Var ni med? (avlivning)

[Elin5]

Sv: Var ni med? (avlivning)

men för MIG är det ett enormt svek att inte följa med hästen på den sista resan.

Ja det skulle vara ett svek, om hästen aldrig hanterats av nån annan än dig.

Men förhoppningsvis kan man sköta allt på ett så snyggt sätt att inte hästen känner någon oro överhuvud taget och ffa inte veta att den ska dö!

Han går bara ut på en lite vandring i vårsolen, en liten promenad - som vilken dag som helst. Och visst har hästen gått ut med andra än dig utan att känna oro.

Och är ägaren alltför förtvivlad, så tror i alla fall jag, att hästens sista resa blir lugnare om nån annan håller i grimskaftet.

Jag tycker inte att man ska ge folk dåligt samvete för det inte orkar vara med personligen. Man måste få göra det som känns rätt för en själv. Då är det också rätt för hästen!

Men man ska se till att allt sköts snyggt- det har man ansvar för. Om man själv är med "när skottet går" är av mindre betydelse.

Mina hästar slutar sina dagar hemma på gården. De behöver inte åka nånstans. Det kostar en del, men det känns viktigt för mig.

 

[Halloonsodaa]

Sv: Var ni med? (avlivning)

Jag avlivade min gamling i oktober 08. Han fick kolik för andra gången på 3 veckor och han var 26 år (halvblod) så vi tyckte väl att det var lika bra att han fick gå bort. Jag var inte med när dem gav honom sprutan, dels för att jag inte fick för veterinären och dels för att jag inte ville. Jag tror inte att det är någon höjdare att se sitt djur falla livlöst ner till marken Jag var där efter han fått sprutan och det ångrar jag absolut inte! Det var ett sista hej då liksom.

R.I.P No Name(Pelle)

 

[Gaston]

Sv: Var ni med? (avlivning)

Min häst ska avlivas på måndag, jag kommer inte att närvara. Dom kommer hem och han ska bultas. Jag hade gjort mer skada än nytta med att närvara.
Det är stallägaren som kommer närvara, han har varit med vid många avlivningar och jag litar fullständigt på honom när det gäller den punkten, hästen litar också fullständigt på stallägaren. Han är väldigt lugn vilket är bra då hästen är allt annat än lugn.
Mycket möjligt att jag kanske ångrar mig men om det händer oförutsedda saker, såsom stressad och skärrad häst kommer jag bara vara glad att jag inte närvarade.
Dessutom vill jag komma ihåg min häst som levande och lycklig vilket jag absolut inte kommer göra om jag ser honom död.

Hade det gällt spruta hade det varit en annan situation och jag hade säkerligen valt att närvara. Jag hade med all säkerhet klarat en bultning om det inte hade gällt min häst, det känns för nära inpå.

 

[Egonson]

Sv: Var ni med? (avlivning)

Jag var med, eller vi var med alla tre, jag, mamma och min syster. Vi hade haft hästen i nästan 10 år och vi tog bort henne i oktober -08.
Jag ångrar det definitivt inte, det känns bra att se att hon verkligen dog, vad som händer med kroppen efteråt är inte lika viktigt för mig men att hon blir rätt hanterad fram till döden var väldigt bra att se med egna ögon. Och att se att själva avlivningen gick rätt till kändes rätt.

Jag ledde henne till platsen, eller hon ledde mig, hon mådde inte så bra, hon hade ont i magen ville bara gå, och jag lät henne gå hur hon ville. Det kunde ju kvitta.

Jag höll inte i henne sen då jag var osäker på om jag ville vara så nära när hon bultades, gick bortåt och vände mig om sen när hon låg ner. Mamma var med henne. Hon ville inte stå still först men sen gick det bra, mannen tog i grimman på henne och lät henne gå nåt varv innan han lugnt bara satte bulten.

Vi valde som sagt var bult, eller valde och valde, vi fick inte tag i någon som kunde spruta och då var bult det enda valet, dock inget dåligt val alls så här i efterhand. Var mycket bättre än jag trodde, vi fick hjälp att lägga en jordhög över blodet så det såg vi aldrig ens.

Har även varit med vid spruta med Somulose, det gick väldigt fint till, en "mönsteravlivning" om man kan säga så, helt enligt skolboken.
Spruta, hästen dog inom en sekund, lade sig stilla ner. Inte en ryckning eller något, bara borta.
Det var inte min häst utan min systers, jag ångrar inte att jag var med där heller.

 

[LaMaya]

Sv: Var ni med? (avlivning)

Jag ångrar det definitivt inte, det känns bra att se att hon verkligen dog, vad som händer med kroppen efteråt är inte lika viktigt för mig men att hon blir rätt hanterad fram till döden var väldigt bra att se med egna ögon. Och att se att själva avlivningen gick rätt till kändes rätt..

