Var hör ni hemma?

[Red_Chili]

Jag antar att Sverige är hemma för mig. Jag kan språket, förstår hur samhället är uppbyggt och sådana grundgrejer som behövs. Sedan vilken ort jag bor på eller ens hur jag bor verkar inte vara lika viktigt.

Det viktigaste för mig är att ägna min tid åt sådant som får mig att må bra. Med andra ord, har jag mina hundar, skog, människor att vara lite social med och ställen att klättra på, då kan jag känna mig hemma.

Och justja. Enda(!) gångerna i mitt liv när jag vaknar och tänker "såhär vill jag alltid vakna", det är när jag vaknar i mitt tält

 

[hastflicka]

Jag har insett med ett omkringflackande jobb att jag är väldigt bra på att "boa in mig" oavsett var jag hamnar. Jag gör mig ett hem helt enkelt (inkl i Norge och Finland).

Sedan tror jag att man är hemma på ett ställe i perioder men att man blir färdig där sas. U-a var hemma väldigt länge för mig och jag kunde inte tänka mig att bo någon annanstans... idag skulle jag aldrig flytta tillbaka, jag är klar med U-a. Jag har några ställen jag aldrig kommer att släppa också, även om jag inte bott där på ett tag (Sorsele tex).

Men där jag är grundad, där huset känns som mina kläder är Borgärdet. Även om jag inte kunde fly härifrån snabbt nog när jag flyttade till U-a och svor på att jag aldrig skulle bo i byn igen. Det har visat sig att här är verkligen hemma.

Jag har ocksa nagra stallen dar jag bott dar jag skulle kunna tanka mig att bo igen. Bade Colorado och Arizona har sa oandligt mycket mer jag skulle vilja ha god tid pa mig for att undersoka ... a andra sidan gar det inte fort att undersoka Oregon utan jag har massor kvar efter 4 ar. Da jag brukar saga att efter 5-7 ar det dags att flytta far vi val se hur det gar med det.

 

[julgrisen]

Jag bor i Göteborg sedan 15 år tillbaka, det är väl till viss del mitt hem men det är ändå när jag ser Varaslätten breda ut sig som jag känner den där riktiga ”här hör jag hemmakänslan” i magen. Det är där jag är uppvuxen och även om jag aldrig trodde att jag skulle vilja komma tillbaka är det något som drar i mig nu när jag blivit vuxen. Samtidigt trivs jag superbra i min nuvarande lägenhet där jag bott de senaste fem åren, är jag där känns det verkligen som hemma. Jag är extremt hemmakär så för mig har det varit som mest uppslitande under de första fem åren i Göteborg där jag flyttade runt en massa på grund av andrahandskontrakt och korta samborelationer. Jag behöver stabilitet i mitt boende och kunna göra det till mitt. Är verkligen ingen kringflackande person.

 

[Problematisk]

På ett sätt är "hemma" där jag ska sova för natten. Dvs jag har inga problem att känna mig hemma (för stunden) i ett hotellrum eller så och behöver inte "gammal vana-trygghet" för att känna hemma.

På ett annat sätt är "hemma" när jag är med hästarna och hundarna. Det spelar ingen roll var vi är, om jag är med dem och de är lugna så känner jag "hemmatrygghet".

Sen på ett tredje sätt är "hemma" södra Hälsingland/norra Gästrikland. Jag har aldrig bott där, har lite släkt där men inga jag besökt särskilt ofta. Men varje gång jag är i de trakterna så är det som att jag kan andas ut och bara känner att HÄR hör jag ju hemma!

Mitt mål i livet är att få ihop alla hemma på ett ställe, dvs bo på en gård i gränstrakterna Hälsingland/Gästrikland, där både jag och djuren har vår permanenta bostad. Det borde vara det ultimata HEMMA för mig.

 

[Asko]

Det enda som slår extra i hjärtat på mig är nog Sverige. Jag har väldigt svårt att tänka mig bo någon annanstans, men det kan bero på språket och min hörselskada.
Annars är Täby en kommun som står lite nära mig då jag bott mest här. Men jag tror att för min del gör möblerna och inredningen en hel del för att det ska kännas som hemma. Om jag hade kunnat flytta på hela sommarstugan med allt intakt till andra ställen så hade jag nog lätt kunnat känna mig hemma där.

 

[Happimess]

Göteborg är hemma, men det betyder inte att jag ensidigt tycker om Göteborg. Jag bodde 4 år i Karlstad och kände mig nog nästan mer hemma där stundtals, men det var för att jag "tvingades" till det i och med att jag bröt upp från både sambo och mina föräldrar i samband med flytten dit. Karlstad kommer alltid vara väldigt speciellt för mig, och som stad tycker jag långt mycket mer om det än om Göteborg.

