jag snabbt skulle betrakta det som hemma.

Men samtidigt har jag ett starkt behov av att verka i ett sammanhang där man får bidra med sina färdigheter till något större - så ensligt en bit utanför rimlig hightech-ort, som läget är nu, är inte alls så dumt. Och eftersom vi bott här i 17 år nu, kanske det är ett tecken i sig.

 

[the_connemara]

Jag har lätt för att trivas även om det är kortvarigt av någon anledning och gillar att flytta men har stort behov av att komma i ordning med möbler och prylar och sedan mår jag oftast bra.

Barndomshem är Halland/Falkenberg/Ullared och det man har minnen av.

Hemma nu och utan någon tidsgräns är Skåne/Lundtrakten.

Min häst är en självklar del av mitt liv och jag anpassar mitt boende efter jobb och honom. Honom flyttar jag verkligen som en allra sista utväg för det mår han väldigt dåligt av.

För tillfället bor jag i en lite för dyr etta med lite för lite förvaring. Men jag trivs för bra för att göra annat än att fortsätta stå i kö. Har noll problem med att vara 35 o bo i en etta utan plan på någon sorts bostadskarriär som tur är Men jag kanske inte bor här resten av livet? Inget jag funderar över dock.

 

[Snubbelfot]

Jag tycker att frågan är intressant, ffa vilka faktorer som olika människor värderar kring hemmahörandet. För egen del har jag trivts bra med att resa väldigt mycket i jobbet och har sällan eller aldrig haft hemlängtan, men en förutsättning för det har alltid varit att ha ett stabilt och långsiktigt Hem. Ett basläger, en hemmahamn liksom. Var någonstans det befunnit sig har inte varit så kritiskt, jag har kunnat känna tillhörighet till olika bostäder och områden/orter. Däremot har jag svårt för förändringar överlag, så att flytta känns jobbigt redan av den anledningen.
Född och uppvuxen i Göteborgstrakten fick jag för 20 år sedan anledning att upptäcka Halland och fann mig snabbt tillrätta. Min hembygd sedan dess är de trakter som @the_connemara nämner ovan, det är där jag har vänner och bekanta, numera min huvudsakliga arbetsplats, jag kan vägar och stigar, har lärt mig en del om bygdens historia och traditioner, vet vilka bilverkstäder, butiker och hantverkare som är bra respektive mindre bra... bor rent konkret i ett fräscht hus med ett vackert läge... Jag kommer visserligen alltid att betraktas som inflyttad, men här är definitivt hemma tills någon bär ut mig en dag.

 

[Blimblom]

Jag har lätt för att trivas även om det är kortvarigt av någon anledning och gillar att flytta men har stort behov av att komma i ordning med möbler och prylar och sedan mår jag oftast bra.

Barndomshem är Halland/Falkenberg/Ullared och det man har minnen av.

Hemma nu och utan någon tidsgräns är Skåne/Lundtrakten.

Min häst är en självklar del av mitt liv och jag anpassar mitt boende efter jobb och honom. Honom flyttar jag verkligen som en allra sista utväg för det mår han väldigt dåligt av.

För tillfället bor jag i en lite för dyr etta med lite för lite förvaring. Men jag trivs för bra för att göra annat än att fortsätta stå i kö. Har noll problem med att vara 35 o bo i en etta utan plan på någon sorts bostadskarriär som tur är Men jag kanske inte bor här resten av livet? Inget jag funderar över dock.

Haha jag hängde mycket i ullared när jag var runt 15, med punkarna är också 35!

 

[lingonben]

Intressant fråga. Jag har bara bott i två städer i mitt liv, men flackat runt ganska friskt inom dem. Får lite panik av tanken att stanna i ett visst boende resten av livet. Identifierar mig väldigt starkt med min uppväxtort/landskap, men drabbas av nånslags sorg varje gång jag kommer tillbaka dit. Kanske därför att jag fick bryta mig loss ganska rejält från mitt destruktiva föräldrahem, så att det inte finns något tryggt "barndomshemma" att söka sig tillbaka till. Eller kanske är det för att jag bott längre på nuvarande ort än uppväxtorten, så att det är så förändrat, och mina minnen därifrån ligger så långt bak i tiden? Jag blir iaf väldigt kraftigt påmind om tidens gång när jag kommer dit.

Hemma nu är min och mina barns bostad, på orten där mitt nätverk av vänner finns. Några av dem är i princip min utökade familj, så att flytta långt ifrån dem skulle kännas jobbigt. Å andra sidan har några av mina bostäder aldrig känts som ett "hemma", bara platsen jag bott på.

 

[TinyWiny]

Fram till 33 års ålder bodde jag som längst tre år på ett ställe så jag har flyttat endel i mitt liv och jag har också varit hemlös i fyra år. Några rötter har jag aldrig haft och hemma var där jag sov. Jag minns fortfarande känslan när jag kunde stänga min dörr till min lägenhet där jag själv bestämde vem som fick komma in och uppehålla sig där. Den känslan var fantastisk och jag har trivts på många ställen men hemma har det inte varit i den betydelse jag lägger i ordet hemma nu. När vi stannade utanför det jag nu kallar mitt hem visste jag direkt att jag var hemma. Känslan var enorm, ovan, märklig och ganska knepig men det här stället är mitt hem. Det hade kvittat var stället låg, om det hade varit stampat jordgolv inne eller vad som, jag var hemma och jag känner fortfarande så nu snart 15 år senare.

 

[Voeux]

Stockholm med omnejd, eftersom jag är född här och har bott här hela mitt liv (med en avstickare till Småland). Nu har jag rotat mig på Kungsholmen och flyttar nu in i min femte lägenhet här, men ”hemma” för mig är nog ändå söderort. Det känns liksom i kroppen när jag kommer utanför tullarna söderut. Det kanske bara är nostalgi, vem vet, men nåt är det. Man kan ta tjejen ut orten men man kan inte ta orten ur tjejen

Sen trivs jag ju ändå bättre i stan annars hade jag ju inte bott här, och sparat mig några slantar på det dyra boendet här inne. Så frågan är om känslan av hemma egentligen är så viktig, i relation till känslan av att trivas?

 

[Voeux]

Nåt jag tycker är spännande är att alla mina vänner som inte är födda i Stockholm, men bor här sen många år, säger att de ”åker hem” över jul och påsk mm. Om jag firar jul hos mamma så säger jag att jag åker hem till mamma.