Så känner jag också. Jag tror jag accepterar döden bättre då jag ser den än bara veta om att det har hänt.

Fick idag reda på att Vet. är bortrest denna vecka. Så datum går inte att bestämma förrän på måndag. Den här väntan är så jobbig ..

 

[FadeAway]

Sv: Var ni med? (avlivning)

Jag tror inte min skrot hade mått bättre om jag vore med jag hade varit hysterisk och aldrig att jag hade låtit det hända. Alla gånger hade jag stressat upp honom mer. Nu är ju mina hästar inackorderade så det blir ju viss skillnad de blir inte konfunderade över att nån annan håller grimskaftet. Jag var där på morgonen gosade och skämde bort honom sen fick han gå i hagen med sin bästis. Han togs ur hagen och fick havre i en hink. Nästa häst kanske jag är med men Lasse hade jag för starka band till jag hade stressat upp honom och det ville jag som sagt inte utsätta honom för. Att jag inte tog sista steget tror jag var ett bra beslut för oss bägge.

 

[aramis]

Sv: Var ni med? (avlivning)

Jag var med själv när min första häst togs bort. Det känndes helt rätt att vara med när det skulle ske. Men det var verkligen tufft och om jag hade haft någon som frivilligt erbjudigt sig så kanske jag hade lämnat över det hela. Men jag är säker på att jag då efteråt skulle ha ångrat mig.

Nu vet jag exakt hur det såg ut , att allt gick bra och att min älskade kuse fick ett bra slut.

Så här efteråt så undrar jag själv hur jag kunde vara så "stark" som jag ändå var. Men det är väll vår överlevnadsinstinkt som hjälper oss. På något vis så finner man styrkan och bara är där.

Du har ju dessutom varit med förr och vet vad du har att vänta, det hade inte jag. Jag tror du kan och orkar vara med. Jag tror att man efteråt är glad för att man ändå trots allt jobbigt tog beslutet att vara med.

*Styrkekramar* till dig hur du än bestämmer att göra!

 

[Sophia_]

Sv: Var ni med? (avlivning)

Jag tog bort min gamla trotjänare för nästan ett år sen. Hon var min första egna häst och vi har haft många härliga år tillsammans.
Jag hade alltid sagt att hon skulle få stanna hos mig tills hon dog, och att när den dagen kom skulle hon få somna in hemma på gården och jag skulle vara med.

Jag var med också, hade inte ens tänk ha någon mer med men en kompis ringde och sa att "jag kommer, man ska inte vara ensam." Vilket jag är väldugt tacksa för idag. För oavsett hur oblödig och stark jag är, så är situationen när man väl står där så oerhört påfrestande. Jag tror inte man kan förutse hur man kommer reagera.
Jag höll i grimskaftet men tyvärr blev det allt annat än en stillsam avlivning. Det var lantbrukstjänst som kom ut och skulle avliva med bult. Det slutade med att gubben missade med bulten och vi fick ringa polisen som skickade sin eftersöksjägare som fick skjuta med älgstudsaren. Tog 2h att få död på hästen.
När jägaren kom var jag i upplösningstillstånd och hade för allt i världen inte kunnat hålla i grimskaftet. Så jag och komppisen gick iväg, blundade och höll för öronen medan slaktgubben höll i hästen och jägaren sköt.

Jag ångrar dock inte en sekund att jag var på plats, för jag kan bara tänka mig att om samma sak hänt när inte jag varit där... Att få höra det berättas för sig i efterhand hade varit fruktansvärt. Nu var det fruktansvärt i alla fall, men jag slipper ha dåligt samvete för att ha lämnat henne...

Sen dess har jag varit med på två avlivningar av andras hästar. Helt av egen vilja och enbart för att jag ville se BRA avlivningar. Jag vet ju att det till 99% går bra. Jag bor dock på nytt ställe nu och här är det två killar som kommer från lantbrukstjänst som 1) kan sköta allt själva OM hästägaren inte vill vara med (gubben som kom till mig var ju beroende av att jag höll i hästen!) och som 2) alltid har med sig gevär.

Och nu är det inom ett par veckors tid dags igen. Den här gången är det min älskade, fina valack som blivit utdömd efter låååång skadetid och det känns så hemskt fel. Det gör ont i hela kroppen av att veta att han snart inte får leva mer. Jag har inte bestämt hur jag ska göra än. Jag funderar på att köra in honom till kliniken (där han varit många gånger vid det här öaget och känner sig helt trygg) och bara lämna honom där. För även om de senaste avlivningarna inte varit jobbiga så vet jag inte om jag orkar se honom falla till marken. Just för att det är HAN.
Det blir iaf antingen spruta på kliniken eller lantbrukstjänst här hemma. Kommer dom hit vet jag inte hur jag gör, det får nog situationen avgöra, om jag kan "keep it together" eller inte.