Vi flyttade aldrig när jag var barn, bodde i samma hus från 0-19 år, så när min föräldrar sålde det huset när jag var runt 25 så tappade jag temporärt hemma. Jag flackade runt i samma veva och hade flyttat en sisådär 6 gånger (inom GBG) på 6 år.

Flyttade i januari i år till en lägenhet i ett mindre hus som vi ÄLSKAR. Har aldrig känt mig så hemma som här (vilket jag tror kan bero på att vi äger boendet - det ger också mer hemmakänsla för mig än att hyra)! Tror dock att den verkliga roten kommer kunna utveckla sig den dag vi flyttar ut till hus på landet. Det har varit drömmen i över tio år.

 

[the_connemara]

Haha jag hängde mycket i ullared när jag var runt 15, med punkarna är också 35!

Frågan är ju vilket gymnasiet du gick på sen då, jag gick i Falkenberg Jag hängde dock bara i stallet och gör fortfarande

 

[the_connemara]

Det enda som slår extra i hjärtat på mig är nog Sverige. Jag har väldigt svårt att tänka mig bo någon annanstans, men det kan bero på språket och min hörselskada.
Annars är Täby en kommun som står lite nära mig då jag bott mest här. Men jag tror att för min del gör möblerna och inredningen en hel del för att det ska kännas som hemma. Om jag hade kunnat flytta på hela sommarstugan med allt intakt till andra ställen så hade jag nog lätt kunnat känna mig hemma där.

Det glömde jag skriva! Sverige är nog egentligen den mesta gemensamma nämnaren. Inte för att jag eg är nationalistiskt alls, jag är eg inte ens något fan av landsgränser. Det hänger nog mest ihop med att jag aldrig rest och är en rutinmänniska så jag känner mig trygg med att veta hur allt funkar och kan bara svenska bra Men trivs med det och gillar att vara nostalgisk med vår kultur typ.

 

[Blimblom]

Frågan är ju vilket gymnasiet du gick på sen då, jag gick i Falkenberg Jag hängde dock bara i stallet och gör fortfarande

Jag kommer från Varberg, så gick där! Men tror dom jag kände från Ullared gick estet.. en gick nog vård och omsorg
Lyx! Jag fick nöja mig med ridskola en dag i veckan haha :/

 

[the_connemara]

Jag kommer från Varberg, så gick där! Men tror dom jag kände från Ullared gick estet.. en gick nog vård och omsorg
Lyx! Jag fick nöja mig med ridskola en dag i veckan haha :/

Alltid hälften vbg fbg i Ullared känns det som haha

 

[Voeux]

Tillägg: Att känna sig "hemma" kanske kan vara något ganska otrevligt för vissa? Jag tänker på personer som växt upp i otrevlig hemmiljö eller har dåliga minnen från sin hemstad/hemby. Att en känner sig hemma, men att det inte är kopplad till något bra, utan att nytt och främmande är en mer positiv känsla för personen. Ren spekulation, eftersom jag själv inte känner så, men det bara slog mig eftersom man ofta pratar om känslan av hemma som något positivt.

 

[lingonben]

Nåt jag tycker är spännande är att alla mina vänner som inte är födda i Stockholm, men bor här sen många år, säger att de ”åker hem” över jul och påsk mm. Om jag firar jul hos mamma så säger jag att jag åker hem till mamma.

Som inflyttade studenter skilde vi på "hemma" som var där vi bodde nu och "hemhemma" som var föräldrahemmet

 

[Voeux]

Som inflyttade studenter skilde vi på "hemma" som var där vi bodde nu och "hemhemma" som var föräldrahemmet

Intressant det där. När jag var på vift i Småland under dryga 1,5 år så sa jag alltid att jag skulle "till Stockholm" över helgen. Eller att jag skulle vara i Stockholm över jul. Hemma, det är väl där jag bor liksom? Men jag vet inte om det blir någon skillnad i språket om det gäller inflytt till storstad eller från storstad, för mig veterligen när jag har haft vänner som stuckit till Lund eller Uppsala och pluggat så har de aldrig kallat Stockholm för "hemma" under studietiden.

 

[Badger]

Började fundera lite på var jag kallar hem. Jag är lite av en TCK (Third Culture Kid) och hatar att flytta och är inget fan av att resa och vill rota mig, samtidigt som jag känner mig rotlös och skulle kunna bo i hela världen. Bara jag fick med mig min katt, mina böcker och min dator skulle jag klara mig samtidigt som jag är en hoarder av rang (inser jag mer än någonsin när jag nu ska flytta igen och försöker slänga) och håller fast vid mina saker hårt och ofta i onödan.

För mig är 'hemma' så dubbelbottnat, överallt och ingenstans och samtidigt med stark behov av rötter - vet inte bara var. Var känner andra sig hemma, har ni något som är hem var man än bor?

