Var hör ni hemma?

[_Taggis_]

Hemma för mig är en känsla där jag inte måste vidare, där jag har ett lugn. Det är en känsla ungefär som mysig och okomplicerad kärlek till en man - dvs det har ej hänt mig

Jag har flyttat väldigt mkt i vuxen ålder. För mig är det viktigt att jag kan ha en fungerande vardag med jobb, intressen och självförverkligande. Därför har jag brutit upp när jag känt att jag inte kommer vidare eller hindras i det jag vill göra. Jag är väldigt självständig och klarar mkt på egen hand så det har såklart gått ut över att bo nära släkt, familj och vänner. Jag har vänner på olika bostadsorter som jag haft, tack vare mitt huvudintresse som är rätt socialt. Men jag saknar verkligen att ha närheten till min familj och nära vänner. Jag säger att jag ska "åka hem" när jag åker till dem, men jag känner en tillfredsställelse av att bo där jag bor tack vare att jag här är fri att ägna mig åt det jag vill.

Det är som en olycklig kärlek för mig, jag kan inte trivas och utvecklas på hemorten så jag kan heller inte bo där permanent. Men jag saknar alla som "envisas" med att bo kvar där. Jag har alltid ett ben i varje läger och känner alltid att jag borde vara på det andra stället så jag kommer aldrig landa och komma till ro heller. Jobbigt läge.

 

[athena_arabians]

Hemma för mig är en känsla där jag inte måste vidare, där jag har ett lugn. Det är en känsla ungefär som mysig och okomplicerad kärlek till en man - dvs det har ej hänt mig

Jag har flyttat väldigt mkt i vuxen ålder. För mig är det viktigt att jag kan ha en fungerande vardag med jobb, intressen och självförverkligande. Därför har jag brutit upp när jag känt att jag inte kommer vidare eller hindras i det jag vill göra. Jag är väldigt självständig och klarar mkt på egen hand så det har såklart gått ut över att bo nära släkt, familj och vänner. Jag har vänner på olika bostadsorter som jag haft, tack vare mitt huvudintresse som är rätt socialt. Men jag saknar verkligen att ha närheten till min familj och nära vänner. Jag säger att jag ska "åka hem" när jag åker till dem, men jag känner en tillfredsställelse av att bo där jag bor tack vare att jag här är fri att ägna mig åt det jag vill.

Det är som en olycklig kärlek för mig, jag kan inte trivas och utvecklas på hemorten så jag kan heller inte bo där permanent. Men jag saknar alla som "envisas" med att bo kvar där. Jag har alltid ett ben i varje läger och känner alltid att jag borde vara på det andra stället så jag kommer aldrig landa och komma till ro heller. Jobbigt läge.

Jag hade också en period när jag kände att jag inte hörde hemma någonstans och det var jättejobbigt. Det gav sig efter att pappa gått bort och jag kunnat ändra en del saker i huset och trädgården som gjort det hela till mer "mitt". Jag har på något vis fått ett annat lugn här även om jag trivdes innan också.

 

[_Taggis_]

Hemma för mig är där jag bor nu, tillbakaflyttad till min uppväxts ort (där familjen finns kvar) efter tio år på vift och i en lägenhet som är så "jag" (viktigt!).

Jag kom att tänka på det här med avstånd. När jag bodde i Skåne och skulle åka hem-hem till Dalarna så kände jag att jag var "nästan hemma" när det var 1h20min resa kvar. Så hade jag ju aldrig känt i/på väg till Skåne .

Så känner jag när jag börjar ha 30-20 mil kvar

 

[_Taggis_]

Jag hade också en period när jag kände att jag inte hörde hemma någonstans och det var jättejobbigt. Det gav sig efter att pappa gått bort och jag kunnat ändra en del saker i huset och trädgården som gjort det hela till mer "mitt". Jag har på något vis fått ett annat lugn här även om jag trivdes innan också.

Jag börjar vara rädd för att det blir så för mig med. Att mina föräldrar hinner gå bort och jag är fortfarande ute i landet och letar efter mig själv...
Samtidigt har jag gett det en chans. Jag flyttade "hem" efter flera år på annat håll. Det gick inte alls. Så jag flyttade dit jag bor nu. Allt hade kunnat vara toppen här, om inte hela min familj och alla jag verkligen saknar samt saker jag vill göra (utom att förverkliga mig själv ) var 100 mil bort...

 

[strawberrysylt]

Så känner jag när jag börjar ha 30-20 mil kvar

Norrland?

 

[Derivata]

Jag är övre Norrland, jag följer min älv. Lämnade inloppet på älven som 16-åring och flyttade till staden vid utloppet då för 25 år sedan. Nu är staden mitt hem och det är här jag bor. Har veckopendlat till Stockholm i några år och vetat att jag borde flytta dit för karriärens skull, men nej. Jag vill kunna åka till mina hemmafjäll över en helg i månaden minst. Jag vill ha skidspår längre än 300 meter från november till april. Jag vill ha knarrande snö under fötterna och månljus så starkt att man kan spegla sig i det.

Mitt uppväxtby, några trädrader nedanför kalfjället, hade jag som ung lite motsträviga känslor för - jag ville ut i världen! Kände mig instängd och utanför, världen hände liksom inte där. Dock har jag varit väldigt glad att ha haft kvar delar av familjen där så att jag haft orsak och tillfälle att åka dit. I samband med att min far blev sjuk och gick bort har jag även börjat återknyta banden med människorna som bor där. Det har gjort att hemkänslan återigen har vuxit sig starkare och känslan av att höra dit har växt igen.

 

[Hermelin]

Hemma är västkusten. Någonstans där jag kan se solen sjunka i havet. Jag har flyttat runt mycket. Under många år var det flytt ungefär vartannat år. Sen började jag flacka runt på riktigt. Norrland ett par år, Stockholm i två omgångar. Bott på balkan i ett par år. Sen flyttade jag hem. Fick ett kontor med utsikt över Haga och insåg att jag kommit hem. Själva huset jag bor i är ett par mil inåt landet men det spelar inte så stor roll. Jag vet att jag är hemma och att jag kan se havet när jag vill.

 

[_Taggis_]

Norrland?

Jepp. Övre

 

[hastflicka]

Jag kom just pa att jag nog sager "aka hem till Sverige" om vi ska dit ... men om vi ar i Sverige ar "Hemma" dar vi bor. Sverige utmarker sig ju genom sprak och att vi ar uppfodda och startade ett vuxet liv dar, sa det har nog alltid en "hemma kansla". Hemma ar dock dar vi bor for tillfallet.

 

[Migo]

Hemma är en plats där jag kan koppla av helt, och där jag har mina hundar och snart även min äkta hälfr. Hade jag haft hundarna med till Californien hade hans hem snabbt blivit mitt hem, likaså huset jag bodde i på vårarna i Norge. Mitt eget hem känns lite tomt nu, eftersom jag är i nån slags mellanperiod mellan att vara ensam och bli sambo på heltid.