Rörigt inlägg detta, känner jag. Blir mkt känslor som kommer fram...

 

[Centaur]

Sv: Var ni med? (avlivning)

det är givetvis ditt beslut, och jag säger inte att det ena är rätt eller fel. man har ju olika syn på så mycket. hoppas du inte tar det som någon kritik av ditt val!
men ingen av mina djur har blivit stressade av att alla runt omkring gråtit och varit förtvivlade, dom har varit helt lugna tills dom somnat in.

enda avlivningen jag inte varit med om var min första katt. jag var inte så gammal och orkade inte tänka på att han skulle dö, än mindre se det. jag har ångrat det resten av livet, min känsla är definitivt att jag svek honom den sista dagen... även om min mamma var med honom. jag skulle varit där.

döden är naturlig och det är inte äckligt eller hemsk att se ett dött djur. fruktansvärt ont och sorgligt men inte otäckt. det hemska är ju att det är borta, och saknaden är lika stor vare sig man är med eller ej.

visst har jag bilderna i huvudet från hur det gick till, hur dom såg ut efteråt.. och det är svårt och gör ont att återuppleva. men hade jag inte varit där så skulle jag ändå tänka och tro och föreställa mig. nu vet jag att det gick rätt till. döden är inte det man minns efter ett tag, man har ju så många andra härliga minnen.

 

[FadeAway]

Sv: Var ni med? (avlivning)

Jag har varit med innan och tagit bort tex min dåvarande hund samt ett par av mina föräldrarnas hundar. Och jag har inte haft några större problem med det. Men sådär de hade inte fått ta bort honom om jag var med jag hade ångrat mig då det vet jag med mig. Jag inser att han togs bort var för hans eget bästa han hade ont. Men jag hade reagerat som en femåring och inte accepterat läget de hade fått åkt utan häst då. Jag vet att allt gick lugnt till och en bekant till familjen hade hand om honom det sista. Nästa gång kanske jag är med men denna gången var jag på tok för trasig för att det skulle vara bra för någon av oss.

 

[miamiSwing]

Sv: Var ni med? (avlivning)

Jag va med när vi tog bort mitt polska hbl som bara vart 7 år. Vi tog bort honom med bult och de gick kanon fort!
Han som gjorde det va kanon och hade värkligen medkänsla!
Det som va lite äckligt va när han skulle avblodas!

MIn lilla kille (170 mkh) fick somna in på våran tomt hemma!

 

[MoQ]

Sv: Var ni med? (avlivning)

Min älskling togs bort idag med bult.
Det värsta var att de hade bestämt tid med mig mellan 9-10.Straxt före 10 ringer chauffören och säger att han blivit försenad pga många djur och säger att han kommer vid 11.
Det dröjer dock till 12.20 innan han kommer.
Detta var nog de värsta timmarna i mitt liv,även om jag försökte göra det bästa möjliga,dvs att pyssla med min älskling och ge henne massor av godis!

Har ALDRIG varit med om detta tidigare,då har ALLTID hästarna prioriterats först på dagen.
Jag hoppas ingen behöver uppleva detta.

Jag fick dock mkt fin hjälp av 3 kompisar varav den ena veterinär samt en kompis pappa.

Veterinären gav henne en spruta lugnande (Domesedan) en stund innan bilen kom och Minnie blev så trött.
Jag stod och klappade om henne ända tills det var dax för skottet,då vände jag mig om,ville inte se när hon föll,men vet höll hästen.
Jag tittade dock på henne när hon väl låg ner och allt såg lugnt ut,sedan gick jag.

Detta kändes bra för mig,förutom väntan då.

Stort tack till alla kompisar som ställde upp för mig och Minnie i vår svåra stund.
RIP fina Minnie

 

[PansParis]

Sv: Var ni med? (avlivning)

kl

Jag har bestämt mig för att inte vara med vid själva avliningen. Jag har haft min häst länge och är mitt allt. Det sista minnen jag vill ha av henne är inte hennes avlivning utan ett hejdå i en box eller hage. Pappa som känner hästen väl få ta hand om det sista. Hästen har pappa som favorit eftersom han alltid har godis i fickan. Pappa är alltid lugn i alla lägen. Så jag tycker min häst är mer värd min lugna pappa än jag som skulle vara panikslagen.

Nu hoppas jag att det kommer dröja låååång tid tills dess.

 

[opus]

Sv: Var ni med? (avlivning)

Kl

Jag tog bort min älskling idag kl 14:00. Han skulle bultas, men jag valde att inte vara med när det gjordes.
Jag åkte till Kolmården, de gav honom lugnande och sen gick de iväg med honom.

Men allt gick väldigt lugnt och fint till.