Jag gillar inte så mycket att resa, jag hatar att flytta. Men är inte TCK alls.

Jag har en tendens att rota mig snabbt i nya lägenheter jag flyttar till och tycker de är mycket bra och vill inte flytta vidare om de ligger i rätt stad (när jag var student flyttade jag 14 gånger eller så, som liten inte alls). Det är mina prylar o växter som är lite för många och som ankrar fast. Håller i mina prylar, men tycker inte det är i onödan tycker ju om dem (hoardar inte, dvs samlar inte på mig så mycket på ett år eller tre, men efter tio eller så så..) Undrans om det blir ett problem om jag flyttar nu att vissa av dem inte sitter i kruka utan i jorden utanför huset...

Hemma är alltid hemma hos mig, eller på landet, eller hos vissa släktingar (spelar ingen roll om släktingen flyttat om möblerna är desamma, det är hemma instant pga möblerna) eller i en semesterstuga som är hyrd många gånger. Mina prylar exploderar snabbt ut sig över tillgängliga ytor i hotellrum och dyl.

Om jag besöker en ny plats så känner jag mig hemma nästan direkt i vissa städer och aldrig i andra. (gillar städer som liknar min stad, som jag vuxit upp i också, så typ Linköping, Lund, lustigt nog tycker jag helt omotiverat Paris liknar min stad )

 

[cirkus]

Jag hör hemma i västra Stockholm. Mest av allt på den lilla ö som jag bor nu. Jag vaknar varje dag och är glad över att bo där jag bor. Tittar ut på vattnet och skogen och vill tjuta HURRA! varenda dag

 

[nullo-modo]

Västkusten mellan Varberg och Göteborg med några mil in i landet är där jag trivs och vill inte bo utanför.

 

[TinyWiny]

Tillägg: Att känna sig "hemma" kanske kan vara något ganska otrevligt för vissa? Jag tänker på personer som växt upp i otrevlig hemmiljö eller har dåliga minnen från sin hemstad/hemby. Att en känner sig hemma, men att det inte är kopplad till något bra, utan att nytt och främmande är en mer positiv känsla för personen. Ren spekulation, eftersom jag själv inte känner så, men det bara slog mig eftersom man ofta pratar om känslan av hemma som något positivt.

Att känna sig hemma betyder iallafall för mig enbart positiva känslor. Där jag växte upp var aldrig hemma för mig just för att det inte var en trevlig upplevelse. Det var någonstans jag bodde ett tag bara. Att bo någonstans och att känna sig hemma är inte samma sak för mig. Det var väl just därför känslorna var så nya och överväldigande för mig första gången vi stannade här utanför. Jag visste instinktivt att jag var hemma och det på en plats jag inte har några bindningar till på något sätt och aldrig hade varit på tidigare men hemma var det och hemma är det.

 

[hagel]

Svårt!

Jag är uppvuxen utanför Uppsala, men flyttade till Danmark (Köpenhamn) för snart 15 år sedan. Kände rätt fort att Köpenhamn kändes som hemma. Bodde där, i några olika lägenheter, i typ 8 år. Nu bor jag i Odense och har gjort det i ungefär 5 år. Köpenhamn känns fortfarande som min hemstad, men vår lägenhet här känns som mitt HEM. Jag gillar Odense jättemycket, men kommer nog aldrig känna mig lika hemma i staden som i Kbh. Har dock ingen direkt lust att flytta tillbaka dit. Uppsala är numera "hemma hos mina föräldrar" och Sverige är "där jag växte upp". Känner ingen längtan efter att bo i Sverige igen. Som någon annan nämnde så känner jag mig ganska svensk i Danmark, men dansk i Sverige .

 

[strawberrysylt]

Hemma för mig är där jag bor nu, tillbakaflyttad till min uppväxts ort (där familjen finns kvar) efter tio år på vift och i en lägenhet som är så "jag" (viktigt!).

Jag kom att tänka på det här med avstånd. När jag bodde i Skåne och skulle åka hem-hem till Dalarna så kände jag att jag var "nästan hemma" när det var 1h20min resa kvar. Så hade jag ju aldrig känt i/på väg till Skåne .

 

[Ramona]

Jag vet ärligt talat inte. Jag känner mig hemma på flera olika platser där jag har anknytning till, men jag är väl inte riktigt hemma hemma någonstans. Hemma är nog där jag bor för tillfället, även om jag inte trivts på alla ställen jag bott så har det i alla fall varit någon form av hemma.

Jag flyttade en gång som barn och mina föräldrar sålde huset och byggde ett nytt så jag har inget barndomshem kvar i den bemärkelsen. Det finns ingenting med rötter kvar i boendeväg, så jag har ingen känsla av att "här har vi bott i 18 generationer". My home is where I hang my hat tror jag i mångt och mycket.