 

[Fairy]

Sv: Var ni med? (avlivning)

Kl.
När det var dags för min förra häst att åka till de evigt gröna ängarna så var jag inte med. Kände att jag skulle ha brytit i hop. Min älskade sambo höll i henne medan hon stod och mumsade kraftfoder och morötter ur en hink. Hon blev bultad. Älskade fina häst...4.5 år sen snart och det svider ffa....

 

[Lottis]

Sv: Var ni med? (avlivning)

Hej!
Det är en jobbig tid du går igenom. Dom "små" liven blir livskamrater & beslutet känns svårt. Jag har varit med två gånger. Båda gångerna var det trotjänaravlivning. Jag ångrar absolut inte att jag var med.
Jag tycker att det kändes fint på något konstigt vis. Allt gick så lungt till, svårt att förklara. Det jag tyckte var värst var när dom hämtade hästarna. Om du kan så tycker jag att du inte ska vara med då, jag tyckte att det var jättejobbigt.
Den dagen kommer när någon av mina andra hästar ska somna in. Kommer absolut att vara med då.

 

[LaMaya]

Sv: Var ni med? (avlivning)

Det är en jobbig tid du går igenom. Dom "små" liven blir livskamrater & beslutet känns svårt..

Framförallt när det är ens första ponny. Ponnyn som jag som 11 åring blev förälskad i och har vuxit upp med. Pratat hemligheter med och som varit min egna bebis. Kommer bli tugnt att släppa taget och inte ha det man alltid haft .

 

[orion_x]

Sv: Var ni med? (avlivning)

När jag tog bort min lilla treåring så var jag med. Visst var jag fruktansvärt lessen, men kände ändå att jag skulle ånga det om jag inte var med. Pappa ville inte vara med, men sen när jag sa att jag ville va med så följde han också med. Det var väldigt odramatiskt och gick lugnt till. Var ändå rätt skönt att få ta den tiden att i lugn och ro få sitta vid hennes sida och låta henne somna in.

 

[Indiv]

Sv: Var ni med? (avlivning)

KL

Har inte läst hela tråden, men jag har inte vari med själv vid avlivningen av min första ponny (var bara 16 år och mamma förbjöd mig detta, vilket antagligen var ba men jag ångrar det fortfarande). Har sedan dess varit med vid 14 avlivningar med hjälp av slaktbilen, hjälpt vänner att hålla sina hästar och även fått göra det på jobbet då ingen annan skulle klarat det.
Jag ser detta som en tjänst för många av dessa hästar och det känns bra efterår för att hästen slipper lida. Men är man som ska hålla hästen orolig och nervös och det smitter av på hästen så är det ingen särskild bra idé.

Jag är inte med när mina egna hästar behöver avlivas (som tur är har det bara hänt 2ggr) men har inget emot om jag inte är särskild emotionellt fäst vid hästen. Då är det lättare att tänka neutralt och se hästens bästa.

Har nog bara varit 2 hästar jag ångrade att jag hjälpte att avliva, då ägaren var okunnig och hästens "fel" inte var något jag hade avlivat för själv.. Men ägarens beslut, så bara att se glad ut och ställa upp för att göra hästens sista minuter så enkla och stressfria som möjligt.

 

[Kiwifrukt]

Sv: Var ni med? (avlivning)

Jag fick min welsh mountain när jag var elva och han blev en bästa kompis, en bror, ja allt annat än en häst och jag älskar honom fortfarande över allt annat på jorden. Förra sommaren blev han sjuk i cancer och till slut fick vi ta bort honom.
Han somnade in hemma på gården där han hade bott de sista tre åren, där han var trygg. Eftersom det inte var planerat blev det lite kalabalik, veterinären och stallägaren blev osams om vilket sätt som är bäst att avliva en häst på. Jag ville ha honom skjuten, men veterinären fick inte göra det, så han fick sprutas mot min vilja. Det stör mig lite.
Jag var med medan han fick sprutan men sen fick pappa och hovslagaren, som min ponny kände väl, ta över i dödsögonblicket eftersom veterinären tyckte jag var för ung och alldeles för uppriven för att vara med.
I efterhand har jag ju förstått att det var för att stallägaren sa att hästarna kanske inte dör direkt av sprutan och att det kan se ganska så brutalt ut, som jag inte fick vara med.
Jag ångrar mig något alldeles enormt att jag inte stod på mig och såg honom dö, men jag såg honom sen när han var borta och det tror jag är väldigt bra. Att om man inte ser dem som tror man inte att de verkligen är döda. Han är begraven hemma på gården också, så jag kan gå dit när jag vill.
Det har gått över sju månader nu, jag saknar honom varje dag och minst tre gånger i veckan kommer minnena från den där hemska dagen, men lite bleknar det. Jag vet precis vilket helvete du går igenom just nu, och vill bara säga att jag tänker på dig.